thomasl.blogg.se

Livet är oftast lugnt och tråkigt, men ibland kan det lugnet avbrytas av en jäkla smäll. Jag hade just tagit fram nyckelknippan och skulle låsa upp min bil, när den bara exploderade. • Jag slogs till marken, men skadade mig inte nämnvärt. Min första tanke var att fly därifrån. Jag tog mig dock tid att kolla om någon hade kommit till skada precis i närheten. • • Det var sent på kvällen och det fanns ingen där. Det var väl, men också oroväckande. Jag var ensam på parkeringen utanför puben, och någon ville döda mig. Jag såg dock ingen. • Jag skyndade mig att ringa 112. Det hade egentligen inte behövts. Elden syntes på långa vägar. När jag la på hörde jag redan polisen. Då först började mitt hjärta slå lite långsammare. 

När jag hade hämtat mig från den värsta chocken började jag fundera på vad som hänt. Jag visste inte om bomben skulle döda mig, eller om jag bara hade hamnat i kläm. • I huvudet gick jag igenom alla kända maffior och andra kriminella gäng, men det gav inget. Det kunde inte vara några galna ex heller. Min fru var den enda kvinna jag haft. • • Jag lekte med tanken på att det kunde vara hon, men det var inte alls möjligt. Hon var den mest fridfulla människan jag kände, men de fulaste fiskarna simmade i lugna vatten. • Jag bestämde mig för att jag inte var på humör att skämta efter den fruktansvärda explosionen. Jag behövde en drink, och det snart, men först måste jag tala med polisen om allt. 

Martin Olander, som var kriminalinspektören som kom först, var en gammal vän till mig och frun. Det var inte svårt att berätta alla detaljer. Han lovade att han skulle göra sitt bästa. • Han ville inte spekulera om gärningsmannen innan teknikerna hade kollat på bilen, det som var kvar. Jag tyckte att han kunde ha gett mig mer information, men jag insisterade inte på det. • • Däremot sa jag att jag var orolig för min fru Elsa. Han skulle skicka en polisbil. Jag fick nöja mig med det. Jag kunde gå in på puben igen och dricka ordentligt. • I normala fall hade jag förstås åkt hem till Elsa, men hon hade farit till Mölle. Hon skulle inte komma hem förrän dagen efter, om hon inte hade åkt tidigt. Kunde hända. 

Redan när jag rörde vid dörren kände jag en våg av spänning som kom ur skänkrummet. Det var inte många där, bara tre personer förutom Mac. Jag kände de flesta ganska bra. • Först hade vi mister Smith, en äldre herre som brukade hänga här fem kvällar varje månad. Sedan hade vi miss Klara, som var allmänt uttråkad, och som också ville bort från huset. • • I hennes fall trodde jag att det var mer allvarligt. Slutligen hade vi en mister Theremin. Han måste vara fransman, men han såg inte så fransk ut. Fördomar jag vet. • Han hade försökt visa Klara sin stora baguette hela kvällen, men hon var inte full nog för att följa med honom hem. Hon hade kanske mjuknat om det inte varit för explosionen. 

Lät otroligt att någon av dem skulle vara gärningsmannen. Ingen av dem ville väl döda mig. Jag trodde inte att de hade hjärnan heller, förutom möjligen Klara. Hon bråddes på sin mor. • De andra var patetiska. Jag gillade faktiskt Mac, men det var svårt att tro att han skulle döda en kund. Det var inte bra för affärerna. Han skulle åtminstone inte ha gjort det utanför sin pub. • • De uttryckte alla sitt deltagande. Jag tackade och försäkrade att allt var bra med mig nu. Jag skulle bara få i mig lite whisky. Jag var generös idag, så jag bjöd sällskapet. • Till och med Mac frångick sina heliga principer och tog en sup av sin bästa malt. Sedan fick jag berätta alla heta detaljer igen. Jag kunde leva med det bland goda vänner. 

Så goda vänner var de kanske inte ändå. Jag visste en del fakta om Klaras liv, men hon var för ung att umgås med. Smith var för gammal. Mac träffades bara här. • De var bättre än inget i alla fall. Klara erbjöd sig att köra mig till dörren. Hon hade en automatisk bil som hon lånat. Jag gissade på att låna betydde utan tillstånd. • • Jag tog hennes erbjudande och bjöd sällskapet godnatt. De skulle fortsätta dricka tills det blev ljust. En del av mig ville stanna hela natten, men jag var för vuxen för sådana nätter. • Klara släppte av mig utanför mitt hus, och såg till att ingen överföll mig vid dörren. Jag satte mig på sängen med huvudet i händerna som tänkaren. Jag var kanske inte ensam. 

