thomasl.blogg.se

Det verkade som om Will aldrig skulle komma bort från den här rymdhamnen. Det var bara så. Det var för dyrt att frakta död vikt genom rymden, ens när den var levande. Det hade kanske fungerat om han hade hamnat på en rymdstation och inte på en planet. Ariadne var en superjord, tre gånger så stor, och gravitationen var mördande. I normala fall hade man kanske byggt en rymdhiss, men det gick inte här. Det var raketer som gällde. Följaktligen var det mycket dyrt och farligt att lämna hamnen, men tyvärr måste det göras regelbundet. Planeten hade stora fyndigheter av estrium, så det var värt risken, trots att raketer ofta exploderade. Kostnaderna för att skicka upp massa till rymdstationen var astronomiska, och man hade bara små marginaler. 

När man först hade koloniserat systemet hade man bestämt sig för att inte använda robotar som brukligt. Istället kunde man använda Ariadne som fängelse, som gamla Australien, dit man skickade de man inte ville ha. Det hade fungerat över förväntan. Fängelserna runt stjärnan Sol var överfulla, och man började bli desperata. Det var dyrt att hålla människor på det sättet, år ut och år in, och det var känsligt. Så enkelt då att skicka fångarna till ett avlägset system där de inte blev sedda. Will hade hört att så mycket som fem procent av jordens befolkning satt i fängelse fortfarande. Det var ett sätt att kontrollera dem. Den som var straffad fick inte rösta i val. Hen måste arbeta till slavlöner, vilket gjorde det möjligt för överklassen att leva i överflöd. 

Mannen i fråga hade inte gjort något särskilt. Det hade nästan ingen här. Rättare sagt jo. Den systematiska fattigdomen som större delen av befolkningen levde under, drev en att begå brott. Med modern teknologi hade man lätt kunnat förhindra brott nästan helt, men det var inte roligt. Mannen på gatan skulle vara rädd för den andra mannen på gatan, och inte för regeringen. Tvärtom skulle han vända sig till regeringen för att få hjälp. De bidrog så gärna till fler poliser. Mer poliser betydde högre skatter. Dessa betalades av de fattiga, för rika kunde ju inte betala. Högre skatter betydde mer fattigdom, vilket ledde till fler brott, vilket ledde till fler i fängelse. Gatorna på jorden var ett slagfält, och det var precis så man ville ha det. 

Redan när Will hade varit liten hade han förstått brott. Han hade många släktingar på kåken. Det var faktiskt ovanligt många för en vit familj. De flesta svarta människor var i fängelse. Den allmänna meningen på gatan var att det var deras gener som låg till grund för det, men inga intelligenta människor trodde på det. Will hade dock inte börjat begå brott förrän i tonåren. Han hade varit med i kriminella gäng som sålde droger, och tjänade som ett socialt skyddsnät. Han hade aldrig varit politiskt aktiv, för båda hans föräldrar var straffade för snatteri och vandalism. Han hade aldrig trott att systemet kunde förändras, utan han hade varit pragmatiskt och försökt överleva. Det hade slutat illa och här var han nu, övergiven på en främmande planet långt bort. 

Långt bort från Jorden kände han att han kunde andas igen. Det var bättre här. Man fick kämpa hårt för att överleva, men det var inte annorlunda mot hemma. Hans föräldrar hade lärt honom att livet var hårt, och han trodde sig vara väl förberedd. Planeten var inte lämpad för människor, men de hade gjort vad de kunnat för att terraforma den. Gravitationen var mördande, men det gick att andas och trycket var jämförbart med det på jorden. Temperaturen var lite för hög, men det gick att leva med. De försökte bo i grottor. De som var födda här var korta och kraftiga som dvärgar. Will själv var enormt muskulös. Det gick åt enorma mängder kalorier för att överleva här, och de flesta jobbade som bönder. Solen, som de kallade den, var ljusare här och upptog mer av himlen. Will gillade det inte. Först hade det skrämt honom, men efter ett tag hade han vant sig. 

Snart efter ankomst hade han blivit kontaktad av det lokala gänget. Politiken här liknande Jordens. Det fanns ingen polis, men det gjorde ingen särskild skillnad. Polisen var ingen vän ändå. Man betalade för att få beskydd, och gjorde man inte det fick man några brutna revben. Det var vad han var van vid. Det fanns kryptovalutor på planeten, som på jorden, vilket betydde att man kunde skydda sina pengar utan större svårighet, men man kunde fortfarande bli torterad. Alla kolonins invånare gjorde sitt bästa för att sticka ut så lite som bara möjligt. Will hade lite tid över, så han gick till baren. Det fanns flera att välja på, men bara en för honom. Den hette Den Bittra Citronen, fast kallades oftast bara för Citronen. Det fanns inga faktiska citroner här, och infödda visste inte vad det var. Det var sorgligt. Det var skönt att komma in i mörkret och kylan. Will gick och ställde sig i baren. Bartendern Sofie tittade drömmande på honom.

