thomasl.blogg.se

Den största delen av landet Ibuh var täckt med snö, som ibland var flera meter djup. • Det var inget ställe man kom till för att sola och bada, eller för mycket annat. • Området hade tillhört Indien länge, men nu hade det blivit självständigt, efter många om och men. • Jag stödde dem helhjärtat i deras kamp. Det var svårt att vara ett litet, isolerat land. • • Befolkningen var företrädesvis buddhistiska, och språket var släkt med tibetanska, vilket även är släkt med burmesiska. • Det var ett tonspråk, som var mycket svårt att lära sig. Stavningen var också mycket svår. • Det var ett slutet land utan mycket turism, så svenskar i allmänhet kände inte till det. • De flesta svenskar kände nog inte till Bhutan heller. De båda länderna hade ganska mycket gemensamt.

När jag kom dit var det oroligt, för kineserna höll på att nagga landets gränser. • De hade också försökt ta över landet genom att låna ut pengar, fast utan större framgång. • Det såg ut att lugna ner sig, och jag landade i huvudstaden Dambu utan att hindras. • Jag visste inte riktigt vad jag gjorde där. Jag gillade inte att bestiga berg eller så. • Jag var snarare inne på att prova deras berömda mat och gästfrihet, och leta kulturella skatter. • Detta var trots allt ett helt orört land, och det hade funnits ett mäktigt rike här. Jag hade läst att det hade varit ett buddhistiskt rike som hette Mun, baserat i bergen. • Deras mytomspunna huvudstad låg uppe i bergen. Det var ingen hemlighet, men det var ändå spännande.

Min bild av munkar var att de var visa tiggare, eller stora, disciplinerade krigare som Shaolin. • Det fanns inget så coolt som att kunna slå sönder en vägg med bara sina nävar. • Ännu bättre vore att kunna stå på ett enda finger, som jag hade sett på tv. • Det var inte riktigt därför jag var där, utan snarare för att titta på gamla tempel. • • Jag visste att det fanns tempel här som gick tillbaka tvåtusen år, och aldrig någonsin avbrutits. • Det kunde vara ännu längre, men då skulle det vara hedningar, vilket också skulle vara intressant. • Dessvärre fanns inga spår av den inhemska religionen, som många antog hade gemensamma drag med hinduismen. • Jag slog mig ner på ett hotell i Dambu, och började leta information direkt efter frukost.

Redan på Buddhas tid hade det funnits stora imperier i området, inte minst det otroliga Mauryaväldet. • De hade influerat det lilla bergsriket, men aldrig tagit över det, vilket jag var glad för. • De hade handlat med sin jakost, men i övrigt hållit på sina hemligheter och gamla ritualer. • Det var till och med så att deras buddhism inte var helt ren, utan hade blandats. • • Jag frågade runt lite på mitt dåliga språk, som inte var mer än en pidgin än. • Alla var väldigt vänliga. Jag såg inte till några faranger, utan bara några unga kinesiska turister. • Jag pratade lite med dem. Fast vi var olika, och våra länder fiender, så trivdes vi. • Det blir väl så när man båda är främlingar i ett främmande land, kunde jag tro.

Lite senare på kvällen, när jag hade fått en bild av omgivningen, gick jag och åt. • Det krävdes mycket kalorier för att turista här. Jag var vanligtvis vegan, men det gick inte. • Det var inget stort offer, och det smakade gott. Det var någon gryta gjord på jak. • Visste ni förresten att jak är hannen och nak honan. Om inte vet ni det nu. • Det var försent att åka till bergen, för det var långt att åka på dåliga vägar. • Det var meningen att det skulle vara svårt att ta sig dit och kanske störa munkarna. På det stora hela så hade landet inte mycket infrastruktur, då det var alldeles för fattigt. Jag sov gott den natten, och jag kände att jag skulle få uppleva ett underbart äventyr.

Så grydde den stora dagen. Jag hyrde en terrängbil och gav mig av upp mot bergen. • De kollade inte ens om jag hade körkort. Jag skulle knappast äventyra någon annan resenärs hälsa. • Ingen tog bilen dit, utan gick istället på branta stigar. Det gick faktiskt snabbare än bilvägen. • Det fanns överhuvudtaget inte många bilar i landet, och det var fel att kalla det bilväg. • • Jag undrade om jag borde ha bokat tid, men jag hade inte hittat något nummer ändå. • Jag fick hoppas att jag inte störde någon. Jag hade mardrömmar där jag jagades av munkar. • Det fanns faktiskt bra parkering. Jag hade bara några meter att gå. Det var runt hörnet. • När jag såg det måste jag stanna en stund och beundra det. Det var en syn.

