thomasl.blogg.se

Under de första dagarna var det hektiskt på basen. Alla sprang hit och dit som höns. Sedan övergick vi till ett uppgivet lugn. Det blev det nya normala, en helt ny värld. • Det hade gått sex månader sedan bomberna föll, och himlen var alltjämt mörk av allt damm. Vi var glada över att de inte hade använt atomvapen, då jorden hade kunnat vara obeboelig. • • Vi hade inget sätt att bedöma skadorna, för alla världens kommunikationer hade brutit ihop över natten. Det enda vi kunde göra var att hoppas på att någon skulle komma och informera oss. • Tills dess visste vi inte om våra vänner och släktingar hade överlevt. Det var inte roligt. Många av oss led av depression, vilket jag som chef måste hantera på ett bra sätt.

När vi räknade vårt folk hade vi funnit att vi var femhundra, inklusive alla våra civila. Det var inte många, men det var nog för återbefolka planeten, om vi måste göra det. • Det fanns flera små barn, så vi hade upprättat en skola. Den var rudimentär men viktig. Det hjälpte barnen att ha något slags vardag, även om man inte kunde göra allt bra. • • Vi vuxna kämpade för att hålla oss över vattnet, med sång och dans och andra saker. Vi hade gott om energi från jordens inre, och det rådde ingen brist på vatten heller. Maten var begränsad till näringslösning från bakterier. Det fanns en ko, men hon skulle få leva. Vi behövde inte sjunka till den nivån bara för att det var kris. Kor var snälla.

Medan fotfolket var upptagna med att överleva, så försökte vår hjärntrust förstå vad som hade hänt. Det var ingen lätt uppgift, men vi fick en ganska klar bild av vårt nuvarande läge. • Som jag sa så var det inga atomvapen. Det hela hade börjat när Kina invaderade Taiwan. Det var konstigt, för de invaderade sig själva, eftersom de aldrig erkände Taiwan som egen stat. • • Amerikanerna hade föredragit att vända bort blicken, men det var för mycket som stod på spel. Om de inte ingrepp så skulle ingen någonsin lita på dem igen. Det var säkert det. • Man skickade alltså trupper till Asien, och i början verkade man ha stora framgångar mot PLA. PLA var inte mycket till militär ändå. De var bara en gren av det kommunistiska partiet.

Redan då såg kineserna vart vinden blåste, och de förberedde sig på att dra sig tillbaka. Det gjorde ont, för folket skulle knappast acceptera ett nederlag. Hellre skulle de nog byta regering. • Amerikanernas president var segerviss. Det var bara en fråga om dagar innan de jävla folkmördarna föll. Han bedrog sig tyvärr, för han underskattade vad regimen var beredd att offra för sin stolthet. • • Kina hade förstås kärnvapen, men de valde att inte använda dem och förinta hela mänskligheten. Det bor i och för sig folk på månen och mars, men det var ändå vansinnigt. • Kineserna hade ett hemligt vapen som de hade utvecklat i åratal med sina ryska allierade. Det var också farligt, men det var mer humant än alternativet, fast ändå inte alls humant.

Länge hade man talat om att militarisera rymden, men ingen hade tagit hotet riktigt på allvar. De demokratiska staterna verkade aldrig ha insett att kineserna inte skulle sky några medel i boken. • De hade i tysthet gjort upp en plan för världsherravälde. Århundradet av skam var snart över. Jag hade faktiskt hört talas om metoden innan. Ändå hade jag inte väntat mig det alls. • • Man gör långa och tjocka stavar av wolfram. Det är det grundämne som har högst täthet. Sedan skjuter man upp dem i låg omloppsbana, och när tillfället är rätt släpper man dem. • Det är faktiskt en väldigt enkel princip, men den är förvånansvärt effektiv om man bara vill.

Stavarna får väldigt hög fart, och slår ner nästan som atombomber, fast utan det farliga avfallet. Det var alltså detta som hade hänt. Många av världens storstäder hade förstörts inklusive kinesernas egna. Jag ville inte tänka på alla som hade dött, men jag måste ju för männens skull. • All världens kommunikation hade också gått upp i rök. Det var som att vara på 1800-talet. Vi skulle inte få kontakt med civilisationen igen förrän båten anlände, om det alls kom någon. • • Det hade varit energikris redan innan, och nu hade alla solceller slutat fungera, och hela elnätet. Det var bara de som var offgrid som hade en chans att överleva, fast ingen stor. • Det var där vi fick sluta för ögonblicket. Det var lönlöst att spekulera utan mer fakta. Den här overksamheten gick dock oss alla på nerverna. Vi måste göra något, och det snart.

