thomasl.blogg.se

Dimes hade en gång varit en stat i tyskromerska riket, men det var många år sedan. Nuförtiden var det en modern livlig region i Europas motor. Befolkningen bodde mestadels i fem städer som ibland kallades för pentapolis för skojs skull. Mer prosaiskt kunde de kallas för die funf Städten. Eller les cinque villes. Det var ett område på gränsen mellan Tyskland och Frankrike, men självständigt. Hur det hade förblivit självständigt var oklart, även om det var bergigt. Åtminstone visste inte jag. Det var lyckligtvis inte för bergigt för att inte vara ett vinland. Det var riktigt bra. Man kunde följa Rhen hela vägen genom landet, och njuta av fälten med druvor, och alla ruiner. Det var ett paradis på Jorden, särskilt när det var bra väder. Fast det kunde också vara okej när det var regnigt. 

 

När jag fyllde tjugo tog jag min första tur där i min splitter nya BMW. Det var trevligt att köra en bayersk bil, men sanningen var att jag bara hade hyrt den. Det gjorde inte så mycket. Jag kände mig ändå väldigt fri. Det fanns inga föräldrar eller småsyskon. Allt var lugnt. Det var dock inte för lugnt. Det var september, så det var Oktoberfest. Jag är ingen stor festare, men det var kul att gå omkring och titta på allt folk. Folkdräkterna var roliga och det kändes som ett rollspel. Och ja, festen firades även i Dimes. Större delen av befolkningen hade tyskt ursprung, fast det också fanns fransmän, holländare, och andra européer. Landet var inte med i EU, men liksom andra mindre stater hade de ändå något avtal. 

 

Min vän Remy och jag hade övernattat på ett hotell i Main, som var den största staden i Pentapolis. Det var en miljonstad jämförbar med Köpenhamn. Folk var trevliga där, men det var en storstad. Jag växte upp i glesbygd i södra Sverige, och jag hade aldrig riktigt gillat att ha så många människor. Vi steg upp tidigt och avnjöt en utmärkt frukost på hotellet, varefter vi skildes åt. Hans mormor var sjuk och han måste återvända till Lyon, så vi fick ta det en annan gång. Jag ska säga att jag inte är någon homofob, men jag vill ändå vara tydlig med att vi bara var vänner. Jag trodde inte riktigt på honom, om hans mormor, så jag undrade om han hade väntat sig mer, eller om han kanske var en gangster. 

 

Rakt framför hotellet fanns en skylt med en ölreklam, Mainberger. Jag hade sett den många gånger. Reklam i Dimes kretsade liksom i Tyskland kring öl och bilar, fast förhoppningsvis inte tillsammans. Det var en ganska stereotyp reklam med en yppig barflicka, iförd en typisk klänning, en dirndl? Jag tror inte att jag faller för sexiga bilder ofta, men jag kände mig lite sugen. Jag försökte föreställa mig själv med en tysk tjej. Jag kunde inte ens tala språket. Jag hade Duden i min bokhylla, men jag hade inte öppnat den mer än några gånger. Jag tittade på kartan. De fem städerna låg nästan som på en tärning, fast inte riktigt. Jag kunde köra söderut och se om jag hittade någon trevlig by, långt bort från autobahn. 

 

Lite utanför Main fanns något som kunde vara precis vad jag sökte. Det var en liten by, att döma av att den var markerad med en liten prick, och hade ett långt namn. Det kändes som att storstäder oftast hade kortare namn, så att det inte skulle ta hela dagen. Jag såg snart att det fanns ett slott också. Det påminde faktiskt lite om slottet Neuschwanstein, apropå långa namn. Jag kunde kanske få ett hotellrum, så att jag fick tid att besöka det. Jag körde avslappnat längs floden. Det var underbart väder. Det enda som störde var att bilen framför mig hade en stor skylt med texten "Fuck You Gretchen". Jag skyndade mig att köra om honom. Det gick långsamt uppåt. Byn låg tydligen uppe i bergen. Snart började jag se de typiska korsvirkeshusen, och tecken på festande. Jag behövde skaffa ett par lederhosen.

 

Jag stannade och frågade en äldre man i tyrolerhatt om vägen, och han pekade på kartan. Så kunde jag äntligen stiga ur bilen och njuta av brisen. Det var en pittoresk by, som kunde ha synts på ett vykort. Jag trodde att det inte kunde bo så många här. Ni vet hur det är på ställen där tiden står stilla. Förändring är bra, men ändå inte. Det var liv och rörelse. Jag gick omkring bland tälten och blommor och bara insöp allt. Det fanns en restaurang alldeles intill, och jag kände att det var dags, så jag gick in. Ölflickorna sprang fram och tillbaka i sina klänningar, som såg ut att vara gjorda vispgrädde och marsipan. De pratade muntert med gästerna och fnittrade. Vid baren satt lika glada män i lederhosen och hattar. Jag satte mig och beställde korv, surkål och potatis, med öl till. Jag var full av förväntan. 

