thomasl.blogg.se

Jag föddes på botten av stegen kan man säga. Jag var alltid dömd att vara fattig. • Som svart ung man hade jag inte så goda utsikter, om ni förstår vad jag menar. • Jag kände fler som satt i fängelse än som gick på högskola, eller blev något alls. • Det fanns hopp, för jag var mer nördig än andra svarta killar, om det nu skulle leda någonstans. • • Jag hade lärare som trodde på mig. De blev väldigt besvikna. Jag gjorde inget särskilt med livet. • Jag fick jobb i en butik, för en snäll gammal man, och hjälpte till med annat. • Det var inte mycket, men jag kände mig behövd, och det höll mig åtminstone från gatan. • Den gamle dog efter några år, och då visste jag inte vart jag skulle ta vägen. 

När det hände hade vi just haft olyckor i familjen. Min mamma hade plötsligt fått cancer. • Min pappa hade fått benet krossat på jobbet. Vi hade alltså stora utgifter på kort tid. • Det var inte många på den här tiden som klarade en oväntat utgift. Medelklassen var borta. • Den amerikanska drömmen var just det, en fantasi. Vi hade det sämre ställt än de flesta. • • Det var nu jag övervägde att sälja droger eller råna butiker, och till och med döda. • Mina föräldrar hade lärt mig att hellre dö än att fastna i det vanliga svarta ekorrhjulet. • Trots situationen ville jag lyda dem. Jag måste göra det lagligt, genom att studera riktigt hårt. • Utbildning kostade, men det fanns så mycket gratis på nätet, och jag hade ju stark motivation. 

Min mor dog kort efter det. Om hon hade varit vit så hade hon kanske överlevt. • Hon fick åtminstone se mig komma in på Ivy League på stipendium, med rekommendation från lärare. • Det var samtidigt den sorgligaste och den lyckligaste dagen i mitt liv, åtminstone vad jag sett. • Det var skönt att komma bort från området. Jag kunde till och med gå ut säkert. • • Jag skulle plugga hårt och bli programmerare och tjäna hundratusen dollar om året och kanske mer. • Jag visste inte om jag vågade vara optimistisk. Jag trodde inte på att jag kunde klättra. • Ändå såg det ut att gå vägen. Jag fick nya vänner, och till och med flickvän. • Vi talade om att starta ett företag tillsammans, jag och fyra andra. Min flickvän kunde gamedesign. 

Riktigt så sockersöt var det inte. Jag fick störande nyheter hemifrån. Pappa hade blivit skjuten allvarligt. • Det var ingen ovanlig händelse. Jag hade förlorat tre kusiner så. Pappa skulle inte kunna jobba. • Jag var nära att åka hem direkt, eller hänga mig, men jag gjorde inget av det. • Pappa begick självmord kort efteråt, för min skull. Nu hade jag ingen anledning att gå hem. • • Jag vet inte om det var all förlust, men det var nu jag började se saker. • Jag såg döda människor gå omkring på campus. Jag blev inte rädd, för jag hade inget. • Jag hade kanske en ekonomisk framtid, men vad betydde det? Och att ha flickvän hjälpte inte. • Jag älskade henne och hon sa samma sak, men jag saknade förmågan att lita på folk. 

Likt en zombie gick jag igenom 'the motions', men jag kände inte att jag ville leva. • Samtidigt var jag lite nyfiken på vad som hände. Jag såg döda överallt, även i sovrummet. • Det var en ung kvinna som tittade på oss när vi hade sex, flickvännen och jag. • Hon var i vår ålder och lite söt, klädd i kläder som varit mode förra generationen. • • Jag frågade flickvännen Cindy om hon såg henne. Det gjorde hon inte. Hon måste ha gått. • Jag hade svårt att känna för Cindy. Jag var som en blind med en seende flickvän. • Hon märkte att jag grubblade på något, men jag var åtminstone inte otrogen eller något. • Hon var vit och hennes familj hade det hyfsat bra. Hon tänkte att det var det. 

Så började jag gå ute ensam om kvällen. Jag tittade på döda och de såg mig. • De märkte att jag såg dem, men de ville inte kommunicera, eller om de inte kunde. • Jag letade efter flickan och följde efter henne, och lärde mig därigenom så mycket jag kunde. • På dagarna hängde hon mest på ett fik, och på kvällarna smygtittade hon på intima par. • • Hon såg allmänt ledsen ut, fast jag inte visste varför. Hon var ju död. Det kanske räckte. • Jag såg inget i hennes utseende eller beteende som avslöjade vem hon var eller någon dödsorsak. • Andra gick omkring med ett kulhål i bröstet, eller spår av en stor yxa i huvudet. • Tanken slog mig att jag kunde se föräldrarna, men jag visste inte var de kunde vara. 

