Jill
Det visade sig att havet utanför Melbourne innehöll en okänd varelse som ingen hade hört talas om. Denna varelse såg ut som en bläckfisk ungefär, men det vore fel att kalla den det. Det var en utomjording, så den var inte släkt med någon annan varelse på jorden. Vi vet i och för sig inte allt om livets ursprung men låt oss anta det. Forskarna som analyserade dess tentakler fann att den hade liknande dna som andra varelser, men att den hade två andra aminosyror. Istället för A, T, C, G så hade den A, T, L och M. Forskarna meddelade den federala regeringen, som svarade att det måste utredas om varelsen utgjorde ett hot mot planeten innan man avslöjade fynden för allmänheten. Hela saken tystades alltså ner. Militären gjorde ett omfattande svep med sonar, men hittade inget. Det forskarna hade hittat var bara en del av en tentakel. Storleken tydde på att varelsen, om den följde samma regler som bläckfiskar, måste vara en hel kilometer lång. En så stor komplex livsform hade man aldrig hört talas om. Det var naturligtvis frestande att kalla den för Cthulhu. Man konsulterade Nekronomikon, den fruktansvärda boken skriven av den galne araben Al-Hazred. Denna bok gav emellertid inga ledtrådar om vad man hade att göra med. Sonaren skulle ha uppfattat den. När inget hittades sände man ner ubåtar. Dessa kom inte tillbaka, vilket var en oroväckande utveckling. Det såg ut att finnas ett faktiskt hot därnere. Trots hemlighetsmakeriet snappade allmänheten snabbt upp vad som pågick. De började fridyka i området. Militären visste inte hur de skulle fortsätta så de lät saken bero medan de övervägde vidare åtgärder. Man talade om att skicka ner fler ubåtar och till och med kärnvapen. Istället bestämde man sig för att röntga hela havet. Många fiskar skulle få cancer, för att inte tala om kräftorna, men det kunde inte hjälpas. Undersökningen genomfördes. Det tog flera månader att gå igenom resultatet. Forskarna konstaterade att inget ovanligt syntes på bilderna. När det väl gått så långt fick militären nog och lade ner utredningen. Det kändes som att jaga spöken. Man hemligstämplade hela saken. Allmänheten fortsatte att dyka i området, däribland en grupp ungdomar från Brisbane. Vanliga fridykare kom inte i närheten av sådana djup som behövdes, men en person i gruppen hade en ovanlig förmåga. Vi kan kalla henne Jill. Jill hade en genetisk mutation som lät henne lagra syre i sina vävnader som en val. Hon hade också större förmåga än vanliga människor att motstå tryck. Hon chockerade sina vänner genom att endast iförd bikini dyka ner till tvåtusen meters djup. Hon var nerkyld när hon kom upp två timmar senare, men oskadd. Hon trodde att hon kunde göra ännu bättre och att det kalla vattnet utanför Melbourne var rätt ställe. Hon hade hört talas om militärens aktiviteter i området, men trodde inte på allvar att hon skulle hitta något. Hon tog med sin syster, sin pojkvän och en vän till familjen. De var alla ganska oroliga, men litade på hennes omdöme.
