Emma är hemma

Emma gäspade. hon rätade på sig och såg sig om. det var tyst som i en grav. det var en grav. det såg ut som ett vanligt hus, men hon kände att det var dött. det var obeskrivligt tyst. hon satt djupt nersjunken i soffan, klädd i gula trosor med katter på och ett vitt linne. hon var klädd precis som hon varit den där dagen för längesen, i ett annat hus, i en annan värld. hon reste sig långsamt och gick fram till den gamla TV:n. hon ändrade lite på antennerna, och slog irriterat på den. först hände ingenting, sedan hände ingenting. slutligen hände ingenting, och hon gav upp. just när hon sjönk ner i soffan igen började TV:n spraka. hon vände sig om, och såg sig själv. hon var klädd som nu, med samma rufsiga hår. det var som att titta på en spegelbild, men det var ingen spegelbild. flickan på bilden såg på henne med drömmande blick, som om hon tittade på sitt livs stora kärlek. hon sa inget, och Emma kom sig inte för att säga något heller. hon satte sig igen, helt avslappnat, och såg in i sina egna djupa ögon. efter vad som kändes som en evighet, kände hon att hon borde säga något. den andra Emma verkade ha läst hennes tankar, för hon talade först. "ett två tre fyra..."
Hon hade rätat på ryggen, och ansiktet sken som hos ett litet barn som anförtrotts en viktig uppgift. Hon fortsatte räkna, långsamt och tydligt, utan att staka sig. hennes ljusa röst var det enda som bröt tystnaden. Emma slöt ögonen och försökte slappna av, men räknandet stressade henne. det var inte såhär det skulle vara. det var fel. hon öppnade ögonen igen. bilden hade förändrats. flickan var kvar, och hon talade fortfarande klart och tydligt, men hennes vackra ögon var döda. hon var död. död. död. död. blod rann från hennes ögon. det rann nerför kinderna och fläckade ner linnet. Emma såg ner, och såg en stor röd fläck på sitt eget linne. hon ville gripas av panik, men kunde inte. hon blev yr i huvudet och hjärtat dunkade. hon ville inte dö, inte än iallafall. hon reste sig och stängde av TV:n. bilden försvann, men räknandet fortsatte. hon visste vad hon måste göra, men först måste hon byta kläder. tystnaden bröts av ljudet av rinnande vatten från ovanvåningen. det var ett välbekant, vardagligt ljud, men det var fel. det fanns ingen där. hon vände långsamt blicken från skärmen, och gick ut i hallen. det var svårt att gå, som om golvet var klibbigt. hon såg ner, men såg bara sina bara fötter mot golvet. hon lyfte benet, och satte foten på första trappsteget. högerfoten först. den andra följde motvilligt. hon ville inte gå upp, men hon måste bli ren. 20 steg. 40 gånger att lyfta fötterna. hon nådde toppen och såg ner. hon såg moln, och någonstans därnere en fågel. hon hoppades att hon skulle komma ner igen. om hon bara hade varit en katt. katter kunde falla från flygplan och överleva. hon steg in i badrummet, och såg sig i spegeln. hennes ögon var fortfarande döda, och blodet började torka på hennes kinder. hon kände det inte, men hon visste att det fanns där. hon öppnade badrumsskåpet och tog fram en elektrisk tandborste. denna förde hon in i munnen. hon använde ingen tandkräm, men det behövdes inte. allt var så fel ändå. hon såg sig i spegeln igen. hennes läppar var blodröda, och blodet var utanpå. ju mer hon borstade desto ymnigare rann blodet. hon ville spotta, men var rädd för vad som skulle komma ut. hon tog ut tandborsten och ställde ifrån sig den på handfatet. det var dags att bli ren. hon tog av sig linnet och kastade det på golvet. det gjorde inget. tvättkorgen var fel, liksom allt annat här. hon drog ner trosorna och sparkade irriterat av sig dem. sedan drog hon undan duschdraperiet. det borde vara genomskinligt, men det var fel. hon spände sig och skrek irriterat. varför var allt fel? hon steg in i duschen, och blev inte det minsta förvånad över att finna en död kvinna där. hon satte sig bredvid henne och strök över det blonda håret. hon var oerhört vacker, trots att hon varit död länge. hennes huvud var tillbakalutat, munnen öppen och ögonen uppspärrade. hon var ung, under tjugo. det var fel att hon var död. Emma kysste henne på kinden. hon kände henne, men samtidigt