thomasl.blogg.se

Kommissarien skruvade besvärat på sig. Han såg på George, som satt i fåtöljen mitt emot. Han såg ut att ha åldrats flera årtionden på bara några dagar. Han såg på kommissarien utan större förhoppning. 

- Har de hittat henne än? sa han.
- Vi har inga spår efter henne, sa kommissarien och skakade på huvudet. Det enda vi vet är att hon och miss Ericsson tog sig in i lägenheten. Vi har hittat deras fingeravtryck där. Flera vittnen såg din fru klättra upp på balkongen. Vi vet inte vad som hände sedan. Vi hittade som sagt en stor blodfläck på sängen i sovrummet. Det hade runnit ner på golvet också. Vi har tagit prover, och det är bara din frus blod.
George skakade på huvudet. 

- Jag förstår inte? sa George och skakade på huvudet. Jag har aldrig varit särskilt religiös, men nu börjar jag nästan tro att gud har skickat olycka över oss. 

- Låt oss inte dra förhastade slutsatser, min vän! sa kommissarien och såg vänligt på honom. Alla som råkar ut för såna här saker känner så.
George nickade. 

- Hon är död eller hur? sa han. 

- Hon måste vara död, sa kommissarien och såg sorgset på honom. Ingen klarar av att förlora så mycket blod.
Han strök sig över skägget och såg fundersam ut. 

- Miss Ericsson fick din frus blod på kläderna, sa han. Hon gick och duschade och tog på sig nya kläder. Vi förstår inte varför. Det verkar ha varit hon som dödade stackars Sarah, men vi säger bara det i brist på bättre förklaring. 

- Alla våra problem började när hon kom, sa George, men jag kan inte föreställa mig att hon kunde ha gjort det. Hon verkade så skör. 

- Det tyckte jag också, sa kommissarien och nickade. Hon hade just opererats också, och hon hade nog fortfarande ont. Det händer att man missbedömer folk, men det är väldigt svårt att tro. Alternativet är att någon bröt sig in i lägenheten och mördade Sarah. Han skulle ha tvingat miss Ericsson att duscha och ta på nya kläder. Sedan skulle han ha tagit med sig henne, gud vet vart. Det måste ha varit en modig mördare som gjorde en sån sak mitt på dagen. Ingen såg något. Det är en jävla historia.
- har det här någon koppling till Emily? sa George.
Kommissarien såg bekymrat på honom.

- Det känns som ett märkligt sammanträffande annars, sa han.
- Fick ni reda på vad det var för djur? sa George. 

- Det är det konstiga, sa kommissarien och suckade. Det liknar inget avtryck från något djur som vi känner till. Rättsläkaren skrev det inte i sin rapport, men hon tyckte att det såg ut som en människas tänder, en kvinnas tänder, förutom att kindtänderna var ovanligt långa. Om jag inte visste bättre...
- Det skulle förklara mycket, sa George och nickade, men vi vet att det inte är möjligt.
- Det är bäst att vi inte går dit, sa kommissarien. Du sörjer fortfarande. Det har bara gått några dagar sedan du förlorade din fru och din dotter. Jag borde inte ha berättat.
- Det är ingen fara, sa George och skakade på huvudet. Jag tror inte på sånt. Det måste finnas en annan förklaring. Vi har hjälpt många utsatta människor, men på vägen kan vi ha fått en del fiender. Jag vet inte vem som kan ha gjort det här, men det finns ingen anledning att ta till en övernaturlig förklaring. Det spelar ingen roll heller. Hämnd hjälper inte. Vad som är gjort är gjort.
- Jag är glad att höra att du håller huvudet kallt, sa kommissarien och log lite. Jag vet inte om jag hade klarat av det i din situation.
Han reste sig. Hans mobil hade börjat vibrera. Han ursäktade sig och gick ut. George satt kvar med huvudet i händerna. Han tänkte på Lisa. Det hade faktiskt varit något konstigt med henne. Han kunde inte sätta fingret på vad. Han skakade på huvudet. Han började efterkonstruera. Det var inte bra. Han satt kvar tills kommissarien kom tillbaka. 

