thomasl.blogg.se

Natten var full av energi. Jag och Anna gick ner till hamnen för att göra jobbet. Jobbet, som vi kallade det, kunde förändra våra liv, eller göra slut på oss båda snabbt. Det kom in en båt ikväll. Den måste ligga på plats redan för att lasta loss. Vi hade gott om tid, men det var viktigt att det skedde i natt, under en fullmåne. Det var särskilt farligt, då det var blodmåne just idag, men det var så det var. Det finns inget som ett frontalangrepp när fienden är som starkast. Jag kom ihåg Sun Tzu. Strider avgjordes långt innan de faktiskt ägde rum. Vi kände oss själva och vi kände fienden. Vi hade inte gått om vi inte redan vetat att vi skulle vinna. Vi skulle överleva. Nu såg vi månen direkt framför oss. Vi gick i strid öppet, och vår fiende darrade. Jag hade just satt ner min fot på kajen, när det började regna en massa kulor. En slog i min axel trots mina reflexer. Den tog i västen, så det var lugnt. Vi tog fram våra revolvrar och började springa mot skeppet. Sedan hoppade vi båda två samtidigt. Jag kände hur adrenalinet rusade. Det var fortfarande märkligt att kunna hoppa så, som en gud. Så snart vi landade möttes vi av en skara beväpnade män. Det var bara sju stycken. Jag visste att det var femton i besättningen, men alla var nog inte vapenföra som de. De tvekade bara några sekunder. Sedan började de skjuta med automatvapen. Anna och jag dök. Mina öron plockade upp ljudet av varje enskild kula, och jag undvek dem alla med stil. Vi sprang som vinden i motsatta bågar mot männen. Vi hade våra vapen, men sköt inte. Istället använde vi dem som tillhygge. Jag hörde hur männen skrek av skräck när de föll. Jag var full av min egen kraft, och var nära att döda alla trots min ed. Jag började skrika själv, och hörde Anna instämma. Då avbröts vi av ett morrande bakom oss. En åttonde man hade kommit upp på däck. Han hade börjat förvandlas, men var inte klar. Han var naken och till stor del täckt med hår. Han var stor som en jätte. Anna och jag slog ner den sista innan vi vände oss till monstret. Det var dags. Redan när vi gick hade vi vetat vad som skulle komma. Detta var inte vår första. Vi hade silverkulor, men de skulle bara hjälpa lite. Resten hade vi redan planerat väl för. Vi avfyrade flera kulor mot honom, men han reagerade inte mycket. Vi såg att de tog. Vi stoppade tillbaka vapnen i hölstren. Anna nickade åt mig, och jag gick ner på knä. Jag sträckte mig ändå in i mitt brinnande hjärta, och höjde min knutna näve mot himlen. Anna började skaka, men stod kvar när kraften uppfyllde henne. När det var över morrade hon. Hon tog ett språng mot vargen och körde huvudet i hans sida. Besten kved av smärta. I nästa ögonblick var Anna över honom igen, sparkade och slog, och fräste som en lejoninna. Lejonet skakade sina blonda lockar och skulle just ge nådastöten, när något träffade mig i ryggen. Jag tappade greppet och någon tog tag i mina armar. Anna backade undan och höjde revolvern. Hon drog snabbt, men inte snabbt nog, för vargen var över henne innan hon hann blinka. Jag skickade en nervsignal till min höft och fick min revolver att avfyras. Det var nog. Den nionde mannen ryckte till. Jag drog vapnet och sköt bakom ryggen. Han föll tungt död. Jag försökte samla kraften igen, men en tionde man dök upp bakom mig. Det fanns två. Den här var helt omvänd nu. Jag såg Anna ligga på rygg med odjuret över sig. Jag sprang dit och slog honom med mitt vapen. Jag tog Annas också och sköt vilt. Så var det första monstret dött, men det kostade alla kulor, och Anna var helt utslagen. Jag vände på mig och såg två vargar till komma upp. Jag hade mer att ge. Jag gick ner på knä och lade handen på min väns panna. Jag hade bara börjat. Det började slå gnistor omkring mig och vargarna tvekade lite. Jag började springa och skrek vilt. Jag slog snabbare än de hann reagera. Jag tror inte ens att de kunde se mig. Jag tvingade dem längre bak. En av dem föll över bordgången. Det var då det hände. En levande skugga kom upp framför mig och jag blev livrädd. Den laddade upp en stöt. Den kände mig. Den hatade mig. Jag flydde. Jag tog Anna och hoppade ner på kajen. Kunde det verkligen vara sant? Det kändes som om jag hade vaknat ur någon jävla mardröm. Jag sprang blint, fortare än jag någonsin hade sprungit tidigare. Jag måste fly, springa till säkerhet. Mitt liv passerade revy framför mig, och mitt hjärta hotade att explodera. Så var vi framme. Jag föll på knä på handikapprutan och lade handen på asfalten. Jag hade fortfarande en gnista. Jag måste ha förlorat medvetandet i samma ögonblick som plattformen började röra sig ner i djupet. När jag vaknade låg jag i en säng i sjukhuskläder. Jag såg mig om efter Anna. Hon var inte där. Jag var trött, men jag måste få veta. Jag ringde på sjuksköterska. Maria kom in ett ögonblick senare. Det var skönt att se ett bekant ansikte efter mardrömmen. Från det att jag tappade medvetandet hade det gått två dagar. Jag behövde vila länge än. Jag hade dock klarat mig bättre än min vän. Hon svävade fortfarande mellan liv och död. Jag ville träffa henne förstås, men det fick jag inte. Jag gav mig efter lite skrikande. Jag var en jävla trollkarl och riddare. Jag gillade inte när man sa vad jag fick. Jag gav tillslut med mig och gick med på att äta något. Det var just lunch. Som jag satt och åt funderade jag på vad vi hade gjort fel. Vad var misstaget?  Det fanns definitivt fler vargar än vi hade räknat med. De kunde inte vara så många. De måste ha plockat upp någon ny kraft bara de senaste dagarna. Jag undrade verkligen var. Bara det hade inte varit nog. Mannen hade slagit mig med magi på mitt ömma ställe. Jag hade ett mystiskt märke på ryggen. Det hade funnits redan när mina fosterföräldrar hittat mig. Jag borde inte ha tappat greppet som jag gjorde. Det var en okänd faktor de hade. Det hade kanske gått att vinna slaget ändå, om det inte varit för den där skuggan. Jag hade drömt om honom innan, när jag var liten. Det var något jag inte mindes. Han hade känt mig. Jag hade nästan sett hans ansikte. Han fick mig att vilja dö. Det fanns inget jag kunde göra för ögonblicket. Jag måste verkligen gå och se till Anna. Innan det kom Maria och berättade att jag hade besök från Företaget, en viss mister X. Jag ville inte träffa honom, men det var bättre än att ligga där och glo. Maria tyckte inte att jag skulle träffa någon, men hon hade inte mycket att sätta emot. Hon visade in mister Gorun Xanto, min kontakt på företaget. Han kunde faktiskt ha några svar. Innan det fick jag berätta allt som hänt på skeppet. 