Kanske jag var lite överdramatisk där. Jag hade inte hört något, åtminstone inte inne i lägenheten. Då borde också larmet ha gått av. Eller? Jag visste inte vilka mina fiender kunde vara. • De kunde ha resurser för att göra inbrott. Det var faktiskt troligt om de hade bomber. Mitt liv passerade revy framför mig när jag försökte lista ut vem som ville döda mig. • • Min dödsfiende måste nog vara Danne i 1A. Han hade retat mig för hur jag kastade. Jag kastade tydligen som en tjej enligt honom. Jag hade velat hämnas, men jag var väluppfostrad. • Jag visste inte vad som hände med honom, och det spelade ingen roll just nu heller. Sedan kom jag på det. Det var Sean. Om någon ville döda mig var det han. 

Från den dag jag började högstadiet hade jag en bromance med Sean, en kille från Ungern. Jag vet att det inte är ett särskilt ungerskt namn, men hans föräldrar ville assimilera sig. • Han var en modig kille som alltid drog med mig på dumheter. Det var jobbigt då, fast som vuxen var jag tacksam för att han hade funnits där. Jag var så blyg. • • Jag hade nog aldrig träffat Elsa om inte han hade drivit på mig, och med mig. Han hade dragit med mig till puben och visat mig flickan som inte heller var extrovert. • Hur tacksam jag än var så hade det slutligen gått illa med vår relation. Innan jag berättar hur det gick till måste jag berätta lite runt om. Jag hoppas ni orkar lyssna. 

Bakom vårt hus låg ett militärt område dit vi inte gick. Våra mödrar var mycket bestämda. De var otäckare än några militärer. Jag vet inte vem som var värst, min eller Seans. • I vilket fall som helst så tror ni väl inte att det kunde hålla oss borta. Det var bara en tidsfråga innan vi bröt mot reglerna, och som alltid var det Sean. • • Han kom till mig en morgon och sa att han hade hittat en hemlig bas där. Det gjorde mig nyfiken, och fast jag var rädd lät jag honom visa mig. • Det kändes som en lång vandring genom skogen, men det var mest för att jag föreställde mig allt som mamma skulle göra om hon kom på oss. Vi var dock snart framme. 

Han stoppade mig plötsligt och drog in mig bakom några buskar. Han hade hört ett ljud. Vi kikade fram och såg två grova soldater. De hade hissat upp en stackars naken kvinna. • Det såg ut som om de skulle tortera henne, och jag måste gnugga flera gånger i ögonen. Hur var det ens möjligt? Det kändes som en film. En av männen höjde en piska. • • Jag vet inte exakt vad han tänkte göra, men det var mer än jag klarade av. Jag gjorde ett gällt ljud. Sean satte handen framför munnen, men det var försent för det. • Männen vände på huvudet och såg åt vårt håll. Sedan kom de närmare. Vi måste fly. Jag visste inte om vi kunde fly från ett par vuxna män, men vi måste försöka. 

Det var ingen idé att vänta på bättre tider. Männen stod uppenbarligen i begrepp att begå ett brott, och de måste döda oss. Jag och Sean var bra löpare trots korta ben. • Ett ögonblick tidigare hade jag tagit fram mobilen, men det fanns ingen täckning alls i vildmarken. Jag kunde inte kolla på det samtidigt som vi sprang. En tjej hade kanske kunnat multitaska. • • Det gick bra den första biten. Vi måste springa genom ett kärr. Sedan kom ett berg. Vi hörde männen ropa och svära, men de verkade inte ha några vapen i alla fall. • Jag var orolig för att snubbla, men jag flög fram över stenarna. Adrenalinet flödade i kroppen. Jag såg mig inte om förrän Sean ropade på mig. Mitt hjärta sjönk som en sten. 

Vi hade kommit ut ur kärret och upp på berget. Nu skulle det nästan vara över. Sean måste dock gå och fastna med foten i en jäkla skreva. Jag måste hjälpa honom. • Jag såg obeslutsamt på min vän, och sedan på stigen, där våra fiender snabbt knappade in. I min tonårshjärna uppstod bara en tanke. Jag vände om och sprang vidare hem till säkerheten. • • Jag slutade inte springa förrän jag slog i vår ytterdörr. Jag sjönk ihop och ringde klockan. Mamma kom och öppnade och höll om mig. Jag vägrade berätta något, men hon kanske anade. • Det var inte förrän jag satt på rummet som jag insåg vad jag hade gjort mot Sean. Om man jagas av en isbjörn behöver man bara springa snabbare än sin bästa vän.