inte. något sa henne att det var hennes syster, men det var det inte. det varma, renande vattnet rann fortfarande, och kvinnans blod rann ner i golvbrunnen. Emma kallade henne 'kvinna' trots hennes ungdom, och trots att hon kallade sig själv flicka. det var något moget över henne, fast hon inte kände henne. På nytt ville hon gråta, men kunde inte. hon släppte kvinnan och reste sig. det fanns flera burkar med tvål och schampo och balsam att välja på, men alla var fel. tillslut valde hon några, och började tvåla in sig. hon visste att blodet försvann, men hon visste inte om hon fortfarande var död. kanske skulle det börja rinna igen om hon lämnade tryggheten och värmen i duschen. hon stod en stund villrådig, men stängde sedan resolut av duschen. kylan slog emot henne, och hon ville krypa ihop. kylan var fel. hon tvingade sig att ta en handduk och torka sig. efteråt kändes det lite bättre, men bara lite. hon behövde nya kläder. de gamla hade försvunnit utan spår. hon visste att det bodde flera kvinnor i huset. hon gick ut i hallen, med handduken om livet. hon tvekade en sekund, och lät den falla till golvet. den var fel. de döda kunde inte se hennes nakenhet ändå. hon fann en tonårstjejs rum precis intill. det var väldigt fel, rosa väggar, bilder på tonårsidoler och ett lapptäcke av underkläder på golvet. nej, det var rätt, men något var ändå fel. golvet under sängen var fel. hon lade sig ner och kikade in. som väntat fann hon en död kropp där. det var dock inte en tonårstjej, som hon trott. det var en ung man, runt tjugotre och ett halvt. hans ansikte hade varit vackert en gång, men nu var det fel, förvridet av smärta. munnen var vidöppen. han var klädd i sexiga läderbyxor och linne, och han var vältränad och muskulös. Emma tänkte att han varit väldigt rätt när han levde. hon undrade vad han gjorde under sängen. hon såg på hans händer, och fann att han höll krampaktigt om ett par rosa och vita stringtrosor. de var sönder, som om han slitit dem av någon. det var fel. hon reflekterade inte mer över den unge mannen. hon måste hitta alla husets invånare, och sedan gå. hon hade bråttom. först måste hon dock klä sig. hon reste sig och gick bort till garderoben. hon tog i handtaget, men ryggade tillbaka. något var väldigt fel där. hon bet ihop och slog upp dörren. ytterligare en död kropp föll ut ur garderoben, ännu en naken kvinna. Emma tog reflexmässigt några steg bakåt för att inte få henne över sig. hon hade hittat rummets ägare, en lång och smal tjej. hon liknade kvinnan i duschen, men till skillnad från henne, som varit kurvig när hon levde, så var den här kvinnan anorektisk. man såg tydligt hennes revben under huden. hon hade märken efter nån sorts tråd runt halsen, och det var tydligt att hon blivit strypt. Emma såg vemodigt på henne några sekunder, och vände sedan bort blicken. hon letade bland kläderna, och tog fram ett par trosor och ett linne, samma som hennes tidigare klädsel. hon tvekade inför att ta en död kvinnas kläder. det var ingen stor sak. hon hade gjort det förr. det var något annat som höll henne tillbaka. hon åt aldrig något när hon var här. hon sov inte heller. gjorde hon det så skulle hon kanske inte kunna fly. kläder kunde ha samma effekt. hon frös och huden knottrade sig, men ingen såg henne. hon var ensam, alldeles ensam i hela världen. alla andra var döda. hon ryckte till. en mobiltelefon hade börjat ringa, som för att motsäga henne. Emma slängde kläderna på golvet och spetsade öronen. ljudet kom från under sängen. hon vände sig långsamt om, rädd för vad hon skulle se. allt var som vanligt. hon gick ner på knä och kikade in under sängen igen. mannen låg kvar i samma ställning som innan. ljudet kom från hans ficka. hon sträckte ut armen och stoppade ner handen. hon slöt den om mobiltelefonen, och lyfte upp den i ljuset från fönstret. hemligt nummer. hon tog emot samtalet, och satte mobilen mot örat. rösten hon hörde lät manlig först, men sedan fann hon att det bara var en kvinna som talade djupt. "Vem är det?"
Emma blundade och svalde. "Emma."
"Vilken Emma?"
Hon höjde på ögonbrynen. "Alla är döda. Det är bara jag här. vet du inte?"
