thomasl.blogg.se

Slaget vid Akama var det som knäckte det neshitiska imperiet. Många som levde på den tiden förstod inte vilka konsekvenser deras seger skulle få. Segrarna, hästfolket från Fayar, hade gått över passet vid de fem bergen, och ner på slätten. Skördetiden var i full gång, så det var lätt att bara ta mjölet och döda bönderna. Männen blev dödade och kvinnorna och barnen blev våldtagna. Hästmännen slog först, hårt och utan nåd. Kung Jomo var iväg på en kampanj mot karmatierna i södern, och när han hörde blev det illmarsch. Imperiet var dåligt förberett på en invasion från norr. Man hade trott att försvarsverken skulle hålla. Hur de kom förbi de tre borgarna var oklart. Nu var det också fel tid att invadera. Det skulle vara vinter om bara några månader. Snön låg djup i bergen, ofta flera meter, och det var omöjligt att uppehålla en belägring. Kung Jomo fann att fienden hade tagit skydd på en kulle, där de hade byggt en palisad. Det såg ut att vara en bra idé, men kungen visste bättre. Han var expert. Han omringade kullen och inledde en belägring. Runt kullen grävde han en djup vallgrav. Det såg mörkt ut för försvararna. De kunde dock äta sina hästar. Vatten var svårare. Kungen hade väntat sig att de skulle ge upp snart, men belägringen drog ut på tiden. Det var varmare på slätten, men det såg ut att bli en hårdare vinter än vanligt. Man hade inget annat val än att försöka storma kullen. Anfallet backades upp av tusentals bågskyttar. Det visade sig att ryttarna på intet sätt var försvagade av den långa svälten på kullen. Striden pågick under hela resten av dagen. Framåt kvällen bröt fienden genom palisaden och anföll själva. Kungens knektar nedgjordes. Ingen nåd gavs och ingen flydde, inte ens kungen själv. Fienden hade segrat. Genast på morgonen efter började de bygga ett nytt läger. Fler ryttare anlände från andra sidan. De förde med sig mat och annat som skulle göra det möjligt att uthärda hela vintern. Framåt våren hade de säkrat passet och bemannat borgarna. Neshiterna skulle inte kunna ta tillbaka dem. Då sände de också bud till hovet i Mar Adham, och utropade en egen självständig stat. Rama, kung Jomos son, rev sönder budskapet, och sköt bäraren. Detta var en alldeles fruktansvärd olycka. Han var ung och kände sig inte redo att ta över efter sin far på år. Han hade många visa rådgivare, och det skulle mest vara de som styrde riket, men ändå. Mer än något annat kände han dock att han ville döda varenda en av dem. Hans mor manade dock till lugn. Fienden stod uppenbarligen i förbund med onda gudar från norr. Det skulle inte gå att ta tillbaka passet på militär väg. Riket hade blivit kraftigt försvagat. Grevar som hade tjänat dem i generationer hade plötsligt rest sig. Fienden fanns i alla läger. Man måste använda huvudet istället, och för det krävdes kvinnor. Mor visste vad som skulle göras. Långt tidigare, under golemkrigen, hade neshiterna insett att kvinnor var användbara i krig som i fred. Man kunde kanske lära dem gå på led och svinga svärd, men det var inte svaret. Kvinnor kunde användas som spioner om de hade rätt träning. Det var ett väldigt farligt jobb, men om man bara spelade sin roll väl, så skulle det gå vägen utan större problem. De hade haft ett program i många år, där de förde bort och tränade vackra flickor. Det var ett hårt liv, men inte värre än vad manliga soldater fick gå igenom varje dag. De var inte så många, och många lämpade sig bättre som konkubiner än som kallblodiga mördare. Det fanns särskilt en ung kvinna som kunde vara lämplig. Hon hette Sita och var Kushan. Sita hade tagits från sin by i Öst när hon var fem, och mindes knappt föräldrarna. Hon kunde läsa och skriva som en man, och brottas och fäktas bättre än de flesta. Hon var vacker, men inte så mycket att det väckte uppmärksamhet. Hon kunde dansa och sjunga. Rama gick med på att träffa henne. Han kände omedelbart att han ville ha henne själv. Tanken på henne i säng med hästherrarnas hövding äcklade honom. Han vägrade först skicka iväg henne. Han och mor grälade om det några timmar, men som alltid var det mor som vann. Rama hatade henne, men visste att hon hade rätt. Följande dag