Jag skämdes över vad jag hade gjort, och var beredd på att aldrig se Sean igen. Till min förvåning hörde jag några dagar senare att han var tillbaka och allt var normalt. • Normalt är inte rätt ord. Jag försökte tala med honom, men han såg mörkt på mig. Jag blev rädd och flydde. Efter ett tag mådde jag så dåligt att vi måste flytta. • • Jag såg honom aldrig mer, men jag funderade mycket över vad som kunde ha hänt honom där. Det logiska vore ju att döda honom och begrava liket. Missförstå mig inte. Jag var glad. • Det sista jag ville var att döda någon. Samtidigt var jag rädd. Han var inte han. Det var som om han hade ersätts av getmannen, fast det förstås var en fånig idé. 

Det var i vilket fall som helst svårt att tro att det var Sean som sprängde. Det hade gått många år och han hade inte försökt skada mig, inte ens ett hår. • Han var dock min enda fiende, om han ens var det. Han kanske hade förlåtit mig. Pojken jag hade känt var inte typen som förlät någon, men vi förändras när vi växer. • • Om det var han så visste jag inte hur det hjälpte mig. Jag kunde inte göra något för att hitta honom. En möjlighet var att ringa polisen, och berätta allt om min vän. • De skulle bara skratta åt mig, särskilt om jag berättade om kvinnan de hade hängt upp. Jag mindes fortfarande hennes mjuka ansikte och vackra röda hår. Det var inte rättvist mot henne. 

Mina funderingar avbröts av ljud i lägenheten. Jag bestämde mig för att retirera till min garderob. Det skulle antagligen inte vara säkert där, men det kunde förvilla någon och köpa lite tid. • Jag öppnade även fönstret, så att de skulle tro att jag flytt genom det, på brandstegen. Det var inte mycket, men det fick gå. Jag hade tyvärr inget vapen att försvara mig med. • • Det dröjde länge innan något hände, och jag gick nästan ut igen, fast lyckligtvis bara nästan. Genom dörren kom nu en människa. Jag väntade mig Sean, men det var faktiskt lilla Klara. • Det gjorde mig nästan lättad, men sedan insåg jag hur konstigt det var att hon var här. Hon såg konstig ut också. Det var något med hennes blick, samma blick med Sean. 

Rätt som det var ringde det på dörren. Klara hoppade utan eftertanke vigt ut genom fönstret. Det hade skrämt henne att någon kom. Hon var som ett spöke, fast nog så verklig. • Det fortsatte ringa, så jag tog mod till mig och gick och öppnade. Det var Mac. Han hade besökt mig i mitt hem förut, men jag var glad att se honom nu. • Jag bjöd in honom, och vi slog oss ner i köket och pratade. Han talade först. Jag hade väntat mig att det var något med hans gäster, eller min gamla sprängda bil. • Det var dock något helt annat. Jag mindes kvinnans ansikte i detaljer, men inte alls männen. Jag mindes kanske en av dem, men bara en. Den andra hade varit min vän Mac. 

Lät konstigt, men han sa att han var en ny man nu efter år av terapi. Det fanns ingen ursäkt för vad de hade gjort förstås, fast de hade tänkt låta kvinnan leva. • Jag kände att han var uppriktigt förkrossad, och jag bad honom berätta mer om den dagen. Han sa att de hade tänkt döda oss precis som damen, men att något gått fel. • • De hade blivit lite ställda när jag övergav min vän. De hade tänkt dela på sig, men Sean hade varit så besvärlig att de måste hjälpas åt att binda honom vid kvinnan. • Sedan var det försent att förfölja lilla mig. Det var dumt att riskera att döda Sean. Istället skulle de hjärntvätta honom att skydda dem. 

Det var det jag hade tänkt från början, att de hade fått honom att hoppa av. Mac sa dock att de inte hade kommit så långt, för något hade tagit kvinnans kropp. • Hon hade plötsligt börjat tala i tungor, och sedan hade hon slitit sig och anfallit dem. Macs vän hade fått halsen uppsliten, och han själv hade precis flytt, med nöd och näppe. • • Han hade inte sett om samma sak hänt med Sean, fast det hade det utan tvivel. Jag hade själv sett hans galna ögon. Mac hade hållit tyst om detta i alla år. • Vad som hade hänt med kvinnan hade han ingen aning om, men det hade nog jag. Jag berättade om hur Klara hade gjort inbrott i min lägenhet tidigare, och om hennes blick. 

