Leda
Stål är en hård metall tror jag. Fast stål och järn är samma sak. Kanske koppar.
Koppar är inte särskilt hårt heller. Jag hade suttit och brytt mitt huvud i flera timmar.
Det var dags att ta en paus från läxorna, och äntligen få slappna av ett tag.
Jag tänkte att jag kanske kunde spela lite, men bestämde mig för att låta bli det.
Jag hade redan spelat alla spel jag kunde komma på, och en jävla massa gånger dessutom.
Istället gick jag ut i köket och lyssnade på när pappa talade i telefon med jobbet.
De hade just fått hem en stor leverans av något, och det var liv och rörelse.
Jag såg inte fram emot att bli vuxen, förutom att man kanske fick ligga med tjejer.
När jag hade tröttnat på det sa jag att jag skulle gå ut en liten stund.
Pappa var fortfarande upptagen, men han förstod mina konstiga tecken, och gav mig bifall med handen.
Mamma och moster låg och solade på baksidan. Jag kände inte för att göra dem sällskap.
Jag fick ändå gå med på varsin kyss innan de lät mig gå ut på området.
Det var inte mycket som hände en dag som denna. Alla mina vänner hade redan åkt.
Jag kände inte för att åka någon särskild stans, vilket var bra, för vi var panka.
Okej jag överdriver, men vi hade inte haft det så fett på senaste veckorna och månaderna.
Jag orkar inte förklara varför just nu. Kom bara ihåg att jag inte brydde mig mycket.
Min kosa styrde mig i en vid båge runt området. Det kändes längre än det var.
Jag är inte så vältränad. Det blir så när man är gamer. Jag började snart svettas.
Det var mitt i sommaren och jag fick sätta mig och vila på en nymålad bänk.
Den var torr, men den luktade fortfarande starkt. Den var gjord för föräldrar att vänta på.
Det var alldeles tomt på lekplatsen. Ungarna var säkert och badade, och skulle kanske drunkna igen.
Jag hade inte lekt på rutschbanor på många år. Jag undrade om de hade förändrats något.
Jag trodde inte det. Vissa saker förändras inte mycket. Andra saker förändras desto mer. Oväntade saker.
Jag hade varit en ganska svag elev, men på de senaste åren hade det varit komet.
Raketen kunde ha något att göra med att jag hade fått en lärare med fylliga läppar.
Jag kände ingen särskilt engagemang för att studera, eller för något annat. Jag var bara död.
Jag kunde kanske ha varit emo, men de var töntiga, och jag orkade inte sminka mig.
Jag undrar ibland vart jag är på väg. Det verkar som om andra är på väg.
De har mål och drömmar. Jag är för trött. Det känns som om jag vore hundra.
Om bara det där stora äventyret kunde börja. Men jag hade svårt att tro på det.
Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle se ut heller. Skulle trollkarlen Gandalf hämta mig?
Jag gillar att läsa om medeltiden. Det känns romantiskt. Men jag vet att jag skulle dö.
Låt oss hitta på en ny identitet åt mig. Jag heter Leda och jag har tråkigt.
Jag är prinsessa. Är det för bögigt? Jag borde inte oroa mig. Ingen behöver veta detta.
Jag har vackert blont hår, och läppar som fröken Lisa, och jag har de dyraste kläderna.
Jag har såna där underkläder som mamma visade tant Sara. Det känns konstigt att säga tant.
Hon är bara tio år äldre än jag. Hur gammal är Leda? Hon är ingen unge.
Hon är minst tjugofem, och hon har stora tuttar. Alla män vill gifta sig med henne.
Men det vill inte hon. Hon vill bli riddare och döda drakar och hitta gömda skatter.
Hon ligger där ensam på sitt rum. Hon läser en bok. Jag tror det är Necronomicon.
Så knackar det på dörren och hennes pappa kommer in. Han styr över ett stort rike.
Det är säkert större än Sverige, och det är tropiskt i söder, och iskallt i norr.
Hennes pappa är gammal. Han kunde ha varit hennes farfar. Hans händer har blivit alldeles rynkiga.
Han har kommit för att säga att han snart ska dö. Leda gråter och han tröstar.
Han ber henne att säga ja till någon av adelsmännen, så att hon inte är ensam.
Hon frågar om inte hon kan styra landet. Kungen skrattar ömt. Det har aldrig hänt förr.
Kungen väljs på landstinget, och de skulle aldrig välja en kvinna. Det måste vara en krigare.
Kungens viktigaste uppgift är att försvara landet, och det kommer behövas. Fienden har börjat samla trupper
Kanske funderar Leda på att göra som pappa säger. Hon måste ju tänka på rikets bästa.