- Det låter inte som något vi har sett förr, sa han och strök sig fundersamt över hakan. Vad skulle du säga det var? 

- Jag vet inte, sa jag. Jag antar att den var synsk. Den hade information om Anna och mig. 

I helvete att den var synsk, men vad skulle jag annars säga. Jag var en risk. Om jag hade otur skulle de avbryta samarbetet, och då skulle jag få hitta information själv. Det verkade inte som om han anade något. Han skrev bara lite på sitt streckade block. Sedan reste han sig för att gå.

- Nåväl mister Gallow, sa han. Vi hör av oss vid behov. 

- Vänta nu! röt jag. Ni tar inte kontakt med mig vid behov. Jag tar fan kontakt med er. 

- Händelserna på skeppet har fått oss att dra i bromsen, svarade han. Det är för farligt för ögonblicket. Oss emellan så vill nog inte direktören riskera sin dotters liv längre. 

- Men jag är den bäste, försökte jag. Jag räddade hennes liv. Betyder sådana saker ingenting för er byråkrater?  

- Vad vill ni mister Gallow? sa han.

- Jag vill hitta den där skuggan, sa jag. 

- Varför? Det är inte personligt, sa han. 

- Det är personligt för mig, sa jag. Min vän dog nästan. Jag dog nästan. Jag vill besegra den. 

- Ni förstår väl att företaget inte kan tänka så, sa han allvarsamt. Vi kan inte ha en loose cannon. 

Jag öppnade munnen för att protestera, men jag kom inte på något som skulle kuva honom. Han lämnade rummet utan att säga något mer. Jag spände mina nävar så det slog gnistor. Jag måste härifrån så snart som bara möjligt, men då måste jag ta Anna med mig. Jag visste inte ens hur hon mådde. Jag hade inga kläder heller. Hur skulle jag göra? Jag gick ut i hallen och fick syn på en vakt. De ville ha mig här. Nåväl. Ville de ha strid så. Jag ställde mig vid fönstret och samlade krafterna som återstod. Två sekunder senare gick strömmen, och jag satt i en stulen bil på väg till helvetet. 

