thomasl.blogg.se

Det här kommer bli ett äventyr. Jag hade rest mycket i syd- och Centralamerika i ungdomen. • Jag reste oftast ensam, förutom när jag blev vän med någon på plats, vilket oftast hände. • På den tiden var det inte så stor skillnad på arkeologi och gravplundrare som ni vet. • Det var ett spännande liv, fast vi ofta gjorde saker jag inte skulle göra om idag. • • Den här berättelsen utspelar sig i Mexiko. Det borde ha hänt 1936, så precis under nazistregimen. • Det var dock ett avlägset hot för oss. Europa var långt borta på andra sidan havet. • Det fanns många tyskar i Mexiko på den tiden, och de sökte efter dyrgripar i djungeln. • Som ni vet hade tyskarna stort intresse för sådant, då de ville visa världen ariernas storhet. 

När detta begav sig hade jag just återvänt till Mexico City efter ett äventyr i Guatemala. • Jag och min vän Manuel hade varit nära att bli dödade av rövare, men bara nästan. • Vår belöning hade varit stor. Skurkarna hade smugglat gyllene föremål de hade stulit nere i Peru. • Det var skatter från Inkariket som av någon anledning aldrig hade smälts ner. De var ovärderliga. • • Vi hade lämnat dem hos ett museum i USA som jag och Manuel ofta samarbetade med. • Nu satt vi på en stor hög pengar, och ville inte ge oss ut igen direkt. • Vi skulle dock få ett erbjudande vi inte kunde motstå. Rättare sagt så skulle jag det. • För ögonblicket skulle vi bara ha kul, med tequila, poker och vackra mexikanska kvinnor. Livet lekte. 

Mitt spel var ganska kasst idag, och jag blev snart tvungen att lägga ner mina kort. • Jag hade spelat för mycket i det förflutna, och det hade inte slutat lyckligt för plånboken. • Istället gick jag ut på balkongen och såg ut på staden. Det var en underbar kväll. • Tyvärr stördes jag av att en kvinna kom och gjorde mig sällskap. Hon var tydligen tysk. • • Hon sa inte mycket, utan räckte mig ett visitkort. Jag väntade till morgonen med att läsa. • Det tillhörde Adolf Wechsler, stadens rikaste magnat. Det gjorde mig inte glad. Han var en gangster. • Jag bestämde mig ändå för att gå. En av kvinnor från pokerbordet erbjöd mig sitt sällskap. • Hon var också lite av en äventyrare. Det förvånade mig, men hon verkade vara väldigt spännande. 

Wechslers män öppnade dörren för att släppa in oss. De var riktiga gorillor, med stora muskler. • Jag var glad att jag hade med mig pistolen, och att de inte ville muddra mig. • Mannen själv var en äldre herre i elegant kostym och buskig mustasch. Påminde vagt om Stalin. • Han bjöd oss att ta plats i soffan, och tog fram bilder som skulle intressera oss. • • Han frågade oss om vi hade hört talas om högbyggarna, som byggt gravhögar över hela Amerika. • Mormonerna trodde i sin enfald att de var Israels tio förlorade stammar. Det var förstås nonsens. • Däremot stod det klart att de hade varit en vit ras, som hade kommit över Atlanten. • De hade styrt över hela kontinenten i tusentals år, för att sedan jagas bort av indianerna. 

Lola och jag såg frågande på varandra. Vi hade båda hört talas om den gamla teorin. • Nuförtiden var forskarna mer skeptiska, men de flesta kände ändå att indianerna hade kommit relativt nyligen. • Det var rimligt att tro att det var vita människor som hade byggt alla stora pyramider. • Jag kände en del indianer och jag kunde inte säga vad de kunde och inte kunde. • • Jag höll alla dörrar öppna och tittade på bevisen. Själva bilderna han visade sa inte mycket. • Det var svartvita foton från olika platser i Amerika, som till exempel Tihuanaco och Inkarikets Qusqo. • Vad som var mer spännande var en bägare av guld som liknade de från vår expedition. • Den här var dock mycket äldre, och avbildade en gammal man med skägg, som liknade Oden. 

Stavmannen var känd från flera håll i Amerika, men jag hade aldrig sett en så levande. • Jag frågade Wechsler vad han ville att vi skulle göra. Han berättade för oss om Mexiko. • På den svårtillgängliga Yucatanhalvön hade hans män funnit många skatter, inklusive bägaren jag höll i nu. • Lokalbefolkningen sa att det hade funnits en civilisation där en gång, som blivit uppslukad av djungeln. • • Få detaljer var kända, men det skulle vara en underbar plats där gudar gick med människorna. • Vår värd var övertygad om att detta var en arisk utpost, och han behövde vår hjälp. • Ingen hade min kunskap och erfarenhet, och viljan att riskera sin nacke. Det hade han hört. • Det fanns en ganska utstakad väg, men den ledde inte ända fram, och det fanns faror. 