förklarade de uppdraget för Sita. Hon hade inte mycket val, men verkade inte alls missnöjd. Hon längtade efter att döda. Kushanerna var ett hårt folk, och Sita var inget undantag. Hon hade lärt sig dölja det. Ingen som såg hennes mjuka ansikte eller hörde hennes ljusa röst kunde ana vad hon tänkte. Hon tvekade inte att ge sig av till ryttarnas stad. Tanken på våldtäkt skrämde henne inte. Hon hade blivit våldtagen nästan dagligen under sin vistelse i huvudstaden, och hade lärt sig le. Hon föredrog att inte dö, men ärligt talat hade hon inte mycket att hålla fast vid. Hon kunde bara hoppas på att återförenas med sina föräldrar när hon dog och gick vidare. Då kanske gudarna skulle göra henne till en känslig liten flicka igen, som det skulle vara. Drottning kunde hon inte bli med sin härkomst, trots att hon var både vacker och slug. Från huvudstaden skulle det ta två veckor att gå till fots till lägret, vilket var länge. Det hade varit misstänkt att rida, så det fanns inget att göra. Hon måste vara vanlig. Hon kunde inte ha sina dyra kläder heller. Hon brydde sig inte, men saknade sitt hår. Hon hade inte behövt klippa av det helt, men ingen vanlig flicka hade så levande lockar. Håret var viktigt för en flickas stolthet, och något hon höll fast vid trots allt lidande. De sa inte hur hon skulle försörja sig på resan, men hon kunde dansa och sjunga. Hon hade erfarenhet av världen sedan tidigare, och visste att hon inte skulle behöva sälja kroppen. Hon ville inte dö i någon könssjukdom innan uppdraget var över. Hon skulle inte få döda. På resans tionde dag var hon äntligen framme. Hon förvånades över hur snabbt de hade byggt. Det hade inte gått ett år än, och det kändes redan som en huvudstad på riktigt. Handelsmän kom från när och fjärran. Hon trodde till och med att de kom från Svon. Det var inte svårt för henne att få mat och husrum. Det fanns ett bra värdshus. Hon ägnade kvällarna åt att läsa böcker eller sjunga gamla sånger. Hon dansade också i underkläderna. Det var ett gott liv för en ung kvinna. Hon hade säkert kunnat gifta sig rikt. Barn visste hon inte om hon kunde få. Då borde hon redan ha alldeles för många. Hon kunde ha stannat där hon var, men hon måste döda hövdingen och ta hans tron. Hon hade inte fått det uppdraget specifikt. De hade bara sagt åt henne att skaffa information. Hon kände dock att det var det hon måste göra. Hon var ingen vanlig oskyldig flicka. Det bästa sättet var att säga rakt ut till värdinnan att hon ville dansa för hövdingen. Hon sa att hon hoppades att han skulle ta henne till fru, och sedan till drottning. Värdinnan varnade henne att detta inte var som hos neshiterna, där kvinnorna styrde riket bakom tronen. Kvinnor var bara slavar bland hästfolket. Sita skulle bara vara glad att hövdingen inte upptäckt henne. Han var en grym man. Han hade ätit sina barndomsvänner under belägringen, och druckit deras blod. Det var faktiskt något Sita hade fått i uppdrag att ta reda på. Hur överlevde de? Det var inget som värdinnan kunde svara på. Det var bara gudarna som hade hjälpt dem. Hästfolket trodde på stormguden Tenri. Han var lika grym som de. Guden hade faktiskt kvinnliga präster. Sita ville lära sig allt om religionen, så hon gick till templet och talade med kvinnorna. Hövdingen var kättare. Han hade tagit sitt folk långt bort från hemlandet på steppen. Många hade varit ovilliga att följa honom. Han hade övergivit Tenri och slutit förbund med Bal. Sita kände redan till Bal. Han var en ond gud som krävde att man offrade människor. Innan hans här gick genom passet hade hövdingen offrat tusen män och hästar till sin gud. Bal hade låtit dem rida under borgarna, och ta dem på sängen. Resten hade varit lätt. När det gick upp för Sita blev hon fundersam. Det lät som en gud för henne. Kvinnorna ville inte berätta hur man tillbad honom, och det var bäst att hon inte envisades. Hon måste upprätthålla bilden av att hon bara var en nyfiken flicka. Hon gick hem istället. På natten vaknade hon med ett ryck. Hon kände att hon inte var ensam i rummet. 

Det var någon där, men han var mer en skugga än en man man kunde röra. 

- Vem är du? frågade hon med svag röst. 