Det var skönt att vara på väg igen. Det såg dock inte bra ut för mig. Jag var svag utan min vän, och jag hade bara vaga aningar om vart jag skulle. Det första jag måste göra var att hitta ett ställe att sova på, och äta lite. Jag hade sätt att bygga upp mina krafter, men det krävdes tid och gott om utrustning. Det skulle bli svårt att göra det utan företaget, men jag skulle lyckas på något sätt. Jag hade en till vän som kunde hjälpa mig, men han skulle hamna i stor fara. Jag visste att han redan kunde stå under bevakning. Han hade fru och två barn nu. Han skulle säga ja om jag kallade, men kunde jag verkligen göra det? Jag ville inte. Nu fanns det inte mycket jag kunde göra. Jag kunde förstås inte återvända till min lägenhet. Jag hade dock sett många spionfilmer, och jag hade inte samarbetat med företaget utan viss förberedelse. Lola bodde i de fattigare delarna av staden. Hon var lärare på en skola i området. Jag visste att hon var hängiven, och att hon ofta hade elever hemma om så behövdes. Det var mycket misshandel och alkoholism här. Jag hoppades att hon inte hade någon elev idag. Det hade hon visst. De satt på sängkanten och pratade när jag kom. Han var ung. Jag tänkte på när jag själv var tolv. Jag hade nog behövt en förstående lärare också. Hon såg upp på mig och rynkade pannan. Jag förstod henne. Jag var ingen välkommen gäst. Mitt ansikte är inte så minnesvärt, men grabben kunde ändå hamna i fara. Jag ångrade mig. Jag skulle inte ha kommit. Hon viskade några ord till pojken, och han skyndade sig iväg. Jag kände en gnista när han passerade mig. Jag hade nog aldrig känt något sådant tidigare. Han måste också ha känt det, för han såg förvånat på mig. 

- Vad heter du grabben? sa jag. 

- Matt, sa han.

- Jag heter Gallow, sa jag. Trevligt att träffas. 

Lola hade också känt något. Hon var inte glad. När grabben hade gått, klappade hon på sängen. Jag satte mig artigt. Hon började nästan gråta. 

- Du kan stanna här så länge du behöver, sa hon. Jag ska laga mat och gå dina ärenden. Men tro inte att du är välkommen här. Och lova mig att inte dra in Matt. 

Redan när jag hade gått in hade jag vetat att hon skulle hjälpa mig utan frågor. Samtidigt hade jag tvivlat. I mina fantasier skulle hon antingen kasta ut mig eller kyssa mig. Hennes tystnad de kommande dagarna var outhärdlig. Jag skrev en lista, och hon gick och handlade. Sedan kunde jag äntligen börja. Inget av vad jag tog var bra för mig och kroppen. Det var dock nödvändigt ibland. Jag satt på hennes säng och mediterade, och kände mig starkare. Jag skulle inte kunna ta mig an min fiende, men jag skulle kanske kunna rädda Anna. Ville hon bli räddad? Hon var oftast pappas flicka, även om de inte alltid kom överens. Jag var dock övertygad om att hon ville besegra skuggan lika mycket som jag. Hon måste. Lola gick till jobbet regelbundet och lämnade mig ensam. Jag borde egentligen ha stannat i lägenheten. Jag måste dock röra på mig lite, så jag gick ut med soporna tidigt på morgonen. Jag skulle just gå tillbaka när jag såg att Matt betraktade mig bakom en grå husknut. Jag borde förstås inte ha talat med honom, men jag gjorde så. Han kom nyfiket. Vi kände båda kraften, starkare än innan. 

- Vem är du egentligen? sa han.

- Jag är en trollkarl, Harry, sa jag. 

Mitt skämt bröt spänningen lite. 

- Vill du följa med? sa jag. Lola är iväg, så vi kan prata. 