 

Kanske var scenen lite för perfekt. Jag hade sett allt detta i huvudet hela dagen. Jag hade föreställt mig precis hur korven skulle smaka. Sluta fnittra! Allt var som en saga. Jag fick min öl och min mat, och jag försökte tala med servitrisen. Hon talade bara tyska. Det verkade som om civilisationen inte hade kommit hit än, vilket i och för sig var trevligt, men det betydde att jag måste uppfinna någon pidgin på stället. Hon verkade förstå vad jag ville. Hon tog en servett och ritade snabbt vägen till hotellet. Jag tackade och återgick till maten. När jag var klar hade det börjat skymma, och det var nu jag fick min första känsla av att något var fel. Men jag hade ingen synbar anledning att känna så, så jag fortsatte. 

 

Festandet pågick fortfarande. Ingen kunde säga att tyskar inte kunde ha kul. Det var faktiskt högre nu. Någon hade satt på schlager, och det kändes som att vara på festival med alla tält. Jag fick gå lite i en labyrint för att komma till hotellet. Det var inget stort ställe. Som jag väntat kändes det typiskt tyskt. Det fanns till och med en gemytlig värd. Jag fick en nyckel, en riktig gammaldags nyckel, och gick upp mot mitt rum på övervåningen. Då tyckte jag att jag såg något som glittrade i ögonvrån. Jag vände på huvudet snabbt, men det var ingen där. Jag tänkte på en skönhetstävling jag hade passerat tidigare nere i byn. Det hade varit någon Lorelai-grej. Alla hade haft baddräkter med glitter. Sexistiskt kanske, men också lite sött. 

 

Pristagarna hade varit ganska unga, kanske i övre tonåren. Jag hade fortfarande varit ung nog att titta. Vinnaren hade varit en tjej med långt svart hår och bländande leende. Jag hade gärna sett henne här. Det hade varit ett sammanträffande, men hon kanske inte heller var från byn. Jag ville ha en tjej. Oftast var jag nöjd med att vara ensam, men nu kändes det inte bra längre. Jag hade kunnat ringa min syster. Hon kunde vara tillräckligt mycket tjej för att trösta mig, och hon var nog den enda jag kunde lita på. Det fanns dock inte täckning. Jag övervägde att gå ut, men jag var trött. Jag var inte i fara på riktigt. Jag skulle bara sova här en natt så skulle det kännas som hemma. Det var alltid så. 

 

Jag fann att de hade varmvatten i duschen. Jag skulle kunna stå en god stund. Dock var det något som drog förbi utanför. Jag var säker på att det var i rummet. Om det var en kvinnlig gäst hade det kunnat bli trevligt, men jag trodde inte det. Mitt spindelsinne sa fara. Det var förstås så de gjorde. De levde på att råna turister. Jag hade dock med mig plånboken och mobilen i badrummet. Jag var inte dum på det sättet. Fast vad hjälpte det om han hade pistol? Jag kikade försiktigt genom springan på dörren. Det jag såg fick blodet att frysa. Det var något slags fisk eller ödla med fjäll. Den var stor som en lång människa, och det hade kanske kunnat vara någon i dräkt. 

 

Det måste ha varit den jag såg innan. Den glittrade som en twilightvampyr i ljuset från lampan. Jag trodde inte för ett ögonblick att det var en människa. Något i kroppsspråket var främmande. Den var ganska graciös, men rörde sig ryckigt som en spindel. Den fick mig att tänka på spöken. Jag måste ha gjort något ljud, för den vände sig mot mig. Ansiktet var omöjligt att beskriva. Jag slog igen dörren och tryckte ryggen mot den. Varelsen anföll den som en arg insekt. Jag fick hemska bilder i huvudet av hur den måste slå sig blodig mot det tyska träet. Jag drog upp en stol och satte mig och spjärnade emot. Efter ett tag tystnade ljudet, men jag vågade inte göra något. Jag bara satt där naken och gråtande hela natten. Jag vågade inte gå upp förrän morgonen grydde och någon knackade artigt på dagen. 

 

Nu var rummet tomt och jag såg inga spår av blod, varken rött eller något annat. Jag öppnade utan att tänka dörren. Utanför stod en tjej i min ålder, klädd i grön dirndl. Hon byggde upp för ett fnitter, men hon hejdade sig när hon såg mitt ansiktet. Den här tjejen kunde lite engelska. Hon sa att frukost var klar, och att hon skulle städa. Hon såg sympatiskt på mig och frågade om jag ville ha roomservice. 

