Carrie
Carrie, av Thomas Lindroth
Lisa skakade av köld. Hon stod på perrongen och väntade på bussen. Hon var lättklädd för årstiden och det var rått och kallt. Hon tittade för hundrade gången efter bussen, men den verkade aldrig komma. Hon var alldeles ensam. Det var inte så långt ifrån staden, men hon hörde inga ljud av mänsklig aktivitet. Hon suckade. Ibland kändes det lönlöst att gå upp på morgonen. Hon önskade att hon hade kunnat ligga kvar under det varma täcket med Sean. Hon gillade sitt jobb, men det var inget hon skulle vilja göra resten av livet. Hon gick och satte sig inne i busskuren igen. Hon tänkte att hon måste köpa ordentliga ytterkläder. Det dög inte att gå omkring och frysa. Hon tittade på klockan igen. Bussen var nästan en halvtimme försenad. Om det inte hade varit för att hon hade åkt samma sträcka hundratals gånger hade hon undrat om hon hade läst tabellen rätt. Det hade hon förstås. Kollektivtrafiken i staden var fruktansvärt eftersatt. Efter vad hon hade hört var det likadant i hela staten. Ibland funderade hon på att flytta söderut, till värmen. Hon tyckte att Florida lät trevligt. Hon skakade på huvudet. Det skulle förstås aldrig bli av. Hon hade för mycket som band henne här. Hon hade sina föräldrar och sitt jobb. Han skulle aldrig kunna flytta. Hon hade sin pojkvän också. Hon var beredd att stanna bara för hans skull. Nu var han på väg till San Francisco på kurs, och skulle vara borta två veckor. Det var en av anledningarna till att hon var på dåligt humör. Samtidigt var det skönt att ha två hela veckor när hon inte kunde förstöra deras förhållande. Hon var lite negativ ibland, men om hon skulle vara ärlig så ville hon egentligen inte flytta. Hon hörde hemma här. Hennes liv skulle inte vara enkelt. Hon avbröt sina dagdrömmar för att gå och titta efter bussen igen. Hon stampade irriterat i marken. Det var inte likt henne att uttrycka ilska på det sättet. Hon var en väluppfostrad flicka. Det gjorde ont att medge det, men det var sant. Nu började till och med hon få nog. Hon funderade allvarligt på att gå hem och lägga sig igen. Det visade sig dock att hon inte behövde göra det. En bil stannade vid busshållplatsen. Det var en gammal rostig Volvo. Rutan vevades ner och en ung man stack ut huvudet.
- Hej! sa han glatt. Vill du ha lift?
Lisa tvekade. Hon hade hört många otäcka historier om liftare. Hon visste att det mest var myter, men ändå. Det var inte säkert för en ensam kvinna att sätta sig i en bil med en främmande man. Han var snygg, men det var bara ytterligare en anledning att ta ett steg tillbaka och fundera på om hon borde göra det.
- Vart ska du? sa hon.
Han log vänligt. - jag och min flickvän är på väg till D.C. Vi har fått jobb på ett företag där.
Hon såg att han inte var ensam i bilen. Bredvid honom satt en kvinna i samma ålder, med långt silvervitt hår. Lisa såg inte mycket av henne. Det var goda nyheter att han hade en kvinna i sällskap. Det talade för att han var säker, även om det inte alls var någon garanti.
- Ni ska åka långt, sa hon och log. Jag önskar att jag kunde följa med er.
Kvinnan lutade sig över så att hon såg henne ordentligt.
- Varför kan du inte komma med? Sa hon. Det vore kul.
- Jag kan inte, sa Lisa och skakade på huvudet. Jag måste till jobbet, och jag måste stanna och ta hand om mina föräldrar.
Kvinnan såg snäll ut, även om hon såg ut att vara ganska ytlig och utseendefixerad. Hon var hårt sminkad och hade dyra kläder. Lisa såg sig om efter bussen. Den syntes fortfarande inte till. Hon suckade inom sig.
- Vart ska ni nu? Sa hon. Jag ska till Stockton. Det är på rätt väg eller hur?
- Vi är på väg dit, sa mannen. Vi tänkte ta en paus där och sedan fortsätta till Springfield och sedan till Wahokey.
Lisa nickade. Hon hade inte så bra lokalsinne. Hon hade dessutom ingen egen bil, så hon hade ingen riktig känsla för var städerna låg i förhållande till varandra, men det lät rätt. Wahokey var ganska litet. En av hennes kollegor hade en syster där. Kollegan kom därifrån, men det var för långt att pendla. Lisa fattade ett beslut.
- Jag kommer med er, sa hon, om ni har plats för mig.
Hon insåg genast att det hade varit en dum fråga.
- Annars hade jag inte frågat, sa mannen och log. Hoppa in i baksätet!