Kunde inte skada att skicka ut några män med vapen, och kolla hur landet låg nu. Vi hade redan konstaterat att kartor hade blivit delvis opålitliga när det gällde att hitta städer. • Vi hade behövt skicka upp ett plan, men vi hade inget bränsle att bränna på det. Vad vi däremot hade var bränsle till en liten lastbil där alla vi behövde fick plats. • • Jag var viktig, och skulle kanske ha stannat hemma, men jag hade inte tålamod till det. Det var inte så mycket som kunde hända, förutom vägpirater. Dem kunde vi ta hand om. • Sagt och gjort lämnade vi basen tidigt på morgonen. Det skulle ha varit sommar redan nu. Det var dock en riktig vinter, och vi måste vara försiktiga så att vi inte avled.

Vi styrde kosan mot ett stort berg som låg en dag bort med vår nuvarande fart. Vi hade tillräckligt med flytande väte för att åka dit och tillbaka och ha över. • Jag var på lite bättre humör, men jag hade onda aningar. Vi kom fram utan problem. Det hade funnits en restaurang här, men den var sprängd, som allt annat i vårt synfält. • • Vi slog läger, om man kan kalla det det, på kullens topp, med utsikt över havet. Det var nästan lika stillsamt som alltid och hade varit lugnande om jag inte sett fiender. • Jag såg en kinesisk båt som närmade sig med stormsteg. Den var fortfarande bara en prick, men den skulle snart vara här. Då måste vi vara utvilade och redo för hårda strider.

Bakom oss fanns bara den nakna klippan som skydd. Framför oss steg kineserna just ur båten. • De var fler än oss, men vi hade bättre utrustning. Det var oftast så med oss. • Det var att föredra jämfört med tvärtom. Vi satte upp vår kanon och väntade på tecken. Tekniskt överläge betyder inte så mycket om man saknar materiel, och inte kan kalla på förstärkning. • • Kineserna hade samma strategi som vi, så de var på väg hit i en liknande bil. Deras var större och nyare, och bar på fler män. Det var bara att be tyst. • De måste ha sett oss redan. Jag placerade ut mina män, och faktiskt en sällsynt kvinna, på strategiska platser i små skrevor. Vi hade fördelen att vi var försvararna och hade överläge. Jag hade haft rätt i att de hade sett oss, för snart bröt striderna ut ordentligt.

Jag var härdad, och var inte särskilt rädd, men det var värre för de mer gröna. • Jag var ändå glad att höra att de gjorde det bästa för att trycka till gulingarna. Det var illa att jag sjönk till rasism, men ni skulle förstå i en liknande situation. • • Det var förstås regimen som var skyldig till apokalypsen, inte folket. Det här var bara dumt. Någon på andra sidan måste ha känt samma sak, för elden upphörde plötsligt, och någon talade. • Jag kunde kinesiska, men det var bäst att vara försiktig. Jag ropade några avvaktande ord tillbaka. Sedan följde en lång stunds tystnad, varefter rösten återkom. Jag trodde det var en ung man.

Da Long Ren var mycket riktigt alldeles för ung för detta, men hade huvudet på skaft. Vi var inte heller svåra att övertala i kylan och blåsten. Vi ville verkligen ha fred. Long Rens män reste ett tält åt oss, där vi kunde överlägga ostört, gamla fiender emellan. Jag hade väntat mig att han skulle erbjuda villkor, men han sa något jag inte väntat. • • Han representerade mycket riktigt PLA, men det var inte de som släppte bomberna och startade apokalypsen. Han hade trott att det var vi, men det var omöjligt. Det måste vara någon annan. • Jag frågade vad han menade med det, för det fanns ingen annan som hade den makten. Han nickade och lade pannan i djupa veck. Jag kanske inte skulle tro på hans ord.

Han berättade samlat att hans regering kort innan bomberna föll, hade fått meddelande från flera månbaser. Jag frågade om det var nödrop, men han sa att det var mycket värre än så. • Det var automatiska meddelanden som triggades när baserna exploderade. Det kunde bara betyda en enda sak. Det borde vara omöjligt, men jorden hade blivit angripen av utomjordingar, en ny och okänd art. • • Jag hade kanske skrattat om situationen hade varit en annan, och jag inte sett hans ansikte. Det slog mig att han måste tala sanning, eller att han åtminstone trodde på det själv. • Fast jag måste medge att det var enda möjliga förklaringen, om han inte var helt felinformerad. Han hade trots allt förlorat kontakten med ledningen, så han kanske inte visste vem som började.

