Ariadne
Under många år hade vi studerat livsformen. Den var stor som en mus, men helt olik.
Det var en helt främmande varelse som hade förts hem från rymden ungefär ett år tidigare.
Jag kom väl ihåg det. Vi har knappt börjat kolonisera rymden än, så det var sensation.
Rymdsonden Ariadne hade varit på resa till Alpha Centauri, alltså flera årtionden iväg från vår värld.
Vi visste nu att det inte fanns liv där. Vår varelse hade liftat med sonden hem.
Den liknade livet på jorden i sin arvsmassa, och det var sannolikt att vi var släkt.
Det var avlägset, och det verkade troligt att vi själva hade kommit till jorden från rymden.
Det hade vi anat tidigare, men det hade inte funnits bevis. Det var dock bara akademiskt.
När vi hade undersökt den hade vi funnit att den hade samma typ av DNA som vi.
Cellernas uppbyggnad liknade våra, men det var en del som skilde i tillståndet på deras insida.
Våra celler har ett klimat som liknade det när livet uppstod, nere på havets botten troligen.
Den här varelsen hade uppstått på en väldigt otrevlig planet som vi tror hade liknat Venus.
Den påminde om en klädhängare, med en rund botten, en smal stjälk och ett diamantformat huvud.
Vi visste inte om det fanns sinnesorgan. Vi hade behövt skära upp den, men den var unik.
Vi trodde inte att den kunde gå, eller röra sig på annat sätt, men den levde.
Jag önskade att jag hade vetat om det här var ett naturligt tillstånd eller någon dvala.
Min kollega och jag jobbade sent med den. Vi skulle säkert få nobelpriset för det här.
Vid det här laget hände inte mycket. Vi satt mest och tittade på det orörliga djuret.
Min kollega Kalle och jag var båda biologer. Jag var ny på jobbet jämfört med honom.
Jag hade knappt slutat på universitet när jag fick det här jobbet. Jag var så tacksam.
Tanken på att vi kanske skulle kunna kommunicera med varelsen gjorde mig nästan andlös. Ni förstår säkert.
Det är sånt man bara drömmer om. Frågan var bara var den kom ifrån.
Den hade bara dykt upp från ingenstans. Det fanns loggar, men de kunde inte hjälpa oss.
Det var helt enkelt ett mysterium. Jag undrade nästan. Nej, det hände bara på filmer, eller hur.
Ringklockan ringde och Kalle gick hem. Han var mån om sin skönhetssömn. Jag var redan snygg.
Jag satte mig som så många gånger förr och bara tittade på vår mystiska gäst i skålen.
Det skulle förstås inte hända något idag heller. Jag satt mest med mobilen och spelade spel.
Jag var lite mörkrädd och hade alla ljus på i labbet. Jag gillade inte ensamheten heller.
Plötsligt blev det helt mörkt och jag var nära att skrika. Sedan kom det på igen.
Elen hade gått och nu gick vi på batteri. Jag undrade vad som kunde ha hänt.
Det var sällan avbrott numera. Det hade varit vanligare när jag var en liten flicka, på stenåldern.
Jag såg upp från mobilen och blev alldeles kall när jag såg att varelsen var borta.
Labbet var inte så stort, men jag såg den inte någonstans. Det var mitt fel på något sätt.
Jag blir väldigt nervös när jag tror att jag var fuckat upp, oavsett om det är mitt fel.
Jag har ett sånt där impostersyndrom. Jag väntar mig alltid att någon ska komma på mig.
Om de visste att jag bara var lilla dumma jag, så skulle de kasta ut mig.
Jag gick ut i korridoren och såg mig om. Vi var i en stor byggnad med många rum.
Det skulle ta veckor att hitta en så liten sak, om det ens var möjligt.
Jag måste ringa in det. Jag ville bara titta lite först. Jag tände alla ljus först.
Jag skulle bara gå runt lite på vår avdelning på våningen. Jag skulle inte krypa heller.
Så snart jag kom ut i fikarummet kände jag att jag inte var ensam längre.
Det var inte möjligt. Jag var bara dum. Å andra sidan skulle det förklara en del.
Varelsen var stöldbegärlig, och den kunde ju inte gå själv. Det var ändå inte möjligt.
Labbet hade varit låst och jag hade suttit vid bordet, precis framför vår lilla vän.
Det enda som kunde förklara det var ventilationen. Kunde någon verkligen ha krupit genom den hela vägen?
Det satte igång min livliga fantasi. Jag tog en kniv och kände efter peppar i fickan.
När jag tände ljus fann jag som väntat att jag var ensam. Jag andades ut långsamt.
Sedan hände allt väldigt snabbt. En grupp beväpnade män slog ner dörren och tryckte ner mig.