Läsaren kanske undrar varför Jills ovanliga förmåga inte är allmänt känd. Svaret är att hon skulle kunna bli inlåst i ett labb resten av livet, så hon valde att bara avslöja det för sina närmaste. Jag skriver det här för jag vet att hon är utom fara nu. Ungdomarna hyrde en båt och reste söderut till ett berömt rev. Där solade de och badade en stund. Det var januari, så det var mitt i sommaren. Snart blev det dags att dyka. Jill förberedde sig länge. Hon behövde inhalera luft en lång stund. Hon gjorde ett lättare dyk först. De var fortfarande på grunt vatten. Bottnen var bara tvåhundra meter ner. Hon gick ner tills hennes tår rörde vid bottnen. Det var ovanligt många hajar i området. Hon var inte rädd, för de var ganska små. På vägen upp dök dock en flock vithajar upp ur tomma intet. De kom farligt nära, men Jill hade inget annat val än att ta det lugnt. Hajarna kom farligt nära, men de lät henne vara. När hon kom upp var hon nära att överge företaget. Det var för farligt. Hajar är inte lika farliga som många tror, men de var ändå farliga. Jill var inte rädd direkt, men det hade varit dumt att utmana ödet. De återvände hem. Därefter följde en vecka av hårda stormar och hög sjö. När de äntligen kunde ge sig ut igen var havet helt lugnt. De åkte djupare nu, rätt över avgrunden. Jill gjorde några lätta provdyk. Allt gick bra och hon såg inte till några hajar. Tiden var inne att prova 2500 meter. De sänkte ner ett rep som hon kunde följa ner i djupet. Det skulle hon sedan rycka i när hon ville upp. Hon kunde sjunka fort men det skulle ändå ta en timme att nå ända ner. Hennes vänner såg oroligt på när hon försvann i djupet. De höll nästan andan själva. Jill var en övermänniska men det krävdes bara ett enda misstag så skulle allt vara över. Timmarna gick och ingenting hände. Efter tre timmar ryckte det hårt i repet och de började dra upp henne. Det måste gå långsamt även om hon var döende. Hennes lungor var hårt sammanpressade och skulle explodera om det gick för fort. Många fiskar kunde inte ens leva på det djupet. Jill kom tillslut upp. De hjälptes åt att dra upp henne. Hon var stelfrusen och kunde knappt andas. De fick snart liv i henne men hon var inte längre samma obekymrade person. De frågade vad hon hade sett, men hon sa bara undvikande att det hade varit för mörkt. Solljuset tog slut långt tidigare. Hon hade tidigare beskrivit upplevelsen som att vara en astronaut långt ifrån de levandes värld och helt utlämnad till sig själv. Hon trivdes med det. Då kände hon sig mer levande än någonsin. Det krävdes en speciell sorts person för att göra vad hon gjorde. Hon ville inte dyka mer den dagen, utan insisterade på att återvända till fastlandet så fort som möjligt. Vännerna ville fira henne på kvällen, men hon ville gå tidigt till sängs. Hennes pojkvän ville följa med, men hon ville sova ensam den natten. Det kändes som om något gnagde henne och han insisterade inte. Han och de andra lade sig i vardagsrummet och lät henne få det stora sovrummet helt för sig själv.
***
Pojkvännen Andy lade sig tillsammans med de andra. De spelade kort en stund innan de lade sig. Andy gick och tittade till Jill. Han fick en känsla av att hon var vaken, men han ville inte störa henne. Hon var oftast glad och obekymrad, och gillade att dansa och festa. Hon hade dock stunder när hon blev introvert och ville vara ensam. Han lät henne vara och gick och lade sig. Han hade svårt att sova för han kände att något var fel. Vid två på natten vaknade han och satt rakt upp med öronen spetsade. Han hörde inget särskilt. Vännerna sov tungt. Andy bestämde sig för att gå och titta till sin flickvän. Han fann att hon inte låg i sin säng. Han ropade inte på henne. Istället gick han omkring och letade efter henne. Han sökte igenom hela huset på tio minuter. Han kollade på mobilen men hon hade inte skickat något meddelande. Det enda som återstod var att kolla om hon hade tagit hyrbilen. Det hade hon inte, men när han tittade ut genom fönstret fick han syn på en person i bortre änden av