thomasl.blogg.se

Det var den första gången vi såg bilen på så nära håll, min syster och jag. • Det var en dyr sak och vi visste inte märket, och inte heller dess utländska plåt. • Jag hade sett den föregående vecka, och genast berättat för syrran, men hon trodde mig inte. • Slutligen hade hon själv sett den vid torget. Vi undrade verkligen vem som körde en sådan bil. • • Jag hade en känsla av att det inte var bra, och att något snart skulle hända. • Hon trodde att jag bara larvade mig, men vi ville båda sitta och vänta och se. • Vi hoppades att föraren inte skulle se oss, fast vi knappast behövde oroa oss för det. • Han skulle inte bry sig om vad vi gjorde. Vi var bara två vanliga små barn.

När han äntligen kom tillbaka hade vi säkert väntat en halvtimme, och mamma skulle bli arg. • Det var dags att gå hem och äta. Vi var inte fria fast det var sommarlov. • Det var en sån där sommar som kändes som om den skulle hålla på för evigt. • Jag visste inte vilken dag det var, och brydde mig inte heller. Jag tror inte syrran visste. • • Det var en lång man i dyr kostym. Jag tyckte att han såg lite italiensk ut. • Jag kunde ha sett för många filmer. Jag föreställde mig redan att mannen var en gangster. • Han hade en hög svart hatt, och en cigarr i munnen, som han fortfarande rökte på. • Han såg inte snäll ut, men främmande vuxna kunde lätt se farliga ut för ett barn.

Mannen gick förbi oss och in i bilen. Han hade visst ingen chaufför i alla fall. • Han kanske inte var så rik ändå. Det kanske till och med var en stulen bil. • Det var först när han var på väg att köra ut på vägen som han såg. • Jag rös när våra blickar möttes. Det var som om han kände mig på något sätt. Alice måste ha känt det också, för hon viskade att vi borde gå hem till mamma. • Jag var inte nödbedd. Jag kände hur hungrig jag var, fast vi inte varit borta länge. • Vi bodde på andra sidan torget, inne i en gränd bakom en gränd och ett konditori. • Vi blev lite lugnare när vi kände den välbekanta doften. Den betydde att vi var hemma.

Redan när jag öppnade dörren kände jag att något inte stämde. Jag sa inget till Alice. • Mamma stod ute i köket som vanligt. Hon log mot mig, men jag såg en tår. • Min första tanke var att hon hade hört något om pappa, men det hade hon inte. • Hon ville inte säga vad det var för fel, och jag insisterade inte trots min oro. • Vi åt vår hemmagjorda pasta med bönor och ketchup, och skyndade sedan ut i solskenet igen. • Hon och jag pratade om vad vi hade sett, och vad det var som fattades henne. • Hon kunde förstås bara vara orolig för pappa, men det hade nog hänt något särskilt idag. • Tant Greta kanske visste något. Hon bodde i huset bredvid konditoriet, och såg som alla kom.

Lillasyster var lite rädd för henne, men hon gick med dit, eftersom jag var med henne. • Själv hade jag aldrig varit rädd för den stackars lytta damen. Hon var inte farlig alls. • Hon var bara på dåligt humör för att det var jobbigt att bli gammal och sjuk. • Vi skulle alla gå den vägen. Hon hade åtminstone en släkting som tog hand om henne. • Tant Greta var på ovanligt gott humör idag, och Alice vågade till och med gå först. Jag såg mig olustigt om i hennes lägenhet. Det luktade ganska instängt fast det var städat. • Hon gjorde te åt oss och bjöd på kakorna. Vi var aldrig för mätta för sötsaker. • Det tog lång tid för henne att ta fram allt, men vi kunde bara vänta tålmodigt.

Så kom vi äntligen till saken. Jag lät Alice förklara, medan jag tog en bit kaka. • Tant Greta kände inte vår mamma särskilt. De hade bara växlat ord vid något enstaka tillfälle. • Gumman hade dock koll på allt som försiggick i byn, och såg allt genom sitt fönster. • Hon visste hur svårt det var att vara gräsänka. Vår mamma hade det inte så lätt. • • Vi frågade om det hade kommit någon på besök idag. Tant Greta hade sett en man. • Hon berättade att han hade varit stilig, och haft hög hatt. Våra tankar gick till bilen. • Det var utan tvivel samma man. Det var därför han hade känt igen mig och Alice. • Så måste det vara, men vad hade han att göra med mamma. Vi måste konfrontera henne.