Vi gjorde sällskap tillbaka till lägenheten. Vi åt lite pasta medan vi pratade om vår magi. Jag berättade inte mycket om hur jag upptäckte den, bara om hur man kunde använda den. Som jag misstänkte ville han få sin pappa att sluta dricka, men han var för svag. Jag tyckte synd om honom, men jag sa att det var viktigt att använda magi rätt. Jag hycklade där, men jag sa att vi inte använde våra dyra krafter på vanliga människor. Om man var stark måste man vara försiktig. Det fanns andra sätt att hjälpa sin familj. Jag tror inte han lyssnade på det örat, men jag visade honom hur han skulle meditera. Jag gav också några tips om saker han kunde köpa i en butik eller på apoteket som skulle förstärka krafterna. Jag berättade också om företaget, och om Anna. Han ville träffa henne. Jag insåg att jag skulle ha användning för grabben. Jag måste bara vara riktigt jävla försiktig. Kanske skulle det vara säkert att ta med Matt till sjukhuset och försöka befria min vän. Å andra sidan kanske inte. Företaget hade säkert folk på plats som kunde känna av mig. Samtidigt tyckte jag att det var osannolikt. Det fanns inte många sådana, och de behövdes annorstädes. Jag bad honom i alla fall gå dit å mina vägnar. Vi kunde göra det försiktigt. Han kom tillbaka till mig och sa att ingen hade känt honom, särskilt inte bibliskt. Han var villig att gå igen. Jag ville gå själv, men jag måste veta mer först. Han kom tillbaka nästa dag och sa att han hade sett Anna. Det måste vara hon. Jag trodde honom. Min vän var svår att missa. Hon hade sett helt frisk ut tyckte han. Fast det kliade i mig att befria henne måste jag vänta. Jag var inte stark nog. Jag hade nästan blivit dödad förra gången, trots noggranna förberedelser. Jag ville inte göra om det. Medan jag satt fast i lägenheten skickade jag Matt på uppdrag, att samla info om skuggan. Han rapporterade att skeppet låg kvar i hamnen. Det syntes inget liv vad han kunde se. Jag skrev en lapp och skickade honom till hamnkontoret. De höll skeppet på grund av pågående utredning. Vårt anfall hade ådragit uppmärksamhet, och polisen misstänkte droger och gängvåld. Det var bra att veta. Jag hade några kontakter i den magiska världen, och jag hade velat fråga vad skuggan var. Jag hade tillräckligt med skulder att dra in. Det riskerade deras hälsa, men jag saknade alternativ. På andra sidan staden bodde en häxa som sålde kärleksdrycker. Hon om någon borde kunna hjälpa. Jag skrev en lapp om att jag skulle återkomma, och tog bussen till häxans hemliga källare. Hon var ensam när jag kom. Affärerna hade gått dåligt, så hon hade börjat sälja kärlek direkt. Jag förklarade situationen, och visade mitt märke. Hon kände igen det, eller åtminstone något med det. Det sades att en sådan skugga hade besökt kung Salomo. Den kom visst från hans silvergruva. Jag förstod inte. Salomo var troligen en myt. Vad hade det med mig att göra? Det kunde hon inte svara på. Hon sa bara att jag skulle vara försiktig, och återkomma. Jag kunde ha köpt lite kärlek, men jag tänkte på Lola. Hon ville ju inte ens. Hon var inte glad när jag kom tillbaka. Hon hade hört oroväckande nyheter om sin elev. Matts pappa hade supit och börjat slå sin fru. Då hade Matt använt kraften och skickat honom till sjukhuset. Han satt i häkte nu tillfälligt. Hon var inte arg. Jag skulle bara rädda honom fort. För att göra det måste jag be om en sak. Hon suckade, men gjorde det ändå för pojkens skull. Hon stoppade händerna innanför kjolen och drog ner trosorna. Jag stoppade dem i fickan. Sedan åkte vi till stationen. Hon stannade i bilen. Jag kände att jag hade en bomb i fickan. Jag fokuserade på de goda minnena med Lola. Det var allt som behövdes. Jag frågade efter pojken. Han satt i häktet i väntan på fosterfamilj. Kvinnan i luckan frågade om vi var släkt. Jag skulle aldrig komma in, så jag höjde handen mot henne. Det var inte ett ögonblick att förlora. Jag sprang genom den mörka korridoren. Dörren var låst. Jag samlade krafterna och slog in dörren. Matt hoppade upp. Jag tog honom och sprang. En polis försökte stoppa mig i dörren, men jag bara avfyrade en blixt i hans bröst. En kula ven förbi mig. Den skulle ha träffat mig om jag inte varit så laddad. Jag satte pojken i baksätet och gav honom trosorna. Sedan hoppade jag in och vi körde. Vi kunde inte åka tillbaka. Jag hade redan berättat för Lola vad vi måste göra efter. Hon körde sammanbiten mot sjukhuset. Jag hoppades att hon skulle vara kvar. Det kunde vara försent. Precis innan motorvägen började bilen sladda. Den snurrade runt och stannade. Framför den såg jag skuggan. 