Kanske var det att kylan och ensligheten redan påverkade mig, men jag räckte mobilen till höger. • Jag kände mig genast dum, för varför hade jag trott att jag hade sällskap av någon. • Jag visste inte vem jag hade trott att det var, men det spelade inte stor roll. • Jag blev ändå ganska skärrad, och det tog uppmärksamhet från templet, som stod rakt framför mig. • • Det var en stor mörk träbyggnad i flera våningar, och den var delvis insprängd i själva klippan. • Det var ingen rik och färggrann byggnad, men jag tyckte att den var nog så magnifik. • Den kändes uråldrig. Det enda som avslöjade att den fortfarande användes var rök från en skorsten. • Jag tänkte att det säkert skulle finnas datorer och lysrör därinne. Det hade varit så typiskt.

Visade sig att det var ett traditionellt tempel hittills, fast jag hade sett solceller på avstånd. • Det var säkert en blandning av gammalt och nytt, och jag skulle säkert bli lite besviken. • Genast när jag steg in kände jag doften av rökelse, och hörde gamla röster som mässade. • Det kröp i hela kroppen på mig av välbehag. Det fanns saker att titta på också. • • Jag stod i en ganska stor vestibul. Väggarna var täckta av border med kinesiska tecken på. • Det fanns två statyer av tigrar vid dörren, och jag gissade att det fanns en Buddha. • För ett ögonblick verkade det övergivet, men sedan kom en munk i gult och hälsade mig. • Det var svårt att kommunicera, men jag förstod att han var föreståndare för det gamla templet.

På nytt möttes jag av idel vänlighet. Den gamle bjöd mig att komma in och delta. • Jag höll nästan andan när vi steg in i det allra heligaste, och där var Buddha. • Det var inte den vanliga feta buddhan som man såg överallt. Den här var mer naturtrogen. • Han låg på sidan vänd mot oss, i en nästan sexig pose som kändes ganska märklig. • Runt honom stod eller satt flera gamla munkar. En skötte fyrfatet och en snurrade en bönesnurra. • Jag såg frågande på föreståndaren, och han tog det som inbjudan att berätta lite om templet. • Det var som sagt svårt att kommunicera, och han återgick snart till bönen som de andra. • Jag fick gå omkring i de många salarna och titta på konsten. Det kändes som Valhall.

Jag hade inget särskilt mål. Jag märkte knappt vad jag gjorde. Jag bara tittade på bilderna. • Några av dem avbildade utan tvivel delar av Buddhas liv, särskilt från hans hem i Lumbini. • Jag letade efter bilder av Rama, men jag såg inga. De var ju buddhister, men ändå. • Plötsligt stannade jag och lyssnade. Det var något som var ovanligt. Jag hade hört ett surrande. • Munkarna hördes bara svagt här, så jag måste ha gått långt. Skulle jag hitta tillbaka igen? • Jag hade aldrig varit rädd för att gå vilse, inte ens när jag var ganska liten. • Jag hade alltid tänkt att jag var var jag var, och resten av världen var vilse. • Jag tänkte att jag ville höra surrandet igen, och försöka lista ut var det kom ifrån.

Då avbröts jag av ett ljud bakom mig. Min första tanke var på min osynliga färdkamrat. • Den här var dock väl synlig. Det var en av kineserna jag hade träffat i huvudstaden. • Hon hade dykt upp från ingenstans, och jag hade blivit rädd. Det var dock helt okej. • Det var skönt att träffa en modern människa som man kunde prata med och bli förstådd. • • Hon var snygg också, fast inte lika sexig som buddhan. Hon såg ut att vara opererad. • Hon hade säkert en rik man hemma, och kanske barn. Jag undrade vad hon gjorde här. • Å andra sidan kanske hon undrade samma sak om mig. I alla fall var hon obekväm. • Det här stället gjorde henne illa till mods, och hon undrade om jag ville äta något.

Nu märkte jag faktiskt att det skrek i magen, så jag tog hennes erbjudande med glädje. • Hon var kanske lite negativ mot de snälla munkarna, men jag påverkades också av templets atmosfär. • Det var skönt att komma ut i kylan, fast det hade börjat blåsa och bli kallare. • Hon verkade inte ha någon bil, så jag körde henne tillbaka till huvudstaden för lite jakgryta. • • Det visade sig att kvinnan, som hette Qilin, var väldigt trevlig, och vi hade gemensamma intressen. • Vi bodde på samma hotell också, så vi skulle få många tillfällen att sitta och prata. • Jag var på gott humör när jag återvände till rummet och kröp ner i min säng. • Jag tänkte att jag skulle återvända till templet nästa templet, och försöka få med mig Qilin.