Det blev tyst ett ögonblick. sedan återkom rösten. "du borde inte vara här. försvinn!"
det gick en kall kåre över Emmas rygg, och håret på armarna skulle ha rest sig om hon hade haft något. "jag kan inte. jag är inte klar."
hennes röst var gäll. man skulle inte tala i en grav. det var fel. hon väntade länge på rösten, och tillslut återvände den. hon hörde sin egen röst, långsamt räknande. hon slog av samtalet, och kastade mobilen på sängen. hon hade mer bråttom än hon hade trott. det var mer fel än hon hade trott. hon kunde inte gå innan hon var klar, och hon hade mycket kvar att göra. hon såg en sista gång på mannen och kvinnan, och lämnade sedan rummet. sedan stod hon still ett ögonblick, och funderade på vart hon skulle gå. hon visste att hon sökte efter en familj: mamma, pappa, två tonårsdöttrar och en sladdis, en liten pojke. hon följde korridoren, och fann en till tonårstjejs rum. det hade mörklila väggar och golvet var trosfritt. det fanns en bokhylla, en garderob, ett skrivbord och en säng. på skrivbordet fanns en dator, en stor svart dildo och en bild av en kille. Emma såg forskande på bilden. det var en alldaglig bild, som säkert föreställde någon kvinnan kände. han var antagligen en pojkvän. hon tänkte på dem som kvinnor, fast de bara var tonåringar. hon hade först trott att killen skulle vara han under sängen, men det var det inte. den här killen var någon annan, långt bort i en annan tid. på sängen låg tjejkläder prydligt ihopvikta, och Emma förstod. rummets innehavare hade lagt fram kläderna och sedan gått för att duscha. märklig vana. den var... fel, men inte på det sätt hon oftast använde ordet. hon övervägde på nytt att klä på sig, men bestämde sig för att inte ta risken. hon fann ingenting i rummet som kunde hjälpa henne, så hon gick vidare. det fanns bara ett rum till på ovanvåningen, en liten skrubb som användes som förråd. det fanns inget mer att hämta här. hon gillade inte tanken på att återvända till molnen, men gjorde så ändå. allt var som hon lämnat det, förutom att det blivit ännu mer fel. avståndet till marken hade ökat, och kylan hade tilltagit med höjden. hon kanske såg en synvilla. i bästa fall fanns bara trappan där, och då skulle hon kunna rulla ner och bara få ordentligt ont. det var dumt att chansa. huset hade balkong, men hon gillade inte den tanken heller. hon kanske inte skulle kunna komma in igen. pest eller kolera. hon valde balkongen. det var varmt i solskenet. balkongen var ganska stor. den hade rum för ett bord och några stolar, krukväxter och två solstolar. hon ville lägga sig ner och njuta av värmen, men visste att hon skulle somna. även om hon hade hållit sig vaken så hade hon förlorat för mycket tid. istället gick hon fram till räcket och kikade ner. hon såg ett platt tak, som förmodligen hörde till ett litet förrådshus. rakt nedanför fanns också en grusgång som ledde från parkeringen upp till huset. på parkeringen såg hon en svart stadsjeep. hon hade kunnat hoppa ner på taket, och sedan vidare till marken, men varför bespara sig smärta? hon tog sats, drog in luft, och dök med huvudet före över kanten. det gick inte som planerat. istället för att ligga och kvida av smärta på grusgången, så låg hon och kved av smärta på balkongen. några minuter gick innan hon orkade resa sig igen. hon kände att hon levde, och önskade att hon inte gjorde det. hon strök sig över sitt ömma huvud, och svor. sedan lutade hon sig prövande över räcket. det tog emot, som om det fanns en magisk barriär som hindrade henne. det fanns det också. först stod hon villrådig, men sedan kom hon på vad hon skulle göra. det var inte helt riskfritt, men det borde funka. hon gick tillbaka in i huset. något hade förändrats. allt såg likadant ut, vilket i och för sig var anmärkningsvärt, men hon hörde ett svagt brus, som om hon vore under vatten. hon hade inga teorier om vad som hade hänt, så hon kunde bara fortsätta med vad hon hållit på med. hon gick tillbaka in i det rosa rummet, och kröp in under sängen. mannen låg kvar där hon lämnat honom, tack och lov. hon stoppade in handen under tröjan, och smekte honom prövande över bröstet. det var rätt. hon stoppade ner handen i byxorna, och kände på framsidan av kalsongerna. det var ännu mer rätt. hon tog tag med båda händerna, och slöt ögonen. hennes ande lämnade