thomasl.blogg.se

Det var den första gången vi såg bilen på så nära håll, min syster och jag. • Det var en dyr sak och vi visste inte märket, och inte heller dess utländska plåt. • Jag hade sett den föregående vecka, och genast berättat för syrran, men hon trodde mig inte. • Slutligen hade hon själv sett den vid torget. Vi undrade verkligen vem som körde en sådan bil. • • Jag hade en känsla av att det inte var bra, och att något snart skulle hända. • Hon trodde att jag bara larvade mig, men vi ville båda sitta och vänta och se. • Vi hoppades att föraren inte skulle se oss, fast vi knappast behövde oroa oss för det. • Han skulle inte bry sig om vad vi gjorde. Vi var bara två vanliga små barn.

När han äntligen kom tillbaka hade vi säkert väntat en halvtimme, och mamma skulle bli arg. • Det var dags att gå hem och äta. Vi var inte fria fast det var sommarlov. • Det var en sån där sommar som kändes som om den skulle hålla på för evigt. • Jag visste inte vilken dag det var, och brydde mig inte heller. Jag tror inte syrran visste. • • Det var en lång man i dyr kostym. Jag tyckte att han såg lite italiensk ut. • Jag kunde ha sett för många filmer. Jag föreställde mig redan att mannen var en gangster. • Han hade en hög svart hatt, och en cigarr i munnen, som han fortfarande rökte på. • Han såg inte snäll ut, men främmande vuxna kunde lätt se farliga ut för ett barn.

Mannen gick förbi oss och in i bilen. Han hade visst ingen chaufför i alla fall. • Han kanske inte var så rik ändå. Det kanske till och med var en stulen bil. • Det var först när han var på väg att köra ut på vägen som han såg. • Jag rös när våra blickar möttes. Det var som om han kände mig på något sätt. Alice måste ha känt det också, för hon viskade att vi borde gå hem till mamma. • Jag var inte nödbedd. Jag kände hur hungrig jag var, fast vi inte varit borta länge. • Vi bodde på andra sidan torget, inne i en gränd bakom en gränd och ett konditori. • Vi blev lite lugnare när vi kände den välbekanta doften. Den betydde att vi var hemma.

Redan när jag öppnade dörren kände jag att något inte stämde. Jag sa inget till Alice. • Mamma stod ute i köket som vanligt. Hon log mot mig, men jag såg en tår. • Min första tanke var att hon hade hört något om pappa, men det hade hon inte. • Hon ville inte säga vad det var för fel, och jag insisterade inte trots min oro. • Vi åt vår hemmagjorda pasta med bönor och ketchup, och skyndade sedan ut i solskenet igen. • Hon och jag pratade om vad vi hade sett, och vad det var som fattades henne. • Hon kunde förstås bara vara orolig för pappa, men det hade nog hänt något särskilt idag. • Tant Greta kanske visste något. Hon bodde i huset bredvid konditoriet, och såg som alla kom.

Lillasyster var lite rädd för henne, men hon gick med dit, eftersom jag var med henne. • Själv hade jag aldrig varit rädd för den stackars lytta damen. Hon var inte farlig alls. • Hon var bara på dåligt humör för att det var jobbigt att bli gammal och sjuk. • Vi skulle alla gå den vägen. Hon hade åtminstone en släkting som tog hand om henne. • Tant Greta var på ovanligt gott humör idag, och Alice vågade till och med gå först. Jag såg mig olustigt om i hennes lägenhet. Det luktade ganska instängt fast det var städat. • Hon gjorde te åt oss och bjöd på kakor. Vi var aldrig för mätta för sötsaker. • Det tog lång tid för henne att ta fram allt, men vi kunde bara vänta tålmodigt.