- Har det hänt något? sa han.
- Det har skett ett till mord, sa kommissarien förbryllat.
- Jag borde egentligen inte berätta det, fortsatte han, kanske inte, men... de har hittat en pojke i parken precis utanför miss Ericssons lägenhet. Han har fått halsen uppsliten på samma sätt som Emily.
- Tack! sa George och nickade. När ni har identifierat honom måste ni berätta för mig. Om jag känner honom så kan det vara en del av aktionen mot mig. Annars börjar jag misstänka att det är en vampyr trots allt.
Kommissarien nickade. Han vände sig om för att gå. 

- Vänta! sa George och reste sig. Skulle det kunna vara en copycat?
- Vi har inte gett ut så många detaljer till pressen än, sa kommissarien och skakade på huvudet. Det skulle vara svårt att imitera ett sånt mord.
- Klarar du dig? sa han.
George nickade. Kommissarien lämnade lägenheten. George satte sig ner igen. Han hade fått mycket att tänka på. Han satt inte kvar länge. Han måste ta en promenad för att samla tankarna.
George gick ner till parken där pojken hade blivit mördad. Där såg han kommissarien och hans män gå omkring bland buskarna. Han aktade sig för att gå för nära, då han inte ville att de skulle se honom. Han var nyfiken, men samtidigt ville han inte snoka. Istället köpte han en kaffe i en av barerna som kantade parken, och satte sig utanför. Det var en sak till som kommissarien inte hade nämnt vid deras senaste möte, men som han hade talat om. Kniven med Lisas fingeravtryck. Det fanns en enkel förklaring. Lisa hade gått ut i köket för att hämta en kniv att sticka mördaren med. Han hade riktat en pistol mot henne, och tvingat henne att släppa den. Det var den mest troliga förklaringen. Ändå hade han en känsla av att något inte stämde. Vid närmare eftertanke stämde ingenting. Hela världen var upp och ner. Han satt kvar en stund och tittade på de förbipasserande. Han var en välkänd person i Kauping och flera personer hejade på honom. Han försökte se glad ut, men de visste att han inte mådde bra. De såg ut att vilja uttrycka sin bestörtning över vad som hänt med Emily, men det syntes på honom att han ville vara ensam. Han drack upp sitt kaffe och började gå nerför gatan. Han gick tillbaka till sin svägerskas lägenhet, där han hade tillbringat de senaste dagarna. Sarahs syster Dana hade varit till stor hjälp, fast hon sällan var hemma. Hon var inte hemma nu heller. Hon var sjuksköterska, och det var mycket att göra på sommaren. Hon föll direkt i sängen med kläderna på och fem minuter senare ringde väckarklockan. Han och Sarah hade försökt övertala henne att vägra jobba över. Hon hade en billig lägenhet och få utgifter. Det gick inte direkt någon ekonomisk nöd på henne. Nu var hon uppriven efter att Sarah och Emily hade dött, och jobbet var hennes sätt att hantera det. Han visste att hon borde gå ner i tid innan hon gick in i väggen, men han hade haft för mycket att bearbeta själv. Han tänkte att han skulle ta upp det när hon kom tillbaka. Han hade försummat sitt kall som medmänniska också. Folk hade full förståelse för det, men han kände ändå att han inte hade gjort sin plikt. Det var varmt i lägenheten. Han öppnade korsdrag och tog en svalkande dusch. När han steg ur duschen hörde han ytterdörren öppnas. Han svepte en handduk om midjan innan han gick ut. Det hade han tänkt göra ändå. Han sprang på henne utanför dörren. Hon hade kastat sina kläder så fort hon kom innanför dörren. Nu stod hon framför honom i ett djupt urringad linne. Hon hade haft en kort jeanskjol, som nu hängde nere vid låren. Hon var vältränad fast hon inte hade mycket tid att gå på gym på senaste tiden, och hon var långbent och kurvig. Det var dock hennes ansikte som fångade hans uppmärksamhet, hennes långa blonda hår, hennes drömmande blå ögon, hennes skrattgropar. Hon och Sarah kunde ha varit tvillingar. Han såg in i hennes ögon. Hon såg tillbaka. Till skillnad från Sarah var hon avundsjuk till naturen. Hon hade aldrig varit intresserad av honom förrän Sarah och han hade blivit ihop. Efter det hade han ofta sprungit på henne med byxorna nere. Han visste dock att det inte var hennes avsikt att förföra honom den här gången. Han såg i hennes ögon att hon var utom sig av sorg. 

