thomasl.blogg.se

“Han är här nu! Han är här nu!” Vad var det som lät? Jag förstod inte. Min digitala assistent hade börjat prata mitt i natten. Det gjorde mig riktigt jävla rädd. Jag satte mig upp i sängen och tittade på klockan. Hon var precis kvart i tre. Såhär års var det totalt mörkt den här tiden. Jag såg knappt min hand. Jag önskade att jag hade haft en kille. De var besvärliga, men trygga mitt i natten. Vem var det som skulle komma? Var det en tjuv, eller var det kanske någon demon? Jag var ganska vidskeplig, och det krävdes inte mycket för att få igång mina galna fantasier. Det mest troliga var att det inte var något särskilt. Det var bara något slags bugg. 

Nu var det ändå bäst att stänga och låsa dörren. Jag hade ett fönster mot vardagsrummet. Där stod jag nu framåtböjd och kikade oroligt ut genom den lilla gluggen. Det var kyligt och jag hade gåshud. Jag väntade mig nästan ett par kalla händer på skinkorna. Ingenting hände på en lång stund. Sedan hördes ett ljud från gatan, och jag såg ljus. Det var bara en bil, men spöket kunde ha sett mig genom dörren i lyktornas sken. Mitt rum var en ‘en suite, och jag var nära att söka skydd inne på toaletten. Jag ändrade mig dock i sista sekund. Istället låste jag dörren och lade örat mot den. Jag tyckte att jag hörde ljud inifrån, fast de var så vaga att jag inte visste. 

Mycket långsamt backade jag bort från dörren och tog stolen, och satte fast den under handtaget. Det var lite säkrare. Sedan drog jag för gardinerna. Det var nästan ännu värre än innan. Nu såg jag bara skuggor, och min hjärna tolkade dem som den ville, inte alls bra. Jag tyckte att jag såg en man som stod precis utanför, men jag vågade inte kolla. Jag vände mig mot dörren, och tyckte jag såg något som dök bort från fönstret. Jag drog efter andan. Jag blev alldeles kall på insidan, och kände att jag fick panik. Jag gick och hämtade mobilen, och satte min feta röv på sängkanten, med den i handen. Jag ville desperat ringa min kompis Anna, fast hon skulle bli irriterad om jag väckte henne. 

Redan när jag var liten hade jag varit rädd för mörkret och inte velat sova ensam. Det gick bra när man var barn och alla tyckte man var söt, men svårare nu. Det kanske fanns de som tyckte jag var söt, men de var redan upptagna nästan alla. Mina tjejkompisar ville förstås hellre sova med sina killar, och killarna förstås med sina egna tjejer. Jag borde förstås sluta vara rädd. Det var så barnslig. Jag var bra mycket över arton. Jag måste gå ut och kolla vad det var. Annars kunde jag lika gärna lämna huset. Det lät faktiskt ganska bra. Jag måste bara våga mig ut. Jag började ta på jackan. 

Långt borta hörde jag en hund skälla. Det gjorde mig alltid orolig. Det var en varning. Spöket stod kanske ute i trädgården och väntade på mig, eller att den skulle dyka upp. Jag tog ett djupt andetag och drog undan gardinerna. Det var ingen där, som jag vetat. Jag kikade ut och såg mig om. Sedan öppnade jag fönstret och klättrade ut i trädgården. Det här var den farliga biten. Jag satt gränsle över fönstret, och kunde inte fly lätt. Så fort mina bara fötter landade på gräset började jag springa. Jag måste ut i gatljuset. Det var kallt, men jag var van vid att ha bara ben ute. Jag kanske borde ha klätt på mig. Jag hade i alla fall plånboken och knippet nycklar. 

Så var frågan vad jag skulle göra nu. Först måste jag se om någon stod där. Jag såg ingen i trädgården, men det kunde ju vara inne i huset. Jag lugnade mig. Det bästa jag kunde göra var att gå till baren och försöka ragga upp en kille. Jag var lämpligt klädd för ändamålet. Jag hade långa ben och stor rumpa, så jag såg ganska naken ut. De kanske inte ens skulle släppa in mig. Det var lika gott. Jag var inte sminkad. Det var också tisdag, så det skulle inte vara mycket folk ute. Jag gick mot centrum. Det stod några luder utanför Konsum, och jag hoppades att ingen skulle ta mig för en. Det kunde vara en karriär, men jag hade ingen lust just nu. Jag gick bara förbi. 

