thomasl.blogg.se

Anna var inte glad. Hon var en drömmare, och livet i byn hade aldrig passat henne. • Hon var inte säker på vad hon ville istället. Det var bara fel, kanske på henne. • Folk som såg henne antog ofta att det var problem hemma, kanske någon förälder som söp. • Hon hade sina problem, men inget jämfört med andra i hennes ålder. Hon var bara olycklig. • Hon höll sig mest för sig själv och gick omkring i Blå Skogen, som låg norröver. • Det var alldeles lugnt där, och det fanns inga särskilda rovdjur. Hennes föräldrar var sällan oroliga. • Hon gillade att plocka svamp och bär, så hon var användbar, och hon gick aldrig vilse. • På väg till skogen fanns ett vägskäl, österut till grannbyn, västerut till skogen, norrut till självmordsklippan. 

Nu började det bli höst, och löven blev bruna. Det var Annas favorittid på året. • Hon gick ut med korgen som vanligt. Den här gången stannade hon vid vägskälet och tänkte. • Hon var ovanligt nere idag, och hon kände för att gå norrut och titta på klippan. • Hon visste att det var bäst att låta bli, för man kunde så lätt falla i. • • Hennes föräldrar skulle inte heller bli glada att hon inte gick raka vägen till Blå Skogen. • Hennes mamma hade förlorat sin bror vid klippan för många år sedan. Hon gick aldrig dit. • Anna såg sig om efter en anledning att låta bli, men såg ingen på vägen. • Hon gick alltså norrut. Hon var faktiskt inte särskilt ledsen. Det var bara det vanliga svårmodet. 

Mitt på vägen hade någon rest en runsten. Anna hade fått lära sig läsa av farmor. • Det fanns stenar lite varstans i området. De flesta var resta av någons efterlevande son. • Den här berättade om en viking som hette Styrbjörn, som hade fallit i strid i Österled. • Den hade ursprungligen stått någon annanstans, men någon måste ha velat blockera vägen ut till klippan. • • Det luktade hav, och vinden lekte i hennes hår och slog som nålar mot hennes kinder. • Hon var inte ensam här, utan längst ut på klippan stod en fågel, lång och ståtlig. • Hon hade aldrig sett en sådan. Den var vit som en mås, men i övrigt olik. Näbben var lång och målad i alla möjliga färger. Den såg ut att le mot henne. 

Rätt som det var vände den på huvudet och flög iväg. Vingarna var breda och tunna. • Anna sprang fram till kanten och följde dess flykt med blicken. Hon hade velat kunna flyga. • Då hade hon kunnat flyga vart hon ville, och se hela världen utan att behöva prata. • Hon visste att hon kanske skulle kunna resa när hon blev äldre, men det skulle dröja. • • En fattig flicka som hon skulle inte ha råd, och det var farligt för unga kvinnor. • Hon skakade av sig tanken och fortsatte titta på fågeln. Det var något magiskt med den. • Den kallade henne till sig och lovade att den skulle fånga henne om hon hoppade ut. Hon visste att det fanns andar som skadade barn. Det här kunde vara en av dem. 

Anna var glad att hon visste tillräckligt om världen för att inte bli lurad av fågeln. • Det hade varit nesligt att hoppa och slå i klippan under, fast hon nog ville dö. • Hon gillade att fantisera om hur man skulle finna hennes malätna kropp uppkastad på någon strand. • Mamma skulle säkert gråta. Alla i byn skulle komma på begravningen. Där låg hon i kistan. • • Det var sorgligt att tänka på, men samtidigt trevligt. Hon skulle aldrig känna sig ensam igen. • För hon kände sig ensam. Det var inte att hon ville träffa någon. Det var jobbigt. • Det var mer att hon kände att hon borde vilja det. Andra människor verkade gilla umgänge. • De var del av ett enda delat medvetande, som skulle leva vidare efter att de dog. 

Syster Magda hade berättat för henne hur det fungerade. Om man var ensam skulle man dö. • Det var bara om man tog del i allsjälen som man fick evigt liv och levja. • Anna vände om och gick tillbaka längs vägen. Hon upplevde samma känsla av tomhet som alltid. • Allt verkade vara som vanligt igen. Fågeln hade bara distraherat henne från vardagslivet en kort stund. • • Framme vid vägskälet såg hon en annan flicka. Hon hette Idun och hon hade rött hår. • Anna trodde att hon skulle till skogen med en korg, så hon skulle göra henne sällskap. • Det visade sig att Idun skulle till grannbyn och sälja tyg. Hon ville gärna ha sällskap. • Annas föräldrar skulle inte bli glada, men Idun erbjöd henne ett mynt som tack för hjälpen. 