- Hur var jobbet? sa han och nickade kort mot henne.
Hon drog upp kjolen och såg lite skamsen ut. - Som vanligt, sa hon. Mycket att göra. Har du gjort något?
- Nej! sa han och skakade på huvudet. Inget värt att berätta.
Hon nickade. 

- Vill du ha makaroner med ost? sa hon. Jag tror det finns lite kvar i kylen. Annars kan jag göra mer. Jag tror faktiskt jag gör mer ändå. Jag är utsvulten.
Hon gick mot köket. Kjolen åkte ner igen. Han harklade sig diskret. 

- När går du på igen? sa han. 

- Om fem timmar, sa hon och tittade på klockan. Jag hinner sova lite innan det är dags.
Han såg på henne. Hon var bra på att sminka sig, men hon lyckades inte dölja hur stressad hon var. 

- Låt mig laga mat åt dig för en gångs skull! sa han och såg allvarsamt på henne. Du gör alldeles för mycket.
- Jag kan låta dig hjälpa till, sa hon och log.
Han såg på henne med drömmande ögon. Hon log. 

- Förlåt! sa han och darrade på rösten. Du är bara så lik henne. Om jag tittar på dig utan att du säger något så kan jag nästan lura mig själv.
- jag skulle krama dig, sa hon ömt. Det är bara att det kan leda till något.
- Jag går och klär på mig, sa han.
- Jag går och duschar så länge, sa hon och nickade.
Han gick till rummet hon hade gjort i ordning åt honom. Hon gick förbi honom och han hörde snart duschen i bakgrunden. Han tog sin tid att klä på sig. När han var klar gick han ut på balkongen. Det började bli lite svalare nu. Hon kom och gjorde honom sällskap. Hon hade tagit på sig nya trosor och ett kort nattlinne. Hon var ännu naknare än innan. Han kommenterade inte hennes klädsel. Sarah hade ofta sagt kärleksfullt att Dana var en oförbätterlig slampa. Han hade inte använt det ordet, men hon hade inte fel. 

