Lajv
Det fanns tre kullar där. Vi bestämde oss för att ta en var som bas. Därifrån byggde vi upp våra lag. Det var en strålande dag för att lajva sig. Solen sken och skogen var grön. Vi var alla klädda som riddare och vackra damer. Jag var en sköldmö, och hade följaktligen svärd och rustning, och jag kunde använda dem. Jag kallade mig lady Valence. Fråga inte! Många av mina vänner hade mycket fånigare namn. Min adopterade bror Karl var riddare, men han var ingen kämpe. Han var en bortskämd prins. Han var med andra ord sig själv. Jag fick skydda honom om vi började slåss på riktigt. För tillfället skulle vi bara questa. Vi skulle hitta en skatt och rädda en jungfru.
Nu är jag inte lesbisk, och inte heller de andra tjejerna, så vi hade en kille också. Vi hoppades att de inte skulle ta varandras jungfrudom innan vi andra fann och befriade dem. Sedan kunde de göra det medan vi andra såg på. Andra kanske skulle följa deras exempel. Själv hade jag ingen att ligga med. Jag föredrog att vara ensam några år till. Förutom huvudspåret skulle vi ha frågesport och handicraft. Vi hade några supernördar som hjälpte till med det. Förutom det skulle vi alla hjälpas åt att laga medeltida mat. Det skulle bli så fett. Våra föräldrar var bara glada över att få ut oss ur huset en hel dag. Det var sällan vi gick ut annars, fast vi ofta satt och rollspelade i mammas källare.
Min hunch var att de hade gömt jungfrun nere vid bron, så jag gick ner dit. Jag trodde att jag kände skogen väl, och att jag hade ett övertag gentemot de andra. Jag kom dit först. Jag såg ingen annan, och inte heller någon jungfru. Det var bra. Det hade varit tråkigt om det var över redan. Det hade inte varit någon utmaning. Nästa stopp var jakttornet. Det var också ett uppenbart ställe, men man visste ju aldrig. Vi hade alla fått varsin karta över området. De var ganska blanka, men fylldes på med tiden. Jag stod djupt försjunken i min. Plötsligt kände jag att jag måste gömma mig fort som fan. Det fanns några buskar som passade för ändamålet, så jag lade mig där och väntade.
Rätt som det var kom det ut en grupp människor bland träden. Det var fyra stycken. De var alla klädda i svarta kåpor. Jag blev lite rädd. Detta kändes inte som våra. Jag undrade om det var någon som lajvade här också, men det lät inte så troligt. Druiderna eller vad de nu var bar på en kista, som de nog skulle begrava. Mycket riktigt började de gräva. Jag såg hänfört på. De var starka, och de var snart klara. De sänkte ner kistan försiktigt och täckte över den igen. Jag höll upp mobilen och filmade. När de var klara började en av dem tala. Det var en kvinna, fast rösten var djup. Det lät som Latin. Inte för att jag visste något. Jag var bara en dum tonåring.
Lite senare gick de alla i procession tillbaka in bland träden, och jag låg kvar gömd. Jag hade tänkt springa när kusten var klar, men just då kom en annan lajvare fram. Det var Ida från parallellklassen. Hon var klädd som en nymf, i minimal bikini. Hon hade snygg rumpa, snygga tatueringar och det var praktiskt att bada. Jag hade gärna klätt mig så också, men jag var sköldmö och hon häxa. Killarna hade blivit glada (eller möjligen äcklade), men man måste ha någon realism. Jag hade tänkt ropa på henne, men hann inte. Plötsligt dök en av druiderna upp och tog henne om livet. Han bar iväg med henne. Jag drog mitt svärd, men jag menade inte allvar. Jag var livrädd. Vad var det här?
Skulle jag springa efter? Ja det gjorde jag. Jag såg bara till att han inte såg. Om det blev någon konfrontation så räknade jag med att jag kunde försvara mig med svärdet. Jag visste inte om fienden var övermänsklig, men det hade jag svårt att tro, vad jag sett. Druiden fick kämpa för att hålla kvar den nakna skönheten, och det gick inte snabbt direkt. Jag tänkte att om någon av de andra var i närheten skulle de komma och hjälpa. Det visade sig vara rätt. Två till kom fram och bar iväg Ida? Var var fyran? Jag snurrade runt med draget svärd i samma stund som han dök mot mig. Han backade och drog undan huvan. Det var en kille.
- Döda mig inte! bönade han. Jag är en vän.
Klart att han var en vän. Frågan var bara vems.
- Vad håller ni på med här? sa jag.
- Vi kan inte låta någon avslöja oss, sa han. Vi kommer inte skada flickan. Jag lovar och svär.