Jag tänkte på ett tidigt plan att jag kunde ha fått dessa krafter av en anledning. • Det kunde vara min uppgift att hjälpa dem. Då undrade jag bara vad att hjälpa betydde. • Jag kanske kunde hjälpa dem hitta den som dödade dem, men var det det de behövde? • Jag bestämde mig i alla fall för att rita av flickan. Det kunde säkert ge något. • • Hon blev nyfiken när jag såg vad jag gjorde, och kom närmare. Jag måste vara noggrann. • Cindy såg att jag ritade av något jag såg, så hon började förstå vad som hände. • Vi tog en paus från plugget, och jag fick berätta vad jag såg runt omkring oss. • Hon scannade bilden på 'Jane' och lade ut den på reddit. Någon måste känna igen henne. 

Vi fick snart kontakt med en medelålders kvinna som hette Rosie, som kände igen vår flicka. • Det var hennes storasyster. Jag och Cindy åkte till henne i orten och berättade vår historia. • Rosie ville hemskt gärna träffa henne igen, även om de inte kunde kommunicera. Det var längesen. • Hon berättade att Jane hade dött för tjugo år sedan, i någon magsjukdom. Det gick fort. • • Ena dagen hade hon varit där och nästa inte. Vi bjöd förstås hem henne till oss. • Jane brukade dyka upp runt solnedgången för att se oss ha trevligt. Det var lite creepy. • Jag undrade om hon kunde bli upphetsad eller bara var nostalgisk. Båda fallen var nog okej. • Rosie satte sig på sängkanten, och Jane dök upp bakom henne. Hon kände genast igen henne. 

Flickan reagerade inte som vi väntat. Istället såg hon mörkt på sin syster och gick därifrån. • Jag sa att Jane inte dök upp. Vad skulle jag säga? De hade uppenbarligen någon konflikt. • Jag tyckte att det var märkligt att hon var så långsint, men spöken var kanske det. • Det slog mig att om Jane hade velat, så kunde hon ha hållit sig nära Rosie. • • Det var så med mina föräldrar också. Det väckte nya frågor, och de här var svårare. • Jag såg döda här och där, men de var inte många. Det kunde inte vara alla. • Det måste finnas någon regel för vem som blev spöke eller inte. Jag ville hitta den. • Jag skulle gå ut och leta efter Jane, och verkligen försöka förstå vad hon behövde här. 

Rosie sa att det inte var några problem. Hon ville inte stanna och försöka fler gånger. • Jag tänkte att hon kunde ha sett på mitt ansikte att Jane visst hade varit där. • Så fort hon var ute berättade jag för Cindy. Sedan gick jag ut för att leta. • Jag fann spöket nere vid hamnen. Hon var uttryckslös, men jag såg att hon var ledsen. • • Jag kunde ju inte kommunicera med henne, men jag bad henne att ge mig ett tecken. • Hon rörde långsamt vid sitt kön. Det påminde mig om en sån docka man visar barn. • Jag undrade om Rosie kunde ha rört henne på ett olämpligt sätt. Konstigt. Rosie var lillasyster. • Det lättaste vore att se om hennes mamma fortfarande levde. Det kunde Cindy hjälpa till med. 

Det var inte lätt att hitta informationen, för det visade sig att Rosie bara hade ljugit. • Hon hade ingen syster, och mamma visste inte vem Jane var eller vad det gällde. • Vi fick inte tag på Rosie igen, så vi satt fast, fast inte så länge till. • Cindy kom på att kolla vad Rosie jobbade med, och det var där vi fick napp. • • Hon hade jobbat på ett hem för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Där hade Jane bott. • Det var konstigt, för Jane gick omkring normalt nu, om än spöklik. Hon hade varit totalförlamad. • Det hade varit många dödsfall på det boendet, vilket hade noterats, men ingen misstänkte något. • Jag och Cindy satt dock på mer information. Rosie måste ha våldtagit och sedan dödat Jane. 

Vi hade hört talas om sådana mördare förr. De dödade av barmhärtighet, och vanligen med gift. • Det var sällan de åkte fast. Man visste kanske inte ens att ett brott hade begåtts. • Det var något som inte stämde, men jag gick ändå och letade efter Jane i hamnen. • Det var inte så svårt. Hon var fortfarande ledsen. Jag berättade vad vi just hade upptäckt. • • Hon gjorde inga tecken. Jag stod dock kvar tålmodigt, tills Cindy ringde. Hon hade hittat Rosie. • Kvinnan hade hängt sig och lämnat ett brev där hon erkände allt. Hon hade våldtagit Jane. • Men hon var ingen mördare. Flickan hade tagit sitt eget liv. Rosie hade bara sökt förlåtelse. • När sådan inte gavs hade hon hängt sig. Jag såg upp, och såg Jane blekna bort.