sitt hem, och sökte omkring sig. hon fann nästan omedelbart ett till hem, nedsläckt och kallt, utan någon ande. hon landade där, och öppnade ögonen. hon såg en flicka, som låg jämte henne med slutna ögon. hon var naken, och hon hade händerna innanför hennes byxor, om hennes... hon log, och flyttade på händerna. det var lätt. flickan var fortfarande varm och rörlig. hon rullade fram, och ställde sig upp. sedan böjde hon sig ner och lyfte upp flickan, lade henne över sina manliga axlar. hon spände prövande musklerna, och smekte sina skinkor, samtidigt som hon tänkte att hon kunde vänja sig vid det här. flickan var lätt som en fjäder. Emma återvände till balkongen. i den här kroppen skulle det gå. hon tog flickan på ryggen, och andades in. manskroppen hade fått nytt liv genom henne, och hjärtat dunkade. hon klev upp på räcket, och hoppade. i samma ögonblick som hon slog i marken, lösgjorde sig hennes ande från mannen och återvände till flickan. hon låg kvar en stund och kände livet återvända till lemmarna. nu hade hon bara fyra igen. hon kom på fötter, och gick mot ytterdörren, uppför trappan, upp på en veranda och sedan var hon där. hon ryckte i handtaget, men ingenting hände. hon stönade irriterat, och dunkade lite på dörren med knytnävarna. sedan sjönk hon ner på knä. hon skulle just börja gråta när hon fick en idé. hon kunde använda mannen igen. hon gick tillbaka, och fann att mannen hade stuckit. hon skrek argt, och stampade i marken med sina bara fötter. varför kunde inte de döda förbli döda, även om man gick omkring med dem? tänk om han var kvar, och bara gömde sig? tänk om han skulle hoppa på henne och våldta henne? hon avfärdade tanken. sån tur hade hon inte. han var borta. nu måste hon fortsätta uppdraget. hon såg fundersamt på jeepen, och sedan på dörren. Terminator-stilen skulle nog inte fungera här, och hon visste ändå inte om nyckeln satt i. hon hade inget körkort heller - någon som hon behövde inget - men det hade å andra sidan varit lätt att krascha bilen mot dörren. hon fick försöka med något annat, som till exempel ett fönster. det fanns ett precis intill. hon ställde sig på tåspetsarna och kikade in. det var ett vardagsrumsfönster, och hon kunde se sig själv sitta som förstenad i soffan, i linnet och trosorna med katter på. hon suckade. hon älskade katter. hon kunde kanske smyga in och strippa sig själv. det var en dum tanke. det skulle bli konstigt, rubba kontinuiteten osv. hon såg sig om efter något att kasta, och såg en ensam tegelsten ute på gräsmattan. den var precis lagom stor för henne, den hade inte varit där innan, och det fanns ingen anledning till varför en tegelsten skulle ligga på gräsmattan framför ett trähus. det var fel, men ändå rätt. Emma log, och gick närmare. det var hennes dag idag. hon böjde sig ner med rumpan i vädret, och slöt fingrarna om den. den kändes verklig, eller så verklig som något kunde kännas här. just som hon skulle resa sig, kände hon ett par mjuka men bestämda händer på skinkorna. "Hej, gumman! Saknat mig?"
Emma stelnade till. hon hade tagit för lång tid på sig, och nu skulle hon få betala för det. hon reste sig upp, och vände sig resignerat mot talaren. det var en lång kvinna, med långt silvervitt hår, klädd i kort röd klänning. hon såg ömt på Emma, och sträckte ut armarna. Emma föll hjälplös in i hennes famn, tryckte huvudet mot hennes byst, och kände hennes varma, kurviga kropp under klänningen. hon började gråta. kvinnan klappade henne på ryggen, med ett ormliknande uttryck i ansiktet. "seså, gumman. mamma är här."
de stod inte så länge. Emma såg med tårfyllda ögon på sin mor. modern log ömt. "låt oss gå hem. vad säger du?"
Emma spärrade upp ögonen. "nej, jag måste stanna. jag har ett uppdrag."
Modern skrattade lågt, fortfarande ömt. "men lilla gumman. jag vet att du vill leka, men du behöver byta först."
hon pekade på Emmas underliv. Emma såg ner och blev alldeles kall. hon var inte naken längre. hon hade blöja, och den var våt och tung och kall. hon såg upp på modern igen. kvinnan såg plötsligt gigantisk ut, och hon insåg att hon lutade sig mot hennes lår snarare än hennes bröst. hon började tjuta, och tårarna strömmade nerför hennes kinder. modern satte sig på huk, och kysste henne på kinden. "gråt inte, min lilla älskling. mamma vet vad du behöver."