Det var en jobbig frühstück. Tjejen såg ganska besvärad ut. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Borde jag betala henne? Sådant var ju lagligt här. I vilket fall borde jag ge henne drinks, fast hur mycket? Ville hon ha pengar så skulle tio euro kännas som en förolämpning. För mycket pengar skulle göra henne arg om hon bara gjort det för att vara snäll. Lättast hade varit att fråga, men det var pinsamt. Vi fick snart annat att tänka på. Richard från restaurangen kom in och berättade att en ung kvinna hade försvunnit under natten. Det var vinnaren av skönhetstävlingen, Tanja nånting. Nyheten gjorde mig ledsen. Hon hade varit så ung.

Jag måste gå ut på promenad. Det märktes att människorna inte längre var på humör för fest. 

När jag kom tillbaka stod tjejen ensam i receptionen. Jag kände att jag måste få prata med henne. 

- Hej? Jag fick inte ditt namn i morse. Jag heter Daniel. 

Hon nickade. 

- Jag heter Lara. Förlåt för innan! Jag brukar inte göra så, men jag hade en fruktansvärd mardröm i natt. Jag är för stor för att suga på tummen, och du bara stod där naken. 

- Och pappa var inte hemma, tillade hon med ett litet leende. 

Jag kunde bara grimasera. Hennes dröm gjorde mig nyfiken. 

- Handlade den om en fisk? 

Hon sken upp. 

- Ja det var det. Jag drömde att jag var sjöjungfru. Det var härligt i början, men sedan blev det mörkt och jag blev jagad av någon fisködla. Det otäckaste var att det kändes som en människa. Jag kände mig som Gretchen. 

- Som vem? 

- Jo du är utlänning, så du vet inte. Det är en saga vi berättar här i landet, om en flicka som blev misshandlad av sin familj. 

Min instinkt sa mig att det var styvmor. Det var alltid styvmor i tyska sagor. Olyckligtvis hade jag ingen själv än. Lara fortsatte. Flickan hade bett till floden att göra henne fri. Om hon kunde bli sjöjungfru så skulle hon simma iväg och aldrig behöva bli slagen igen. Floden hade uppfyllt hennes önskan, men hon blev förstås uppäten av något monster kort efter det. Det var det tävlingen jag hade sett hade handlat om. Jag frågade om Lara hade deltagit. Hon log och sa att hon inte var snygg nog att bli sjöjungfru. Jag höll inte med. Hon hade en tillräckligt vacker stjärt, fast det sa jag inte. Hon gav mig en till kyss. 

- Du är snäll. Jag skulle vilja behålla dig. Du är söt också. 

Redan då kände jag att jag ville ha henne. Jag var inte säker på om det var kärlek.

Det var lätt att falla för en sexig främling. “Ich bin ausländer, mon amour, ma cherie.” 

- Jag vet inte om jag kan stanna här. 

- Då kommer jag med dig. Jag vill härifrån. Jag skulle vilja se världen med dig, om jag får. 

Hon blev plötsligt väldigt flörtig, från att ha varit så blyg innan. Jag ville säga ja. 

- Jag vet inte vad jag ska säga. 

- Jag finns här om du ändrar dig. Men först undrar jag vad som hände med Tanja. Tror du att det var Herr Fisch som tog henne? 

- Ja, det vore nog konstigt annars. Jag undrar om det var för att hon vann tävlingen. Hon måste vara hans Gretchen. 

Lät rimligt, men det förklarade inte varför den hade anfallit mig. Hade jag så vacker stjärt. Lara trodde att det kunde vara att jag hade dreglat över Tanja. Han kunde vara svartsjuk. Jag blev lite stött. Jag hade inte dreglat över henne. Lara skrattade och kysste mig igen. 

- Jag har en idé, om du vill hjälpa mig. Det finns en klippa nära hotellet. Det sägs att Tanja gillade att sitta där och meditera. Gissa vem klippan är döpt efter? 

- Gretchen. 

- Ja, hon satt där och bad till floden, och det var där hon blev sjöjungfru. 

- Vad tänker du göra? 

- Jag ska gå dit och sätta mig vid midnatt, som ett luder. 

- Som ett vad? 

- Luder. Bete. 

- Okej, jag vet inte. Det låter farligt. 

- Jag kommer ha baddräkt.

- Så kan du ta min pappas gevär, och skjuta den när den försöker ta mig. 

- Tänk om jag skjuter dig? 

- Nej, det kommer du inte göra. Åtminstone inte med geväret. 

Jag gillade Lara. Hon hade snuskig fantasi. Jag ville dock inte riskera hennes liv, eller hennes stjärt. Å andra sidan trodde jag inte att det skulle hända något, och hon skulle ha baddräkt. 

- Okej, var är geväret? 

- Jag visste att du skulle säga ja. Har du skjutit förr?  

- Ja jag har övat lite med pistol. 