Det var inte likt henne att vara mörkrädd. Med ens började Bal tala till henne. Det var fruktansvärt, men hon kände sig samtidigt upprymd. Han lade sig över henne och älskade med henne hela natten. Hon vaknade trött, men övertygad. Det var en ny upplevelse för Sita. Hon hade aldrig trott att det fanns någon gud. Hon mindes mycket lite av sitt tidiga liv i byn, eller vad man trodde på där. Neshiternas gudar hade alltid känts overkliga, och ingen verkade tro på att de fanns på riktigt. Hon hade till och med hyst ett visst avund mot de som trodde på något högre. Om det fanns någon gud, varför hade han låtit allt detta hända henne och hennes folk? Nu förstod hon. Gudarna hade låtit henne gå igenom allt detta så hon skulle vara här. Hon kände sig nära att finna sitt verkliga syfte. Det var inte att bli hövdingens fru. Det var inte att rädda det neshitiska riket. Ej heller var det att döda hästfolkets hövding. Nu visste hon att hennes syfte skulle avslöjas i sinom tid. Först skulle hon spilla blod. Hon gav sig knappt tid att äta frukost innan hon gick ner och tittade på spelen. De var ett våldsamt folk i våldsamma tider, och de älskade att sätta pengar på döden. Hon ville inte brottas. Hon kunde visserligen vinna, men hon var liten och de var stora. Hon skulle ha större framgång med att fäktas. Det var också större priser om man vann. Hon bad om ett svärd, men de var ovilliga att låta en kvinna delta i tävlingen. För att övertyga dem utmanade hon en man att slåss med påk, utan att satsa pengar. Som väntat vann hon lätt. Ynglingen stirrade på henne oförstående. Sedan sprang han och berättade allt. Med det hade hon brutit mot den första regeln, den om att inte väcka någon uppmärksamhet. Hon högg huvudet av sin första motståndare, och höll upp det som utmaning till de andra. Den förste mannen hade hållit igen lite, då han slogs mot en kvinna, och en liten. Det gjorde de inte längre, utan anföll henne med allt de hade. Men inte hjälpte det. Synen av allt blod fick henne att le. Hon drack så mycket hon kunde utan yrsel. Hon tjänade mycket pengar och kunde köpa ordentlig utrustning, och även lite kläder som passade henne. Det kom många och tittade på den mystiska kvinnan. Det kom även barn i olika åldrar. Så en dag kom en tonårsflicka. Hon ställde sig längst fram, och tittade med bestämda ögon. Redan första dagen såg Sita att detta var en ovanlig flicka, så hon gick till henne. Hon hade inte ätit på ett tag, så hon tog med henne till ett gott matställe. Flickan, som hette Lak, öppnade sig långsamt. Hon bodde med sin mor och sin nya styvfar. När hennes far hade dött hade hennes liv förändrats helt. Hennes styvfar tvingade henne att suga. Hennes mor hade inte kraft att protestera, och det kunde ha varit värre. Hon var fortfarande oskuld. De hade mat och husrum, och hon skulle säkert bli gift med ett väldigt gott parti. Hon borde vara lycklig, men det var något fel på henne. Hon ville inte vara kvinna. Sita svarade med att ta henne till sängs och älska med henne. Det var helt underbart. Länge hade Sita trott att hennes liv var slut och att hon var död på insidan. Lak väckte något inom henne som hon aldrig hade känt innan, som den onde guden. Hon bestämde sig för att hon måste skydda sin nya vän, och andra flickor som hon. Det var inte svårt med hennes nya svärd. Hon gick bara dit för att utmana honom. Det visade sig dock att han var beredd. Han överföll henne med ett stort sällskap män. De tog henne och band henne naken på en brits, och sedan började de anklaga henne. De sa att hon var en av Bals demoner. Hon skulle hänga för att älska med flickor och för att klä sig som en man, och ta liv när en kvinna skulle ge. Sita var fortfarande hög efter mötet med Lak. Den flickans läppar var som en kopp soma. Hon fruktade inte döden, men hon skrek åt dem att ge henne ett svärd och slåss. Istället lämnade de henne där hon låg ända till gryningen. Det var då hon skulle hänga. De tvingade henne att gå naken genom staden. Hon höll huvudet högt och gav sig inte. Man hängde folk hela tiden här, oftast flera på en gång, fast hon var enda kvinnan. De frågade henne om hon hade några sista ord, men hon bara spottade i deras ansikten. De lade snaran om hennes hals. Folk drog efter andan, som