Det var en lättnad att komma in i värmen. Hon blev genast lite gladare. Mannen vände sig mot henne.
- Jag heter Dan, sa han. Det här är min flickvän Becky.
Becky log. Det var ett ganska trevligt leende, inte alls tillgjort. Lisa log tillbaka.
- Hej! sa hon. Jag heter Lisa.
De nickade. Dan vände sig mot vägen igen. Han såg på henne i backspegeln.
- Trevligt att träffas, Lisa! sa han. Vi sticker väl direkt.
Med dessa ord tryckte han på gasen. Det bar av mot Stockton. Medan de åkte pratade de. De berättade för Lisa att de kom från norra Maine, precis vid gränsen mot Kanada. De hade stannat på ett motell under natten och kört tidigt på morgonen. De hade turats om att köra. De hade planerat att Dan skulle köra till Wahokey, och sedan skulle Becky köra ungefär lika länge, ända till staden som aldrig sover. De skulle stanna där några dagar innan de fortsatte mot D.C. Lisa önskade att hon kunde följa med. Det kändes som evigheter sedan hon hade varit i New York. Det hade varit trevligt att åka dit, fast det skulle vara lika kallt som här. Hon hade en kusin som hon kunde krascha hos några dagar. Sean var ändå borta i två veckor. Hennes föräldrar skulle klara sig, och hon skulle inte ha några problem med att jobba igen det. Hennes chef tyckte att hon jobbade för mycket. Hon visste att hon inte skulle göra det. Hon var alldeles för dålig på att göra impulsiva saker. Hon visste inte hur många spännande tåg hon hade missat i sitt liv för att hon inte hade vågat eller ens velat hoppa på. De kom fram till Stockton tre kvart senare. Paret tänkte stanna och äta hamburgare. De erbjöd Lisa att komma med. Hon var inte hungrig. Hon gillade inte ens snabbmat, och hon ville behålla sin platta mage. Det största problemet var att hon redan var försenad. Hon visste inte vad det var, men hon bestämde sig för att följa med dem. De satte sig inne på restaurangen och beställde sin mat. Lisa bad om en påse morötter och ett glas vatten. Servitören, en liten pojke i tonåren, såg på henne som om han undrade vad hon gjorde där alls. Hon fick dock sina morötter utan problem. De pratade mellan tuggorna. Lisa fann att hon gillade paret, särskilt mannen. Becky var snäll, men ändå inte hennes typ. Hon visste inte om tyckte mindre om henne för att hon var tjej och för att hon var snyggare än hon. Hon försökte att inte vara sån, och hon tyckte att hon oftast lyckades. Hon hade ett gott förhållande till de flesta kvinnor i sin omgivning. Hon var frestad att följa med dem åtminstone till New York, men hon visste fortfarande inte hur hon skulle kunna. Halvvägs genom samtalet ringde mobilen. Hon ursäktade sig och gick ut i kylan. Det hade börjat blåsa och hon kände ännu mer hur dåligt klädd hon var. Det var hennes chef som ringde. Lisa förklarade sin situation. Hon berättade att hon hade liftat med ett par till Stockton, och att hon kunde vara på plats på några minuter. Chefen hade dåliga nyheter. Ledningen hade bestämt sig för att flytta till California istället. Det var bättre klimat där. Lisa kände besvikelsen som en stor klump i sitt bröst. Chefen sa att flytten skulle ske om en månad. Lisa var högt värderad, och hon var välkommen att följa med om hon ville och kunde. Lisa lade på. Hon stod en stund och tänkte över sin situation. Hon var illa ute. Hon var en vanemänniska och ganska neurotisk till sin natur. Nyheten fick världen att snurra runt henne, och hon var nära att falla i snön. Hon skulle knappast få ett lika bra jobb de närmaste åren. Hon skulle behöva utbilda sig, och det hade hon inte råd med. Hon skulle inte kunna stanna kvar, men hon måste stanna kvar för att ta hand om föräldrarna. Det gick inte ihop. Hon föll inte. Istället började hon skratta hysteriskt. Hon hörde inte att dörren bakom öppnades. Någon tog tag i henne bakifrån och höll om henne. Det var Becky. Lisa vände sig om. Den unga kvinnan såg oroligt på henne.
- Hur mår du? sa hon.
- Jag vet inte, sa Lisa och log skevt. Jag är bara lite förvirrad.
- Det är så jag känner jämt, sa Becky vänligt. Jag är van. Vill du berätta?
Lisa nickade. Hon berättade. Becky såg uppmärksamt på henne. Kylan verkade inte störa henne, trots att hon var ännu mer lättklädd än Lisa. När hon var klar nickade hon.
- Jag förstår att du gillar ditt jobb, sa hon. Jag är ledsen. Du har inget här längre. Jag tycker att du ska följa med oss.