gården. Han var nästan säker på att det var hon. Det var ganska varmt även såhär dags, men det blåste kallt. Han visste att temperaturer inte störde henne mycket. Hon älskade att dyka i iskallt vatten lika mycket som hon älskade att ligga och steka sig på stranden. Han var ändå inte bekväm med att hon stod därute i nattkläderna, det vill säga naken. Det var konstigt att hon gick ut så. De bodde i ett ganska stort hus på landet, med stor trädgård och inga grannar i närheten, men någon kunde ändå se henne. Han klädde på sig och gick ut. Hon var mycket riktigt naken. Han hade i normala fall tyckt att hon var vacker, men nu var han orolig. Hur länge hade hon stått där? Var hon sjuk? Hade syrebristen gjort något med henne? Hon reagerade inte när han ropade på henne, inte ens när han kom nära. Hon såg ut att gå i sömnen. Ögonen var öppna men hon verkade inte se honom. Han var inte säker på vad han skulle göra. Skulle man väcka en person som gick i sömnen? Han hade hört att det var farligt, men det var säkert en myt. Han lade handen på hennes axel, och tog ett steg tillbaka. Hon öppnade munnen och gjorde ett gällt ljud. “Iä, Iä, Iä”. Andy sprang tillbaka till huset och ringde larmnumret. I hastigheten väckte han vännerna. De grymtade lite och såg oroliga ut. Huset låg avsides men det dröjde inte länge innan hjälp anlände. Andy förklarade vad som hänt och pekade ut platsen. Jill stod inte kvar. När de knackade på sovrumsdörren ropade hon till svar. Hon kom ut med ett täcke om kroppen. Hon mindes ingenting av vad som hade hänt. Andy måste ha drömt. Sjukvårdarna undersökte henne snabbt för att kolla om hon blivit sjuk i vattnet. Det visade sig att hon var frisk som en nötkärna. Med det var saken utredd och det var bara att gå och lägga sig igen. Andy ville sova med Jill resten av natten. Hon kände att han var upprörd. Det verkade också som hon hade kommit ur sin introversion. Hon ville inte sova, utan måste prompt hoppa på honom och ha hårt sex.
Nästa dag var det dags att dyka igen. Det var fortfarande perfekt väder. Andy hade blivit väldigt olustig efter nattens uppståndelse, och ville inte att hon skulle göra det. Hon var inte irriterad, men sa att hon verkligen ville dyka. Om han var så orolig kunde hon hålla sig på 500 meter den här gången, och stanna kortare tid. Han gick med på kompromissen, men var inte glad. Första dyket förlöpte utan problem. Andy lät henne motvilligt dyka djupare. Den här gången dök hon tusen meter. Hon var inte ens trött när hon kom upp. Hon var på strålande humör och ville dyka ännu djupare. Det tog tid att dyka och det var redan lite sent. Andy gav med sig. Han blundade när hon gick under ytan. De tre vännerna såg oroligt på varandra. Hans oro hade smittat av sig. En timme gick och sedan en till. Det började blåsa och vågorna gick högt. De kom överens om att dra i repet. Hon måste komma upp nu. Andy drog i repet. Han var tvungen att dra tillbaka armen, för han blev anfallen av den största vithaj någon av dem sett. Den var nära att välta båten. Jill svarade inte, men de måste dra upp henne. Det kändes som om det tog en evighet innan repet var uppe. De höll andan medan de väntade. Jill var inte där. Nu började havet bli våldsamt, så de måste återvända till stranden. De stannade så länge de vågade. Det fanns inte mycket hopp. Det mest troliga var att hon hade svimmat och tappat greppet om repet, men det borde vara omöjligt. Hon satt i princip fast vid repet. Något måste i så fall ha ryckt bort henne. Om det hade hänt så kunde det kanske hända att hon flöt upp. Det var inte troligt att hon levde, och man kunde inte veta vart strömmen skulle föra henne. Andy var förtvivlad. De återvände till Melbourne och rapporterade vad som hänt för polisen. Det var inte mycket de kunde göra. Ingen kände för att åka hem och berätta för släkten. De bestämde sig för att stanna några dagar innan de återvände. Andy och Jills syster hade båda svårt att andas och visste inte vart de skulle ta vägen. De andra gjorde sitt bästa för att ta hand om dem.