Pappa lämnar rummet. Hon hör hans steg försvinna bort, och hon har faktiskt redan bestämt sig.
Det gör ont, men hon måste lämna slottet. Hon måste söka efter sig själv, sitt öde.
Det kommer inte bli lätt, för det finns ingen rustning som är gjord för en prinsessa.
Svärden som riddarna använder är för tunga för henne. Det måste finnas ett annat sätt någonstans.
Det kan inte vara omöjligt för en kvinna att vara hjälte, och att rädda hennes rike.
Det finns en hemlig plats dit hon kan resa för att finna råd, långt långt borta.
Hon måste resa till Norden, och finna vägen till helvetet. Där finns en annan kvinnlig själ.
För många år sedan fanns det faktiskt en drottning, men hon kallas dock inte för drottning.
Hon var hövding över skyterna, som levde i snön och isen. Hon kunde fäktas och skjuta.
Ingen man kunde mäta sig med henne. Hon dog för många år sedan, på sitt slagfält.
Som hedning fann hon dock aldrig vila i himlen, utan måste lida i helvetet för alltid.
Leda måste hitta henne, och hon om någon kan göra det. Hon har en magisk spegel.
Den har ärvts från mor till dotter i många generationer, och den kan visa en sanningen.
Den sägs kunna visa bäraren ingången till helvetet, men Leda har aldrig behövt söka efter den.
Hon har aldrig varit på resa ensam innan, så hon måste ta med sig sin jungfru.
Poles är bara en ung kvinna, men hon vet vad som behöver göras. Hon är lojal.
Hon är dock rädd, så innan avresan går hon och talar med en av Ledas friare.
Han lovar att följa efter på avstånd. Om han kan rädda henne kommer han vinna riket.
Leda och Poles reser i många veckor. Ingen känner prinsessan här, och hon döljer sitt ansikte.
De ser många rövare, och Leda måste anlita beväpnade män, och själv bära båge och kniv.
Hon övar med dem, och de häpnar över hur snabbt hon lär sig använda sin styrka.
Hon kan dock inte förmå sig att lita på dem, och det visar sig vara klokt.
En ung man smyger på kvinnorna när de badar nakna, och han blir förälskad i Leda.
Han lyckas lägga band på sina känslor ett litet tag, men snart måste han fråga henne.
Hon kan inte gifta sig med honom, eller med någon annan man. Han blir arg
och försöker ta henne med våld, men hon överlistar honom. Sedan hugger hon huvudet av honom.
Poles undrar om hon gjorde rätt som talade med friaren. De träffas i hemlighet på natten.
Den unge adelsmannen kan inte vänta, så han tar jungfrun så länge. Poles är så ensam.
Tillslut kan hon inte fortsätta längre, utan väljer att ta sitt liv med hjälp av gift.
Leda är förkrossad. Hon avvisar alla sina män, och fortsätter ensam. Det är inte långt kvar.
Hon märker redan att resan har blivit svårare. Landet är täckt av skog och höga berg.
Tredje dagen gryr och hon kan se en by vid horisonten. Där kan hon finna vila.
Hon träffar byborna och ber om hjälp. Hon är adelskvinna och kan belöna dem alla rikligt.
Hon behöver finna hövdingens gravhög, och skatten som vilar där. Männen vill dock inte hjälpa henne.
En av kvinnorna smyger dock på henne och ser henne använda spegeln. Det är ett tecken.
Hon springer och berättar för sina två systrar, och de tre kvinnorna drar alla sina vapen.
De svär trohet till sin blivande drottning, och följer henne upp på fjället, bort från byn.
Det är inte många som kommer ihåg hemligheten, men deras familj håller den fortfarande vid liv.
De bekräftar att det finns en skatt i högen, större än en drottning någonsin drömt om.
Nu är det inte långt kvar. De ser redan högen resa sig mot den iskalla himlen.
Magin ligger tung över landet. Stjärnorna är ute. Det finns andar som vaktar den uråldriga högen.
Drottningen är den enda som får gå nära, och hon söker och söker efter en ingång.
Kylan biter trots hennes tunga kläder. Hon tar upp spegeln, och ser sitt ansikte i den.
Sedan är hon inne. Det är varmt och torrt i hövdingens boning. De ser på varandra.
Det finns inget där förutom en hög med ben, och ett svärd, och även något mer.
Framför henne står en vacker ung man. Hon vet att det är han som är skatten.
Hon rör försiktigt vid honom. Sedan går hon närmare och kastar alla kläder, och vi kysstes.
***
Tiden var inne. Jag hade aldrig riktigt trott att jag skulle hitta hövdingen. Jag var överväldigad.