Lisa tvekade bara några sekunder. Sedan nickade hon.
- Jag följer gärna med er, sa hon. Det är bara det att jag inte har någon packning. Jag har bara ett ombyte kläder.
- du kan låna av mig, sa Becky med ett varmt leende. Vi är ungefär lika stora. Jag har en hel garderob med mig.
Lisa var inte riktigt bekväm med att låna andras saker. Hon gillade inte att stå i skuld till folk, eller att det kunde bli oklart vems saker som var vems. Hon gick emot sin natur och sa ja. Hon ville inte vara till besvär och tvinga dem att åka tillbaka hela vägen till hennes hus. Då skulle de kanske dumpa henne. De gick in igen. Dan blev glad när han hörde att hon skulle med. De lämnade Stockton några minuter senare. Becky satt bakom ratten. Hon körde hellre än bra. Bilen flög fram genom vinterlandskapet. Lisa skulle ha erbjudit sig att köra om hon hade haft körkort. Hon kände sig spänd. Hon hade slutat oroa sig för att de skulle våldta henne. Nu oroade hon sig istället för att de skulle tröttna på henne och kasta ut henne. Hon visste att de inte skulle göra det, men det var sådan hon var. Hennes känslor var hennes fiende och hon fick kämpa varje dag för att hålla dem i schack. Hon hade inte koll på hur långt det var till New York. Dan trodde att de skulle komma fram imorgon kväll. De fick snart slut på samtalsämnen. De satte på radion istället. Lisa kunde inte göra mycket annat än att luta sig tillbaka i sätet och lyssna på musiken. Hon hörde Dan och Becky viska med varandra i framsätet. Hon hörde inte vad de sa. Hon hade en känsla av att de pratade om henne, men hon frågade inte. Hon tänkte bara ytligt på framtiden. Dan och Becky kanske kunde skaffa ett jobb åt henne i New York eller D.C. Hon visste inte hur hon skulle göra med Sean och föräldrarna, men hon orkade inte tänka på det just nu. Hon slumrade till lite, men det varade inte i mer än några minuter. Det skakade för mycket. Trots det kände hon sig ganska avslappnad. Hon var på väg någonstans. Det kändes som om hon hade stått och stampat på samma plats i hundra år. Hon var orolig för framtiden, men för en gångs skull lyckades hon skjuta undan tankarna. Hon lyssnade på musiken. De hade satt på någon klassisk musik, kanske Mozart. Hon hade aldrig lärt sig alla de där svåra utländska namnen. Hon hade aldrig gillat den sortens musik. Hon ville vara en intellektuell och allmänbildad person, men på det området hade hon inte lyckats. Hon fortsatte att somna och vakna ett tag. Sedan blev vägen jämnare, och hon kunde sova längre perioder. Hon var bara vagt medveten om vad som hände omkring henne. Hon tyckte sig uppfatta att Dan också somnade. Han hade sovit dåligt under natten, så det var inte så konstigt. Hon fortsatte sova, bättre än hon hade gjort på länge. Hon vaknade inte när bilen plötsligt stannade.
Hon vaknade inte förrän flera timmar senare. Först visste hon inte alls vad som hade hänt. Sedan återkom minnet av paret och bilen. Hjärnan klarnade lite mer. Hon kände att något var väldigt fel. Hennes tankar var långsamma, som om hon hade blivit drogad. Hon låg på marken. Det var mörkt och kallt. Hon lade sig på rygg och lyssnade. Hon hörde inget. Hon kände att hon var inomhus. Det var ingen vind som blåste henne i ansiktet. Hon låg där några minuter och försökte samla sig. Sedan reste hon sig. I samma ögonblick hörde hon avlägsna steg som kom närmare. Någon hade hört att hon hade vaknat. Hon började bli rädd. Hon såg sig om efter ett tillhygge, men inget syntes till. Stegen blev tydligare och tydligare. En dörr öppnades och det blev lite ljusare i rummet. Det var fortfarande för mörkt för att se ordentligt, men hon urskiljde tydligt Dans ansikte.
- Vad har hänt? sa hon och såg oroligt på honom. Var är vi?
- Kom med mig och håll tyst, sa han och tog hårdhänt tag i hennes arm.
Hans röst lät hotfull. Lisa vågade inte annat än att lyda. Han ledde henne ut ur cellen, eller vad det nu var, genom en svagt upplyst korridor. Det fanns ingenting som kunde ge någon information om var de var, eller ens om det var natt eller dag. De gick igenom en annan dörr. Lisa bländades av ett starkt ljussken. När ögonen vande sig såg hon bara ännu en korridor. Den var dock ganska kort. Det kändes lite som ett sjukhus. Nästa dörr ledde mycket riktigt till ett sjukrum. Det fanns inte mycket där. Det fanns ett bord, en säng och några stolar. I sängen låg en människa. Lisa fick en känsla av att det var en kvinna, fast ansiktet var så obeskrivligt rynkigt att det var svårt att avgöra. Den sjuke såg på henne när hon kom in. Hon kunde inte avgöra vad blicken uttryckte för känslor. Den var bara trött. Dan gick fram till sängen och tog den sjukes hand. Den var liten och skör, och den var lika rynkig som ansiktet.