Kunde ingen se att jag var naken och komma och arrestera mig nu? Ingen alls? Snälla? Hororna tittade på mig och fnittrade. Jag funderade faktiskt på att gå och prata med dem. De hade säkert lite knark att sälja, så att jag skulle uthärda natten. Jag var blå. Det fanns inga restauranger öppna såhär mitt på natten, förutom ett ställe. Det var helt automatiskt. Jag gick in och satte mig vid ett bord. Det var lite kusligt. Jag var ensam. Stolen var kall och plastig. Jag beställde en stor pizza, och såg maskinen vakna till liv. Jag åt långsamt och hoppades att solen skulle gå upp snart, så jag kunde gå hem. Pizzan smakade faktiskt utmärkt, bättre än en handgjord. Jag måste gå oftare, om de lät mig. 

Från början var det inte så illa. Jag och Micke hade funderat på att skaffa barn. Jag ville ha någon att skapa minnen med och föra dem vidare, en del av mig. Men jag hade fegat ur i sista ögonblick, och gjort en sen abort och gjort slut. Jag var en ynklig människa. Att gå ut med bar rumpa var nog livets stora höjdpunkt. Jag åt upp sista biten och gick på toaletten. Det var ganska rent. När jag kom ut igen hade ljuset slocknat, och det reagerade inte på min närvaro där. Jag backade tillbaka in och låste dörren. Spöket kunde väl inte ha följt efter mig hit. Det var ändå otäckt. Jag kikade försiktigt ut, men såg inget ovanligt. Jag måste gå hem. 

Precis då hörde jag ett sprakande ljud, som av någon elektronisk apparat. Det var inte möjligt. Jag kikade ut igen, och den här gången såg jag faktiskt något. Det var någon där. Jag såg inte tydligt, men det var en grupp män. Jag trodde inte att de levde. Jag kan inte beskriva dem såhär i efterhand. Det känns bara som en ond, konstig mardröm. Jag hörde dem tala, men förstod inte orden. Jag hörde dock mitt namn. De såg mig. Jag drog in huvudet och stängde dörren och låste ordentligt. Sedan började jag tänka på möjliga flyktvägar. Det fanns faktiskt ett fönster här, men det vette mot en mörk bakgård. De visste säkert. De skulle ta mig direkt. 

Jag kanske kunde stanna här ända till gryningen, fast troligen inte. Jag visste att mitt hus hade varit låst, och de hade ändå lyckats ta sig in. Jag måste ta chansen även om det såg mörkt ut. Jag tittade på klockan. Nästan fem. Jag drog upp trosorna högre för att muntra upp mig. Om jag dog skulle jag dö våt. Jag ställde mig på toaletten och öppnade fönstret mödosamt. Det var litet, men det skulle nog gå. Jag insåg att jag måste lämna jackan. Det gjorde ont. Jag hade haft den många år. Jag tog mig genom fönstret och landade tungt på marken. Det var inte bra för knäna. Jag såg inte till några spöken när jag sprang runt hörnet. Jag var fri och hel. Nu skulle jag bara ta mig hem säkert. Jag hittade knappt nu i mitt uppjagade tillstånd. 

Det var alldeles strax gryningen. Jag såg att tjejerna inte stod kvar. Spökena måste vara borta. Mot bättre vetande bestämde jag mig för att gå tillbaka och hämta jackan innan någon tog den. Restaurangen skulle snart påbörja sin bemannade period, men jag hade tid. Jag var inte ensam där. Jag såg en snygg latinsk kille som höll i jackan. Mitt huvud fylldes av fantasier där jag följde med honom in på personalrummet. Men jag vågade inte. Istället gick jag ut innan han såg mig. Jag var alldeles kall och stel efter den kalla natten.

Nu var det dags att gå hem. Jag fick skynda mig innan de första kunderna kom. Jag kom hem utan större pinsamheter och slog upp dörren. Där såg jag en stor blodpöl. Först kunde jag inte fatta det. Sedan insåg jag varför jag hade börjat att se spöken. Jag såg min egen kropp utsträckt på golvet med trosorna nere och linnet alldeles sönderrivet. Jag hade av allt att döma blivit våldtagen och mördad under natten, antagligen av en tjuv. Jag blev alldeles kall när jag insåg att jag aldrig skulle bli mamma, eller något annat. Det var bara slut. Jag satt kvar vid min kropp i flera dagar, tills någon kom. De lade mig i en påse och förde bort mig någonstans. Så var min saga slut.