Så kom vi äntligen till saken. Jag lät Alice förklara, medan jag tog en bit kaka. • Tant Greta kände inte vår mamma särskilt. De hade bara växlat ord vid något enstaka tillfälle. • Gumman hade dock koll på allt som försiggick i byn, och såg allt genom sitt fönster. • Hon visste hur svårt det var att vara gräsänka. Vår mamma hade det inte så lätt. • • Vi frågade om det hade kommit någon på besök idag. Tant Greta hade sett en man. • Hon berättade att han hade varit stilig, och haft hög hatt. Våra tankar gick till bilen. • Det var utan tvivel samma man. Det var därför han hade känt igen mig och Alice. • Så måste det vara, men vad hade han att göra med mamma? Vi måste konfrontera henne.

Gjorde vi det skulle hon kanske sluta sig, så vi bestämde oss för att vänta lite. • Vi kunde börja med att leta igenom hennes rum. Hon hade gömmor, men vi visste alla. • Det var bara vår respekt, och kanske rädsla för bestraffning, som hade hållit oss tillbaka hittills. • Nu kände vi dock ingen rädsla. Det var för hennes skull som vi skulle göra det. • • Vi måste bara få ut henne eller få henne att sova. Hon var förstås ofta trött. • Det var inte lätt att ta hand om allt ensam. Vi erbjöd oss att städa klart. • Hon var lite misstänksam, men gick med på det. Vi fick henne att ta ett sömnpiller. • Sedan kunde inget stoppa oss från att söka igenom huset. Jag och Alice tog varsin halva.

Vi var inte säkra på vad vi letade efter. Det kanske inte ens fanns något här. • Jag hittade en låda med kärleksbrev från pappa, och en gammal dagbok från mammas sena tonår. • Jag försökte att inte snoka, utan letade mest efter något nytt, som hade kommit just idag. Jag längtade efter att pappa skulle komma hem. Han hade alltid en lösning på alla problem. • • Alice hade mer tur än jag, fast jag kanske ska säga otur om sådana här saker. • Hon hittade ett brev från förra månaden, skrivet av någon okänd man. Stilen var helt främmande. • Alice var inte så bra på att läsa hans handstil, så jag fick läsa för henne. • Jag hade inte helt lätt jag heller. Jag kände dock att vi hade något viktigt här.

Brevet var väldigt vuxet och vi förstod inte helt alla uttryck, men det gjorde oss rädda. • Vi visste att mamma kom från Chicago, och att hon var förtegen om sitt tidigare liv. • Jag hade hört henne och pappa prata om det, och de hade faktiskt höjt rösterna lite. • I vanliga fall var de väldigt noga med att hålla tonen nere framför Alice och mig. • • Det visade sig att hennes förflutna hade hunnit upp henne, och att fiender hade hittat henne. • Brevet höll god ton, och gjorde bara förtäckta hot, och vi visste inte vem avsändaren var. • Allt som framgick var att författaren ville att mamma kom hem till Chicago till sin familj. • Mannen, som kallade sig hennes fästman, skulle i annat fall komma hit och hämta hem henne.

Jag kände mig ledsen över att mamma inte hade berättat om livet innan hon träffade pappa. • Det måste ha varit hemskt, och jag önskade att jag kunde hjälpa henne fly från dem. • Det var konstigt att hon inte hade berättat för pappa. Hon kanske inte litade på honom. • Han kanske hade hatat henne om han vetat. Det kunde jag dock inte tro ett ögonblick. • • Det fanns inget som han inte kunde lösa. Han skulle åka till Chicago och arrestera dem. • Fast jag hade sett filmer på tv om maffian. Jag visste att de stod över lagen. • Om pappa åkte dit skulle de skjuta honom. Jag förstod nu. Mamma ville bara skydda honom. • Det verkade tyvärr som om hon hade misslyckats, och nu måste vi skydda oss från dem.

Det fanns bara en sak att göra. Det var både jag och Alice väl övertygade om. • Vi måste döda dem. Det skulle inte bli lätt att göra, för vi var bara barn. • Å andra sidan kunde det vara en fördel, för ingen skulle misstänka oss för något ont. • Om pappa hade lärt mig något så var det att man måste vara beredd att döda. • • Jag hade aldrig trott att jag måste göra det på många år, men jag var redo. • Alice såg vad jag tänkte på, och blev lite rädd. Det fick mig att må dåligt. • Det tog mig ner på jorden igen. Jag var ingen James Bond, 007, åtminstone inte än. • Men vad skulle vi göra då? Det var hemskt att vara så hjälplös inför all fara.