- Ska vi sätta igång? sa Dana och log.
De gick ut i köket. Det var mest hon som stod för matlagningen. Hon bara bad honom att hämta saker åt henne. Han tittade bort när hon böjde sig fram för att ställa anrättningen i ugnen. Nattlinnet var väldigt kort. Han började undra om hon inte försökte förföra honom ändå. Han visste inte om han borde bli arg på henne. Han försökte alltid se på människor på bästa möjliga sätt. Det var en egenskap som Sarah hade älskat hos honom. Han skulle svika henne om han slutade göra det. Han fick inte veta om hon planerade att göra några närmanden. Just när de satte sig för att äta ringde hans mobil. Det var en ung kvinna som hette Claire. Han hade hjälpt hennes man Rob. Rob var alkoholist. Han söp sig ofta full och hamnade i slagsmål. Sedan var det Claires uppgift att lappa ihop honom. George försökte se det goda i Rob och hade gjort sitt bästa för att hjälpa honom. Det gick dock inte att komma ifrån att Claire mådde dåligt och att hon borde göra slut med honom. Han hade sagt det till henne, men hon vägrade. Hon visste att hon borde. Rob hade till och med gett henne blåmärken vid flera tillfällen. Hon kunde dock inte, hur gärna hon än ville. Han hade gjort vad han kunde för att stötta dem båda. Claire lät chockad och lättad på samma gång. Hon hade äntligen gjort slut. Georges hjärta tog ett skutt när han hörde det. Claire berättade att Rob hade gått ut. Hon trodde att han skulle supa sig full igen. Den här gången var han riktigt förtvivlad. Hon var rädd att han skulle ta livet av sig, eller mucka gräl med någon som kunde döda honom. Hon undrade om George kunde gå och prata med honom. Hon visste vad han hade varit med om, men det var en nödsituation. George var orolig för Rob, men samtidigt var han upplivad av den goda nyheten. Han kände också för att göra något för någon annan, och det här var precis rätt tillfälle. Han sa att han visst kunde gå och prata med Rob. Claire trodde att hon visste var han var. Hon gav honom adressen. George lade på. Dana såg frågande på honom. Hon hade just lagt upp mat på deras tallrikar. George förklarade vad som hade hänt. Hon såg lite besviken ut men protesterade inte. Han tog på sig sin jacka och gick ut. Hon såg efter honom ett ögonblick. Sedan åt hon snabbt upp sin portion och ställde hans i kylen. Hon kastade av sig linnet och lade sig på sidan på sängen med handen innanför trosorna. Hon var så trött att hon somnade efter bara några sekunder.

Det kändes bra att komma ut i nattkylan. Det var inte så kallt, men det var ändå ingen tropisk värme. Det var inte så långt att gå. George visste några genvägar. Han fick gå genom flera mörka gränder. Han brukade inte vara rädd. Han kunde ta vara på sig själv. Nu var han dock orolig. Han tyckte att det kändes som om någon följde efter honom, och han vände flera gånger på huvudet. Han såg förstås ingen. Han visste att det inte var någon där, men känslan försvann inte. Han kände sig lättad när han kom ut på den upplysta gatan. Det var inte långt kvar. Det var många som var ute ikväll. Det var mest män, men även några kvinnor. De flesta av de senare var prostituerade. Han kände igen några av dem. De var narkomaner som sålde sig och köpte droger för pengarna. Han hade försökt hjälpa dem, men han hade uppenbarligen inte lyckats. Han hade inte tid att stanna och prata. Han måste hitta Rob. Det visade sig lätt. Han fann honom i den bar där Claire hade trott att han skulle vara. Han stod och pratade med några andra män. Han drack som en svamp. George gissade på att han hade gjort som han brukade, betala bartendern en summa pengar från början och säga åt honom att servera spriten tills han slocknade. Han hade blivit tolerant med åren och det skulle ta ett tag till. George gick fram till baren. Han nickade åt bartendern. Han var en välkänd person här. Rob kände igen honom. 

- George kompis! sa han. Kul att du kunde komma. Vill du ha en öl?
- Inte den här gången Robbie, sa George och skakade på huvudet. Jag har kommit för att hämta dig.
- Skickade Claire dig? sa Rob misstänksamt.
George nickade. Rob suckade. George såg att han var ganska full. Han vinglade och sluddrade. - Den jävla slynan! sa han och pekade anklagande på George.
- Hon bryr sig om dig, sa George tålmodigt. Hon vill inte att du ska råka illa ut.
- Om hon hade brytt sig om mig så hade hon inte kastat ut mig, fnös Rob. 

- Hon har inte kastat ut dig, sa George. Det är din lägenhet.
- Du är inte rolig, sa Rob och såg mörkt på honom. Du vet vad jag menar. Var är den där jävla horan?
- Kalla henne inte det efter allt hon har gjort för dig, sa George vänligt. Hon vill inte berätta var hon är. Hon vill inte träffa dig när du är sån här.
- Den lilla slynan skickar dig för att hon inte vågar komma själv, grymtade Rob irriterat. Jag önskar att hon var här. Jag skulle minsann visa henne ett och annat.
George svarade inte. Han fortsatte se lugnt på Rob. Rob såg trött på honom. 