Gränsen mellan deras by och grannens var utmärkt med ett staket. Idun gick för att öppna. • Anna stod kvar och såg efter henne. Det var inte så illa att ha en vän. • Idun ropade plötsligt och pekade. Anna vände på huvudet, och fick syn på den där fågeln. • Det var tydligt att den iakttog dem båda, och det gjorde lilla Anna illa till mods. • Hon sprang till Idun och de gick vidare. På vägen berättade Anna om mötet vid klippan. • Idun höll med om att det knappast var en vanlig fågel, fast den verkade vara snäll. • Nu såg de äntligen de första husen, och människor som gick omkring och utförde sina vanliga sysslor. • Annas hjärta kändes lite lättare. De skulle inte vara i någon fara bland alla dessa människor. 

Vid den andra gården stannade de, för Idun visste att frun i huset behövde lite tyg. • Anna fick sitta i köket och vänta. Frun gav henne ett glas mjölk och en smörgås. • Hon var hungrig och det var god mat, men hon avbröts av ett pickande på rutan. • Där var fågeln igen. Nu kände hon att den talade med henne, och det var elaka ord. • Den sa att den skulle ta med henne till sitt rike, där hon skulle få lida. • Ja, där skulle hon få arbeta tills hennes händer blev blodiga, och hon dog av utmattning. • Anna började gråta. Frun kom snart springande och frågade hur det var fatt. Hade hon ont? • Anna bad om ursäkt. Hon hade bara blivit rädd för fågeln. Den hade flugit iväg redan. 

Resten av färden blev inte så rolig. Idun tyckte att Anna skämde ut henne med tårarna. • Hon skulle hålla löftet att ge henne ett mynt, men hon skulle hitta en annan hjälpreda. • Anna var ledsen. Hon kom plötsligt ihåg varför hon inte gillade människor. Hon fick samla sig. • De var framme i byn nu. Det var bara ett ögonblick kvar innan de var klara. • • Det bodde ungefär hundra människor i byn, men Idun visste vart hon skulle gå och knacka. • Det var det största huset i byn, och hem till en välbärgad köpman och hans familj. • Det var redan ett stort hus, men tydligen inte stort nog, för man hade anlitat hantverkare. • Arbetet låg nere för dagen. Det fanns en hög byggställning, och låg verktyg här och där. 

Precis som Anna anat var mannen klädd i färggranna kläder. Han höll på att bli porträtterad. • Målaren stod vid sitt stativ och såg uttråkad ut. Frun satt med sin son i famnen. • Båda två var klädda i sina finaste kläder, men det gjorde inte ungen mycket mer tilldragande. • Frun var stram. Hon var vacker, men mamma brukade säga att olyckliga människor får fula barn. • • Synen gav Anna mycket att tänka på. Var det detta hon ville? Hon trodde inte det. • Hon undrade om det bara fanns två valmöjligheter. I så fall borde hon egentligen vara tacksam. • Hon hade inte velat växa upp till en bortskämd och ful flicka. Bättre då att vara bondflicka. 

Husets herre bjöd flickorna på karameller och talade glatt om gemensamma bekanta. Idun visade upp tyget. • Anna vände huvudet mot fönstret och överraskades av fågeln igen. Den här gången ryckte hon till. • Karamellen hamnade på tvären i halsen och hon började flämta. Makarna hjälptes åt att bära henne. • De lade henne på mage på soffan och dunkade henne i ryggen, vilket räddade hennes liv. • • De var lättade att hon hade klarat sig. Men vart hade den andra flickan tagit vägen? • Annas första tanke var att Idun hade fått nog av sin pinsamma vän och bara gått. • Det var märkligt, för hon hade inte fått betalt än. Hon kunde inte bara gå. • Just som de tänkte det hörde de en tung duns. Något hade fallit precis utanför dörren. 

Det var nu som Anna började bli rädd igen. Hon och makarna gick utanför huset, följda av pojken. • Hans mor höll för hans ögon och lyfte upp honom. Anna började gråta igen, mer intensivt. • På marken låg lilla Idun, med sitt vackra röda hår. Hon måste ha klättrat på ställningen. • Det var ett ganska högt hus på två våningar, och den stackars flickan hade inte överlevt. • • Makarna förstod inte vad hon hade haft där att göra, men Anna visste mer än väl. • Idun hade litat på fågeln, och den hade fått henne att gå och ta sitt liv. • Det var såhär en död flicka såg ut, och Anna visste nu att hon ville leva. • Om det var något hon skulle ta med sig, så var det hur värdefullt livet var. 

Anna behövde inte gå hem ensam. Makarna tog fram sin nya vagn och gjorde henne sällskap. • De åkte först till Iduns föräldrar och berättade vad som hänt. Sedan åkte de till Annas. • Innan de skildes åt gav mannen henne två blänkande mynt. Hon var nära att kasta dem. • Hon och hennes föräldrar gick på Iduns begravning. Hon väntade sig att se den fördömda fågeln. • • Den syntes dock aldrig mer till, och hon hittade ingen som hade hört talas om den. • Hon skulle berätta om den för sina barn, så att de skulle vara säkra. • Hon skulle även lära sig rita, för hon mindes den precis. Det var över nu åtminstone. • Det hände att hon stannade vid vägskälet och tänkte, men hon skulle aldrig besöka klippan igen.