Det verkade otroligt att det skulle vara utomjordingar. Generalen verkade ärlig, men jag var ändå tveksam. Han kunde ju bara inbilla sig hela grejen. Det sades också att kineserna ofta hjärntvättade folk. • Den här stackars mannen hade i så fall byggt upp en fantasivärld där partiet var gott. Jag bestämde mig i alla fall för att köpa det, för att vinna lite mer tid. • • Det skadade inte att göra det, och se om vi kunde finna bevis för våra ET:s. Jag måste bara komma på vad dessa bevis kunde vara, och vad vi skulle göra efteråt. • Det fanns inga globala medier, men det kunde finnas en armé som bekämpade kineserna redan nu. Om det var sant måste vi enas och slåss mot det nya hotet istället för varandra.

Nästa morgon började vi överlägga på allvar om vad vi skulle göra. Min vän hade förslag. Det lättaste skulle vara att ta oss till labbet i Wuhan, där de hade hemliga projekt. • Det var lite som area 51 i USA. Det var därifrån covid kom, trots ihärdiga förnekelser. Det fanns också ett projekt som skulle främja Kina i rymden, och forska fram ny teknik. • • Man hade rönt stora framgångar de senaste åren. Det var nästan misstänkt vad bra det gick. Da visste inte med säkerhet att det fanns något där, men vi kunde inte göra annat. • Vi hade ont om bränsle, och kunde inte ta oss hem, och vi måste göra något. Jag undrade vad det kunde vara för fälla, men det var inte värre än nuvarande situation.

Min utrustning var bränd, som jag nog nämnde innan, och vi fick navigera med bara astrologi. Jag skojar förstås, men det var inte lätt. Det rådde också spänningar mellan våra båda läger. • Vi kom iallafall fram till att det skulle ta tio dagar ända till Wuhan. Da försäkrade oss att det skulle finnas förråd där för att uthärda en apokalyps eller två. • • Vi kunde använda deras skepp för att landstiga på fastlandet. Sedan skulle vi ta isär den. Den kunde omvandlas till bränsle och mat. Det senare lät särskilt bra. Vi skulle snart svälta ihjäl. • Jag ska inte beskriva resan för mycket. Vi såg inga människor, vilket gav oss blandade känslor. Jag var glad att ingen led, och vi hade inte haft resurser att hjälpa dem mycket.

Röken låg tung över staden, och vi måste bära masker. Det fanns några enstaka människor här, men vi undvek dem. Det fanns gäng som plundrade vad de kunde, fast utan större framgång. • Allt hade redan blivit taget. Vi var beredda på strid, men de vågade inte anfalla oss. Trots vårt sorgliga skick var vi en här, och inget som ett litet gäng kunde hantera. • • Da Long Ren kom härifrån, så han var väldigt skakad, fast han inte ville visa det. Han visade på en karta var labbet fanns. Det var väl gömt i en underjordisk skyskrapa. • Det kunde mycket väl finnas människor där fortfarande, och de borde nog vara på vår sida. Möjligheten fanns dock att något virus hade spritt sig, och att de stackarna hade blivit galna.

Labbet låg under något som liknade en tågstation, med skillnaden att tåget i fråga gick nedåt. Jag tvekade att kalla det en hiss, för det hade fem våningar. Jag hade aldrig sett något sådant. • Jag tog i alla fall med mig mina bästa män, och Da gjorde detsamma med sina. Jag gillade inte hissar i vanliga fall heller, och de var inte pålitliga under en apokalyps. • • Icke desto mindre verkade den fungera, så snart Da hade scannat sina ögon för att verifiera. Hissen började röra sig i halsbrytande fart, men det tog ändå lång tid att komma fram. • Vi steg ut i en klassisk kinesisk park, som lystes upp av en massa fiberoptiska kablar. Människor levde här långa perioder, och de skulle må dåligt om de inte fick känna solen.

Så var det frågan om det fanns några överlevande. Det kändes troligt, men vi såg inga. Da visste inte heller vart vi skulle, men han kunde använda datorn som styrde hela komplexet. • Han knappade på den en stund, och sedan lystes skärmen upp och visade en kinesisk kvinna. Hon var ganska ung och såg bra ut fast på ett neutralt sätt, som en avatar. • • Hon började tala gällt på mandarin, och jag översatte för mina män. Hon hette Li Xun. Hon var ingen riktig människa, utan en artificiell intelligens. Hon bad oss att söka på något. • Da gjorde så. Han visste uppenbarligen vad han gjorde, för snart ersattes kvinnan av en bild. Vi gapade när vi såg den. Den såg ut som någon utomjordisk ras från en film.