- Carrie, det här är Lisa, sa Dan mjukt. Hon är precis vad vi har letat efter, en perfekt match.
Cari nickade. Hennes läppar rörde sig, men Lisa hörde inte. Dan nickade. Sedan tog han Lisas arm igen.
- Följ mig! sa han.
Hon gjorde ett lamt försök att streta emot, men han drog bara hårdare i henne så det gjorde ont i armen. De gick vidare genom den starkt upplysta korridoren. Nästa rum var en operationssal. Lisa började bli riktigt rädd. De skulle göra något med henne. I rummet stod en kort kvinna klädd för operation. Hennes ansikte var nästan helt täckt. Hon såg på Dan. Han nickade. De instruerade Lisa att klä av sig och lägga sig på en brits mitt i rummet. Hon vågade inte annat än att lyda. Hon darrade som ett asplöv, och inte bara för att det var kallt i salen. Hon såg Dan och kirurgen viska med varandra. Sedan kom kirurgen och satte en spruta i hennes skinka. Hon märkte först ingen effekt, men ett ögonblick senare var hon medvetslös.
*** 2
Det gjorde ont i hela kroppen när hon vaknade. Hon kämpade mot smärtan ett ögonblick, tills hon inte klarade mer. Hon måste skrika. Hon skrek som hon aldrig hade skrikit förr. Hon var bara vagt medveten om att hon befann sig i en uppvakningssal på ett sjukhus. Det var fullt av folk överallt. Alla kunde se hur hon led, men ingen brydde sig. Hon var inte den enda. Tillslut kom en läkare och satte sig på sängkanten. Han bar på en bunt papper, troligen en journal, som han läste i. Han såg vänligt på henne. Hon gnisslade tänder. Smärtan hade inte avtagit.
- Jag förstår att ni har väldigt ont, miss Ericsson, sa han vänligt. Oroa er inte. Det kommer att gå över snart.
Han gjorde en tankepaus.
- Operationen gick bra, faktiskt över förväntan, sa han.. Ni kommer att bli fullt frisk. Det är mycket bättre än vi hade kunnat hoppas på.
Lisa lyckades tala. Hennes röst lät främmande.
- Var är jag? sa hon.
- Vi var rädda för att det här skulle hända, sa läkaren och log. Oroa er inte! Minnet kommer snart tillbaka. Ni befinner er på sjukhuset i Kauping.
Hon nickade. Hon kände till staden, även om hon aldrig hade varit där. Hon förstod inte vad som hade hänt. Ena stunden hade hon åkt bil med det trevliga paret från Maine, och nu låg hon på sjukhus.
- Vad har ni gjort med mig? sa hon.
- Vi har gjort er bättre, sa läkaren och fortsatte le. Ni kommer att bli helt återställd igen. Kommer ni ihåg vad ni led av?
Hon skakade på huvudet.
- Ni hade cancer i lungorna, miss Ericsson, sa han och nickade bekräftande till sina ord. Den hotade att sprida sig genom hela er kropp om vi inte tog bort den. Det var ett farligt ingrepp, men det var tur att vi gjorde det.
- Varför kallar du mig för miss Ericsson? sa hon och såg oförstående på honom.
Han fortsatte le. Det verkade vara hans enda ansiktsuttryck.
- Är inte det ert namn? sa han.
Han läste i sina papper igen.
- Miss Carrie Elizabeth Ericsson står det i mina papper, sa han. Jag hoppas att det är ni, annars har vi räddat någon annans liv.
Lisa skruvade på sig. Carrie lät bekant. Hon var inte helt säker på att det var hon. Hon tyckte att hon hette Lisa, kanske Liz. Det måste vara hennes mellannamn. Hon nickade.
- Jag tror att det är jag, sa hon.
- Jag trodde väl det, sa läkaren. Ni ska se att det snart kommer tillbaka. Ni behöver bara ta ledigt några dagar. Vad var det nu ni jobbade med?
Lisa ansträngde sina grå celler. Hon var inte säker på vad hon jobbade med. Hon skakade på huvudet. Läkaren tittade i sina papper.
- Ni var visst servitris, såvitt jag kan se, sa han.
Hon nickade. Det lät inte rätt, men det ringde en klocka.
- Hur snart får jag åka hem igen? sa hon sorgset.
- Ni får inte åka hem än är jag rädd, sa han och skakade medlidsamt på huvudet. Ni har amnesi, och ni kan skada er själv. Dessutom har ni så ont.