- Kommer du gå eller kommer du sitta där som någon jävla mamma hela natten? sa han.
- Om jag måste, sa George utan att röra en min.
- jag skulle komma med dig, sa George och skakade på huvudet. Men jag har redan betalat bartendern. Jag måste dricka upp.
- Hur mycket har han kvar? sa George till bartendern.
- Jag har koll, sa bartendern och nickade. Han behöver bara säga till så ger jag tillbaka resten.
George tittade på Rob. George tittade surt tillbaka. Han sa inget först. Sedan tycktes han ge upp. 

- Jag kommer väl med dig då, sa han.
Han vinkade åt sitt sällskap. - Hej då, killar! Jag älskar er.
Han vinglade mot dörren. George hjälpte honom. Han var lättad över att det hade gått så lätt. De påbörjade en lång och mödosam vandring till Robs lägenhet. De vek av från gatan in i en mörk gränd. Där måste Rob stanna och spy. George klappade honom på ryggen. Då fick han syn på något. Nära slutet av gränden fanns ett stängsel med en liten dörr. Det stod någon på andra sidan och såg på honom. Han gick närmare. Först trodde han att det var Dana, och han skulle just fråga varför hon hade följt efter honom. Då insåg han att det var Sarah. Han stirrade på henne med öppen mun. Hon hade blivit mörkare och ögonen glödde av en märklig eld. Han såg att något hade hänt med henne. Han gick närmare. Han stannade på säkert avstånd. De såg på varandra. Sarah öppnade plötsligt munnen och blottade ett par långa och vassa kindtänder. Hon gjorde ett väsande ljud som inte lät mänskligt. 

- Sarah! sa George och darrade. Vad har hon gjort med dig?
- Hon har befriat mig, min älskade, sa Sarah och log. Världen är en mycket vackrare plats nu.
- Snälla kan du inte komma tillbaka? sa han längtansfullt. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också, sa hon och såg tankfullt på honom. Jag kan göra dig till en av oss, så kan vi vara tillsammans för alltid.
- Nej! sa han.
Sarah log ett elakt leende, och vinkade med handen. George såg vanmäktigt hur Emily dök upp vid sin mors sida. Sarah lyfte upp henne som om hon inte hade vägt något alls. Hon gav henne en passionerad tungkyss. 

- Snälla sluta! sa George och skakade på huvudet.
Det är bäst att du skyndar dig hem älskling, sa Sarah och skrattade. Vi lämnade en överraskning åt dig.
Med dessa ord tog hon sin dotter och försvann i natten. George såg efter henne med ett uttryck av hjälplöshet i ögonen. Rob hade hämtat sig. Han verkade nästan ha nykrat till. Han kom och ställde sig jämte George. 

- Vem var bruden? sa han.
- Bry dig inte om det! sa George och skakade på huvudet. Låt oss bara få hem dig!