Jag och Lola överlade hur vi skulle göra. • Jag hade redan mycket pengar kvar från Juanito-räden. • Det fanns ingen anledning för mig att riskera livet. Hon påminde mig om mina ansenliga spelskulder. • Jag kom inte ihåg mycket från natten innan. Det visade sig vara värre än jag trott. • Jag var inte utfattig, men Lola hade också förlorat mycket. Jag kunde inte se henne lida. • • Jag sade följaktligen ja. Det var inte bara pengarna. Jag var också nyfiken. Jag ville veta. • Wechsler lät för optimistisk, men han kunde ha rätt. Vi kunde åtminstone hitta något intressant där. • Jag målade av stavmannen innan vi gick. Han skulle skydda oss. Vår värd meddelade sina gorillor. • Han skulle låta oss låna hans privata flygplan. Det skulle ta många timmar att flyga dit. 

Vi kom till Chulu utan problem. Det var ett litet samhälle, knappt mer än en liten by. • Hotellet var undermåligt, men jag hade varit med om värre. Lola var mer besvärad än jag. • Befolkningen här var mestadels infödingar som talade Nahuatl. Jag kunde språket lite, vilket hjälpte oss mycket. • De verkade alla lite rädda för Wechsler, och vi började tro att vi tjänade fel herre. • • Värden på hotellet var en charmig indian som kallades Elena. Hennes riktiga namn var för svårt. • Hon och jag talade om gamla sagor. Hon sa att det en gång funnits en guldstad. • Den hade varit rikare än något annat välde på jorden, men det var en ond plats. • Det var en utopi med mänskliga mått, men det fanns en stad där som rörde vid himlen. 

Platserna hon talade om hade varit lite av yin och yang. Det hade varit ett krig. • I detta hade guldstaden utplånats, och stavmannen med den. Sedan hade gudarna lämnat jorden för gott. • Det sades dock att ruinerna fanns kvar, och att det fanns skatter där, berg av guld. • Guldet var förbannat, och alla som försökte stjäla det från dess vila dog eller blev monster. • • Berättelsen hade tagit en oväntat mörk vändning. Jag trodde inte på förbannelser, men det var oroväckande. • Jag tänkte tillbaka på bägaren. Den skulle förhoppningsvis leda Wechsler i fördärvet, och alla hans män. • Vi visste inte vart vi skulle gå, så jag frågade Elena om någon visste en väg. • Hon kände faktiskt en man som sade sig ha varit där, fast det var en hemlighet. 

Jag brukade inte ha någon framgång med damerna, men Elena var ivrig att berätta alla hemligheter. • Jag lovade henne att jag inte gillade Wechsler, och att han inte skulle få veta något. • Hon tog med mig till den gamle mannen redan nästa dag. Han hade blivit helt blind. • Han berättade villigt att han och ett gäng killar hade gått en dag för länge sedan. • • Han hade inte velat gå, men han hade gett efter för grupptrycket, som så många killar. • De hade funnit en häll med märkliga tecken, och en dörr som blivit begravd under vegetationen. • De hade tvingat upp den och gått in i en mörk korridor där det luktade unket. • Slutligen hade de kommit ut i en stor sal full av guld, som i Smaugs grotta. • Det förvånade mig att han läste brittiska barnböcker. Det visade sig att Elena läste för honom. 

De hade tagit så mycket de hade orkat bära och mer, och gått tillbaka genom djungeln. • Mannen själv hade inte vågat ta något. Det var bäst att inte väcka några demoner till liv. • Det visade sig att han hade tur. Alla hans kamrater dog kort efter att de återkom. • Ingen hade vågat röra guldet efter det, förutom för att slänga det i en djup flod. • • Jag tackade och gick hem. Hans ord hade inte skrämt mig om han inte varit ärlig. • Allt han hade sagt om hur han känt den dagen var äkta, och gjorde mig rädd. • Jag berättade i alla fall för Elena. Det gjorde det lättare. Det fanns förstås ingen förbannelse. • Alla de där killarna måste ha dött av naturliga orsaker. Man kanske bara behövde vädra korridoren. 

Nahuatl är inget lätt språk, men jag lyckades göra en karta efter mannens gamla minnen. • Om vi hade tur skulle den leda oss rätt. Det tog flera dagar och tusentals myggor. • Ett tag var jag övertygad om att jag hade nedkommit med någon sjukdom i vilda djungeln. • Jag dog dock inte, och snart började vi se tecken på civilisation, om än helt främmande. • •  När vi äntligen kom fram till det utlovade stället, så var allt precis som mannen beskrev. • Vid det här laget hade det varit öppet ganska länge, och det luktade inte lika illa. • Just när vi debatterade om vi skulle gå in eller inte, så hörde vi mänskliga röster. • Gläntan fylldes av en skara beväpnade män. Jag hade sett dem förr. Det var Juanitos gäng.