Han såg frågande på henne.
- Kan ni stå upp? sa han.
Det gjorde fruktansvärt ont, men hon ville kunna stå upp. Hon skulle nog känna sig mindre hjälplös då. Hon tog sig upp på armbågarna och slängde benen över sängkanten. Det gick inte som hon hade tänkt sig. Hon hade fallit om han inte hade fångat henne. Hon hade tappat balansen för att hon plötsligt hade insett att det inte var hennes kropp som låg där. Hon satt upp i sängen och såg skräckslaget på honom.
- Det här är inte jag, sa hon. Vad har ni gjort med mig?
- Många av våra patienter känner att vi har förändrat dem när vi har varit inne och rotat, sa han och tog hennes hand, men jag försäkrar er att ni kommer att känna er som er själv igen snart. Ni måste bara ge det lite tid.
- Jag måste tyvärr gå nu, sa han och såg på klockan. Ligg ni och vila er en stund! Det kommer att göra er gott.
Han visade på en knapp jämte henne.
- Ring om ni behöver något, sa han. Jag kommer tillbaka lite senare.
Hon skakade på huvudet. Hon hade fortfarande fruktansvärt ont.
- Kan jag inte få morfin eller något? sa hon.
- Ni har redan fått tillräckligt, sa han och skakade vänligt på huvudet. Vi vill inte att ni ska bli narkoman, eller hur?
Med dessa ord gick han. Lisa började gråta. Hon tryckte huvudet mot kudden och tittade upp i taket. Hon grät lika mycket av ilska som av rädsla. Hon fortsatte gråta några minuter. Sedan bestämde hon sig för att hon måste göra något. Hon kunde inte gå någonstans, så det enda hon kunde göra var att ringa efter hjälp. En ung sjuksköterska var snabbt på plats. Hon log vänligt mot kvinnan i sängen.
- vad behöver ni miss Ericsson? sa hon.
Där var namnet igen. Hon började vänja sig, men det kändes fortfarande främmande.
- Skulle jag kunna få låna en telefon? sa hon och tvingade fram ett leende. Jag vill ringa mina föräldrar och kolla att de är okej.
- Era föräldrar är döda miss Ericsson, sa sjuksköterskan och såg sorgset på henne. Jag är ledsen!
Lisa kände en stor, iskall klump i bröstet.
- De kan inte vara döda, sa hon. Jag skulle veta.
Hon blev genast osäker på sig själv. Hon hade trots allt amnesi. Sjuksköterskan skakade på huvudet.
- Era föräldrar dog när ni var liten, sa hon. Kommer ni inte ihåg det?
Lisa skakade på huvudet. Ögonen tårades igen, och hennes läpp darrade.
- Hur hände det? sa hon.
Sjuksköterskan var tvungen att tänka efter.
- Jag tror att de var med om en bilolycka, sa hon. Du var med dem när det hände.
Lisa kom ihåg det trevliga paret från Maine. Hon hade gillat dem. Hon hade åkt i deras bil och somnat i baksätet. Hon mindes inte varför hon hade varit där. Det hade bara känts rätt. Hon hade trott att hon var vuxen då, men hennes tankar var förvirrade och det kändes som något som kunde ha hänt för många år sen. Hon förstod plötsligt hur det hängde ihop. Hon började gråta högre. Hon kände sig fruktansvärt övergiven. Sjuksköterskan såg medlidsamt på henne.
- Vet ni någon annan jag kan ringa åt er? sa hon. Det står inget i mina papper.
- Nej, jag är ensam, sa Lisa och skakade på huvudet.
- Vill ni att jag ska stanna en stund? Sa kvinnan. Jag har mycket att göra nu, men jag kanske kan...
Lisa skakade på huvudet igen.
- Nej! sa hon. Jag vill bara vara ensam.
Sjuksköterskan nickade. Sedan kom hon på något. Hon stack handen i fickan och tog upp ett visitkort. Hon lade det på bordet jämte sängen.
- Ni kan ringa det här numret om ni behöver någon att tala med, sa hon. Det är en ideell förening som hjälper ensamma människor.
Lisa svarade inte. Hon fortsatte bara gråta. Sjuksköterskan gav henne en sista medlidsam blick innan hon gick. Hon önskade att hon kunde hjälpa kvinnan på något sätt. Tyvärr var hon inte ensam. Lisa slutade inte gråta, men det kom och gick med några minuters mellanrum. Hon önskade att hon kunde kväva sig i kudden och göra slut på smärtan. Kroppen skulle inte tillåta det, men det hindrade henne inte från att försöka några gånger. Tillslut gav hon upp. Hennes gråt blev till ett dämpat snyftande. Hon hade nästan glömt sin fysiska smärta för den psykiska. Tillslut somnade hon. När hon vaknade igen satt doktorn på sängkanten och såg vänligt på henne.