***
Vännerna blev tillslut tvungna att återvända till Brisbane. Det blev en tårfylld återförening med släkt och vänner. Tiden gick men såren värkte fortfarande. Andy och Jills syster Sarah blev tillslut ihop. Det tog lång tid innan de bestämde sig för att det var okej. Jill hade inte velat att de skulle sörja henne resten av livet. Sagt och gjort så flyttade de ihop. De kom bra överens så de skaffade barn ihop och gifte sig. De tänkte mindre och mindre på Jill. Det hände fortfarande att minnena överväldigade dem utan förvarning. De hade dock mycket annat att tänka på. Barnen blev större och tog upp all deras tid. Så en natt hände det. Andy låg vaken och tittade upp i taket. Det var en stjärnklar natt precis som den där natten för länge sedan. Han hörde plötsligt en röst som ropade hans namn. Hans muskler spände sig. Han kände igen rösten trots att det gått så lång tid. Sarah sov fortfarande. Hon hade inte märkt något. Andy gick försiktigt upp. Han gick mot ytterdörren. Nu hördes rösten tydligare. Familjens hund Eric stod vid dörren med blottade tänder. Han var alltid lugn och snäll, men nu for något i honom. Andy strök honom kärleksfullt. Det lugnande honom något. Rösten fortsatte. Det var helt klart Jills röst. Hon bad honom att släppa in henne. Det var så mörkt och kallt, och hon saknade honom så. Känslorna överväldigade Andy. Han var alltid extra känslig på natten. Ögonen tårades. Han var nära att öppna dörren direkt. Istället tittade han ut genom titthålet. Först såg han inget utom den tomma verandan. Han stod där flera sekunder innan något hände. Där var hon. Han kände väl igen hennes silhuett mot natten. Hon bad återigen om att få bli insläppt. Hon kom närmare också. Det var något konstigt med henne. Hon rörde sig ryckigt som en spindel. När hon kom närmare såg att hon var fruktansvärt blek, som efter att hon dykt för länge. Han ville öppna dörren men något obeskrivligt höll honom tillbaka. Det kunde vara att Eric morrade. Jill kom så nära att han kunde se hennes ansikte tydligt. Ögonen hade varit mörka, och han hade antagit att det bara var nattmörkret. Nu såg han att hon inte hade några ögon. Allt som fanns var hålor. Han ryggade tillbaka från titthålet. Rösten fortsatte enträget. Andy kunde snart kontrollera sig så pass mycket att han kunde titta ut. Hon hade kommit alldeles nära nu. Hon stod och såg på honom, om se var rätt ord. Han uppfylldes av en fruktansvärd känsla av sorg när han såg på henne. Han lade handen på vredet och tryckte ner det lite. Sedan lyfte han handen igen. Han ville så gärna gå ut till henne och hålla om henne. Om hon var ett monster så skulle han bli ett monster med henne. Hans tankar gick till Jenny. Hans och Sarahs dotter låg och sov i rummet intill. Hon var sju år nu. Han hade nattat henne själv bara för några timmar sedan. Hon var så otroligt vacker. Efter allt hemskt som hade hänt hade hon kommit som ett mirakel. Hon behövde honom. Han önskade att han kunde gå ut dit till Jill, men han levde inte för sig själv längre. För Jennys skull hade han ingen avsikt att öppna dörren. Han tittade ut igen. Hon stod kvar och verkade bli mer och mer irriterad. Andy strök över Erics mjuka päls. Han tog mod till sig och sa några sista ord till sin älskade. Sedan skakade han på huvudet och gick tillbaka till sovrummet. Han lämnade den iskalla varelsen på verandan. Sarahs kropp var verklig, och alldeles varm. Hon skruvade på sig men vaknade inte. Andy var glad att hon inte behövt höra sin systers desperata vädjan. För den blev mer och mer desperat. Den slutade dock tillslut. När Jenny kom in lite senare och lade sig mellan dem, hördes inte ett ljud längre. Till och med Eric var lugn. Andy lade armen om sin familj och somnade om.