Kineserna hade känt till de här varelserna i några år, men de hade inte sagt något. De ville vänta och se om de kunde vända det till sin fördel på något sätt. • Sedan hade det gått som det hade gått. Vi visste inte varför de anfallit just nu. Jag tänkte att kineserna kunde ha sagt något som förargade dem, som de gjorde med amerikanerna. • • Informationen i Li Xuns databas kom från ett utomjordiskt skepp som hade kraschat i provinsen Henan. Man hade inte kunnat fastställa varför det kraschade, eller ens hur det hur det hölls uppe. • Det var synd, för det kunde ha hjälpt oss bekämpa dem, och kanske bygga egna skepp. Det blev ingen independency day för oss idag, så vi fick hitta på något annat istället.

Fanns kropparna kvar? Da gick igenom databasen, och kom fram till att kropparna tidigt hade förstörts. Det hade skett på order av chefen för PLA. Jag tyckte att det lät väldigt konstigt. • Da visade mig en karta över hela komplexet. Databasen kunde ljuga, men vi kunde inte söka. Det skulle ta veckor och månader, och vi hade inte tid eller förråd att göra det. • • Kropparna fanns antagligen inte här ändå. Jag höll med honom. Det skulle inte tjäna något till. Men någon visste något som måste döljas. Det måste vara någon i partiet, någon högt upp. • Da trodde att han visste vem som kunde veta, men han hade tyvärr inga säkra bevis.

På skärmen syntes också varelsernas skepp. Det var inte mycket till skepp, bara en liten sfär. Det visade sig att den fortfarande fanns i labbet, så vi gick och tittade på den. • Jag strök över den med handen. Ytan var alldeles len. Det fanns ingen dörr på ytan. Ändå måste kineserna ha öppnat den för att få tillgång till kropparna som den dolde inombords. • • Da kom tillbaka och visade hur. Man skulle dra handen över ytan på ett särskilt sett. Sfären hade inget på insidan, och såg inte ut som ett rymdskepp, fast skenet måste bedra. • Jag bad honom stänga dörren, och då sken kontrollerna upp. Det måste finnas något slags Siri. Fast vi visste ju inte deras språk, om de ens hade något som liknade ett språk.

Jag var överväldigad över att stå i ett rymdskepp, men jag måste fokusera på det viktiga. Vad kunde detta ge oss? Hur hjälpte det oss att slå dem? Fanns det några vapen? • Jag var militär, och jag kunde inte analysera deras teknologi. Det skulle utan tvivel ta åratal. Jag tvivlade inte heller på att de kinesiska forskarna här var mycket mer kvalificerade än jag. • • Jag kunde ha tur och snubbla över lösningen, vilket var precis vad jag gjorde med skeppet. • Jag satte mig ner och tryckte på allt möjligt, fast jag visste att skeppet kunde explodera.

Det exploderade inte, men det borde röra på sig, och svävade en hel meter över golvet. Jag såg på bilderna att jag var i någon konstig vinkel, men jag kände ingen förändring. • Skeppet måste ha tröghetsdämpare som de i Star Trek. Skeppet landade strax av sig självt igen. Jag steg ur och frågade om de hade sett något som kunde avslöja hur skeppet drevs. • • De hade inte sett något utblås, vilket åtminstone var något positivt. Det måste vara något främmande. Ett folk som kunde färdas till andra sidan av galaxen måste ha något mycket mer avancerat. • Vi måste lista ut vad det var. Li Xun kanske kunde hjälpa oss med något litet. Hon hade data på allt, men det mest intressanta var en motor som använde monopoler. Jag var lite skeptisk. Jag visste inte mycket, men jag visste att vi inte hade monopoler.

Det var inte alla som trodde att de fanns heller, fast jag var en av dem. • Det fanns inget sätt att bevisa att det var monopoler, men det var bra att veta. Om vi bara kunde extrahera dem, så kunde vi göra laservapen och otroliga rymdskepp utan gränser. • • Då skulle vi ha en chans. Jag tryckte på allt jag kunde. Jag fick ge upp. Istället sa jag till mina män att omge skeppet med en kvantbubbla för att isolera det. • Min teori var att det kommunicerade med moderskeppet, och att det därför kunde motstå våra ansträngningar. Det visade sig att jag hade rätt, och att ingenjörerna kunde öppna sfären och ta monopolerna.