Nu var det kokta fläsket stekt. Jag hade inte kraft till till tre strider på en dag. Ändå steg jag ur bilen och byggde upp en sköld runt mig. Skuggan väntade på avstånd. Jag tecknade åt Lola att köra. Jag kunde köpa lite tid. Jag gick närmare och närmare. Mitt märke började värka. Jag hade fortfarande inte läkt. Jag hoppade på skuggan, och slog hårt. Den slog mot skölden och fick den att bågna. Jag släppte den och avfyrade flera blixtar. De träffade den i magen tror jag, men inget hände. Den kastade mig flera meter tillbaka. Jag träffade vindrutan och kunde inte resa mig. Till min fasa sprang Matt rakt mot skuggan. Lola tog min hand och gav mig kraft. Jag omgav pojken med mina sista döende droppar. Vi höll andan och väntade. Matt var inte alls rädd. Han sprang och hoppade och slog. Jag tyckte jag hörde skuggan skrika, fast den saknade mun. Den blev slagen. Det hände faktiskt. Den backade lite och flöt sedan iväg. Matt stod still en stund innan han återkom. Han log brett. Jag var förstås lättad, men det var inte över. Skuggan skulle komma tillbaka. För ögonblicket kunde vi dock andas ut. Matt och Lola kramades och drog även med mig. Både jag och Lola hade gett allt vi hade och lite till. Vi var nästan döda. Ändå måste vi fortsätta. Matt satte sig och vi körde vidare mot sjukhuset. Fanns inget alternativ. Om vi åkte hem skulle vi bli arresterade. Jag hoppades jag inte hade skadat någon polis. Nu var det bara att segla vidare längs motorvägen. Jag började faktiskt slappna av en smula. Lola sa inget men jag såg på hennes hållning och blick att hon kände samma sak. Matt satt och lekte uttråkad med trosorna. Jag undrade om jag skulle säga att de tillhörde Lola. Han skulle antingen bli äcklad eller överväldigad. Oavsett vilket skulle det vara roligt, åtminstone för mig. Det var inte långt till sjukhuset. Vi stannade i parkeringshuset och gick ut. Det fanns kameror. De skulle känna igen mig, men jag kunde använda magi. Matt kunde kanske dölja Lolas ansikte. Jag var stark nog för det lilla, och kanske för att stödja Anna, men bara kanske. Om det blev strid hade vi inte mycket att ge. Det var bara att be tyst. Mitt sjätte sinne sa mig att något höll på att hända, men jag visste inte vad. Det var någon i byggnaden som inte ville oss väl. Vi måste verkligen skynda oss nu. Vi steg ut på tionde våningen och skyndade mot rummet. Vi såg inte till några vakter. Annas dörr stod öppen. Det var ingen där. Jag väntade bara en sekund. Till trappan fort. Lola och Matt ställde inga frågor. På vägen tillbaka delade sig vägen i två stora grenar. Jag drog med dem ner längs den andra. Vi kikade bakom ett hörn och såg dem. Det var tre män från Företaget. En av dem hade krafter. De ville verkligen ha mig. Det här var en fälla. Jag hoppades bara att Anna inte var med på det än. Redan nu kunde de ha blockerat alla utgångar. Det var för farligt att ta en hiss. Vi skyndade ner för trappan. Matt var särskilt snabb, ung som han var. Det var jobbigt. Vi såg inte till något först, men på sjätte våningen stannade Lola, och vi gömde oss. Vakterna stod där uppe och tittade efter oss. Sedan hörde vi deras tunga steg närma sig. Vi måste skynda oss. Allt gick bra. Vi passerade tredje våningen. Andra. Första. Vi var ute. Lola tog fram nyckeln och började låsa upp dörren. Då slog fällan igen. Ljuset tändes plötsligt. Bakom stod min gamle vän Xanto med en pistol höjd. Det var bara att höja armarna. Han skrattade inte, men han hade ett överlägset flin. Han satte det dock i halsen snart. Lola och jag hade sett på varandra och övervägt om vi skulle försöka. Svaret blev ja. Jag tog Matt och föll ner på knä. Jag orkade inte slåss, men jag behövde inte. Luften blev tung och ljuset flackade. Billarna började gå på, alla samtidigt. Vi hade funnit mod. En dörr öppnades bakom vakterna och vi såg en varelse av ljus som kom emot oss. Hon hade en gloria runt sig, och det tycktes slå blixtar om henne. Det var Anna. Hon sköt en blixt på Xanto, som kastades bak. Hon vred handleden, och en vakt däckade. Den tredje var deras trollkarl. Han höjde händerna, men hans lilla sköld var alldeles för svag. Anna gick snabbt fram till oss. 

- Åk fort! ropade hon. Jag tror jag är stark nog, men ändå. 