När jag insåg att det inte fanns något som vi kunde göra, började jag nästan gråta. • Alice kramade mig och sa att det var bäst att berätta för mamma om vår upptäckt. • Det kunde åtminstone inte göra saken värre. Vi kanske kunde lämna byn och åka till Mexico. • Jag tvekade om vi skulle göra det. Vi kunde åtminstone gå till affären och ringa pappa. • • Vår förlamning bröts av att ytterdörren öppnades. Vi blev genast rädda och sprang och gömde oss. • Helst hade jag velat stå där i garderoben i all evighet och det onda skulle försvinna. • Jag kom dock ihåg att mamma låg nedsövd i sin säng, och kunde inte försvara sig. Jag sprang ut i hallen och fick syn på en stetson på nedervåningen. Det var pappa. 

Jag höll på att skrika av glädje, men hejdade mig. Jag gick tillbaka till garderoben istället. • Jag viskade till Alice vad jag hade sett. Vi tyckte båda att det var säkrare därinne. • Det var inte att vi var rädda eller så, men vi ville höra vad föräldrarna sa. • Inifrån garderoben hade vi god uppsikt över sovrummet, och vi såg mamma som låg på sängen. • • Det var varmt, så hon hade inte bäddat ner sig, utan bara lagt sig direkt på. • Vi hörde snart pappa ropa våra namn, men vi svarade inte, utan han fick komma upp. • Det gjorde han också. När han trädde in i rummet såg vi en stor revolver. • Han verkade vänta sig det värsta. Han visste säkert att mannen med hatten hade varit här.

När han fick syn på mamma på sängen sprang han fram till henne och satte sig bredvid. • Han strök henne försiktigt och viskade ord vi inte kunde höra, men som vi kunde gissa. • Hon rörde på sig lite och såg ut att vakna, fast hon var förstås ganska groggy. Pappa kysste henne, fortfarande lika försiktigt som innan. Vi kunde snart inte stanna inne mycket längre. • • Då såg vi hur mamma ryckte till och såg rädd ut. Sedan slappnade hon långsamt av. • Hon kysste sin man tillbaka, men jag tyckte inte att hon verkade så lycklig över återföreningen. • Han märkte det nog också, för han drog sig tillbaka lite och lade undan sin revolver. • Sedan frågade han var vi var, och ropade på oss. Alice och jag såg på varandra.

Med det fanns inte mycket annat val än att visa oss, fast det var lite konstigt. • Vi sprang till pappa och han omfamnade oss. Vi hade båda längtat så mycket efter det. • Trots det var jag lite misstänksam och ivrig att få detta överstökat och komma till saken. • Det tog ganska lång tid. Mamma ville krama oss också, och sedan ville hon byta kläder. • • Pappa tog med oss till köket så länge. Vi tre skulle hjälpas åt att göra pannkakor. • Han ville inte prata allvar förrän vi hade ätit, och lillasyster hade gått och lagt sig. • Det var inget stort mysterium. Jag hade redan anat det mesta, fast jag saknade mycket information. • Jag var glad att jag äntligen var stor nog att höra, men de sa inte allt.

Rätt som det var hade mamma bestämt sig för att hon ville vara en vanlig människa. • Hon hade brutit helt med sin kriminella familj, och flyttat till en by långt ifrån Chicago. • Mannen jag hade sett var en av hennes kusiner. De hade växt upp tillsammans och lekt som syskon. • Numera hade han en viktig roll i familjen. Det var han som drev in deras skulder. • • Det var ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Det blev ofta våld och skottlossning. • Han hade dödat många människor redan, och skulle inte tveka att göra det igen vid behov. • Han hade ingen mänsklighet kvar, och skulle döda mamma om hon inte kom tillbaka till fållan. • Fast jag var en stor pojke fick det mig att börja gråta, och mamma kysste mig.