Jag hade kysst den unge mannen. Det var som i en dröm. Han var i mig.
Jag var fortfarande jag, men något hade förändrats. Jag hade minnen från ett land långt borta.
Jag hade minnen av att vara man. Jag mindes fortfarande hur min manslem kändes därnere.
Den var inte så stor, men det gjorde inget. Den var ändå större än min nuvarande.
Jag måste se ett tidigare liv, som i sagorna, men det kändes inte som förfluten tid.
Jag tänkte att det måste vara en annan värld. Jag undrade om pojken kunde visa vägen.
Det skulle finnas saker där som kunde hjälpa mig att besegra antarerna och rädda mitt folk.
Nu var jag ensam i graven. Hade hövdingen vetat om den här andra världen bakom vår?
Det hade jag svårt att tro. Jag kände mig fram med händerna, och mötte en stenvägg.
Denna tryckte jag på med all min kraft. Jag kände hur jag passerade genom ett membran.
I nästa ögonblick låg jag naken i gräset. Det var varmt som i södern på sommaren.
Jag hörde ett konstigt brummande i fjärran, men såg inga människor. Jag var i en trädgård.
Huset påminde om andra jag hade sett, men det var otroligt rikt. Dörrarna var av glas.
De var öppna, så jag gick försiktigt närmare. Jag var prinsessa, men vad betydde det här.
Jag såg mig om en sista gång. Fortfarande ensam. Jag saknade min Poles så väldigt mycket.
Min första tanke var att detta var en kvinnas rum. Hon måste vara adlig trodde jag.
De lila lakanen var mjuka och behagliga. Hon hade en stor spegel som visade hela kroppen.
Jag såg på mig en stund. Pojken tittade ut genom mina ögon, och gav mig fjärilar.
Jag började smeka mina tuttar som om mina händer hade tillhört en älskare, man eller kvinna.
På sängen låg något som såg ut som underkläder. Jag lyfte upp det ena av plaggen.
Det var svart spets, och de kändes ljuvliga. Jag undrade vem som hade gjort dem var.
Baksidan hade bara ett band som löpte mellan skinkorna, så jag undrade om det var en mans.
Jag tog ändå på det. Jag önskade att jag hade haft tid att bränna bort håret.
Resten av sakerna var i samma färg. Det var ett par strumpor med varsina hållare på.
Det fanns ett bälte också, och ett par skor med höga klackar. De kunde varit manliga.
De var dock så höga att man inte kunde arbeta i dem, vilket passade en adelskvinna.
Slutligen fanns det ett bälte försett med hjälmar. Jag hade aldrig sett något som liknade det.
Jag tog på det, och önskade genast att det funnits i min värld. Vilken gudomlig gåva.
Min skapare hade gett mig så stora tuttar att jag måste bära dem eller ha korsett.
Jag var vacker även genom egna ögon. Jag gillade till och med bandet mellan mina skinkor.
Sålunda klädd satte jag mig på sängkanten och funderade på vad jag skulle göra med tiden.
Långsamt gled jag mer och mer, tills jag låg på rygg. Jag kunde inte motstå sömnen.
Jag vaknade av att en dörr slogs upp alldeles nära. Jag skyndade mig ut i trädgården.
Där sjönk jag ner på huk och kikade in genom ett fönster. Det var två kvinnor.
De var utan tvivel systrar, fast det var några år mellan dem. De stod i köket.
Jag undrade om jag skulle visa mig för dem, men det var bäst att låta bli.
Jag såg att de var på väg hit, så jag såg mig om efter en dörr.
Jag steg in i ett annat sovrum. Det såg mer ut att tillhöra en ung person.
Där blev jag stående med öppen mun. Sedan gick jag ner på knä och viskade tyst.
Som i trans tittade jag upp på väggen. Där hängde en tunn duk föreställande en kvinna.
Jag hade aldrig sett en så levande tavla. Det måste ha tagit år att göra den.
Jag hade aldrig sett en kvinna med så stora och fasta tuttar, eller så fylliga läppar.
Tänderna var bländande vita. Min första tanke hade varit att hon måste vara ett slags modergudinna.
Jag var fortfarande överväldigad av bilden när det hördes ett ljud. Jag tappade nästan mitt vatten.
Jag bannade mig själv för att jag var så lättskrämd. Sedan vände jag försiktigt på huvudet.
Ljudet kom från en liten skiva på skrivbordet, som låg framför en stor och svart skärm.
Den hade börjat lysa också. Jag tog upp den och försökte förstå vad den ville mig.
Kim stod det på skärmen. Var det ett namn? Ja det var det. Pojken visste det.
