thomasl.blogg.se

Anna suckade. Hon lade ifrån sig pennan, reste sig och gick och lade sig på sängen. Hon slöt ögonen och stönade trött. Dörren öppnades. Hennes lillasyster Fia kom in. Hon hade just vaknat. Hennes långa, silverblonda hår var rufsigt. Anna log. - hej gumman.

Hon satte sig halvt upp, och vinkade åt flickan att komma till henne. Hon lade armarna om henne och satte henne i knät. Fia lät henne hållas, men var inte överdrivet entusiastisk. Anna borrade in huvudet i hennes lockar. - har du saknat mig?

Flickan nickade motvilligt. - det är kul att du är här. Mamma är glad.

Anna nickade. - ska vi gå och väcka henne?

Flickorna gick tillsammans ut i hallen, uppför trappan och in i moderns sovrummet. Deras mamma Karin sov fortfarande. Flickorna kröp ner på varsin sida. Karin gjorde ömma, yrvakna ljud. Hon log moderligt mot Fia. - mina stora flickor. Det var så längesen jag hade er båda i sängen.

Hon reste sig på armbågen. - vad vill ni göra idag?

Fia tänkte efter en stund. - gå och bada.

Karin nickade. - ja. Det är lite kyligt nu, men jag tror det kommer bli varmt idag också. Vi kan gå alla tre, om Anna vill.

Anna gjorde ett instämmande ljud. Hon såg lyckligt och lite sorgset på sin mor, och strök henne över ryggen. Hon kände att Karin tänkte på henne, fast hon hade uppmärksamheten på Fia. - ska vi gå ner och göra frukost?

Fia sprang före nerför trappan. Anna hjälpte sin mamma på med bh:n. Karin nickade uppskattande. Hon sa dock inget. Innan de lämnade rummet vände hon på huvudet och kysste sin dotter. Sedan log hon avslappnat. - kom!

De gick ner i vardagsrummet, där Fia låg i soffan och såg på barnprogram. Karin erbjöd Anna att sätta sig med henne, men Anna ville hjälpa till att göra plättar. De var ett bra team, och behövde inte kommunicera verbalt. Båda uppskattade tystnaden. När de var klara kallade de på Fia, och åt tillsammans. Fia var på gott humör, och pratade mycket om vad som hände i hennes favoritserie. Hennes munterhet smittade av sig, och hon fick Anna att skratta. Efter frukost hjälptes de åt att städa undan. Sedan borstade de tänderna. Fia och Karin gick åt varsitt håll, för att klä på sig. Anna ställde sig i duschen. Hon brukade sjunga, men kände inte för det nu. Istället öppnade hon fönstret och tittade vemodigt ut över sjön. Hon hade tillbringat de flesta av sina somrar där, på stranden eller ute på klipporna. Det var praktiskt taget igår, men det kändes som ett helt liv sen. Hon var inte mycket för att titta inåt, så hon skakade av sig tankarna. Hon svepte en handduk om kroppen, och en om håret, och gick tillbaka till sitt rum. Hon tog på sig bikini, och gick ut i solen med en handduk. Hon lade sig på rygg, och smetade in sig med solkräm. Sedan slöt hon ögonen. Hon älskade att bara ligga där och låta solens helande strålar smeka henne. Det var fortfarande lite kyligt, men det blev snabbt varmare. Hon lyssnade på fågelsången och kluckandet av vågorna, och försökte stänga av hjärnan. Det fungerade så bra att hon slumrade till lite. Hon vaknade några minuter senare. Hon hade hört något. Hon tog sig upp på armbågarna och såg ner mot grinden. Det stod en kille i badbyxor där. Hon kisade. Han var ungefär lika lång som hon, och hade kortklippt brunt hår. Hon hade sett honom förr, men visste inte vad han hette. Hon ägnade inte mer tid åt honom, utan vände sig på mage och tog av överdelen. Det störde henne inte att ha publik. Den här gången sov hon djupare. Hon vaknade inte förrän Fia kom utspringande i bikini. Hon satte sig på marken framför sin storasyster. - kan vi gå och bada nu?

Anna satte sig upp. Fia tittade nyfiket mot grinden. Anna vände på huvudet. Killen stod kvar, fast hon kunde inte avgöra om han varit där hela tiden. Hon tog på sig överdelen igen. Karin kom just ut på verandan. Hon såg frågande på killen. Anna tänkte gå ner och säga något, men det behövdes inte. En kvinna dök upp jämte honom, en lång, svarthårig kvinna i fyrtioårsåldern, klädd i lila bikini. Hon lade en hand på killens axel. Hon ledde honom vidare mot badplatsen, samtidigt som hon såg misstänksamt på Anna ur ögonvrån. Anna slog ner blicken tills de hade försvunnit ur sikte. Karin gick ner till sina döttrar. Hon försökte låta glad. - ska vi gå då tjejer?