Jag viskade till Lola att vad som än hände så skulle jag vara där för henne. • Jag skulle dö innan jag lät dem skada henne. Jag menade varje ord från mitt hjärta. • Hon bara skrattade åt mig och tilltalade männen på spanska. Sedan gick hon till deras sida. • Då förstod jag vem hon var, eller måste vara. Juanitos syster. Jag hade hört om henne. • • Juanito själv steg fram och gav henne en incestuös kyss. Sedan riktade han revolvern mot mig. • Det såg ut som om jag var dömd, men syster Lola viskade något i hans öra. • Han grymtade och nickade. Han sa att jag inte hade varit någon kär vän. • Jag var mest till besvär, men han skulle låta mig leva, så länge jag var användbar. 

När han sa det insåg jag vad han tänkte. Det var inte bra, men det var okej. • Jag protesterade inte mycket när de alla riktade sina vapen mot mig och röt fram order. • Vi gick alla i led in i mörkret, med mig först. Golvet var täckt av gravsalt. • Det luktade äckligt, men det var inget nytt. • Jag kände dock närvaron av någon levande ondska. • • Vi kom snart till en annan stängd dörr, och männen blev tvungna att hjälpa mig öppna. • Då hörde jag plötsligt en röst i huvudet som sa åt mig att bara vara lugn. • Jag hörde inte om det var människa eller djur. Den använde inte ord heller, utan snarare känslor. • Dörren öppnades och vi fortsatte in i ett djupare mörker, men jag hade en ny tillförsikt.

Min oro försvann inte helt, men mina fångvaktare glömde all försiktighet. Nästa rum var magiskt. • Hela golvet var täckt av guldplattor med upprepade mönster av ädelstenar. Vi hade äntligen hittat skatter. • Det här var inte hela skatten, men den visade att vi nog var på rätt spår. • Männen började karva, medan rösten i huvudet sa att jag genast skulle ställa mig i dörröppningen. • • Jag förstod inte varför, men fick snart svaret, då golvet började skaka som vid en jordbävning. • Marken öppnades och hela sällskapet uppsluktades på ett ögonblick. Lola var stark och försökte göra motstånd. • Det var dock lönlöst. Jag sträckte ut min hand, men hon tog den inte i tid. • Skakningarna fortsatte ännu en stund, och taket föll in. Jag kunde så lätt ha varit död. 

Rakt framför mig var vägen nästan stängd. Jag gick närmare och såg ut över hela kaoset. • Det var nog delvis mitt fel. Jag var inte direkt ansvarig, men jag delade deras girighet. • Om jag någonsin kom tillbaka till civilisationen så skulle jag skaffa ett vanligt jobb i stan. • Jag var stark och lugn, så det skulle inte bli några problem. Jag kunde jobba hårt. • • Plötsligt kände jag närvaron igen. Den kom från djupare in i gången. Jag måste härifrån snabbt. • Samtidigt ville jag inte riktigt vända bort blicken. Det kunde vara då den hoppade på mig. • Då hörde jag ett mer konkret ljud bakom mig. Det lät som om någon försökte gräva. • Det var inte bra om någon i gänget hade överlevt. De skulle bara döda mig igen. 

Lola, tänkte jag när jag såg en kvinnohand i skenet från flickan, men det var Elena. • Hon hade följt efter oss hela vägen. Hon ville inte att gringos skulle få allt. • Jag tackade henne för hjälpen och berättade om spöket. Hon blev inte glad, men ville fortsätta. • Jag tyckte inte att hon var riktigt klok, men jag skulle inte låta henne gå ensam. • • Hon hade pannlampa, så vi såg ganska väl vad som hände. Hon hade kommit väl förberedd. • Jag gick med öronen på helspänn, men hörde inget ont, och såg inget för den delen. • Inget ont menar jag. Vi började faktiskt se ett ljussken. Det var inte dagsljus vi såg. • Någon måste ha en eld där, någon levande varelse. Vi kunde bara gå dit och fråga. 

Synen gjorde oss båda glada. Det var mycket riktigt människor. • Det fanns en kung, en alldeles ung man iförd en krona med ett band av fjädrar. • Jag förstod att det var han som hade pratat med mig, och räddat mitt ynkliga liv. • Framför honom låg en grupp unga män och kvinnor, utsträckta nästan nakna på det guldbelagda golvet. • • Kungen reste sig och talade med oss. Han talade nahuatl, men på något sätt förstod jag. • Den här staden var en kvarleva av Atlantis, fast staden kallades något annat på deras språk. • Kungen hade rättat oss för vi verkade gå. Vi fick gå, men vi fick inte berätta. • Det var ingen svår väg, men vi måste akta oss för väktaren. Han kunde döda oss. 