- Vad får det lov att vara, mitt solbrända muskelknippe?

 Hon sa det med viss ironi. Fröken Sofie hade varit en av de få kvinnliga fångarna här. De flesta kvinnor här hade kommit frivilligt, för att de gillade farliga män, och för att sälja sig. De flesta av dem färgade sin hud blå eller ljusgrön så att de såg ut som rymdbrudar. Fruntimmer hade alltid gillat Will. Han var snygg och väluppfostrad, och betedde sig som en gentleman. De flesta av hans manliga vänner hade växt upp med porr, så de såg inte kvinnor som människor. Somliga kvinnor gillade att vara objekt och slippa vara vuxna människor, men det var inte Sofie. Hon ställde ett glas dönk framför Will med ett brett leende. 

- Hoppas att det ska smaka. 

Det var vad hon alltid sa. Dönk smakade vidrigt, men ingen drack det för smakens skull. Will lutade sig över disken.

- Har det hänt något nytt? 

Hon ryckte på axlarna.

- Samma planet. Fast nu när du säger det så såg jag att det har kommit en ny last med fångar. 

Will nickade. Det var ett tag sedan nu. Jorden behövde arbetare, så de skickade inte många hit. På den här dagen två år tidigare hade Will blivit fri. Det hade varit så härligt, trots att han inte hade någonstans att ta vägen. En cellkompis hade erbjudit honom mat och husrum. I utbyte hade han fått jobba hårt i gruvorna. Det fanns som sagt inga robotar, inte ens där. Det kändes som att vara tillbaka på medeltiden, fast man hade moderna sprängämnen och borrmaskiner. Han hade inte förstått varför det var ordnat så, när Jorden ständigt hungrade efter den dyrbara metallen. 

En av hans mer bildade vänner hade försökt förklara det med ekonomiska teorier, men utan mycket framgång. Allt han förstod var att systemet var riggat mot honom. Andra led lika mycket som han, Men den vetskapen hade aldrig gjort honom gladare. Det gjorde inte hans situation bättre på något sätt. Jorden var på väg att gå under på grund av att iskallt maktmissbruk hade förstört klimatet. De flesta hade redan byggt städer under gigantiska kupoler, där de var skyddade mot det värsta. Om man hade oturen att bo utanför städerna blev man inte gammal, och ville inte heller. Det fanns ett band av rymdhissar runt ekvatorn, och det var stort tryck att lämna planeten. 

Vem som fick åka avgjordes av ett riggat lotteri. Kapaciteten var tyvärr fortfarande ganska låg. Människorna hade spritt sig som skadedjur över hela systemet, och sedan vidare till många andra. Var de hade bosatt sig hade de snabbt förbrukat alla resurser, och allt liv hade utrotats. I bästa fall hade man kunnat rädda några exemplar, vilket gick att försvara på ekonomisk grund. Det skulle bli intressant att höra nyheter från jorden öga mot öga. Det var längesen. Will tömde sitt glas och betalade med sin tumme. Alla invånare hade ett chip att betala med. Hans fungerade fortfarande. Det skulle bli smärtsamt att ersätta det. Sofie gav honom en slängkyss på vägen ut. 

Det var en god promenad till landningsbanan. Han visste inte om de redan hade landet. Ariadne härjades av elektriska stormar som gjorde det svårt att flyga genom dess atmosfär större delen av tiden. Infrastrukturen var fruktansvärt dåligt, och man bodde fortfarande i en enda stor stad. Planeten var inte utforskad. Det sades att det en gång funnits intelligent liv här, men ingen visste om det var sant. Det var i vilket fall som helst oklart varifrån den informationen kunde komma. Ingen visste något. När Will kom ner till porten hade de nyanlända redan börjat lämna isoleringen på ordnad rad. De gick nerför den branta trappan av aluminium, huvudena sänkta, som han själv en gång. Över dem tronade företagets logga, en svart triskelion på blått. Det var Space Corrections kännemärke. De var universums största företag så vitt man visste, och det var som något ur cyberpunken. Det var lika ont som företagen i böckerna. Wills föräldrar hade varit noga med att han läste, fast det gjorde honom till en främling i en generation av analfabeter. Han lade undan tanken. Han hade fått syn på en kvinna som just placerade sina fötter på marken nedanför trappan. Det var en blond ung kvinna, ganska lång, med naturlig hudfärg. Det var något med henne som drog i honom. 