Jag tog det ganska lugnt de följande dagarna, och höll mig i huvudstaden tillsammans med Qilin. • Det var inte något förhållande i vanlig mening. Hon var inte min flickvän eller något sådant. • Som jag sa tidigare så hade vi bara mycket gemensamt, och jag skulle kalla oss vänner. • Vi besökte det gamla palatset, och talade om att kanske ta en enkel nybörjarkurs i språket. • • Då ghostade hon plötsligt mig. Det gick flera dagar utan att hon hade hört av sig. • Jag kände mig lite sårad, men det fanns ju många naturliga förklaringar till hennes plötsliga försvinnande. • Hon hade redan nämnt att hennes mor var svårt sjuk, och kanske skulle kalla på henne. • Det var bara konstigt att hon inte hade sagt ett knyst om saken till sin vän.

Nu var jag inte Sherlock Holmes eller något, och jag ville inte snoka i andras hemligheter. Icke desto mindre gjorde jag ett minimum av research. Hon kunde ju ha blivit kidnappad här. • Jag frågade om hennes hotellrum var ledigt, och om hennes saker fanns kvar. De var borta. • Damen hade tydligen åkt av egen fri vilja. Jag undrade om det var något jag sagt. • • Det här var första gången detta hände mig, så det var nog hon, men vem visste. • Jag bestämde mig för att inte oroa mig, utan slog mig i slang med några britter. • Jag hade nästan kommit över henne när jag såg henne igen. Jag ska snart berätta var. • Jag ska bara nämna att hon och hennes pojkvän hade gjort slut. Det var visst stökigt.

Marknaden var ett spännande ställe, som det ofta var i Asien. Det fanns alla möjliga saker. • Jag hade ännu inte tröttnat på det, så jag spenderade flera timmar där, nästan varje dag. • Det var där jag fick syn på henne, där hon stod och grälade med en man. • Han var stor och kraftig, och jag antog att de hade något förhållande som gått snett. • Jag vet inte vad jag borde ha gjort, men jag gömde mig bakom ett stort stånd. • De gick förbi mig nästan så nära att jag kunde röra dem, och höra dem andas. • Jag ville verkligen inte bli inblandad, men samtidigt var jag det redan. Hon var en vän. • Om hon hade problem med den här mannen så kanske jag borde hjälpa henne kände jag.

Redan från början hade jag frågat henne vad hon hade för planer om mamma inte ringde. • Hon hade sagt att hon inte hade obegränsad budget, och att hon redan hade biljetter hem. • Det här var faktiskt dagen då hon skulle åka, och hon borde redan vara i Shenzhen. • Jag antog därför att affären mellan henne och mannen hade fördröjt henne. Det var kanske ofrivilligt. • • Jag berättar allt detta för att rättfärdiga att jag följde efter henne utan att ta kontakt. • Jag förföljde dem på avstånd och gjorde mitt bästa för att inte synas, lång västerlänning i Asien. • Jag trodde att det funkade. De visade åtminstone inga tecken på misstänksamhet, varken hon eller han. • De hade bråttom någonstans, och verkade inte se sig om alls, vilket var tur för mig.

Landet hade bara ett enda hotell för utlänningar, fast man långsamt öppnade fler och även större. • Än så länge var det dock så begränsat att jag borde veta var Qilin bodde någonstans. • Hon måste ha hittat rum hos någon ur lokalbefolkningen. Det hade varit spännande att göra så. • Fast jag vet inte hur jag hade klarat mig utan hög standard, som Peps skulle sagt. • • Jag såg dem gå in på en liten restaurang. Det var kanske där de hade rum. • Jag vågade inte gå in, utan tänkte att jag skulle fortsätta skugga dem tills jag visste. • Det var kallt och jag skulle få vänta länge, så jag gick och köpte lite mat. • Jag kom tillbaka lagom till att de båda gick ut igen, och satte sig i bilen.

Jag fick nästan lite panik, för jag kunde inte följa efter en bil, åtminstone inte långt. • Jag satte mig ner och tänkte, och då kom det till mig. Jag behövde en kikare. • Det var väldigt öppet landskap här. Ulf Lundell skulle trivas, förutom att det saknades ett hav. • Jag gick och köpte en till överpris i en liten affär. Jag var lyckligtvis inte snål. • • Jag fann att jag till och med kunde se skyltarna på bilen. De körde mot templet. • Jag undrade vad de kunde göra där. Det kunde knappast handla om vanligt turistande med dem. • Det enda jag kunde göra var att hålla koll på dem tills de försvann utom synhåll, och sedan ta bilen och åka upp dit själv. De skulle inte kunna misstänka något konstigt.