Lite senare gick vi och lade oss. Jag lade mig bredvid Alice utan att väcka henne. • Hon sov lätt, men det hade varit en hård dag, och vi var alla väldigt trötta. • Jag slöt ögonen och lyssnade på när mamma och pappa pratade med varandra precis för lågt. • Jag var fortfarande skadad, men jag hade slutat gråta. Jag ville inte visa tårarna för lillasyster. • • Det irriterade mig att de inte berättade allt för mig. Hur skulle jag lita på dem? • Jag tänkte återigen på hur rädd mamma hade blivit i sovrummet, när hon såg pappas ansikte. • Jag måste fortsätta leta information. Jag visste inte om jag skulle blanda in Alice i det. • Fast hon var den enda jag litade på. Utan henne var jag helt ensam i världen.

Smartast hade kanske varit att lita på pappa. Det fanns inte mycket annat barn kunde göra. • Jag hade ofta känt att jag inte ville bli vuxen, men nu hade jag ändrat mig. • Det var så frustrerande att inte kunna göra något, och behöva någon som såg efter mig. • Det tyckte nog Alice också, fast hon fortfarande var liten. Jag skulle berätta allt för henne. • • Det fanns faktiskt något jag kunde göra. Jag visste var pappa brukade gömma sin dyrbara revolver. • Jag hoppades bara att jag kunde komma åt den utan att han vaknade och såg mig. • Jag var tyst som en mus, och tog med den utanför huset för att öppna magasinet. • Det fanns bara fem kulor. Pappa skötte alltid sin revolver noga. Han måste ha skjutit någon.

Kunde han verkligen ha skjutit kusin Vito redan? Varför hade han inte sagt det till mamma? • Han måste ha avlossat skottet nyligen, annars hade han redan ersatt kulan. Jag visste hans preferenser. • Det var för sent att göra något mer, så jag lade tillbaka vapnet och somnade om. • Nästa morgon var stämningen tryckt. Vi åt frukost som vanligt, och gick sedan ut och lekte. • Jag berättade allt för Alice, och vi bestämde oss för att någon måste följa efter pappa. • Han stannade sällan länge, oftast bara några dagar, innan han måste åka och jaga någon brottsling. Det var ett svårt jobb och han kunde bli dödad när som, men vi var stolta. • Han var tystlåten när det gällde jobbet, och var bara vår pappa när han var hemma.

Följande dag var det dags för avsked igen. Mamma verkade inte ledsen, och inte vi heller. • Vi gjorde dock alla vårt bästa för att övertyga honom, och även för att övertyga varandra. • Så var det dags att sätta vår plan i verket. Alice skulle skapa en högljudd distraktion. • Det var inget som en flicka i hennes ålder hade problem med. Hon var för bra. • • Medan pappa var upptagen sprang jag ut till hans bil, som han hade hyrt av grannen. • Ingen såg när jag kröp in och lade mig i baksätet, under en gammal svart presenning. • Jag trodde att jag skulle vara säker där. Pappa skulle åtminstone inte döda sin egen son. • Det värsta som kunde hända var att han vände och körde hem mig till mamma igen. • Jag visste inte om han kunde slå mig också, men det var väl värt den risken.

Pappa var en god förare. Jag hade ätit och gått på toaletten ordentligt innan vi åkte. • Ändå dröjde det inte länge innan det blev besvärligt. Han verkade inte vilja stanna särskilt ofta. • Även om han stannade kunde jag knappast gå ur bilen, för han skulle upptäcka mig direkt. • Ännu värre vore om han körde från mig. Jag hade inga pengar och skulle svälta ihjäl. • • Jag kunde inte titta ut, så jag såg inte vart vi åkte, fast det var långt. • Snart märkte jag i alla fall att vi måste vara i en stad, med alla ljud. • Vi stannade och pappa gick ut. Jag låg kvar några minuter tills jag var helt säker. • Sedan satte jag mig upp och kröp bort till fönstret. Det var soligt, och kanske middagstid. • Vi stod på uppfarten till någons villa. Det måste vara någon han måste träffa och förhöra.