Det var en vacker kvinna i och för sig, men hon gick inte upp mot en rymdbrud. Han visste inte vad det var som fick honom att stå och stirra som en idiot. Kvinnliga fångar var intressanta i sig. Det var väldigt få som tog sig ända ut hit. Det fanns ingen särskild kvinnoavdelning heller, så de måste kunna försvara sig. Rättare sagt handlade det om att ge sig själv till rätt man så att han kunde skydda en mot alla andra. Den starkaste kvinnan i världen kunde inte stå emot tusentals hårda män ens med bra vapen. Hon hade säkert redan en sådan man. Han måste ta reda på vem. Det var inte svårt. Sofie visste allt, och det fanns inte hur många gäng som helst. Det blev tillbaka till Citronen. 

Nu på natten var utsidan lätt upplyst, med en skylt som visade en grön bystig brud. Sagda brud log mot honom när han gick in, men han var inte intresserad av henne idag. Han gick direkt till Sofie, som var klädd på samma sätt som kvinnan uppe på scen. Hennes ögon blev stora när han förklarade sitt problem. 

- Hur dum är du? Hon är inte för dig. 

- Jag vet, men jag vill verkligen träffa henne. Det är något magiskt med henne. 

- Glöm det, Romeo! Någon kommer döda dig om du försöker. Det finns massor av tjejer här. Jag är här. 

Han kysste henne på kinden. Sedan fick han henne att lova att hjälpa honom träffa henne. Det gick att besöka fångarna, och Sofie hade inflytande. Alla ville behaga den som gav dem sprit. Morgonen efter kom beskedet att han skulle få träffa henne i besöksrummet redan samma dag. Hon hade gått med på mötet. Sofie undrade varför. Kvinnan visade sig heta Julie, som hans kusin. Där slutade likheterna. Hon satt kedjad vid bordet, endast iförd Leias slavbikini. Det var så man såg att hennes kropp tillhörde någon. Det var bäst att man aktade sig. Han presenterade sig nervöst. 

- Vad vill du grabben? Du är söt, men jag har inte hela dagen. Har du något att säga? 

Han nickade, fast det var en lögn. 

- Jag såg dig vid porten. 

- Okej. Jag hoppas att du gillade det. Vill du knulla? Är det därför du är här? 

- Nja, jo... 

Han visste faktiskt inte vad han skulle säga. Hon lutade sig lugnt över bordet. 

- Riktigt så desperat är jag inte. Jag har redan en kuk, och den skulle döda dig. Men tursamt för dig är jag en hemlig agent. 

Han kunde inte avgöra om hon skämtade. 

- Jag är undercover. Ironiskt jag vet. Jag letar efter en viss man. Du kanske känner honom. 

- Vem är den här mannen? 

- Jag vet inte, men det sägs att han sympatiserar med kommunisterna. 

I myndigheternas språk var det ordet för alla som motsatte sig deras politik. Alla var kommunister. 

- Det sägs också att den här mannen är högintelligent, nog för att bryta ut en brud från fängelset. 

- Det låter som jag. Jobbar du för myndigheterna? 

- Jag jobbar för vilka du vill jag jobbar för. 

- Sluta med det där! Jag hatar mystiska kvinnor. 

- Då kanske du borde ha blivit bög istället. 

Löjligt. Det var omöjligt att få kvinnor att ge raka svar. Han studerade henne diskret. Det var lätt att tro att hon var skulpterad i en av myndigheternas hemliga maskiner. Han hade tyckt att hon hade sett alldaglig ut på avstånd, men hon var faktiskt en gudinna. Allt från hennes ansikte till hennes stora naturliga bröst och hennes långa ben var helt perfekt. Det var hennes röst också. Det slog honom att hon kunde ha varit man från början. 

- Låt oss säga att du är man... spion. Och säg att jag är mannen du söker. Vad gör du här?

- Min chef tror att det finns en hemlig bas här på planeten. 

- Menar du allvar? Den här planeten ligger åratal från solen. Vem skulle bygga en bas här? 

- Som du redan vet är den här planeten nästan helt outforskad. Det är det perfekta stället. Och det är det perfekta stället för att rekrytera personal. Alla hatar myndigheterna här. Tänk på alla gånger någon har försvunnit spårlöst. Varför skulle någon bry sig om någon fånge? Och tänk på alla gånger någon har kommit tillbaka och levt flera månader efter att de försvann. 

Det började låta mer och mer rimligt. 

- Säg att jag hjälper dig? Vad får jag? 

Hon log flickaktigt och manspreadade på stolen. 

- Jag ligger med dig, om du är en snäll pojke. 

Sedan blev hon allvarlig. 

