thomasl.blogg.se

Bredvid min stora bibel hittade jag ett annat religiöst verk. Det var en mycket gammal bok. Det var en översättning av en sumerisk saga. Jag måste ha glömt att jag hade den. Det var inte bara det. Jag hade också glömt var jag hade fått tag på den. Det irriterade mig, men jag tänkte att jag antagligen fick den av någon kollega eller vän. När man är arkeolog träffar man mycket folk, och det är svårt att komma ihåg alla. Jag hade inte grävt i det området mycket. Jag jobbade mest i Nordamerika, alltså med indianer. Jag har förstås ett allmänt intresse av historia, som alla som jobbar i det här fältet. Jag kände väl igen sagan, Lugalmana och Berget. Det var en gammal saga, säkert äldre än Gilgamesh. När jag öppnade boken slog den välbekanta doften mot mig. Den kunde man bli hög på. På vänstra sidan stod en bild på tavlan med kilskrift, och till höger modern romersk översättning. Texten var skadad, som den så ofta är, men jag kunde följa vad det stod väl. Jag insåg att jag aldrig läst sagan ordentligt. Den talade om ett mystiskt folk i bergen. Den var faktiskt ganska lik sagan om Enmerkar och landet Aratta, som jag också hade läst. Den talade om hur kungen gång på gång sände gåvor till en prinsessa uppe i bergen. Varje gång kom budet tillbaka med negativt besked. Hon ville inte gifta sig med någon någonsin. Det var således inte personligt, fast jag misstänker att det nog var det till viss del. Mitt intryck var att kvinnans far var väldigt rik, och att ingen var värdig hennes hand. Det fick mig att undra vad det kunde vara för rike som var så himla rikt. Min första tanke var att det kunde vara Susa, elamiternas huvudstad. De var släkt med folket i Indusdalen. Vi vet väldigt lite om någon av dem, och jag misstänkte att det här var annorlunda. Det var ett rike i Kaukasus, kanske Armenien. Jag gick och googlade, men det fanns ingenting. Var det här en förlorad saga? Hur var det möjligt? Jag måste fråga några av kollegorna. Vid närmare eftertanke kände jag att jag inte ville göra det. Det här var min hemlighet. Jag måste åka dit själv och söka efter skatten. Jag hittade faktiskt en ledtråd i boken. Rätt som det var knackade det på dörren. Jag rynkade pannan. Jag väntade inte några gäster. Jag tog föremålet jag hade hittat i boken, och gick och tittade ut genom fönstret. Det var två långa kvinnor i svarta kläder, med solglasögon. Jag kände att jag måste fly. Det var inget särskilt hotfullt med dem, förutom att jag såg att de var väl beväpnade. Det var kanske illa nog. De var definitivt inga polisen. Jag skyndade mig ut på bakgården. Lyckligtvis hade jag fått med mig min mobil. Ni vet vad man säger om sanna vänner. De hjälper en flytta en kropp. Jag har en sann vän. Det är inte som det låter. Ni får inte glömma att jag är arkeolog. Jag jobbar med döda människor nästa varje dag. Lollo är en av mina kollegor. Hon och jag hade kommit att bli väldigt nära vänner. Det är dock inga benefits. Arkeologer är inte så sexiga, för vi är nästan alla nördar. Lollo var mitt uppe i att laga mat, men jag sa alla magiska ord jag kunde. Det var inte så svårt att vinna över en uttråkad hemmafru. Hon skulle hämta bilen genast. Vi hade ett ställe i parken där vi brukade sitta och fika när det var varmt nog. Jag gick igenom alla vägar dit i huvudet. Jag måste ta en som var tillräckligt säker. Jag hörde upprörda kvinnoröster när jag klättrade över häcken. Det var nog i sista sekunden. Jag kikade över axeln, men jag såg inte om de följde efter mig. Jag hoppades inte. Som jag hoppats var hon redan på plats i sin Volvo. Vi hälsade hastigt på varandra. Sedan bad jag henne köra till industriområdet. Det skulle inte finnas några kameror där trodde jag. Medan vi åkte berättade jag vad som hänt, stötvis. Mitt hjärta bultade och hon såg det. Jag tog fram ringen och visade den för henne. Det måste vara den kvinnorna ville ha. Det var märkligt att de hade kommit till mig precis på dagen när jag hittade boken. Jag hade ingen aning om vilka de kunde vara. Det var något som påminde mig om kobror. Kvinnorna var utan tvivel utländska, men hur kunde de bära sina vapen ute på öppna gatan? Ringen var långt ifrån något som sumererna kunde