Jag fick svaret i nästa ögonblick, när en man flög genom fönstret och landade i trädgården. • Jag kissade nästan på mig, men tack och lov bara nästan. Sådant är svårt att bortförklara. • Pappa kom ut genom dörren ett ögonblick senare. Jag hade aldrig sett honom så otäck förut. • Jag förstod att han hade ett farligt jobb, men jag blev ändå chockad över hans ansiktsuttryck. • • Han gick rakt fram till mannen och räckte fram handen. Mannen gav honom en bunt sedlar. • Jag insåg nu att min pappa hade samma jobb som Vito, att kräva folk på pengar. • Jag insåg också att jag måste härifrån. Jag flydde genom motsatta dörren, och sedan till baksidan. • Mitt hjärta slutade inte slå förrän jag hörde bilen lämna huset. Sedan hörde jag en ambulans.

Det var inte ett ögonblick för tidigt. Mannen verkade klara sig. Jag var glad för det. • Jag funderade just på vad jag skulle göra, när en vänlig medelålders kvinna ropade på mig. • Det var mannens fru. Hon hade sett mig lämna bilen, så hon förstod vem jag var. • Hon ville mig inget illa, utan lät mig gå på toaletten, duscha, och få lite mat. • • Hon var chockad, och det var skönt att få ta hand om någon annan än sig. • Jag berättade allt för henne, och hon sa att hon skulle köra hem mig till mamma. • Tills dess fick jag göra vad jag ville. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. • Jag var glad över att jag fått se sanningen, men jag visste inte hur det hjälpte.

Frun och jag pratade igenom det grundligt. Hon visste inte mycket om sin mans skumma affärer. • Däremot var hon säker på att pappa tillhörde ett annat gäng än Vito. Jag trodde henne. • I så fall måste det vara som Romeo och Julia. Mamma och pappa måste ha rymt. • Jag tvekade att fråga om hon trodde att pappa hade rövat bort mamma som en slav. • • Hon såg ömt på mig och sa att hon inte visste. Vito skulle ha dödat honom. • Han kunde i och för sig ha försökt, om jag hade rätt om den där kulan. • I så fall låg Vito i något dike. Jag ville inte föreställa mig hans ruttnande kropp. • Det fanns bara en sak att göra nu. Jag måste åka hem och konfrontera min mamma. 

Fru Smith var väldigt snäll och hjälpsam på alla möjliga sätt, fast jag inte förtjänade det. • Det var ju min pappas fel att hennes man hade blivit skadad och låg på sjukhus. • Hon förstod att det inte var mitt fel, och gubben skulle klara sig utan större men. • Han kanske till och med skulle lära sig en läxa om vem han skulle låna av. • • Jag ville inte riktigt återvända hem. Det var så tryggt här. Det fanns inga farliga släktingar. Fru Smith var bara glad över sällskapet, och skulle lätt kunna ta hand om mig i flera år. • Ändå kände jag att jag måste åka hem, om inte annat så för att rädda lillasyster. • Jag älskade också mina föräldrar fortfarande, fast de kanske inte förtjänade det lika mycket som innan.

Nu fanns det alltså ingen annan väg framåt. Jag hade gett fru Smith en ordentlig vägbeskrivning. • Hon hade aldrig varit i den delen av staden förr, och hon tyckte det var trevligt. • Jag skyndade ut ur bilen, och hon väntade på mig om jag måste fly eller något. • Det visade sig att det behövdes, fast av en annan anledning, som ni ska få se. • • Jag fann dörren olåst, och jag steg in i ett alldeles tyst hus utan något fel. Mitt hjärta började bulta, och jag letade på båda våningar. Det fanns ingen mamma eller lillasyster. • Pappa måste ha tagit dem. Jag var på väg ut igen, när jag sprang på polisen. • Det var en lång vänlig man i en blå uniform. Jag tror jag kände igen honom.