De gick genom dörren i staketet. Georges nerver var på helspänn, men Sarah kom inte tillbaka. Han hade inte tid att fundera på hennes sista ord. Han fokuserade på sin uppgift. Rob förstod att något omskakande hade hänt, men han frågade inte mer. Claire hade berättat var de brukade gömma nyckeln. De tog sig in utan problem. George lämnade Rob på sängen i sovrummet. När han kom ut igen ringde han Claire och berättade att allt hade gått bra. Claire var glad. Hon funderade på att gå och se till honom nästa dag om hon orkade. George lade på och skyndade sig hem. Han hade onda aningar. När han öppnade dörren fick han en känsla av att något var fel. Han gick ut i vardagsrummet och fann att balkongdörren var öppen. Han förstod att Sarah måste ha uppehållit honom medan Lisa bröt sig in. Han hade hört att vampyrer måste bjudas in, men han visste inte om det var sant. Han gick in i sovrummet och gick ner på knä vid sängen. Han började nästan gråta av lättnad. Dana låg på sidan i sängen, utan täcke trots att det var lite kyligt. Hon andades lätt. Han reste sig och såg på henne. Han slogs än en gång av hur mycket hon liknade sin syster. Hon var nästintill naken. Han visste att han inte borde stå och titta på henne, men han kunde inte sluta. Han önskade att han kunde smeka benen och rumpan och fantisera om att det var Sarah som låg där. Istället tog han täcket och lade det över henne. Han såg på hennes ansikte igen. Sedan tittade han upp och ryckte till. Han hade varit för orolig för Dana för att se det innan, men nu såg han att det var blod på väggen. Någon hade skrivit ett meddelande till honom. Det stod bara två ord. NÄSTA GÅNG. Det fanns också en pil som pekade på kvinnan i sängen. George rös. Han måste torka bort det innan Dana vaknade. Han lyckades göra det utan att störa henne. Hon var riktigt trött. Det gjorde ont i honom när han tänkte på att hon snart måste upp. Han såg på väckarklockan när han var klar med blodet. Tiden gick fort. Hon skulle upp om tjugo minuter. Han var frestad att stänga av klockan, men han visste att hon skulle bli arg. Han var hungrig, men han var ännu tröttare. Han gick och lade sig. Han kunde inte stanna. Han tänkte bara på Sarah och Emily. Efter ett ögonblick hörde han klockan ringa. Dana hoppade ur sängen och gick och åt lite mer makaroner. George gick ut i hallen just när hon skulle gå. Hon hade varit på väg att gå ut i bara trosor och linne. Hon log trött när han påtalade det. 

- Du behöver inte säga något, sa hon. Jag borde jobba mindre.
Hon gick och klädde på sig. Han gick och lade sig igen. Ytterdörren slog igen bakom Dana. George lyckades äntligen somna. Han vaknade inte förrän på eftermiddagen. Han åt frukost och duschade. Sedan satte han sig på balkongen. Han tänkte på vad han sett under natten. Det gjorde ont. Han visste att han måste göra något, men det tog emot. Han var oftast bra på att handla när det krävdes av honom, men det hade hänt för mycket på för kort tid. Han orkade inte längre. Han kom tillslut fram till att allt hade börjat med Lisa. Han måste börja där. Han tog sin mobil och ringde sjukhusets växel. 

- Hej Fran, det är jag! sa han. Jag undrar om du kan hjälpa mig med en sak. Ja, det gäller en patient. Jag förstår. Hjälper det om jag säger att personen i fråga är borta och antas vara död. Jag försöker hitta henne. Okej! Tack ändå!
Han lade på och skakade på huvudet. Det finns inget sätt att kringgå byråkratin. Han hade två alternativ. Han valde det han trodde hade störst chans att lyckas. Han tog upp mobilen igen och ringde till Dana. Det tog ett tag innan han kom fram till henne. Hon lät andfådd när hon svarade. - Hej Dana, det är jag! sa han. Jag undrar om du kan göra mig en tjänst. Det gäller Lisa.
Han förklarade vad han ville att hon skulle göra. Hon var inte så entusiastisk, men hon sa ja. Han berättade inte vad hon var, bara att hon hade ett dunkelt förflutet. De sa hej då. George nickade nöjt för sig själv. Hans andra alternativ hade varit att tala med kommissarien. Han hade varit öppen för en övernaturlig förklaring, och det kanske skulle gå att få honom att undersöka saken, men det kunde vara farligt. Någon kunde få reda på att någon snokade. Dana kunde vara mer diskret, fast diskret inte var det första ordet man associerade med henne. George tänkte att han kanske skulle tala med kommissarien ändå. Det skulle inte skada. Han hade iallafall inget annat att göra. Han gick och klädde på sig, och gick ut. Det började redan bli sent, men kommissarien var nog fortfarande på sitt kontor. Det var på andra sidan stan, så han fick ta bussen. Resan tog sin tid och han hade tid att tänka på Sarah och Emily för tusende gången. Han kunde fortfarande se dem på näthinnan. Han trodde aldrig att de skulle försvinna, och han var inte säker på att han ville det.