- Hur mår ni, miss Ericsson? sa han.
Hon var inte ledsen längre. Hon var inte glad heller. Hon hade bara en fruktansvärd känsla av tomhet i bröstet.
- Jag mår bättre, sa hon och nickade försiktigt. Jag har inte lika ont längre.
- Det gläder mig, sa han. Vill ni försöka stå?
Lisa nickade. Hon upprepade samma manöver som innan. Den här gången lydde kroppen henne. Hon tog några steg fram och tillbaka. Hon kände sig inte riktigt hemma i sin nya kropp, men hon började tro att det skulle gå över. Doktorn såg nöjd ut.
- Utmärkt! sa han. Jag trodde att det skulle gå fort.
- Har ni kommit på något mer? sa han och såg henne i ögonen. Ni har inte skadat huvudet, så det borde inte vara permanent. Lite sömn brukar hjälpa.
Lisa undvek hans blick. Hon var ledsen i ögat, och hade aldrig gillat att visa det
- Jag kommer inte ihåg mer, sa hon och skakade på huvudet.
Hon sa det inte till honom, men hon kom faktiskt ihåg ännu mindre än innan. Rättare sagt så hade hon börjat tvivla på saker hon hade varit säker på. Det kändes som om hon gick omkring med någon annans minnen i huvudet.
- Vad ska jag göra nu? sa hon.
Det var mest en retorisk fråga. Han nickade.
- Ni ska stanna här några dagar på observation, sa han. Sedan ska ni få komma hem igen. Vad som händer sen får vi se, men jag är säker på att det kommer bli bra.
- Tack så mycket, sa hon.
- Det är vårt jobb, sa han och log.
Han reste sig.
- En sköterska kommer snart och visar er till ert rum, sa han. Jag måste gå nu, men vi ses snart igen.
Hon stod länge och såg efter honom. Hon upprepade hans ord för sig själv. - Hem.
Det dröjde inte länge innan sjuksköterskan kom och tog henne till ett privat rum. Hon visade en ryggsäck som tydligen tillhörde henne. Lisa kände inte igen den. Hon tackade sköterskan och gick igenom väskan. Hon hoppades att det skulle finnas något som talade om vem hon var. Hon hittade ett ombyte kläder. Hon tog inte på sig dem, men hon kollade om de passade. Det gjorde de, fast hon inte kände igen dem. Kläderna var neutrala. De kunde tillhöra vilken kvinna som helst, och kunde inte hjälpa henne. Hon hittade en handväska också. Den innehöll saker som kvinnor brukar ha i handväskan, som läppstift och tamponger. Hon hittade en spegel också. Hon såg på sitt ansikte. Hon kände igen sig själv, men bara vagt. Det var något obekant med det. Det var en liten spegel, men hon kunde titta på sin kropp också. Den kändes ännu mer främmande. Hon tänkte att det helt enkelt kunde bero på att hon hade varit sjuk länge. Hon skulle snart må bättre, åtminstone fysiskt. Mentalt såg hon inget slut på eländet. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Det var vackert väder. Hon öppnade långsamt fönstret och stack ut huvudet. Det blåste lite. Det svalkade behagligt. Hon såg ner. Hon trodde att hon var på femte våningen. Om hon hoppade skulle hon med säkerhet dö. Hon gjorde det inte. Hon drog in huvudet och stängde fönstret. Hon hade hittat en mobiltelefon i handväskan. Hon tog upp visitkortet och slog numret. Hon fick svar nästan direkt. Det var en ung man. Han lät trevlig.
- Hej! sa han. Det är Medmänniskorna. Jag heter George Petrie.
Hon satte sig på sängen med mobilen mot örat.
- Hej, jag heter Lisa, sa hon. Jag är på sjukhuset i Kauping. Jag har ingen att prata med, så...
- Jag är precis i närheten, sa han. Jag kan komma förbi om du vill.
Hon tvekade. Sedan ryckte hon på axlarna. Hon hade inget att förlora.
- Var ska vi träffas? sa hon.
- Vi kan träffas i cafeterian om en halvtimme, föreslog han. Det är lätt att hitta dit. Bara följ skyltarna.
Lisa avslutade samtalet. Hon satt ett ögonblick och stirrade framför sig. Sedan ställde hon sig upp. Hon hade fortfarande ont, men hon trodde att hon skulle klara promenaden. Hon gick och duschade och tog på sig sina egna kläder. Kläderna passade perfekt. Hon såg på sig själv i spegeln igen och skakade på huvudet. Hon blev inte av med känslan av att något var allvarligt fel. Hon visste inte om hon fick gå ut. Hon kanske måste vila. Hon tänkte att någon hade sagt det isåfall. Hon letade i handväskan efter en plånbok. Hon hittade en. Det fanns inte mycket i den, bara några dollar och ett id-kort. Hon tog upp det och såg på det. Det såg lite annorlunda ut än ansiktet hon såg i spegeln, men det var samma sak för alla. Hon hade aldrig träffat någon som inte såg ut som en bankrånare på sitt id-kort eller på passet.