Genom den begynnande snöstormen pulsade jag tillbaka till hotellet, och där måste jag ta en paus. • Jag skulle inte kunna köra upp till templet i det här vädret, och kineserna inte köra tillbaka. • Qilin fick sova med Buddha inatt. Jag kunde inte sova, utan satt i sällskapsrummet med britterna. • Mannen drog sig tillbaka tidigt, men kvinnan Jane var kvällsmänniska och vi satt och spelade go. • • Jag berättade om mina planer för henne, fast jag sa inget om kineserna. Det var privat. • Jane sa att hon inte hade besökt templet än, och att hon gärna ville följa med. Hon var ung och stark, och hon behövde lite egentid. Hennes man var inte så äventyrlig. • Jag tvekade. Det kunde vara farligt. Å andra sidan var det normalt att ha något sällskap.

Vi åkte så snart det hade klarnat. Jane var glad, men jag kände mig ganska orolig. • Jag visste inte vad som skulle vänta på oss där, om mina vänner ens var kvar. • Precis som förra gången fick vi tala med föreståndaren, och titta på den otroligt sexiga buddhan. • Jag mindes inte var jag hade träffat Qilin förra gången, så jag fick säkert leta länge. • • Jag ursäktade mig för Jane, som ändå var fullt upptagen med att prata med alla munkar. • Jag hoppades att det skulle hålla henne upptagen i flera timmar, så att jag fick leta. • Precis som innan började jag gå omkring på måfå och leta efter en bild på Rama. • Jag hade faktiskt sett en bild på Ayodhya precis där Qilin dock upp, eller någon som var väldigt lik.

Brummandet eller surrandet, eller vad det nu var, kom tillbaka och nu hördes det ännu starkare. • Jag började faktiskt ana vad det var, fast jag måste se det för att bekräfta det. • Munkarna hördes fortfarande för tydligt, så jag gick djupare in i grottan. Det blev snabbt mörkare. • Ljudet blev starkare och starkare, och jag visste att jag var på rätt spår, nu äntligen. • • Plötsligt stod jag bara där och såg på det, rad efter rad av trötta, heta hårddiskar. • Jag antog att detta var en Bitcoingruva. Det var det alla stora solpaneler var till för. • De måste tjäna multum här. Jag kanske skulle be att få vara med på ett hörn. • Kinesiska regimen slog ner hårt på kryptovalutor, så jag förstod varför de ville hålla det hemligt.

Jag hann inte tänka mer, för jag fick ett hårt slag i huvudet från någon bakifrån. • Jag drömde konstiga drömmar om hur Nalle Puh och Nasse satt och pratade på ett berg. • Jag vaknade långsamt till liv, och fann mig i en cell. Det måste ha varit Qilin. • Jag förstod inte vad det handlade om. Trodde hon inte att jag kunde hålla en hemlighet. • • Jag fick svaret några minuter senare, när hon kom in och pratade igenom det med mig. • Hon måste döda mig, men hon ville inte. Hon kände skuld, så hon ville prata lite. • Jag frågade varför hon inte kunde låta mig gå. Jag skulle hålla tyst, som en staty. • Hon log sorgset och sa att det tyvärr inte gick. De hade en stor hemlighet här.

Det var dags att se döden i vitögat. Oroa er inte. Jag skriver ju det här. • Hennes gorilla tog fram sin puffra och ställde mig mot väggen. Sedan osäkrade han den ljudligt. • Det kunde ha slutat där, men sagda gorilla dråsade i backen som en säck med potatis. • Qilin skrek gällt, men vi hann knappt reagera innan rummet fylldes av män i mörka uniformer. • • Jag kände igen dem som det kejserliga kinesiska livgardet. Det var verkligen ur askan i elden. • Sedan såg jag Jane. Det var hon som hade avfyrat skottet. Nu äntligen förstod jag allt. • Jag var fortfarande inte säker på om detta var bra eller dåligt för min enskilda hälsa. • Jag antog att Jane skulle förklara när det var över. Nu måste hon fokusera på Qilin.

Det var en konstig affär. Jag lärde att detta var ett tillhåll för gamla kinesiska regimen. • Hela operationen styrdes av ingen mindre än Xi Jinping själv. Jag blev visst alldeles paff. • Jag frågade om de hade tagit honom, men Jane sa att han tyvärr hade hunnit fly. • De hade däremot arresterat många av hans män, och även fritagit deras konkubiner, trafikerade ibuhiska kvinnor. • • Jag fick faktiskt tillfälle att träffa en av dem. Hon såg faktiskt ut som en gris. • Jag menar det på ett bra sätt förstås. Att se hur hon hade lidit smärtade mig. • Jane sa inte mycket om sig själv, förutom att hon hade tränats som agent hos MI6. • Hon skulle lägga ett gott ord för mig hos kejsaren, och jag behövde inte frukta något.