Hon såg frågande på Anna. Anna nickade utan att säga något. De gick tillsammans mot badplatsen. Det var fortfarande tidigt, och det var ingen annan där. Killen och hans mamma verkade ha gått vidare. Anna och Karin bredde ut sina handdukar och lade sig och tittade på Fia. Hon älskade vatten, och de brukade säga att hon var hälften delfin. Det gick några minuter innan Karin tittade på sin äldsta dotter. Anna mötte inte hennes blick, utan fortsatte titta på sin lillasyster. Modern såg bekymrad ut, men sa inget. De låg så några minuter innan de lade sig på mage. Anna mötte fortfarande inte moderns blick. De båda kvinnorna ignorerade varandra, och vilade till ljudet av vågorna och den lyckliga flickan i vattnet. Anna reste sig först. Hon gick ner till vattnet. Modern såg efter henne. Det kalla vattnet sköljde över hennes fötter, som så många gånger förr. Fia vinkade åt henne att komma i. Anna skakade på huvudet. - jag vill inte. Jag tänkte gå lite.

Fia protesterade inte mycket. Anna gick upp mot väggen. Karin lade sig på sidan. - vill du ha sällskap?

Anna skakade på huvudet. - jag vill vara själv en stund.

Modern nickade sorgset. - du kommer väl tillbaka?

Anna rynkade pannan. - nej mamma. Jag kommer gå in till stan i min bikini.

Karins röst blev plötsligt arg. - du vet vad jag menar.

Anna nickade utan att vända på huvudet. Hon gick upp på vägen, och försvann bakom en kurva. Karin skakade på huvudet för sig själv. Sedan tog hon på överdelen och gick ner till stranden för att leka med sin dotter.

Anna hade gått snabbt i början. Nu saktade hon ner. Hon kände vägen väl. Den ledde förbi några sommarstugor, och sedan så småningom till en liten by. Efter husen gick en stig djupare in i skogen. Det var dit hon var på väg, om man kunde säga att hon var på väg någonstans. Hon svängde runt en krök, och närmade sig det första huset. Det var en liten stuga på ett plan, rött med vita knutar. Det var inget särskilt med det. Köksfönstret var öppet, och hon såg den svarthåriga kvinnan stå med ryggen mot henne, med mobilen mot örat. När hon kom närmare såg hon att killen låg i gräset i badbyxorna. Han var spinkig, ganska solbränd, utan ett hår på hakan. De var ungefär lika gamla, men synen fick henne att känna sig gammal. Han satte sig upp och såg på när hon passerade. Hon tog ingen notis om honom först. Sedan, utan att titta, lyfte hon handen och vinkade åt honom. Hon fortsatte gå utan att vända på huvudet. Hon gick snabbt förbi två hus till, som verkade stå tomma. När hon gick in på stigen såg hon i ögonvrån att han följde efter henne. Hennes ansikte uttryckte inga känslor. Hon följde stigen några minuter. Den blev smalare och smalare, och mörkare och mörkare. Hon vek plötsligt av, och gick in bland träden. Det hade blivit ganska kallt, och hon hade gåshud. Efter några minuters rask promenad kom hon fram till sitt mål, den bottenlösa dammen. Hennes föräldrar hade varnat henne för den när hon var liten. Den var inte alls lika otäck nu, men hon rös ändå lite. Hon ställde sig bakom ett träd, och väntade tills killen kom in i gläntan. Hon tryckte sig hårdare mot stammen, och höll andan, med handen knuten om en sten. Killen huttrade ljudligt. Om han hade haft stånd i början av vandringen, var det nog borta sedan länge. Han såg sig frågande om efter Anna. Sedan såg han förundrat på dammen. Vattnet var alldeles lugnt. Det var grumligt, så att man inte såg botten, om det fanns något. Han snyftade lite när han inte fann vad han sökte. I nästa ögonblick träffade stenen honom i bakhuvudet. Anna sprang in i honom och knuffade ut honom i vattnet. Han sprattlade bara några sekunder innan han gav upp. Stenen hade slagit hårt. Anna vände bort blicken och gick tillbaka mot stranden. Hon gick snabbare nu. Ett ögonblick senare smekte solen henne igen. Den svarthåriga hade lagt sig i gräset utan överdel. Hon såg upp på Anna. Anna gav henne lugnt en slängkyss innan hon fortsatte. Hon stannade inte för att se kvinnans reaktion. På stranden var allt som hon lämnat det. Karin låg på sidan och tittade på Fia, som sprang omkring på stranden. Anna lade sig bredvid sin mamma, och strök henne kärleksfullt över ryggen. Modern stönade uppskattande. - hade du en trevlig promenad?

Anna log. - ja, det var precis vad jag behövde.