- Ser du de här tuttarna. De är vätebomber. Du måste befria dem. Och du måste hitta basen, och få dem att rekrytera dig. Det borde de ha gjort redan. 

Kunde det verkligen vara sant att hon var en vandrande bomb? Ja han trodde faktiskt det. Han undrade bara hur han skulle använda den informationen. Han måste bestämma sig för vad han ville. Det var sant att han ville ligga med henne. Hon var falsk, men det var alla här. Han önskade att alla bara kunde återgå till naturen. Han hatade att behöva förställa sig. Han sköt undan frågan om lojalitet och tänkte på vad han visste. Det var sant som hon sa. Folk hade försvunnit, inte minst hans vän Max. 

De hade delat lägenhet efter att de blev fria. De hade varit närmare varandra än några heterosexuella män ville vara, och sedan var han bara borta. Det hade inte förvånat någon när det hände. Det var få som klarade det här livet. Fanns det någon som inte ville ta livet av sig? Max hade dock dykt upp igen. Det var oklart vad han hade levt på i två veckor, men han hade vägrat svara. Alla hade antagit att han hade hittat något kraschat plan, och ätit upp kropparna han hittat. Ingen hade egentligen velat veta, så ingen hade frågat. Med tiden hade de två flyttat isär. Will visste fortfarande var Max bodde. Det var inte säkert att det var något, men kanske. 

Han hittade Max där. De såg reserverat på varandra. Han förklarade läget, och att han kände en tjej. Själv ville han inte bli inblandad, men om de planerade något skulle de rekrytera henne. Max verkade misstänksam, men han sa att det var sant. Han hade faktiskt blivit rekryterad. Julie hade erbjudit Will vad som i princip var en sardaukar-deal. Will skulle bli en välbetald agent för staten, otroligt välbetald. Han skulle kunna göra gott för sin familj på avstånd, även om han inte fick träffa dem. Hans tid här hade gjort honom till en supersoldat, och han kunde se sig själv som  en James Bond. Likväl tvekade han. 

Det var inte vad han trodde på. Å andra sidan var det en förbättring. Var han inte en cyniker som inte trodde att systemet kunde ändras? Vad kunde han göra förresten? En fattig exfånge kunde ändå inte göra något. Will bestämde sig efter många kval att göra det. Han måste bara hitta ett sätt att bryta ut Julie ur fängelset. Han tänkte på den stackars flickan. Julie måste ha blivit våldtagen tusentals gånger. Will undrade hur hon överlevde. Eller var hon galen? Antagligen ja. Det var inte det lättaste att befria någon, men säkerheten var inte perfekt. Det fanns ingenstans att fly. Will tog kontakt med några vänner som kunde rutinerna. Han hade gjort dem några tjänster tidigare. 

De skulle låtsas att hon var sjuk, och utlösa larmet när hon låg på sjukhuset. De trodde inte det skulle bli några problem. Will skulle stjäla en uniform och vänta utanför. Han vågade knappt hoppas, men det lyckades faktiskt. Det var synd att klä på den nakna skönheten. En av Wills män höll dem gömda i sin lya, och som lovat låg de med varandra. Hon verkade gilla det väldigt mycket. För hans egen del var det mest mekaniskt, men tillfredsställande. Dagen därpå var det dags för resan. Max kom och hämtade dem i sin bil. De hade få riktiga fordon här, för ingen hade råd att köpa dem, men de var kunniga. Max var förman och hade pengar och material att bygga en, även om det var låg kvalitet. Det låg en sjö strax utanför staden, där man kunde utvinna litium. Behovet hade bara varit för livet hittills. Det var där basen låg. Några män kom och hämtade dem i en enkel ubåt. Will var inte säker på om han skulle följa med. Han skulle dö när det smällde. Det visade sig att de var beredda. De bedövade Julie och öppnade hennes vackra bröst. Faran var över. De skulle låta Will gå, men han kunde ansluta sig om han ville. 

De sa att Julie hade varit kvinna hela livet, tack och lov. Men förändringen var slående. De visade en bild. Inför uppdraget hade hon blivit kemiskt kastrerad, så att hon skulle uthärda. Hennes intima delar var helt inaktiva, och ett samlag var jämförbart med att äta en banan. Will hade inte ätit en på flera år. Han drömde om att få en massa frukt. Han bestämde sig för att inte gå över till deras sida, så de skickade hem honom. De gav honom till och med tillräckligt med pengar för att återvända till jorden om han ville. Märkligt nog ville han stanna lite längre. Han ville åtminstone säga farväl ordentligt till sina kamrater. De hade upplevt mycket tillsammans, och de hade blivit bröder och systrar. Alla tvingade honom att åka så fort han kunde.