om de väntade på stormen. Sita drog in luft och spände nacken. Sedan öppnades luckan, och hennes fötter hängde i luften. Kanske kunde hon ha dött där. Det hade inte gjort henne något. Tvärtom var hon glad. Hon tyckte sig se sin far och mor i folkmassan, fast det bara måste vara inbillning. Hon var knappt vid medvetande, men hon såg att de tyckte att det tog lång tid. De skickade upp en man att hugga henne med ett svärd. Sita var dock väl beredd. Hon slog till honom så att han träffade hennes ben istället. Sedan tog hon hans svärd och kastade ner honom på marken. I nästa ögonblick var hon fri. Han log mot folkmassan. Sedan lyfte hon benet och slickade det stora såret, utan att ens böja på sin rygg. Det utlöste en ovation. Hon blev modigare och ropade åt Laks svärfar att strida med henne. Fanns inte mycket annat att göra. Folk skulle inte acceptera något annat än en grundlig strid. Han såg avvaktande på den levande kvinnan uppe på galgen. Hon var naken, men ändå inte. Hon hade djupa sår i nacken, och borde redan ha svimmat av köttsåret på hennes ben. Det var ett under om hon stod upp fem minuter till. Ändå var han väldigt rädd. Han var dock en hård man från stäppen. Han var en mes om han inte gick. Så han gick, med tunga steg, upp på däcket. Kämparna höjde sina svärd och bugade djupt. Sedan började det. Sita var trött, och hon försökte att vänta ut honom. Han föll an och hon backade. Hon föll nästan av galgen. Blodet dunkade i hennes skalle. Bal kallade henne. Bal skulle ge henne sin kraft. Han skulle hjälpa henne vinna detta. Hon var en gudinna. I nästa ögonblick föll hon ihop på däcket. Mannen gick närmare och petade försiktigt med svärdet. Hon var helt borta. Det var inte ens säkert att han behövde ge henne en nådastöt. Han kände dock att han måste göra det för att bevara sin manlighet och sin ära. Han höjde svärdet en sista gång, och lät det sedan falla snabbt. Det träffade dock trä. I nästa ögonblick drev Sita sitt svärd genom hans bröst. Han gurglade och föll till marken. Sita reste sig med ny kraft. Hon höjde svärdet mot folkmassan, och skrek ut Bals hell. Sedan föll också hon. Några kvinnor med Lak i spetsen kom och lyfte upp sin hjälte. Hon kände hur Bal talade till henne i hennes drömmar. Hon var febrig och nästan döende. Men hon skulle inte dö än. Det dröjde inte länge innan hon öppnade ögonen helt vaken. Den första hon såg var Lak. Hennes mor var helare, och det var där hon var. Kvinnorna såg på varandra med stor respekt, utan att säga något. Sita kände ingen smärta längre. Som hon låg där såg hon att det fanns en till person i rummet, en man. Han lämnade skuggorna och kom fram till hennes bädd. Hon såg att det var stadens herre. Hövdingen av hästmännen var ganska liten jämfört med hans rykte. Han såg henne vänligt i ögonen. Sedan lossade han sitt svärd och lade det på bordet. Han gick sedan ner på knä. Det fanns inte mycket kvar för Sita nu. Hon kunde lätt ha dödat mannen på golvet. Det var till och med det hon borde göra. Han om någon förtjänade att dö hårt. Han hade dock lagt sitt liv i hennes händer, och hon kände Bals ande i honom. Han ville gifta sig med henne, men hon kunde inte. Hon var ingen vanlig kvinna längre. Hon trodde inte att hon någonsin hade varit det. Hon var något mer, och något mindre. Hon ville viga sitt liv åt sin gud. Hon ville resa till sitt hemland med Lak. Hövdingen gav sin tillåtelse. Landet tillhörde honom nu. Han hade faktiskt börjat kalla sig kung Rama. Sita och Lak spillde ingen tid. De gav sig av så snart Sita var stark nog. När de nådde foten av bergen såg de att byn inte fanns kvar, inte ett spår. De gick ändå upp och tittade. Det fanns bara en sak som visade spår av människor. Det var en brunn, som inte tycktes ha fyllts igen. De hjälptes åt att öppna den. Vattnet smakade friskt och påminde henne om en förlorad värld. Det här måste vara hennes hem. Hon och Lak älskade en sista gång på den bara bergsidan. Sedan var det äntligen farväl. Sita gick naken fram till avsatsen och hoppade ut. Nedanför henne öppnade sig dalen, långt bort. Lak skyndade sig fram och såg henne försvinna. Sita hade sagt åt henne att gå hem. Istället hoppade också hon. Ingen skulle någonsin hitta deras kroppar, för guden Bal hade tagit dem.