göra. Ändå måste den vara från deras tid. Kändes skönt att ta en rast. Vi hade inget fika, men vi hittade några torra klementiner. Jag tittade närmare på ringen. Jag trodde att det måste vara elektrum, vilket var imponerande. Vi talar alltså om tredje årtusendet bc, från Sargons tid eller äldre. Fanns en sten också. Det rimliga hade varit lapis lazuli, eller kanske bärnsten från Östersjön. Båda måste importeras från fjärran. Inget av materialen är särskilt värdefullt nu, och inte jade heller. Det var de dock fordom. Man visste inte vad det var eller hur man gjorde det. Det är andra tider nu. Ringen hade dock en utsökt slipad diamant. Man behöver inte modern teknologi för det, men dock. Det borde ha varit omöjligt att göra stenen på Sargons tid. Det var jag säker på. Från det att vi hade kommit fram till industriområdet hade jag börjat fundera på vår säkerhet. Det var inte mycket vi kunde göra. De som jagade oss måste ha gott om resurser. De kunde komma från främmande makt, men det kanske var troligare att de kom från vår. I vilket fall som helst så måste vi skydda oss. Jag kanske inte var så viktig men Lollo hade barn, som dessutom var ganska små. Det enda raka var att ge upp. Om vi gav dem ringen så skulle de lämna oss ifred. Fast å andra sidan inte. Vi visste för mycket. De kanske skulle döda oss på fläcken. Det fanns ett annat sätt. Vi kunde åka till Georgien eller Armenien, eller var det nu var, och leta efter skatten. Paniken började stiga upp igen. Lollo lugnade mig. Hon var en klippa i ett stormigt hav. Hon sa att vid det här laget hade brudarna säkert tagit reda på vem hon var. Det betydde att de kunde ta barnen som gisslan. Det fanns bara en sak att göra. Det är svårt för en människa att döda, men för en förälder är det ibland lätt. De hade två pistoler hemma. Vi kunde ta en var, och sedan skjuta de där kvinnorna. Jag var lite förvånad över att hon inte var mer feministisk, vilket var fel av mig. Jag skulle inte tveka att döda en man om han hotade någon som jag höll kär. Vi åkte genast mot hennes vila i förorten. Vi hoppades att det inte skulle vara försent. Jag måste erkänna att jag aldrig hade hållit i ett eldvapen, och att det var otäckt. Lollo visade mig hur jag skulle hantera det. Hon hade skickat barnen att leka på rummet. Det var farligt, men det var ännu värre att skicka iväg dem någonstans utan vår uppsyn. Vi trodde att det bara var en tidsfråga, så vi satte oss vid köksbordet och väntade. Mycket riktigt ringde det. De var alldeles nära nu. Jag såg att en hade en kobra. Den stack upp mellan brösten och gick ända till örat, som om den viskade till henne. Vi höjde våra vapen och avfyrade. Det hördes gälla skrik utifrån, och sedan en ljudlig duns. Vi såg frågande på varandra. Det syntes ingenting genom hålet, så vi kanske var säkra nu. Det tog inte lång stund innan vi vågade öppna dörren lite. Det var ingen som sköt. En av kvinnorna låg där död som en dront. Skottet hade tagit rätt i iskalla hjärtat. Vi såg inte till den andra. Jag gick och tittade, men hon syntes inte till alls. Jag var på väg tillbaka när hon dök upp bakom Lollo och höll pistolen mot huvudet. Hon skrek åt mig på bruten engelska att jag skulle ge henne ringen, mitt jävla svin. Jag hade ingen anledning att tro att hon skulle låta oss leva ändå, men vad göra? Jag tog ringen och kastade den åt henne. Hon böjde sig långsamt för att ta den. Då blev hon distraherad av en plötsligt siren, och Lollo tog tillfället och slog henne hårt. När striden var över dök polisen äntligen upp. De arresterade kvinnan, som tillhörde The Herpetic Sisters. Hon fräste åt oss att detta inte var slutet. Hon skulle komma tillbaka och bita oss. Det var ingen fara med oss, men vi fick följa med till stationen för några frågor. Innan vi åkte tog jag upp ringen. Den hade skadats under striden och stenen var lös. Jag visade den för Lollo när vi satt och drack kaffe på stationen efter alla frågor. Det visade sig att det fanns tecken under stenen. Texten var liten och kunde knappt urskiljas. Vi kände igen tecknen som avancerade hieroglyfer, men det var fel del av världen. Vi kände i alla fall att vi var något viktigt på spåren, och något alldeles nytt.

