thomasl.blogg.se

Det var en lastbil som körde framför mig, när jag var på väg till min familj. Den svängde våldsamt hit och dit, och jag antog att föraren var full. Det såg riktigt illa ut och jag hoppades att ingen skulle komma till skada. Jag hade radion på och ibland rapporterade de såna saker, men nu var det alldeles tyst. Jag backade lite för att inte vara för nära när det väl hände. Det var säkrast så. Det var en vanlig lastbil från något åkeri jag hade sett hundratals gånger tidigare trodde jag. Det var konstigt att de inte hade bättre koll på sin personal, att sådant kunde hända. Plötsligt förlorade bilen greppet om vägen, och den åkte rakt i spenaten och försvann. 

Nu fanns det inte så mycket jag kunde göra, så jag bestämde mig för att fortsätta. Det var bara några minuter kvar tills jag skulle sitta hos mamma, och äta hennes gryta. Min flickvän Elsa skulle också vara där. Hon hade ofta varit hemma, och jag var inte nervös. Det skulle faktiskt bli ganska trevligt. Pappa och lillasyster skulle också komma. Hon bor fortfarande hemma. Hon heter Mia. Vi kommer också väldigt bra överens, faktiskt hon tyckte jag var överbeskyddande ibland. Det är väl bara så storebröder är antar jag. Hon verkade alltid så sårbar, men skenet bedrog. Hon hade blivit anfallen av en grupp män i en gränd, och spöat dem alla ordentligt. Vi var så stolta över henne. Jag slutade tänka på lastbilen och tänkte på trevligare saker. Min familj var ovanligt uppspelt. 

Mamma hade vunnit tiotusen på lotto och ville resa till Bahamas. Jag gillar inte att resa långt, men jag stämde in. Jag och Elsa satte oss i soffan. Det blev mörkt tidigt och det var ganska romantiskt. Mia retade oss. Hon var nog avundsjuk. Jag berättade i förbigående om lastbilen, men det glömdes snabbt. Vi drog oss snart tillbaka tillsammans. Jag var glad att hon var där med mig. Jag hade gått så många år ensam. Hon förstod hur jag kände för hon hade varit i samma situation. Vilken tur vi hade. Det dröjde inte länge innan vi somnade. Jag sov oftast bra, men den här natten var annorlunda. Jag kunde inte sluta drömma om den där jävla lastbilen. Jag var så rädd för föraren. 

Redan när jag såg den första gången hade jag känt att något var fel, riktigt jävla fel. Det var förstås inte rätt. Det var farligt. Men det var något annat med den också. Jag vaknade och berättade för Elsa vad som hänt. Hon försökte lugna mig. Det var inget. Det var bara någon som tagit droger. Han låg säkert död i ett dike nu. Det var sorgligt, men inte mycket att göra åt. Jag kollade på nyheterna på min mobil. Det stod inget. Jag tyckte att de borde ha hittat den vid det här laget. Jag gav upp och lade mig igen. Jag sov inte mycket och var trött på morgonen. Jag bestämde mig för att åka tillbaka dit och kolla. Mia skulle komma med mig dit. 

Lite senare stannade jag bilen vid vägkanten. Jag visste precis var det var, men inget syntes. Vi gick in i skogen. Jag ville egentligen inte ha lillasyster med mig, men hon envisades. Jag saknade Elsa, men hon måste jobba. Det var faktiskt skönt att inte vara helt ensam. Vi såg spår efter hjulen. Föraren verkade märkligt kompetent. Det var som om han var på väg någonstans. Jag sökte i minnet. Den här vägen, om man kunde kalla den det, ledde ner till sjön. Han kanske hade något hemligt möte där. Vi kunde inte göra annat än att fortsätta gå. Det hade snöat under natten, men det skulle nog inte ligga kvar mer än några timmar. Sjön hade inte frusit heller. Annars brukar pappa och jag åka skridskor på sjön på vintrarna. 

Sjön var alldeles blank. Vi kom precis till en liten stuga man kunde hyra för aktiviteter. Det var ganska dött vid den här tiden på året. Vi knackade, men fick inget svar. Mia gick runt huset. Hon ropade plötsligt på mig. Hon lät svag, och jag blev orolig. Jag skyndade mig runt och fann att vi inte var ensamma. De andra var långt borta. De stod kanske hundra meter bort. Jag räknade till tolv. De rörde sig slött och ryckigt. Jag hade tänkt ropa på dem, men Mias blick fick mig att låta bli. Något var fel. Mia viskade att hon kände igen dem, och att vi måste springa nu. Jag trodde henne. Vi skyndade oss tillbaka till bilen, men den hade försvunnit. Hur var det möjligt? 