Kunde det verkligen vara sant att mitt liv hade rasat samman? Jag hade jobbat så hårt.
De berättade inte vilka de var, eller vad jag hade gjort. De behandlade mig som en brottsling.
Först visiterade de mig, och lät mig bara behålla trosorna. Sedan satte de mig i en cell.
Det var kallt och det fanns ingen filt. Jag hackade tänder och kröp ihop på britsen.
Sedan började jag gråta. Varför hände det här mig? Jag skulle aldrig ha tagit det här jobbet.
Jag ville sova, men jag var rädd att jag skulle frysa ihjäl. Så kallt var det.
Istället gick jag till dörren och ropade på vakten. Jag hade åtminstone några mänskliga rättigheter.
Jag fick gå tillbaka till britsen. Kylan gjorde mig kissnödig. Det fanns en golvbrunn till vänster.
Fanns inte mycket att göra, så jag drog ner trosorna, och gick ner på huk där.
Då fick jag nästa chock. Varelsen hade legat i mina trosor. Det var inte riktigt klokt.
Jag var ganska liten och gillade små trosor. De fick mig att känna mig lite sexig.
Jag vågade inte riktigt tala med män, så det var allt jag kunde göra för mig själv. Döm mig inte!
På något sätt hade den fått plats, och jag hade inte ens känt att den var där.
Den måste ha bedövat mig. Jag hoppades att den inte hade krupit in. Det var äckligt.
Jag var nervös nog över att ha en snopp där, fast jag tillät mig det ibland. Skojar bara. Jag var oskuld.
Jag började förstå att utomjordingen var smartare än jag hade trott, kanske till och med mänsklig.
Besökaren måste ha känt att fienden var på väg. Den hade gömt sig där ingen letade.
Det var inte så många som ville in i mina trosor tyvärr, så det var säkert.
Den måste ha räknat med att de skulle låta mig gå. Det var synd för oss båda.
Annars hade vi båda varit på väg nu. Jag visste nu att de inte skulle släppa mig.
Om jag hade varit Wonder Woman hade jag kunnat fly. Jag stoppade tillbaka utomjordingen i trosorna.
Då kände jag hur min kropp förändrades. Benen blev längre, höfterna bredare och midjan smalare.
Jag fick stora tuttar och skinkor, och stringen drogs åt. Det var tur att trosorna var elastiska.
Jag tömde blåsan. Det kom inget på golvet. Varelsen måste ha fått mig att ge den näring.
Jag var plötsligt allt jag hade drömt om. Jag var en nörd, men jag var ytlig.
Detta var inte vad jag ville, men jag hoppades att förändringen var permanent. Vad hette jag?
Jag ville heta Jennifer. Det var mitt nya namn. Så fort jag hämtat mig började jag tänka.
Jag måste komma ut. Jag gick till dörren och började skrika. Jag hade otroligt vacker röst.
Det kom en vakt, en ung kraftig kille. Han stirrade på mig som på en ängel.
Jag talade ömt till honom och slog huvudet mot väggen. Jag var stark som en superhjälte.
Det var härligt. Jag tog hans vapen och nycklar. Jag kunde ha tagit hans uniform också,
men den skulle inte passa mig ändå. Jag var en snäll flicka och skuldmedveten.
Det tog inte lång tid att hitta utgång. Jag blev tvungen att använda brandstegen på taket.
Jag kände mig hög av adrenalin. I normala fall hade jag dött med min astmatiska kropp.
Jag kände att varelsen talade med mig. Den hade inte bedövat mig. Den var bara telepatisk.
När jag kom ut på taket ropade någon efter mig. Det var Kalle, min kära kollega.
- Snälla vänta, Arra? ropade han. Du vet inte vad du gör.
Jag stannade med handen på stegen.
Han berättade med svag röst att militären hade fångat en signal från ett system långt bort.
Deras artificiella intelligens hade lyckats tolka den. Varelsen var en robot. Den var bara en sändare.
Utomjordingarna hade hittat vår sond och satt på sändaren. De såg oss som ett hot.
Jag hade svårt att tro på hans ord. Det kunde inte vara möjligt. Det gick för snabbt.
De kunde inte ha tolkat ett främmande språk så fort. Ändå trodde jag honom nästan.
Jag kände hur varelsen bad mig skynda mig innan det var försent. Kalle fortsatte be mig.
Jag började tveka. Den här kroppen var för bra för att vara sann. Jag förtjänade den inte.
Jag behövde inte fundera länge, för en kula slog in i stegen alldeles intill mitt huvud.
Jag släppte taget och landade på benen tjugo meter ner. Jag började genast att springa.
Det var många år sedan, och jag är president över jorden nu. Jag saknar inte mitt gamla liv.
Det är dags att lämna över makten till våra nya herrar. Jag ska styra i deras namn.