Det var genom honom jag kunde läsa också. Några av tecknen liknande våra, men uttalades annorlunda.
Jag tryckte på den stora knappen, och hörde en ung kvinna fråga efter en Johan.
Det var vad min pojke hette. Det var ett konstigt namn. Det lät som en kvinnas.
Jag hade inte tänkt på att han hade ett namn tidigare. Jag undrade vad det betydde.
Kim frågade igen och jag sa att jag hette Leda, och att Johan inte var närvarande.
Hon frågade vem jag var, och jag tyckte att hon lät misstänksam. Rösten från skivan försvann.
Jag undrade om hon och Johan var trolovade. Det syntes otroligt. Han var trots allt min.
Från trädgården hördes de båda kvinnorna talas vid. Jag höll mig tyst som en liten mus.
Jag började också fundera på vad jag skulle göra. Jag måste hitta något vapen jag kunde använda.
Jag såg mig om i rummet igen. Förutom den vackra kvinnan fanns inget särskilt på väggen.
Däremot fanns det en låda under sängen. Den var fylld med svarta fyrkantiga föremål, alldeles hårda.
Var och en av dem hade en bild. Den första gjorde mig rädd och samtidigt ivrig.
Det var en vacker man med enorm bringa. Den var alldeles bar, och var väldigt senig.
Jag kunde inte motstå att stryka med fingret. Mannen bar ett tjockt svart rör i händerna.
Det kändes som en uppenbarelse. Han var en stor krigare, och det måste vara ett vapen.
Bäst att ta den med mig. Jag ville inte skada strumpan, så jag la den uppe.
Det var obekvämt, och inte vackert, men jag trodde att männen ändå skulle titta på rumpan.
Jag väntade tills kvinnorna hade försvunnit, och sedan smög jag ut. Jag måste vänta på natten.
Det var långt dit, och det gjorde ont i magen, men jag var stark och uthållig.
När jag trodde att det var fritt fram började jag gå. Det var fortfarande ganska varmt.
Ljus var tända längs den stora vägen, och jag skrämdes av alla vagnar som körde förbi.
Jag såg inget som drev dem, men de måste bränna något. Jag mådde illa av lukten.
Jag kände igen mycket från min värld. Det fanns något slags affär, och en stor gravgård.
Jag klättrade över och gick närmare templet. Det var en otrolig byggnad. Jag hade velat be.
Jag undrade vad man offrade till den här gudomen. Det var säkert inte något stort offer.
Jag var inte ensam där. Det stod några berusade män och pratade. De var väldigt långa.
Jag kände fjärilar i magen igen. Jag var som en liten flicka, och ingen god prinsessa.
En av dem fick syn på mig och visslade ljudligt. Han vinkade åt mig att komma.
Jag tog upp bilden ur tuttbältet och höll upp det. Mannen visslade igen och log lite.
Han sa att han var i det militära, vad det nu betydde. Han var säkerligen krigare.
Jag gjorde klart att om han lät mig se ett rörvapen, så var jag hans kvinna.
Det var inget gott sällskap. Mannen höll om mig så familjärt, och klappade mig på rumpan.
Jag var förstås inte rädd, men man behandlar inte en blivande drottning så vill jag lova.
Jag låtsades gilla det. Vi tog farväl av hans vänner, och jag fick sitta i vagnen.
Mitt hjärta skuttade när vi mötte andra vagnar på vägen. Jag var samtidigt lite nyfiken.
Han körde mig hem till sig och bjöd mig att sitta på sängkanten och invänta honom.
Han kom ut klädd som mannen på bilden, och visade mig vapnet. Det gjorde mig mållös.
Detta vapen, som han kallade en kåpist, kunde utrota en hel här, och genomtränga all rustning.
Han hade bara en, men det var mer än nog. Det var dags att belöna honom.
Jag måste bevara min kyskhet, men jag nedlät mig till att dansa förföriskt för min välgörare.
Sedan föll jag på knä och tog hans gigantiska lem i munnen. Jag tackade min skapare.
Han hade gett mig fylliga läppar särskilt för detta ändamål. Krigaren var allt jag drömt.
Hans hud var alldeles svart. Jag förstod inte varför, men jag gillade det. Det var vackert.
Ändå tänkte jag på pojken i mitt huvud. Jag undrade om han var avundsjuk på mannen.
Eller gillade han vad som hände. Jag trodde att han gjorde det, så jag föll in.
Det som hade varit en kvinnlig plikt blev ett nöje. Han somnade snart vid min sida.
Då tog jag vapnet och kysste honom farväl. Sedan var jag tillbaka i min egen värld.