hon lät klänningen falla till marken, och höll upp ett av sina bröst. det såg enormt ut, plötsligt större än Emmas huvud, och det var svullet. det vattnades i munnen på Emma. hon var hungrig, och hade förlorat alla tankar på uppdraget. hon öppnade munnen, och gick närmare. hon hann nästan känna smaken i munnen innan det försvann. på en bråkdels sekund återgick allt till det normala. hennes mor hade plötsligt ryckts undan. mannen var död, och hans ansikte var förvridet på samma sätt som innan, men han rörde sig. vad han rörde sig. Emma såg honom försvinna i fjärran, med hennes mamma över axeln. hon drog en suck av lättnad. allt var som vanligt igen. hon var naken och ensam, långt hemifrån, tack och lov. hon hoppades inte pappa skulle dyka upp också. det vore verkligen en dålig dag. hon återgick till uppdraget. hon höll tvekande i tegelstenen. den kunde studsa tillbaka och träffa henne. det fick bli som det blev. till hennes förvåning funkade det. glaset hade krossats, och det vara bara för henne att klättra in. naken. krossat glas. hon svor. det fanns bara en sak att göra. det hon tänkte göra kunde störa tidslinjen, men det kunde inte hjälpas. hon gick fram till fönstret och kikade in. hon hävde sig prövande upp, och fann att hon inte hade något val ändå. barriären hindrade henne. hon såg sig själv sitta livlös i soffan. det fanns inte mycket tid innan hon skulle vakna. Emma slöt ögonen, och hennes ande lämnade hennes kropp. detta krävde vanligen fysisk närhet, och det hjälpte om den andre var död. hon sökte och sökte i vad som kändes som en evighet, och fann tillslut målet. hon var beredd på att lotsa den tidigare Emmas vilande ande till den nuvarande Emmas kropp, så att den inte bara skulle trängas ut och flyta bort. det skulle med all säkert döda henne. till sin glädje fann hon att kroppen var tom. detta var också lite oroande, men hon bestämde sig för att det var bra. hon slog upp ögonen, och kände på linnet för att försäkra sig om att hon verkligen var där. det var hon. hon reste sig, och gick bort till fönstret, så nära hon vågade med sina bara fötter. hon kom inte nära nog för att se sig själv. istället gick hon mot hallen. hon avbröts abrupt av sin egen röst. den kom från TV:n. hon förstod budskapet, och brydde sig inte om att vända sig om. rösten räknade ner från trehundra. trehundra sekunder var fem minuter. det var så lång tid hon hade på sig. efter det måste hon vara tillbaka i soffan och ute ur kroppen. hon visste inte vad som skulle hända annars, och hon ville inte veta. första dörren till vänster ledde till en liten pojkes rum. hon gick försiktigt för att inte trampa på leksakerna på golvet. hon anade vilken syster den här pojken var mest lik. det fanns inget spännande i garderoben: barnkläder, leksaker... Hon hörde fortfarande sig själv räkna ner, och skyndade sig ut. på vägen trampade hon på några legobitar. hon skrek högt, mer av stress än av smärta. hon tog djupa andetag, och slappnade av. sedan gick hon med snabba steg mot nästa rum. det var föräldrarnas sovrum. det såg mest ut som en kvinnas rum. på golvet låg ett lapptäcke av damunderkläder, liknande dotterns fast dyrare och sexigare. Emma njöt av det mjuka tyget under sina ömma fötter. livet var en dans på trosor ibland. hon såg genast vad som var fel. garderobsdörren var söndertrasad, förmodligen för att någon hade skjutit på den med ett gevär. hon gick närmare, och fann en kvinna som höll hårt om ett litet barn. det var fel. båda var döda. Emma började ana vad som hade hänt, men hade inte tid att reflektera över det. nedräkningen närmade sig sitt slut. hon var tvungen att springa så fort hon kunde. rumpan var fortfarande i luften när hon i sista sekunden lösgjorde sig. hon återvände till Emma utanför fönstret. det sprängvärkte i huvudet. ögonen vägrade först öppna sig, men efter en kort kamp fick hon upp dem. hon satte sig upp, och gapade. hon hade bikini på sig, helsvart. hon kände sig sårad. man kunde inte lämna sin kropp i fem minuter utan att någon dök upp och censurerade en. hon skulle få kasta sen, men skadan var redan gjord. hon svalde förtreten, och kikade in i huset. hon såg sig själv stå och fundera. hon verkade inte ha lagt märke till det krossade glaset. det var fortfarande möjligt att allt skulle gå rätt till. i nästa ögonblick vände hon sig om. ute-Emma hann inte dyka undan. de såg på varandra, inne-Emma förbryllat och ute-Emma panikslaget. inne-Emma kom närmare. hon såg glaset på golvet, men lät inte det hindra henne. hon tog en kudde från soffan, och kastade den på golvet. sedan hoppade hon på den, och log triumferande. hon böjde sig ner och såg in i ute-Emmas skrämda ögon. sedan hände något som ute-Emma aldrig kunnat föreställa sig. inne-Emma tryckte läpparna mot hennes, och kysste henne passionerat. de stod så en hel minut. inne-Emma var helt uppslukad, som om hon kysste sitt livs stora kärlek, vilket i och för sig inte var långt från sanningen. ute-Emma kände sig fortfarande panikslagen, ovillig att ge sig hän. hon undrade om detta var onani eller narcissism. hon hade en viss fallenhet för båda. just när hon började undra om hon någonsin skulle få nog av sig själv, så hörde hon ljudet av rinnande vatten från ovanvåningen. hon såg frågande på inne-Emma. inne-Emma lösgjorde sig, fnittrade och sprang iväg. Emma såg förbryllat efter henne. de hade inte växlat ett ord. hon hade inte för vana att tala med sig själv, och det kunde störa tidslinjen. det kunde dock störa tidslinjen ännu mer att kyssa varandra. "Hon kunde åtminstone ha sagt att hon älskade mig."