Min första reaktion var panik, men han lugnade mig. Det hade varit bråk hemma hos oss. • De hade funnit modern blåslagen, och lillasyster livrädd i garderoben. Hon var på ett fosterhem nu. • Mamma låg på sjukhus. Hon var inte allvarligt skadad, och jag kunde säkert få träffa henne. • Han borde egentligen ta med mig till någon tillfällig förvaring, men det verkade jag inte behöva. • Han lät mig löpa, och gav mig bara sitt namn och nummer, om det skulle behövas. • Jag skyndade mig tillbaka till bilen, och förklarade för fru Smith vad som hade hänt här. Hon hade inga problem med att köra mig till sjukhuset, men min pappa kunde vara där. • Jag ville inte träffa honom nu. Jag ville bara prata med mamma och få några svar.

Rädslan jag kände för min pappa när jag hade sett honom i trädgården hade avtagit något. • Ändå var det bäst att vara försiktig. Det var ett stort sjukhus, och lätt att försvinna. • Jag kunde gå till restaurangen och gå via terrassen och taken, och klättra in genom fönstret. • Jag var ingen mästare i parkour, men det fick gå. Det var faktiskt inte så farligt. • • Fru Smith gick in den vanliga vägen, medan jag smög mig in. Och ingen såg mig. • Den farligaste delen var taket, och jag undvek att titta ner. Sedan kröp jag genom fönstret. Jag landade med en duns, och välte en bricka, men det var bara mamma där lyckligtvis. • Hon låg på sängen i sjukhuskläder, med ett blått öga. Hon såg så fruktansvärt trött ut.

Lillasyster borde ha varit här. Då hade allt varit gott, förutom att pappa hade svikit oss. Mamma såg länge på mig innan hon sa något. Jag ville krama henne, men hon var fortfarande öm. • Vi sa några vanliga kärleksfulla ord, innan vi började prata allvar. Pappa var gudskelov inte här. Hon visste att han var i Chicago, och inte skulle återkomma innan våra problem var lösta. • • Vito hade återkommit. Han och pappa hade grälat, och mamma hade hamnat mellan de båda herrarna. • Pappa hade skjutit honom tidigare, men det var bara ett köttsår, och nu hade Vito återvänt. • De hade åkt tillsammans när polisen kom, och hade antagligen åkt någonstans för att göra upp. • Det stämde inte riktigt som jag hade trott, att mamma och pappa var Romeo och Julia.

Sällan är verkligheten lika trevlig som sagan. Sanningen var att pappa hade kidnappat henne från Chicago. • Han hade fått upp ögonen för henne på en kongress, och gjort flera närmanden mot henne. • Hon hade inte varit intresserad, utan hade bett sina kusiner att kasta ut den irriterande mannen. • Det hade dock inte hjälpt, för han hade bara blivit mer övertygad. Han måste ha henne. • •  Han hade tagit henne med sig till en avlägsen stad, där maffian inte kunde nå honom. Där hade han ordnat ett vanligt liv åt dem, med två barn och alla andra saker. • Hon hade funnit sig i sitt öde, med en moders instinkt för att skydda sina barn. När Vito hade hittat dem hade hon vägrat följa med, och det hade lett till problem.

Fru Smith väntade fortfarande ute. Hon undrade om vi skulle åka hem, och sova på det. • Jag såg ingen annan lösning, men jag kände att jag måste göra något åt hela affären. • Det var inte rätt att detta fick pågå, och att det drabbade mina nära och kära. • Jag måste på något sätt vara en man och lösa det, utan att lämna lösa ändar. • • Det fanns bara en person som jag kände kunde hjälpa mig nu, och det var polisen. • Jag tittade på kortet han hade gett mig tidigare. Han hette Mark Hamer, och verkade trevlig. • Fru Smith tyckte att han var stilig. Det var tur att hon hade tagit fina kläder. • Det var säkrast att hon följde med mig, så att jag hade två vuxna till hjälp.