Det var synd att jag aldrig tog någon kurs i egyptology. Det hade verkligen hjälpt nu. Lollo visste inte heller, men hon kände en som kunde, och som kunde hjälpa oss direkt. Jag kände i och för sig också många, men vi behövde hjälp omgående med vår ring. Jag ville också vara väldigt försiktig med vilka vi blandade in. Det kunde ju vara farligt. Det visade sig att Johan Almark inte var främmande för fara. Han hade varit i Afghanistan. Han tyckte också att det var värt faran att vara med på en så stor upptäckt. Vi besökte honom båda två och han bjöd oss på exotiskt kaffe från en indonesisk ö. Han var en ung man i god form. Det skulle säkert behövas dit vi skulle. När han fick syn på tecknen drog han efter andan. Han skyndade sig att hämta kameran. Han satte upp en projektor också, så att vi kunde se tydligare. Det var många tecken. Ni har säkert sett hur hieroglyfer ser ut. De här var huggna med ovanligt stor precision. Almark sa att det knappast kunde ha gjorts för hand, och jag måste hålla med honom. Egyptierna hade vid denna tid inte så många olika tecken. Det var nog bara runt femhundra. Han såg flera tecken han inte kände igen, fast han hade studerat Gamla Riket många år. Den enda förklaring han kunde tänka sig var att det fanns ett Atlantis uppe i bergen. Det fanns inget stöd i arkeologin för det, men det verkade inte finnas några andra förklaringar. Min första tanke var att ringen måste vara en bluff, men jag trodde egentligen inte det. Almark bekräftade att ringen var minst lika gammal som pyramiderna. Det var helt vansinnigt att tänka. När det kom till översättningen var han mer negativ. Det var det jag hade väntat mig. Såna projekt tar år i bästa fall. Han skulle göra sitt bästa men lovade inget. Det fanns annat att gå på. Med tanke på min bok var ringen säkert från Georgien. Han tyckte att jag skulle åka till Svarta Havet och fråga folk om de sett tecknen. Det är ofta en bra idé att fråga lokalbefolkningen. Arthur Evans hittade Mykene på det sättet. Han bara åkte till Grekland och frågade var ruinerna var, Och folk visste vad han menade. Redan nu kände jag att jag inte kunde stanna hemma, och att jag måste åka ensam. Jag trodde åtminstone att Lollo måste stanna hemma och ta hand om sina barn och mannen. Det visade sig att hon ville följa med. Barnen och mannen måste ändå skickas iväg nu. Jag var glad för sällskapet, men jag tyckte att hon var lite väl entusiastisk att dö. Jag invände dock inte mycket, utan bokade två biljetter till Tblisi. Det var mitt i sommaren. Jag visste inte mycket om landet, förutom var det låg och att de hade bra vin. Det var faktiskt inte helt säkert att åka dit, då landet låg i krig med Ryssland. Det var en ojämn strid, och jag led med dem. Det var svårt att leva så. Lollo var först av planet. Därifrån fick vi åka buss till en resort nere vid havet. Almark ringde mig innan vi gick ombord på planet, och sa att han hade en ledtråd. Vi skulle definitivt till Minivili. Där skulle vi leta efter en grotta som såg märklig ut. Han var inte säker, men den skulle ligga under en flodhäst. Det hjälpte lite grann åtminstone. Jag och min vän tillbringade en dag på resorten. Det var trevligt, fast också lite jobbigt. Hennes bikini väckte gamla minnen till liv. Hon såg bra ut efter två barn. Det fanns inga flodhästar här förstås, men det kunde ha gjort det när det begav sig. Vi dök lite i närområdet, men hittade ingenting. Vi skulle nog få vänta på Almark ändå. Sex dagar av dyk gav ingenting. Vi vilade på den sjunde, och väntade på vår vän. De två flörtade med varandra skamlöst, vilket fick mig att ta en lång promenad längs stranden. Jag gick längre än vi hade gjort innan, och fann till min förvåning en stor flodhäst. Det var dock ingen klippa, utan en figur i en barnpool. Jag blev lite för nyfiken. Det var en vanlig pool, och det kunde inte finnas skatter, men det var ett tecken. Jag gick och frågade innehavaren varför de valt en flodhäst. Det var visst en gammal legend. En flodhäst skulle ha följt floden ända till en viss klippa. Jag tackade och gick hem. Då såg jag i ögonvrån att en kvinna reste sig och följde efter på säkert avstånd. Kunde hon verkligen ha väntat på mig där? Visste de inte på vilket hotell vi bodde? Det var väldigt konstigt, men jag hade inte mycket tid att tänka. Hon kunde skjuta mig. Vid närmare eftertanke hade hon bara en minimal bikini och ingen väska, fast jag kunde missa något. Det var i alla fall bäst att inte leda henne till hotellet. Jag måste vända. Jag gick istället upp mot byn, medan mitt hjärta hoppade över flera slag. Hon var fienden. Jag dök in bakom ett hörn och tog upp min väska. Den kunde vara tung nog. Jag siktade på huvudet men hon dök undan, och backade några steg. 