hon kände på trosorna, och fann att hon hade blivit våt utan att märka det. hon suckade, och undrade om deras förhållande alltid skulle bygga på sex. hon släppte tanken, och återgick till uppdraget. det var mindre bråttom nu, men hon hade ändå spillt för mycket tid. i tankarna gick hon igenom alla kroppar hon hittat hittills. fadern saknades. hon måste ta sig in huset igen, men hur? det var ingen bra idé att be sig själv släppa in sig, och den välutrustade ynglingen hade stuckit med hennes mamma. hon såg fundersamt på stuprören. hon kanske skulle kunna komma tillräckligt nära för att använda en av de andra kropparna. den strypta flickan skulle bli lättast. hennes rum var alldeles intill, bara upp. hon tog sats, men insåg att hon måste vänta tills inne-Emma var klar. i nästa ögonblick insåg hon att den unge mannen inte låg där han skulle. hon måste göra något fort. paniken vällde upp inom henne. hur fan skulle hon lösa det här? hennes första tanke var att leta reda på mannen, men den avfärdade hon snabbt. han var förmodligen långt bort, och gjorde trevliga saker med hennes mamma. tidslinjen var bruten. men hur kom det sig då att hon existerade? hon tog sig för pannan. tidsresor gav henne huvudvärk. hon hade förmågan att förtränga minnen, så hon visste att inne-Emma kunde glömma mötet vid fönstret helt. hon visste det för att inne-Emma var hon, och hon kom inte ihåg mötet. däremot mindes hon tydligt att hon hittat mannen under sängen, vilket inne-Emma förstås inte skulle göra. tiden verkade fungera annorlunda här, så att hon inte skulle upphöra att existera förrän inne-Emmas upplevelser avvek från hennes. den bästa lösningen var om de helt enkelt blev olika personer, två Emmor. det var dock omöjligt. man kunde korsa sin tidslinje, även om det var riskabelt, men inte vara på två ställen samtidigt. hon bleknade när hon insåg att hon skulle dö. det kunde verka som en liten förlust, eftersom inne-Emma skulle överleva, men det skulle hon antagligen inte. hon skulle hoppa ner från balkongen i en av kvinnorna, och sedan inte bli fångad av mamma. hon skulle se att fönstret var krossat, och kika in. inne-inne-Emma skulle kyssa henne. jo, hon skulle kunna överleva, med perfekt timing. Kudden måste läggas tillbaka, så att allt var som innan, och sedan måste hon förklara för inne-Emma (Emma2) vad som måste göras och när. hon sprang fram till fönstret, och såg problemet. en ny Emma skulle inte dyka upp förrän Emma2 hoppade ut. Emma2 skulle ha kunnat ta över Emma3s kropp och flytta kudden, men det råkade vara kudden som Emma skulle sitta på i soffan. hon bedömde att det inte var ett problem. Emma3 skulle vara medvetslös länge nog för att Emma2 skulle kunna lösa det. Emma1 pustade ut. det gick att lösa trots allt, kanske inte perfekt men tillräckligt bra. Emma3 behövde bara se Emma2 i fönstret, så att hon skulle förtränga hela händelsen. detta skulle förhoppningsvis ge Emma2 eller Emma3 tid att slutföra uppdraget. Emma2 skulle aldrig hitta mannen, men det fanns märkligt nog en procedur för såna här tillfällen. Emma1 skulle skriva informationen på hennes kropp. hon skulle se det, och veta att det kom från henne själv. därefter skulle hon förtränga det. hon skulle upprepa manövern regelbundet, och när hon hade funnit alla andra så skulle hon kunna avsluta uppdraget och återvända. det var teorin. ingen hade varit i den här situationen, åtminstone ingen som överlevt och fortsatt existera. Emma hade huvudvärk. hon hoppades att hon tänkt rätt. det fanns ingen tid att tänka efter. hon började klättra uppför stupröret. det var ganska lätt. hon kikade in i sovrummet, och såg liket på golvet. det lättaste hade varit att ta hennes kropp, men hon kanske skulle ramla ner. det fick gå. hon slog upp ögonen och såg upp i taket. i samma ögonblick hörde hon en tung duns utanför. hon grimaserade av smärta, fast hon inte kände något. hon hade just kommit på fötter när Emma2 steg in. hon såg oförstående på Emma1. Emma1 förklarade situationen, medan Emma2 rynkade pannan. "Har du... jag verkligen tänkt igenom det här?"