Lisa försökte gå snabbt och målmedvetet ut till hissarna. Ingen frågade vart hon var på väg. Hon trodde inte att någon skulle göra det, men hon skyndade sig ändå. Hon kände sig lite lättad när hon ställde sig i hissen. Det visade sig att det var lätt att hitta till cafeterian. Det var ett ganska tråkigt ställe, med alldeles för lite grönt. Hon satte sig vid ett bord och stirrade i fjärran. Det var några minuter kvar. Hon visste inte hur hon skulle känna igen honom, men det skulle nog inte vara några problem. Det var inte så många där. Folk verkade hålla sig friska, alla utom hon. En servitris kom fram och frågade om hon ville ha något. Hon bad om en kopp kaffe. Den hade just svalnat tillräckligt när en ung svart man dök upp i cafeterian. Han såg ut som om han letade efter någon. Han kom fram till hennes bord och log.
- Ursäkta! sa hon. Är du Lisa?
- Det är jag tror jag, sa hon och nickade. Är du George?
- Det är jag, sa han. Kan jag sätta mig här?
- Självklart! sa hon.
Han satte sig ner och tecknade åt servitrisen. Han var tydligen en vanlig besökare där, för hon visste vad han ville ha. Hon satte en kopp kaffe och en chokladboll framför honom. Lisa berättade vad hon hade varit med om. Det kändes fortfarande som någon annans liv, men det kändes bra att tala om det. George lyssnade uppmärksamt. När hon var klar nickade han.
- Du har ingen lätt situation, sa han. Har du någonstans du kan ta vägen?
Hon skakade på huvudet.
- Jag vet inte mycket om mitt eget liv, sa hon. Jag kan vara miljonär utan att jag vet om det.
- Du kan sova hos oss, sa han, mig och min familj. Jag och min fru är med i Medmänniskorna. Det skulle inte vara något besvär.
Lisa log tillbaka. Det kändes konstigt att le. Hon hade ingen glädje kvar.
- Det gör jag gärna, men du måste låta mig betala om det visar sig att jag har pengar.
- Okej! sa han vänligt. No pressure!
- Är du säker på att du inte har några anhöriga alls? tillade han. De flesta brukar ha åtminstone någon.
Lisa tänkte efter, men det gjorde ont att använda hjärnan. Hon mindes något vagt om en kusin, men hon visste inget om henne eller om hon alls existerade.
- jag har för dåligt minne, sa hon och skakade på huvudet. Jag kommer nog ihåg det om några dagar.
De reste sig och skakade hand. Lisa var inte redo att kramas än. Han gav henne sitt nummer och bad henne ringa honom om hon behövde. Det kunde vara hans fru som svarade, men det var inga problem. De skildes åt. Lisa betalade sitt kaffe och gick tillbaka till rummet. Hon gick och la sig. Hon hade beställt koffeinfritt kaffe, och hon hade inga problem med att somna, fast hon hade mycket att tänka på.
*** 3
Hon kände sig på lite bättre humör när hon vaknade, men känslan av tomhet var förstås fortfarande där. Dagen förflöt ganska lugnt. Hon duschade och åt frukost. Den leende doktorn kom tillbaka och pratade med henne. Han var glad över hennes framsteg. Hon berättade om mötet med George. Doktorn sa att eftersom hon skulle ha folk som såg efter henne så kunde hon lämna sjukhuset redan samma eftermiddag. Lisa ringde och berättade för George. Han skulle komma och hämta henne med sin bil. Lisa visste inte hur hon kände inför att tillbringa natten med hans familj, men hon var försiktigt positiv. Hon gick omkring lite i sjukhusets park tills det var dags. Läkaren hade gett henne adressen till en lägenhet i Kauping som tydligen var hennes, men hon var inte redo att gå dit än. Hon hade ingen nyckel ändå, så det skulle bli krångligt att ta sig in. Hon skulle bita i kulan och ringa en låssmed eller något. Hon var rädd för vad hon skulle hitta där. Hon hade inget minne av att ha varit i Kauping tidigare. Hon hade visserligen amnesi, men hon tyckte ändå att det borde ringa en klocka. Hon sköt det på framtiden för tillfället. George kom och hämtade henne. Han var på gott humör. Hon gillade honom. Han gillade att prata, men han pratade tillräckligt lugnt för att man inte skulle tröttna eller bli irriterad på honom. Han och hans fru bodde i utkanten av stan, i en liten villa. Där bodde också deras treåriga dotter. De funderade på att skaffa ett barn till, men det hade inte blivit av än. Båda hade bra jobb. De hade det ganska bra, och de hade råd och tid att hjälpa andra. Han sa att hon inte skulle oroa sig. Hon skulle inte vara till besvär. Han hade sagt så innan, men det sjönk inte in riktigt. Georges fru kom ut och mötte dem när de hade parkerat. George presenterade dem. Hans fru hette Sarah. Hon var något äldre än han, och hade långt blont hår och blå ögon. Makarna kysstes ömt. Sarah hade kommit hem tidigt, och hon hade haft tid att laga mat. På väg hem hade hon hämtat treåringen på dagis också. Hon visade sig vara lika pratglad som sin man, och bra på att laga mat. Makarna pratade hela tiden under måltiden, och gjorde sitt bästa för att få henne att delta i samtalet. Det gick inte så bra. Lisas huvud var fortfarande ganska tungt. De presenterade henne för sin dotter Emily. Hon var också på strålande humör. Det var bara Lisa som satt och deppade. Det kändes som att måltiden pågick i flera timmar. Det hade faktiskt varit ganska sent när hon lämnade sjukhuset. George avvek snart för att lägga Emily. Kvinnorna satt ensamma kvar vid bordet.