Vi hade kanske velat stanna och utforska undret, men samtidigt var vi glada att gå hem. • Kungen var lite tagen av Elena, fast vi båda var täckta av gravsalt och annat damm. • Han erbjöd henne att stanna. Hon var förstås hedrad, men hon hade plikter att sköta hemma. • Äventyr i all ära, men hon var vuxen. Kungen gav henne istället en vacker brosch. • • Med den som enda minne började vi gå tillbaka. Det skulle inte bli en enkel färd. • Huvudingången hade rasat. Det fanns en annan väg, men vi måste gå genom ett heligt tempel. • Det var lika gyllene som resten av palatset. Jag undrade om de kunde äta guld här. • Det var ljust, för alla ytor reflekterade solljus från någon okänd källa. Det måste finnas fönster. 

Väggarna var täckta av bilder som vi tyckte att vi kände igen från världen utanför någonstans. • Jag och Elena viskade tyst till varandra. Det liknade konst från Europa, Fjärran Östern och Afrika. • Människorna vi hade träffat hade ändå sett ut som indianer, om det inte var något bländverk. • • Elena sa att deras språk var ganska modernt. Det stödde teorin att vi inte såg verkligheten. • • Nu började det bli mörkare igen, och vi hörde ljudet av rinnande vatten, kanske någon flod. • Jag kände också den obehagliga närvaron igen. Det måste vara väktaren. Vi hade behövt ett vapen. • Jag kände i fickan, men jag hittade bara stora mängder gravsalt. Det var inte mycket värt. • Salt hade varit värdefullt i antiken, och man hade fyllt sina älskade släktingars gravar med det. 

På ett ögonblick övergick obehaget till rädsla. I nästa rum såg vi monstret för första gången. • Det stod böjt över något byte, förmodligen en olycklig människa, och gnagde frenetiskt på dess ben. • Elena skrek gällt och jag lade armen runt henne. Hon var inte van vid sådana faror. • Monstret kom närmare, och vi såg att det liknande en hund, fast en fruktansvärt missbildad sådan. • • Jag led bara jag såg den. Den var alldeles nära nu, men den anföll oss inte. • Jag följde en impuls och kastade lite gravsalt på den. Den gnydde och backade några steg. • Jag och Elena såg på varandra. Sedan började vi långsamt avancera. Monstret morrade, men bet inte. • Det tog kanske en halvtimme innan vi blev av med honom. Sedan såg vi äntligen ljuset.

Hur skönt var det inte att se solen igen? Vi satt en stund och vilade benen. • Sedan väntade en lång vandring tillbaka till civilisationen. Under vandringen hade vi tid att känna varandra. • Hon var en vacker kvinna, och jag var imponerad av hennes hängivenhet att hjälpa sina medmänniskor. • Hon fick mig att vilja bli en bättre människa, och inte bara leva för mig själv. • • När vi kom tillbaka till byn hade Wechsler kommit personligen för att höra vad som hänt. • Han hade inga högre tankar om den vackra Elena, som inte hade några droppar ariskt blod. • Han ville således mest tala med mig. Jag kände än en gång hur jag ogillade honom. • Likväl berättade vi vad vi hade varit med om, och utlämnade inte monstret eller Juanitos gäng. 

Tysken var ganska skeptisk till vår berättelse, tills han fick se broschen kungen hade gett Elena. • Han sa att det var ett utsökt exemplar av arisk konst, och ville behålla den själv. • Han tyckte nog att han hade mer rätt till den än vi. Vi fick tjata lite. • Han lämnade tillbaka den med en grymtning. Han hade tänkt ge den till sin sonson Jimmie. • • Han betalade mig i alla fall rikligt för besväret, och önskade mig lycka till i framtiden. • Jag och Elena återvände till byn och såg till att alla mådde bra efter hennes frånvaro. • Sedan gick vi direkt till kyrkan och gifte sig, och gick för att titta på hus. • Vi funderade på att skaffa barn, men det var lugnt. Vi hade all tid i världen. 

När vi sagt våra löften började ett stillsamt liv i den lilla byn. Det var svårt. • Jag hade aldrig kunnat sitta still. Elena förstod, och vi tog för vana att gå ut. • Vi tog bara några dagar i taget, och inte långt. Hon bar alltid sin fina brosch. • En natt kom vi hem efter en sådan vandring, efter att ha passerat dörren till Atlantis. • • Någon knackade på dörren, och min älskade fru gick för att kolla vem det kunde vara. • Plötsligt hörde jag ett skrik, och sprang upp. Monstret hade hoppat på henne och huggit halsen. • Jag sprang ut i köket och hämtade saltet. Det fick den på flykt. Elena hade förblött. • Sorgen fick mig att aldrig återvända till byn, och istället ge mig ut på nya äventyr.