Så var vi tillsammans igen. Anna hade inte varit på sjukhuset på ett tag, dumt nog. Hennes pappa hade kallat henne till sig, och hon hade stannat hos honom nästan tills nu. Hon hade frågat efter mig, men de hade sagt att jag fortfarande var sjuk, lögn förstås. Hon hade sätt att få information, så hon hade hört talas om fällan och kommit hit. Hon bad att få köra, och Lola var faktiskt tacksam. Jag anade vad hon tänkte göra. På vägen ut var det en brant ramp. Hon körde upp för den i halsbrytande fart. När vi nådde toppen frigjorde hon sin kraft. Som väntade stod flera bilar och väntade utanför. Vi hoppade dock över dem. Stöten när vi landade var farlig, men vi körde lugnt vidare. Konvalescensen hade nog gjort henne lite galen. Jag hade inte vågat göra så, ens som fulladdad. Jag frågade inte vart vi skulle, för jag hade en ganska god aning, ut i skogen. Vi åkte på i några timmar utan att möta något motstånd. Vi var ute ur radarn. Hon hade en hemlig stuga här som inte ens företaget kände till. Hon måste överlista pappa. Vi körde genom flera underjordiska gångar innan vi kom till en liten sjö, Crystal Lake. Jag visste att det var landets vanligaste namn, men det gjorde mig ändå lite olustig. Fånigt. När hon sa stuga menade hon en fullt utrustad villa, och då menar jag ett palats. Hon parkerade bilen i ett underjordiskt garage, och gav oss en rundtur. Vi var ganska nervösa. Var det konstigt att vi var oroliga när hon plötsligt visade sig vara jävla Bruce Wayne? Det var svårt att tro att ingen kände till det här stället. Anna var väldigt hemlighetsfull. Hon sa bara att det hade byggts av Kaisha på 80-talet, när det fortfarande tillhörde yakuzan. Jag litade på henne, men jag var ändå nervös. Vi behövde ha möte om vidare åtgärder. Vi visade Matt till hans sovrum. Han var sur, så Anna gav honom sina trosor också. Lolas var faktiskt sexigare, fast Anna var miljardärsdotter. Jag undrade vad hon hade planerat innan vi åkte. Anna sa till mig att om hon fångade honom tidigt, så kunde hon bli hans katalyst, som jag var hennes och Lola var min. Vi satte oss ute på terrassen. Vädret var underbart. Det kändes märkligt att slappna av plötsligt. Det behövdes särskilt som Anna hade kommit över information som förändrade hela min relation till företaget. Precis som jag fruktat så var de ute efter mig personligen. Jag hade ovanligt stark magi men det var något annat också. Det var något mystiskt med min födelse och mitt uppdykande. Företaget visste inte vem jag var eller vilka mina föräldrar var, men de hade otroliga krafter. Det var tydligt att de kom från Europa, eller åtminstone Medelhavet, men de visste inte mer. Än så länge kändes det som om de visste mindre än jag. Jag berättade om min vän kärlekshäxan. Det var något med Salomo och hans silvergruvor. Var det en slump att vi dödade varulvar med silver?  Vi visste inte hur länge de hade funnits, men de kunde ha funnits även på bronsåldern. Anna hade inget mer att tillägga förutom en sak. Det var en fras, snarare än fakta. Jag hade haft ett halsband med mig i vaggan med en hebreisk text i sinaitisk skrift. “Ska jag dö rik? Det ska du. Ska jag dö i min säng? Det ska du.”. Det lät otäckt, men det var helt obegripligt. Anna hade inget förslag, men det var bibliskt. Vi kunde åka till Israel och se om något dök upp, men det vore helt random. Vi måste veta mer om vad vi höll på med. Det hade varit bra med originalet. Vi kunde förstås knappast bara gå in på Företaget och ta halsbandet. Hon hade ett tröstpris. Hon hade ett konto med kryptovaluta. Det skulle räcka hela vägen, och var visst alldeles anonymt. Jag visste inte mycket om sånt. Jag hade en bok av någon grek, dock fortfarande oläst. Det var inte mycket att göra utom att gå och lägga oss. Jag skulle drömma mardrömmar. Lola sov jämte mig, vilket hjälpte lite. Anna sov med pojken, om vi ville vara vuxna. Jag vet inte om Matt hade haft en crush på Lola, men han hade på Anna. Jag tyckte mig se skuggor överallt. 