Mac bekräftade att mina farhågor var sanna. De hade tagit Klara, vilka 'de' nu var. Ingen av oss visste hur vi skulle gå vidare härifrån. De ville tydligen ha mig också. • Jag kunde inte föreställa mig varför, och det kanske inte var så viktigt, åtminstone för nu. Jag undrade bara varför de hade sprängt min bil. Mac sa att det var en varning. • • Han trodde inte att det var 'andarna', som han kallade dem. Det fanns någon tredje kraft. Om vi hittade den kunde vi kanske lösa gåtan, men det var farligt. Inte mycket val. • Vi ville båda komma till botten med det här, och bli fria. Livet hade stått stilla. 

Fanns det något vi kunde gå på? Den enda ledtråden Mac hade hittat var en medalj. Han kände igen den från det militära. Någon hade tveklöst lämnat den i elden åt honom. • Det var också en varning. Frågan var bara vad de hade velat uppnå med all uppståndelse. Svaret fick vänta tills vi kunde tala med teknikerna. Mac hade kontakter. Han var ju bartender. • • Tills dess måste vi söka skydd. Vi tog in på hotell med ett enda gemensamt rum. Det var pinsamt, men det var bäst så. Följande dag fick vi besked om min bil. • Det var italienska maffian som hade sprängt den. Det var oklart varför. Vi måste gå dit. Gudfadern don Giovanni var faktiskt i stan för sin dotters bröllop, och antagligen för andra affärer. 

Precis en mil utanför staden låg en herrgård, där de rika brukade festa och supa galet. Det var där bröllopet hölls. Mac körde oss. När vi steg ur möttes av donen själv. • Jag var ganska nervös, för den här prydliga äldre herren hade mordhotat mig och min vän. Det visade sig dock att han var gemytlig. Han presenterade oss för bruden, och fyllde glasen. • • Han sa att han visst försökt döda mig, men att det inte var någon idé nu. • Han kunde lika gärna berätta vad han visste. Det var inte konstigt att hans folk hade Sean på radarn. Det var något övernaturligt med honom. Det visste vi redan. Han hade mer.

Han var övertygad om att det var någon utomjordisk invasion, och att de måste stoppas snarast. Kvinnan jag hade sett i ungdomen var borta, och de trodde att Sean hade dödat henne. • Nu verkade han vara deras ledare. De var inte mycket, till skillnad från zombier på film. De kände bara till tre individer: Sean, Klara och Fred. Den sistnämnda var okänd för oss. • • Donen hade redan bestämt sig för att använda oss som bete. Vi kunde inte säga nej. Vi sattes i ett rum högt upp, med öppet fönster. Vi var båda rädda, mest jag. • Mac var militär, och hade fått ett stort lugn på senare år, som en evig rock. Jag trodde inte att något skulle hända, men jag blev ändå nervös när det började skymma. 

Det hände utan mycket förvarning den här gången. Plötsligt stod Klara där med en pistol höjd. Jag knackade på Mac, som vaknade med ett ryck. Vi såg båda hänfört på vår vän. • Hon sa inget, utan riktade bara vapnet mot Mac och sköt. Det fick mig att vakna. Jag dök mot henne, och ett skott brann av i taket. Jag var starkare än hon. • • Jag hade väntat mig att hon skulle vara övernaturligt stark, och det var hon nog säkert. Det var bara det att jag var ännu starkare. Jag var övernaturlig, kanske en av dem. • Det var lite otäckt, fast jag hade inte mycket tid att tänka. Klara fick tillslut fly. Hon kom inte långt, för donens män dök upp i dörren och pepprade henne med kulor. 

Det var äntligen över. Mac kunde inte räddas. Jag kunde ha varit fånge, men jag vägrade. Vi nådde en kompromiss där jag skulle jobba för honom ett tag, kanske i några år. • Jag skulle få tala med en psykolog och utveckla mina krafter, och kanske förstå mitt förflutna. Det passade mig bra, fast jag ogillade att hjälpa en sådan skurk bli ännu mer mäktig. • • Angående våra fiender så greps snart Sean och Fred. Den förra tog snart livet av sig. Jag såg honom aldrig mer, och jag skulle ha ett öppet sår hela resten av livet. • Fred var ingen mindre än gamle monsieur Theremin. Det var svårt att tro, men likväl sant. Det verkade vara alla andar, eller kanske utomjordingar, men vi saknade fortfarande den där första kvinnan.