- Är du bra? 

- Det tror jag att jag är. Men kommer inte folk att stirra? 

- Det brukar inte vara någon där, men annars får vi gå hem och knuddla istället. 

Jag hoppades att det betydde vad jag trodde det betydde. 

Jag vet inte varför hon inte trodde att hon passade i tävlingen. Hon kanske bara inte ville. Det var förstås inte alla tjejer som vill vara sexobjekt. Det var en annan sak privat. Hon gillade uppenbarligen min uppmärksamhet. Vi gick ut och solade medan vi väntade på natten. Gården var avskild. Jag hade inga badbyxor med mig, så hon fick mig att ligga naken. Det fanns några manliga gäster som måste ha sett mig, men de tycktes inte störa sig. De var trots allt tyskar. 

Jag fick tillfälle att öva med geväret. Jag hade det fortfarande. Lara var en bättre skytt, så jag kanske borde vara ludret. Fisken ville ju ha mig också. Från strålande sol blev det alldeles kolsvart på ett ögonblick. Midnatt närmade sig med stormsteg. Lara tog på sig en kjol, och lade fram metspön. Vi skulle låtsas att vi skulle fiska. Ingen som såg oss skulle tro annat än att vi skulle gå och knuddla, men ändå. Vi lade geväret i en låda, så att det inte skulle synas, och sedan gick vi. Luften var frisk och det var ett bra tillfälle för en utflykt. Vi måste göra det, om vi överlevde. Jag hade inte trott att det var någon fara, men nu tvekade jag. Lara tog av kjolen och lade sig på sidan på klippan. Det var en vacker pose. Jag drog mig tillbaka till en klippa hundra meter bort, och sedan väntade vi, och väntade. 

På slaget midnatt satte jag mig upp och sträckte på mig. Lara låg kvar på klippan. Jag hade målat av en naken kvinna, och jag förvånades över att hon kunde vara så stilla. Lara var dock lite otålig. Hon strök sig förstrött mellan benen med en neutral min. Då hörde jag ett ljud bakom mig. Droppande vatten. Lätta steg. Jag sprang upp, precis försent. Varelsens huvud träffade mig hårt i ryggen. Jag skrek och föll på mage på stenen. Det gjorde ont som fan. Ett ögonblick senare var den över mig, och jag kände fjällen. Jag hade alltid hatat att rensa fisk, fast jag var glad att jag kunde göra det. Jag måste bara hitta ett sätt att rensa den här. Den rensade nog snarare mig. 

Jag hade slagit mig ordentligt och jag höll på att svimma. Jag märkte knappt vad som hände. Jag hörde som i en dröm ett skott, och sedan såg jag Laras ansikte när hon lutade sig över mig. 

- Min söta apfelstrudel, hur mår du? Är du hel? 

Det snurrade i huvudet och hon hjälpte mig att sätta mig upp. Det blev lite bättre. Fisken låg bredvid mig, och blödde rött blod. Lara vände bort mitt huvud och kysste mig. 

Nu när jag har räddat ditt liv tillhör du mig. Så tänk inte på att lämna mig!

Det var det sista jag tänkte på just nu. Jag hade ont, och måste nog blöda. Lara drog ner dräkten och höll huvudet mot bröstet. Jag hörde springande steg och röster. 

Det visade sig att det inte var någon övernaturlig fisködla. Det var en vanlig ovanlig dykare. Byns polis fick äran att ta av masken. Det var Richard, som ägde restaurangen. Han var firren. Tyvärr var han också död som en fisk, så vi kunde inte fråga honom varför han gjorde det. Man kanske inte behövde någon anledning till att röva bort snygga tjejer, men jag undrade vem han var. Man sa mig att han ägde halva byn. I gamla tider hade man bara tagit kvinnor öppet, men den tiden var förbi. Det kanske var därför han strök omkring som en fisk om natten. Alla hade växt upp med sagan om Gretchen, och det var säkert den som hade inspirerat honom. Han var alldeles för gammal för tonårstjejer, så han fick kidnappa dem istället. Det var sorgligt. 

Någon hittade tillslut Tanja tillsammans med två andra levande kvinnor, och även några som var döda. Richard hade fritzlat dem i en källare i flera år. En av dem var till och med gravid. Tanja själv var allvarligt chockad, men hon hade klarat sig utan bestående men. Hon var tacksam. Hon hade lärt känna sina systrar redan på den korta tiden, och de var mindre lyckliga. Lara kände henne ganska bra, så jag fick gott om tillfällen att tala med henne. Vi stannade i byn en vecka till, tills allt var någorlunda utrett, och sedan åkte vi. Jag skulle ta hem Lara till mamma. Det var första gången, så det skulle bli pinsamt. Efter det skulle vi åka till New York, och sedan vart vi ville. Långt från Herr Fisch.