- Vem är du? sa jag.
- Kalla mig Simon! sa han.
- Lady Valence, sa jag.
Han såg på mig som om jag inte var riktigt klok.
- Vad gör ni här? fortsatte jag.
- Det kan jag inte berätta, sa han.
- Varför berättar du det här för mig? sa jag.
- Jag behöver din mobil, sa han.
- Du skojar! skrattade jag. Du tror väl inte på allvar att jag ger bort den?
- Annars kommer din vän att dö, sa han.
Det här var en vanlig situation i filmens värld. Alice vill att Bob ger henne något, annars kommer hon döda Chris. Bob ger oftast efter. Det är så irriterande. Fattar han inte att Alice kommer döda dem båda i vilket fall?
- Fuck you! sa jag. Om ni dödar henne ligger det på er. Och du kommer döda mig ändå. Och det här är ett riktigt svärd, så håll dig på avstånd, vad fan du är.
- Du ger mig inget val, sa han och suckade.
Han visslade plötsligt, och hans kollegor skar upp Idas hals. Jag blev distraherad och han dök på mig. Jag var snabb nog, och högg mot honom. Mitt hjärta bultade som en galning. Simon dog inte, men han föll hårt. I nästa ögonblick susade en kula förbi mitt öra. Jag började springa tillbaka mot kullarna. De följde efter mig och fortsatte skjuta. Jag var tacksam för min rustning, fast den var mest en leksak. Just när jag trodde att jag skulle komma undan dök det upp fyra till framför mig.
Precis då tog jag upp mobilen och kastade den med all kraft i ån, över huvudena på dem. De försökte fånga den, men det var försent. Jag hade en gammal mobil som tålde vatten. Jag log triumferande när de bar bort mig. Jag visste inte vad de tänkte göra, men det var inte så illa. Mina vänner skulle hitta mobilen och ge videon till polisen. Mina kidnappare trodde samma sak. Skogen var full med tonåringar, och de vill undvika ett blodbad. Det fanns alltså inget att göra utom att gräva upp kistan. Jag undrade vad den innehöll. Svaret var inte vad jag ville höra. De bara öppnade den och kastade i mig där. Jag är lite fobisk, och jag blev rädd när locket tvärt stängdes. Och sedan dog jag.
Jag skojar bara. Ni vet hur det är i böcker i första person. Inte så spännande. När locket kom av var vi inomhus. Jag behövde verkligen kissa, och de lät mig gå. Det gav mig tid att tänka lite. Det kändes som en begravningsbyrå, fast de hade svärtat fönstren av någon anledning. Vi hade nog inte åkt långt. Jag visste var vi var. Jag hade fortfarande min rustning. Det gav mig en galen idé. När jag kom tillbaka stod alla samlade runt kistan. Det fanns något där. Det skrämde mig. Kvinnan sa något på latin igen och öppnade en lös botten. Ur kistan steg en märklig varelse. Det var en otroligt gammal och rynkig kvinna, med långa tänder. Hon såg hungrig på mig. Jag hade stått mot väggen, intill strömbrytaren. Nu släckte jag ljuset och sprang mot fönstret.
Det visade sig att jag hade haft rätt. Fönstret kunde inte motstå min tyngd. Jag kraschade genom det och rullade runt på gräset. Sedan kom jag upp och började springa. Jag önskade att jag kunde möta en polisbil, eller bara en bil, men det var sommar. Vår lilla håla var nästan övergiven. Jag måste till centrum. Där skulle det finnas polis åtminstone. Jag var glad att jag levde. Det måste ha varit att de sparade mig åt vampyren. Min kropp var fortfarande full av adrenalin och jag hade inte reagerat på Ida eller på vampyren än. Jag hade varit en tum från att dö, men nu verkade det som om jag skulle överleva. Jag fick en kula till i midjan, men jag kom fram till stationen utan större problem.
När jag kom dit väntade mina vänner på mig. Jag kastade mig om halsen på Karl. Jag kunde ha kysst honom, men jag ville inte ge honom några idéer, fast kanske det. Jag hade varit osäker på om de skulle sakna mig, men det hade de tydligen gjort. De hade hittat Ida snart efter att de huggit henne. Hon levde fortfarande på en tråd. De hade samlats alla och funnit att jag saknades. Kalle hade ringt mig och spårat mobilen. Polisen kände till druiderna och skulle arrestera dem. De kom faktiskt springande precis efter mig. Jag fördes till Ida så att jag fick gråta lite och prata. Sedan kom mina föräldrar. Jag fick aldrig veta vem vampyren var. Vem vet? Det kanske blir en del två en dag.