Jag vaknade alldeles utmattad. Jag hade sett saker i drömmarna. Jag hade burits av en man med långt hår, rött tror jag. Han hade lämnat mig. Matt föreslog att det var Jesus, men vi skrattade bara åt honom. Det var ett spår. Lola berättade att de just hade talat om medeltiden i klassen, och om de mäktiga merovingerna. Jag hade hört talas om de germanska kungarna. De sades bära på blod från Jesus Kristus. När det gick upp för mig var min första tanke att avfärda det. Merovingerna var långhåriga. Det hade varit deras kännetecken, men det var många som hade långt hår, tre bland oss. Lola och Anna var dock övertygade. Varför skulle jag annars komma ihåg just den detaljen? Lola hade en till teori. Hon hade studerat lite antikvariat, och hört talas om förbannade objekt. Enligt sagan måste man sälja dem vidare till ett visst pris, eller billigare än man betalade. Annars skulle man drabbas av olycka. Jag var tveksam, men jag kunde inte säga nej heller. Företaget hade adressen till ett antikvariat i Jerusalem. Det var värt ett försök om inte annat. Jag gav tillslut med mig, och vi började planera resan. Matt måste följa med oss dit. Vi hade precis bokat biljetter och berett oss att åka, när jag kände att någon kallade. Min magi kan ibland göra det, även om jag inte kan kommunicera över några särskilda avstånd. Jag bad att få låna en dator och kolla min mail. Det var min vän häxan. Hon hade kommit i kontakt med en antikvarie som kunde hjälpa oss, om vi hade möjlighet. Det var bäst att ta oss tid. Det var svårt att tro att hon lurade oss. Häxor är mycket mer pålitliga än deras namn antyder, och de använder faktiskt mail de också. För säkerhets skull skulle jag nog åka dit själv. Det var dumt att riskera mina vänner. Några minuter senare satt jag i bilen på väg till stan. Jag kände ingen särskild fara. Det var bara dumt att inte lämna landet så snart som möjligt, innan de stängde dörrarna. Jag fann min häxa i samma skick som jag hade lämnat henne, plus en gäst. Det var en äldre akademisk man som hette James Montague. Han hade stor erfarenhet av förbannade gamla föremål. Han jobbade för Företaget, och han ville köpa halsbandet. Jag invände att jag inte hade det. Det visade sig dock inte vara ett problem. Man måste inte alltid överlämna det fysiska föremålet. Jag tvekade om jag ville sälja det. Det var en del av mig och min historia. Hur skulle jag veta om den här mannen visste något vi inte visste? Kunde vara farligt? Mina tvivel försvann snart, och jag sa att jag ville göra det. Vi skrev så kontrakt. Jag kände en stöt som gick igenom kroppen när skuggan lämnade mig. Var det över nu? Det var inte över enligt honom, men nu skulle jag kunna döda den. Det lät bra. Jag frågade om han visste något mer om vad skuggan var. Han hade inte mycket nytt. Den hade dykt upp hos kung Salomo och erbjudit honom rikedom, men det var ganska faustiskt. Skuggan hade orsakat kungens död och rikets splittring. Sedan hade den levt i halsbandet i årtusenden. Jag tackade och gick. Han visste inte mer, särskilt inte om företagets avsikter. Det var okej. Jag och Anna hade ett jobb att avsluta. Jag kände mig plötsligt fulladdad, som en kleistflaska. Redan innan vi åkte hade vi diskuterat vad vi skulle göra med skeppet och alla vargar. Det var dags att gå till strid nu. De hade blivit fler, men vi måste slå. Annars kunde bestarna sprida sig över hela landet. Det kunde redan vara försent nu. Jag och Anna pratade om det när jag kom tillbaka. Det var farligt, men hon ville. Skeppet kunde vara övervakat, men företaget skulle inte lägga sig i mitt i striden antog vi. Matt ville följa med. Vi kom överens om att han skulle sitta på avstånd och stödja. Lola var inte glad, men pojken hade en egen vilja. Hon ville dock sitta med honom. Det blev alltså så att vi åkte alla fyra i samma bil. Jag längtade efter krig. Lola och Matt klättrade upp på ett tak där de hade god överblick över hela skeppet. Anna och jag tog på våra västar och gick sista biten. Det var en deja vu. Vi hoppades att de inte hade utrymt skeppet. Det skulle vara snöpligt om det var tomt. Vi höll varandras händer och hoppade upp på däck. Vi blev inte besvikna, inte alls faktiskt. Det var tio man, och alla utom en var omvända. Det var nästan synd om honom. Jag gick ner och reste skölden. Jag kände att Matt hjälpte mig, och den blev stor. Lola måste verka som en katalyst, som förr tiden. Skölden täckte både Anna och mig. Jag kunde till och med resa mig upp, så att vi kunde gå fram båda samtidigt. Så blev det strid. Det var ont om utrymme, men de gick på oss sex stycken. Jag drog min pistol och avfyrade en salva rakt i ansiktet på en. Den slog hårt. Han föll tillbaka, men ersattes genast av en annan. Jag kunde göra det här hela dagen. Anna var på Kali Mata-humör, och hon slog vilt omkring sig. Varulvarna flydde som valpar från henne. Jag hade dödat två och Anna tre när jag kände de första tecknen på att svikta. Jag var inte beredd på det, och jag fick smärtsamma minnen från förra gången vi försökte. Efter det gick det utför snabbt. Man behöver lite hybris för att vinna. Tvivel är farligt. Vi var till och med tvungna att backa och överlägga om vi skulle ta till reträtt. Kanske var det bäst så. Det kunde ha hänt Matt något. Jag gillade inte tanken alls. Jag mådde ganska dåligt. Hur kunde mina krafter svika mig när så många behövde min hjälp? Det var nu eller aldrig. Fem vargar återstod. Tre var allvarligt skadade. Greenpeace skulle inte jubla. Mitt mod sjönk ytterligare när två nya dök upp. Då kände jag en ny stark magi. Tre män i kostym landade framför oss och började skjuta. Jag och Anna skrek av glädje. Företaget hade inte varit gott på senaste tiden, men det var precis vad vi behövde nu. Vi gick alla fem mot vargarna. Våra gemensamma krafter bildade en sköld som närmast var osårbar. Vargarna försökte fly, men hann inte förrän silvret genomborrade dem. Det här var deras sista dagar. Vi sprang ner under däck och letade efter fler. Vi visste inte hur många de var. Till vår förvåning hittade vi burar med levande människor. Det var vargarnas passion att äta jungfrur. Det var finniga emos som bara ville hem till sina datorer. Inga hade några särskilda krafter. Det kunde finnas några vampyrer, då de inte såg ut att ha sett solen på sekler. Vi lämnade åt Företaget att undersöka alla, medan vi lämnade båten. Matt och Lola var säkra. Matt var bara tolv, och hade blivit utmattad. Jag ångrade att vi drivit för hårt. Vi övervägde att fly innan företaget kom ihåg att vi var fiender. De hade fullt upp. Vi tänkte inte förlåta och glömma bara sådär. Jag kanske var ointressant för dem nu, men de skulle betala. Bilen var inte långt bort. Vi började gå, men hejdade oss när vi såg Xanto där. Han höll upp händerna. 