Konstigt var det, men det var inte mycket att göra utom att börja gå inåt stan. Vi var ordentligt klädda, så det var inget problem. Vi kunde ringa och be om hjälp. Det hade faktiskt varit det bästa med tanke på situationen, men vi ville inte göra det. Det var som om vi bad om det. Det hände kanske fem minuter efter att vi gått. Vi hörde steg bakom oss, och fick syn på en spritt naken kvinna som kom emot oss. Det kanske hade varit spännande under andra omständigheter, men nu blev vi båda ganska rädda. Jag ropade till henne, men hon tyckte inte förstå mig. Hon verkade vara helt borta, drogad kanske. Det kanske hade varit hon som kört lastbilen, men varför var hon naken? Jag förstod inte. 

Först när hon kom närmare såg vi att hennes ansikte var vanställt. Hon hade djupa sår på kroppen också. Det förvånade mig att hon levde, fast det kanske hon inte gjorde. Vi förstod vad hon var. Det var bäst att springa. När vi vände oss om såg vi att det var försent. Resten av skaran hade genskjutit oss medan vi var upptagna med att stirra på den nakna kvinnan. Vi skulle inte komma undan nu. Å andra sidan var de inte så snabba som vi. Vi kanske skulle kunna springa ifrån dem. Det bästa alternativet var nog att springa mot kvinnan. Det var åt fel håll, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att vi överlevde. De här människorna verkade otroligt slöa, så de kanske inte var så farliga som de såg ut. 

På det tredje började vi springa. Jag var helt oförberedd när kvinnan bara hoppade på mig. Hon bett vildsint efter mig som något djur. Mia sprang in i henne och började springa. Jag önskade att hon bara kunde springa. Det var onödigt att vi båda skulle dö här. Kvinnan förlorade sitt grepp om mig, och vi började springa igen. Nu var vi riktigt rädda. Jag hade klarat mig oskadd, men senare fick jag veta att min lillasyster hade blivit biten. Hon sa dock inget om det nu. Jag tog fram mobilen och försökte ringa efter hjälp. Jag hade ingen täckning så det var bara att fortsätta. Vi hade dock tur, från oväntat håll. Vi hörde en bil bakom oss. Det var min. Den stannade tvärt och någon ropade åt oss. 

Jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag kände mig som om jag skulle dö. Bilen kördes av en ensam man. Han luktade illa, och påminde lite om den nakna kvinnan. Han sa inte mycket innan vi kom iväg. Han bara röt åt oss att rappa på. Det visade sig att det var han som hade kört lastbilen. Han var en zombie själv. Märkligt nog hade han inte tappat huvudet som de andra. Det hade dock varit nära. Han visste inte varför det hade skett ett utbrott här. Det var knappast svenska regeringens fel. Någon måste ha något hemligt labb här i närheten, som de stackars satarna hade flytt från. Det var det han måste hitta innan han blev galen. Han undrade om vi ville hjälpa. Det var förstås alldeles för farligt. Jag blev förvånad när min syster ville göra det. Jag visste inte om hon var förförd av mannen. Jag måste i alla fall hjälpa till. 

Det enda vi kunde göra var att återvända till sjön. Zombierna var fortfarande kvar där. Mannen var lyckligtvis beväpnad. Han hade ett imponerande gevär. Det var nog det lillasyster tände på. Monstrena såg oss inte när vi tog oss in. Väl därinne hittade vi en nybyggd hiss. Den var låst, men vår ledare kunde koden. Vi vågade inte fråga hur han visste det. Vi steg in och påbörjade en lång färd nedåt. Lillasyster hade blivit blek och andades tungt. Nu insåg jag varför vi var här. Jag bönade och bad mannen att rädda henne. När vi kom ner till botten gick frälsaren först. Han påminde om Arnold eller Stallone. Han måste ha jagat dem i många år. 

Nu verkade det vara över. Det var ett labb. Rakt framför oss fanns ett låst skåp fullt med rör. Mannen började jobba på låset. Jag var ivrig och märkte inte att lillasyster hade slutat andas. Men hon rörde sig fortfarande. Mannen vände sig plötsligt om och avfyrade ett skott. Det träffade henne i benet och hon backade. Då började ett larm tjuta. Syster anföll mig. Jag tog henne och höll armarna bakom ryggen. Mannen fick äntligen upp skåpet. Han injicerade sig själv, och gav den sedan till stackars Mia. Vi tog henne under armarna och skyndade mot trappan. Hissen var låst, så vi fick gå. Vi lyckades precis undvika en grupp män i uniform. Min älskade syster skulle bli helt frisk.