Emma1 suckade irriterat. "Jag har tänkt och tänkt, och vi måste se till att du, eller någon av våra framtida jag, löser detta. Annars dör vi här. Jag kommer dö här, men någon måste se till att Emma överlever."
hon började gråta. Emma2 fick henne att sätta sig på sängen, och kramade henne. Emma1 tystnade, och Emma2 började tänka högt. "Jag önskar att det fungerade, men det gör det inte. du kan inte skriva på mig och sedan försvinna, för då har du aldrig funnits. jag måste hålla dig vid liv, annars kan jag inte räkna ut vad som har hänt. vi kan inte stanna här, för tillslut kommer jag inte kunna förtränga mer. varje ny Emma kommer trolla bort den förra, och tillslut kommer vi inte kunna lämna huset, för vi kommer att ha använt alla lik här."
Emma1 såg vädjande på henne. "du vet livslögnen, när man måste inbilla sig saker för att överleva. kan inte du kopiera mina minnen?"
Emma2 skakade sorgset på huvudet. Emma1 började gråta igen, och lade huvudet i hennes knä. Emma2 tänkte efter igen. "Hur kunde jag kyssa dig om det var en barriär mellan oss?"
Emma1 gnydde lite. "barriären som håller oss inne är lite längre ut än den som håller oss ute. gör det nån skillnad?"
Emma2 skakade på huvudet. "antagligen inte. jag har ont i hjärnan. allt känns så logiskt."
Emma1 skrattade. "Allt var ologiskt innan, men nu måste vi vara raketforskare."
"kanske inte." sa Emma2. "två kopior kan inte existera i samma zon, så jag kan inte komma ut till dig och du kan inte komma in till mig. vi skulle kanske kunna utnyttja mellanrummet, och byta zon med varandra på nåt sätt, men det hade aldrig gått. jag kan inte lura mig själv på det sättet."
"vad ska vi göra då? Ropa på mamma?"
Emma2 klappade henne ömt. "säg inte såna hemska saker. jag vet vad vi ska göra. jag ska sitta kvar här, och ge dig så mycket tid jag kan. du ska hitta pappan och klara uppdraget."
Emma1 tvekade, men gav tillslut med sig. de kramades en sista gång. "Jag älskar dig." viskade Emma2.
hon lade sig ner på sängen, med en kudde över huvudet. Emma1 såg på henne en sista gång. "älskar dig också."