- Fred! ropade han. Låt mig förklara. 

Det fick vara en jävligt bra förklaring det. Han bjöd oss på café och förklarade hur det låg till. De hade alltid känt till förbannelsen, men de hade inte vetat hur den skulle uttrycka sig. Sedan hade min skugga visat sig. De hade hållit mig och Anna på sjukhuset för att skydda oss, medan de sökte information. Det var inte olikt att lida av en allvarlig sjukdom. Jag trodde honom inte ett ögonblick. Varför hade de inte bara förklarat hur det låg till? Han log inte.

 - Vi visste att ni inte skulle sitta still, sa han. Ni skulle gå ut och bli dödad omedelbart, och ni är en värdefull resurs. 

Jag medgav att det låg något i det. Jag hade bara utsatt Anna för dödlig fara. Hon hade inte sagt nej, så jag tyckte inte att de hade rätt, men jag förstod. Hennes far hade fått panik när hon hade visat sig ha magiska krafter. Pappa var beskyddande. Han hade för övrigt aldrig gillat att hon arbetade med mig. Jag var alldeles för tjurskallig. Men vad skulle vi göra nu? Skulle vi bara förlåta? Det kändes inte bra i magen. Jag suckade och frågade hur det hade gått med vakterna vi hade skadat på vägen ut. Ingen av dem hade dött. Det hade blivit en del skador, men företaget hade bra försäkring. Xanto medgav att de kunde ha hanterat hela situationen bättre, men det var så med byråkrati. Det var inte mycket att göra. Anna och jag var överens om att fortsätta tjäna företaget. Hon var inte glad, och hon hade några giftiga ord till sin far på nästa söndagsmiddag, men företaget var vår bästa möjlighet att hjälpa människor. Vi skulle behöva deras hjälp i framtiden. Hon hade hört oroväckande nyheter från Transsylvanien, och alla som tjänade ljuset måste samarbeta i striden. Hon var trött och skulle följa med Xanto till HQ. Jag följde Lola och Matt hem. Jag hade fått Xanto att lova att inte exploatera pojken, åtminstone inte förrän han blev äldre. Det var inte mycket jag kunde göra åt det annars, men det var skönt att höra. Jag kände mig tillfreds när vi hade bäddat ner Matt, och satt oss tillsammans ute på gatan. Det kändes som att ha en familj, trots att Lola inte ville veta av mig mer. Xanto hade sett till att hon fick adoptera Matt. Hon var tacksam för all min hjälp. Likväl var det slut, och jag skulle inte komma tillbaka. Hon skulle inte låsa, men snälla. Jag lovade att göra som hon ville. Jag lämnade lägenheten och åkte tillbaka in mot centrum. Jag kände inte att jag fått många svar, men det var bättre än inget trots allt. Framtiden skulle utvisa om jag skulle få veta vilka mina föräldrar var och varifrån de kom. Tills dess var det bara att kämpa på, och försöka utveckla mina krafter till nya höjder. Det fanns inget att göra nu än att åka hem till kärlekshäxan.