- Jag är en vän, sa hon. 

Jag såg oförstående på henne. Det var sant att hon saknade ormar och den mordiska uppsynen. Jag och Anna gick och tog ett glas vin tillsammans. Hon var faktiskt en riktig vän. Jag skulle kanske ha tagit med henne till hotellet, men jag var fortfarande svartsjuk på Lollo. Anna berättade att hon var ättling till prinsessan. Det var inte bra att vi hade kommit. Ormsystrarna kunde få reda på var skatten var gömd. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Varför låg skatten där och inte på någon schweizisk bank? Hon tyckte jag var lite dum. Hon sa att det inte var en skatt man kunde flytta på. En arkeolog borde förstå. Jag började ana nu vad det var. Jag lovade att försöka hjälpa henne om jag kunde. Problemet var att vi var jagade, och vi kunde inte bara ge dem ringen och gå. Polisen började röra på sig runt oss, och hon sa att hon måste dra sig tillbaka. Hon såg på mig med mystiska ögon. Jag ville följa henne, men jag vågade inte be. Istället gick jag tillbaka till hotellet. Mina vänner satt och tittade på rysk tv från sekelskiftet. Jag berättade motvilligt vad som hade hänt. Vi hade hamnat i en besvärlig situation. Johan och Lollo såg båda ut att tycka att jag hade fått för många glas rödvin ikväll. Det höll dock med om att det var farligt, men vi skulle ändå gå dit imorgon. Jag gick till sängs med tungt hjärta, men också förväntansfull att få träffa prinsessan Anna igen. Följande dag åt vi en tidig frukost tillsammans. Vi hade ont i huvudet efter dagen innan. Jag vet inte hur vi orkade, men på något sätt tog vi oss ut till klippan. Det fanns mycket riktigt en öppning, men vi måste simma under vatten, kanske en lång sträcka. Jag och Lollo gick först. Vi kom snabbt upp i en klar bassäng i en grotta. Det var högt i tak, och vi såg solen lysa in från ovan. Det var vackert. Vi beredde oss att gå djupare, men Almark dök upp bakom oss med en osäkrad revolver. Jag hade tyckt att han hade lite väl mycket i sina speedos. Vi hade blivit förrådda. Han sa att det var snällt av oss att leda honom och hans systrar till skatten. Tyvärr måste han döda oss nu. Han var faktiskt inte så ledsen som han låtsades vara. Det var ett gott tillfälle för en distraktion, men vi stod båda för långt ifrån honom. Jag kände dock att vi inte var ensamma. Almark märkte det också, för han hejdade sig. Han såg sig oroligt om. Jag tyckte att jag hörde Anna skratta. Sedan såg jag henne. Hon såg precis ut som dagen innan. Hon kom fram och kysste mig och tog handen. Hon var borta på ett ögonblick, om hon alls hade varit där, men hon lämnade något. Det var ett äggformat föremål. Jag knöt handen om det, och såg Almark skrika av smärta. Jag klämde hårdare, och han tappade revolvern och gick ner på knä. Lollo var där snabbt. Vår tidigare vän låg döende framför oss. Det kändes lika gott. Han var vår fiende nu. När vi kom ut i solskenet var det som om vi hade glömt allt vi sett. Jag hade tappat bort föremålet, och kunde bara med yttersta svårighet komma ihåg alla dessa egenskaper. Det var möjligt att skatten fanns där inne, men vi kom överens om att inte återvända. Vi verkade vara säkra nu när han var död. Det visade sig att vi hade rätt. De herpetiska systrarna fanns kvar, men de kommer aldrig att störa oss igen, vad vi vet. Jag gick igenom Almarks lägenhet, men kunde inte hitta ringen. Han hade dock sina anteckningar kvar. Jag bestämde mig för att förstöra dem. Det gjorde ont, men jag ville inte veta längre. Jag åker fortfarande till Georgien regelbundet, och ibland tycker jag att jag anar Annas förföriska röst.