hon vände bort blicken och började tänka. hon hade undersökt alla rum utom källaren. hon gick ut i hallen, och fann att trappan var helt normal. det var bara att gå ner som vanligt. hon fann källardörren mitt emot föräldrarnas sovrum. trappan var brant, men hon klarade det utan problem. hon tryckte på en strömbrytare, och en naken glödlampa lyste upp det lilla utrymmet. hon fick en chock. upphissat i taket hängde liket efter en ung kvinna. hon var naken, och man kunde tydligt se att hon blivit knivskuren flera gånger i buken. Emma var förvirrad. hon hade bara väntat sig fem kroppar. nu såg det ut att bli sju. hon kände sig yr, vilket inte bara berodde på att kroppen hon bar hade blivit strypt. hon längtade efter att komma ut ur den här hålan. fadern var inte här heller, och det var bråttom. hon svepte med blicken över källaren, och gick sedan tillbaka upp. det kunde finnas begravda lik, men det hon sett räckte. det fanns bara ett ställe kvar att leta på, så hon gick mot vardagsrummet. där tvärstannade hon. den unge mannen med det förvridna ansiktet hade just klättrat in i huset, oberörd av glassplittret. Emma stod blickstilla en sekund, osäker på vad hon skulle göra. sedan frigjorde hon resolut sin ande. hon fann hans kropp lätt, men hon stöttes bort. anden återvände till tjejen, som dråsat i golvet när hon lämnat henne. det värkte i hela kroppen, men hon tvingade sig på fötter. det fanns bara en sak att göra. hon sprang tillbaka genom korridoren, och in i sovrummet. det fanns ett fönster som vette mot bakgården. hon öppnade det och såg ut. hon drog snabbt in huvudet igen. hennes mamma stod utanför, lyckligtvis vänd ifrån henne. Emma svalde. det fanns ingen utväg. hon sprang in i garderoben, och försökte täcka sig med den trasiga dörren. hon såg på kvinnan och barnet. sedan tittade hon lite till. sedan stirrade hon. de gömde sig inte alls från en galen mördare. kvinnan hade gömt sig med sin son, och hon var just i färd med att göra något äckligt med honom. Emma grimaserade. hon måste ut ur det här jävla huset. hon hörde sovrumsdörren öppnas, och slöt ögonen. hon visste att hennes kropp var för långt bort, men hon visste att hon måste försöka. hon frigjorde anden, och flöt iväg genom väggarna. hon kände sin kropp långt långt bort. det gjorde ont att färdas såhär långt, som att hålla andan för länge. hon insåg försent att det var omöjligt. hon kunde inte nå målet, och det var för långt att återvända till den strypta tjejen. hennes ande började lösas upp. hon ville skrika, men hade ingen röst. plötsligt var det något som grep tag i henne. hon kunde plötsligt andas igen. hon var tillbaka i sin egen kropp. hon började gråta av skräck och lättnad, och hon kände en tröstande hand som strök henne över bröstet. "seså. mamma är här nu."
Emma såg upp på kvinnan, och log tillitsfullt. modern lyfte upp henne och förde henne till bröstet. hennes kropp blev lättare igen. bikinin ersattes av en blöja, och henne tankar blev enklare. "drick, min älskling. drick så blir allt bra igen."
Emma lydde sin mammas mjuka röst. en varm lullighet fyllde henne. den svepte bort minnet av vem hon var och varför hon var där. modern befriade henne från blöjan, och höll upp henne framför sitt kön. Emma såg att det verkade växa och vidgas, men förstod inte innebörden. "snart, lilla gumman, ska du få det varmt och skönt, för alltid."
precis som förra gången, avbröts det hela och återgick till det normala. hon var fortfarande lullig, bara vagt medveten om att hon hade trosorna nere vid knäna. blicken klarnade lite, och hon såg sig själv slåss mot modern och den unge mannen. det var Emma2. Nej, det var kvinnan i duschen, buren av Emma2. Emma1 kom på fötter, drog upp trosorna och hjälpte till. Emma2 log. "jag visste att du skulle behöva hjälp."
Emma1 log tillbaka. "de har inte ens chans mot oss båda."
Emma2 rynkade pannan. "nej, du måste gå. jag vet inte hur länge jag kan vara här. hitta fadern. jag lockar bort dem."
Emma1 medgav motvilligt att hon hade rätt. "tack!"
"schysst bikini, förresten. var hittade du den?"
Emma1 suckade. hon lämnade sitt senare jag åt sitt öde, och sprang mot framsidan av huset. Emma2 räckte ut tungan mot motståndaren. "jag hatar dig. jag hatar dig."
Sedan flydde hon, så fort hon kunde. hennes snabbaste tog henne långt. Emma1 såg inte när hon tillslut föll. Modern gränslade henne. en sträng sköt ut från hennes navel till Emmas, och Emma började långsamt upplösas. kvinnan stod framåtböjd, och den unge mannen kom mot henne bakifrån. han hade inte en tanke på att förfölja Emma1, och kvinnan skulle vara upptagen länge. Emma kom till framsidan av huset, och fortsatte mot bilen. det var den enda platsen där hon inte varit än, förutom förrådet under balkongen. mycket riktigt satt det en man i framsätet, på förarens plats. han hade satt geväret i knät, och sedan tagit pipan i munnen och tryckt på avtryckaren. Emma rös. hon övervägde att öppna och titta närmare, men lyckligtvis behövdes inte det. marken skakade under henne, och ett skinande vitt maskhål öppnades några centimeter över marken. uppdraget var slutfört. hon hade velat se tillbaka på huset en sista gång, men det var bäst att inte vända blicken från portalen. det var mycket hon inte förstod, men det fanns tid att fundera över det senare. hon log brett, tog av sig bikinin, och hoppade.

 
Skräck | | Kommentera |
Upp