Från sjukhuset var det bara några minuter i bil till stationen där vår Mark Hamer jobbade. • Han verkade glad att se mig, fast han var nog ännu gladare att se fru Smith. • Jag var lite blyg, men jag fick ur mig allt som hänt sedan vi såg bilen. • Han lyssnade uppmärksamt och avbröt mig inte en enda gång faktiskt, trots att han var vuxen. • • Han hade misstänkt något sånt innan, men han kunde inte göra mycket som en vanlig polis. • Det var inte hans sak att gå över delstatsgränsen. För det behövde man ringa till FBI. • Vi bönade och bad att inte blanda in dem, och han sa att han inte skulle. • Det skulle vara för farligt för oss att bli inblandade i, även om vi hade skydd.

Polisen var allmänt sett inte så pålitlig. Många av deras folk var korrupta eller bara inkompetenta. • FBI var dock ännu värre, och det var stor risk att vi skulle bli skjutna allihop. • Mark sa att han inte alltid var stolt över kåren, fast han hade några goda män. • Han skulle få kalla på dem nu. Det var kanske tio stycken, tillräckligt för en aktion. • • Vad än de skulle göra skulle de få göra som civila, fast det skulle bli våld. • Det bästa vore om vi kunde hitta pappa och Vito, om de inte redan dödat varandra. • Då skulle vi kunna samla två familjer i maffian, och ta ut båda med en sten. • Jag måste göra en del av jobbet, fast det skulle bli farligt för en ung pojke.

Jag var spänd av förväntan när vi ringde det hemliga numret. Jag kunde faktiskt bli dödad. • Det var inte försent att bara dra sig ut, och bara fly med min lilla familj. • Det var nog inte riktigt en möjlighet. Jag skulle bara hålla huvudet kallt och le vackert. • Som väntat nappade skurkarna på att de kunde ta mig som gisslan för att ta pappa. • • Numret hade vi hittat i mammas rum. Vito hade lämnat det där vid sitt sista besök. • Det ledde ett steg högre i kedjan, till äldre medlemmar av familjen, kanske faktiskt en gudfader. • Det skulle inte dröja länge innan någon kom och hämtade mig. De kanske skulle skada mig. • Det var dock inte så troligt. I värsta fall skulle de skicka ett öra till pappa.

Det visade sig att de skickade en ung italiensk kvinna. Jag gillade att titta på henne. • Hon körde hela vägen till Chicago under tystnad. Jag undrade vem hon var. Det var synd. • En sådan vacker kvinna borde inte vara gangster. Det sa jag, men hon log inte tillbaka. • Först när vi korsade stadsgränsen slappnade hon av, men hon sa fortfarande inte mycket till mig. • •  Vi stannade utanför en stor byggnad som liknade en herrgård, och jag fördes bryskt genom porten. • Sedan sattes jag i en liten cell, och fick något att äta, och även några serietidningar. • Sedan satte de en mobiltelefon till mitt öra, så att jag kunde ge pappa några livstecken. • Nu var bollen i rullning. Jag hade spelat bra. Jag hoppades att det var bra nog.

Nu blev det liv och rörelse i slottet. Jag förstod att båda deras familjer hade anlänt. • Det skulle bli något slags duell mellan pappa och Vito. Jag hade ingen att heja på. • Jag sattes i en gyllene bur, och de sa att jag skulle hålla tyst som musen. • Jag såg pappa, och bakom honom kom Mark. Mitt hjärta bultade, och sedan började polisen skjuta. • • Det dröjde inte länge innan hela sällskapet var borta. Några av Marks män hade blivit skadade. • Jag levde och mådde bra. Snart återförenades jag med mamma och lillasyster, och även med,Mark. • De kommande åren tänkte jag mycket på pappa, fast jag och mamma sällan talade om honom. • Han var en ond man, men på något sätt hade han ändå älskat mig och Alice.