Gjorde vi det skulle hon kanske sluta sig, så vi bestämde oss för att vänta lite. • Vi kunde börja med att leta igenom hennes rum. Hon hade gömmor, men vi visste alla. • Det var bara vår respekt, och kanske rädsla för bestraffning, som hade hållit oss tillbaka hittills. • Nu kände vi dock ingen rädsla. Det var för hennes skull som vi skulle göra det. • • Vi måste bara få ut henne eller få henne att sova. Hon var förstås ofta trött. • Det var inte lätt att ta hand om allt ensam. Vi erbjöd oss att städa klart. • Hon var lite misstänksam, men gick med på det. Vi fick henne att ta ett sömnpiller. • Sedan kunde inget stoppa oss från att söka igenom huset. Jag och Alice tog varsin halva.

Vi var inte säkra på vad vi letade efter. Det kanske inte ens fanns något här. • Jag hittade en låda med kärleksbrev från pappa, och en gammal dagbok från mammas sena tonår. • Jag försökte att inte snoka, utan letade mest efter något nytt, som hade kommit just idag. Jag längtade efter att pappa skulle komma hem. Han hade alltid en lösning på alla problem. • • Alice hade mer tur än jag, fast jag kanske ska säga otur om sådana här saker. • Hon hittade ett brev från förra månaden, skrivet av någon okänd man. Stilen var helt främmande. • Alice var inte så bra på att läsa hans handstil, så jag fick läsa för henne. • Jag hade inte helt lätt jag heller. Jag kände dock att vi hade något viktigt här.

Brevet var väldigt vuxet och vi förstod inte helt alla uttryck, men det gjorde oss rädda. • Vi visste att mamma kom från Chicago, och att hon var förtegen om sitt tidigare liv. • Jag hade hört henne och pappa prata om det, och de hade faktiskt höjt rösterna lite. • I vanliga fall var de väldigt noga med att hålla tonen nere framför Alice och mig. • • Det visade sig att hennes förflutna hade hunnit upp henne, och att fiender hade hittat henne. • Brevet höll god ton, och gjorde bara förtäckta hot, och vi visste inte vem avsändaren var. • Allt som framgick var att författaren ville att mamma kom hem till Chicago till sin familj. • Mannen, som kallade sig hennes fästman, skulle i annat fall komma hit och hämta hem henne.

Jag kände mig ledsen över att mamma inte hade berättat om livet innan hon träffade pappa. • Det måste ha varit hemskt, och jag önskade att jag kunde hjälpa henne fly från dem. • Det var konstigt att hon inte hade berättat för pappa. Hon kanske inte litade på honom. • Han kanske hade hatat henne om han vetat. Det kunde jag dock inte tro ett ögonblick. • • Det fanns inget som han inte kunde lösa. Han skulle åka till Chicago och arrestera dem. • Fast jag hade sett filmer på tv om maffian. Jag visste att de stod över lagen. • Om pappa åkte dit skulle de skjuta honom. Jag förstod nu. Mamma ville bara skydda honom. • Det verkade tyvärr som om hon hade misslyckats, och nu måste vi skydda oss från dem.

Det fanns bara en sak att göra. Det var både jag och Alice väl övertygade om. • Vi måste döda dem. Det skulle inte bli lätt att göra, för vi var bara barn. • Å andra sidan kunde det vara en fördel, för ingen skulle misstänka oss för något ont. • Om pappa hade lärt mig något så var det att man måste vara beredd att döda. • • Jag hade aldrig trott att jag måste göra det på många år, men jag var redo. • Alice såg vad jag tänkte på, och blev lite rädd. Det fick mig att må dåligt. • Det tog mig ner på jorden igen. Jag var ingen James Bond, 007, åtminstone inte än. • Men vad skulle vi göra då? Det var hemskt att vara så hjälplös inför all fara.

När jag insåg att det inte fanns något som vi kunde göra, började jag nästan gråta. • Alice kramade mig och sa att det var bäst att berätta för mamma om vår upptäckt. • Det kunde åtminstone inte göra saken värre. Vi kanske kunde lämna byn och åka till Mexico. • Jag tvekade om vi skulle göra det. Vi kunde åtminstone gå till affären och ringa pappa. • • Vår förlamning bröts av att ytterdörren öppnades. Vi blev genast rädda och sprang och gömde oss. • Helst hade jag velat stå där i garderoben i all evighet och det onda skulle försvinna. • Jag kom dock ihåg att mamma låg nedsövd i sin säng, och kunde inte försvara sig. Jag sprang ut i hallen och fick syn på en stetson på nedervåningen. Det var pappa.