- Vill du ha kaffe? sa Sarah och log mot Lisa.
Lisa nickade.
- Om du ska ha själv så, sa hon.
- Det ska jag, sa Sarah och såg vänligt på henne. George ska nog också ha när han har lagt Emily.
Hon reste sig och gick och satte på kaffebryggaren. Lisa skruvade obekvämt på sig. Sarah såg oroligt på henne när hon kom tillbaka. Hon satte sig närmare henne.
- Jag kan inte föreställa mig hur det är att inte veta vem man är, sa hon. Jag hoppas att det blir bättre snart.
- Tack! sa Lisa. Det är inte lätt.
- Vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dig, sa Sarah. Vi kan gå med dig till din lägenhet. Jag tror att jag kan öppna åt dig också.
- Berätta inte för någon, sa hon och log bredare, men jag var inbrottstjuv i tonåren. Det var så jag och George träffades.
Lisa var inte säker på om hon skämtade eller inte. Hon ville le, men hennes ansikte ville inte. Hon hade fortfarande den där kalla klumpen i bröstet. Hon nickade bara.
- Var ni kollegor? sa hon.
- Nej! sa Sarah och skrattade. Jag skulle råna honom, och han fångade mig. Han sa att han skulle gå till polisen om jag inte gifte mig med honom.
Det drog lite i smilbanden, men det syntes nog inte. Lisa nickade.
- jag hoppas att ni inte skiljer er när brottet är preskriberat, sa hon.
- Det tänker jag inte göra, sa Sarah. Jag får göra fler brott och berätta för honom, så att jag inte blir frestad att lämna boet.
George kom snart tillbaka. Makarna kysstes igen. Det var tydligt att de fortfarande var väldigt kära. Lisa hade gillat George, och hon gillade Sarah också. Samtidigt var hon lite avundsjuk. De drack sitt kaffe och fortsatte prata. Efter det lämnade de köket och satte sig i soffan framför tv. Det var inget särskilt på tv, fast det var bästa sändningstid. Lisa började snart gäspa. Hon hade fortfarande ont och var svag i kroppen. Det var dags att tänka på var hon skulle sova. De hade en bäddsoffa, men Sarah föreslog att hon och Lisa skulle sova ihop i makarnas säng medan George sov på soffan. Hon tänkte att Lisa kunde tycka att det var jobbigt att sova ensam. Lisa sa att hon föredrog att sova ensam. Hon ville inte vara till besvär heller, fast hon inte sa det högt. De drog ut soffan och bäddade åt henne. Sarah var ungefär lika stor som Lisa, och hon erbjöd henne ett nattlinne. Lisa tackade nej till det också. Kvinnorna stod bredvid varandra i badrummet och borstade tänderna. De hade en helkroppsspegel därinne. Lisa hade sett sig i spegeln innan, men inte på det sättet. Hon klädde av sig och ställde sig framför den. Kroppen kändes fortfarande främmande. Hon var väldigt tunn och blek, men det var något annat också. Ögonen kändes inte som hennes. Hon hade känt samma sak när hon tittade sig i spegeln på sjukhuset. Nu var hon säker på att det inte var amnesin. Det var som om ett främmande väsen hade bosatt sig i hennes kropp. Det kunde också vara hon själv som var ett främmande väsen i en annan kvinnas kropp. Hon visste inte riktigt hur det förhöll sig. Kroppen påminde om hennes, men det var samtidigt något som inte stämde. Hon hade iallafall en annan varelse i sig, och hon gillade den inte. Hon kände att den var illasinnad. Hon berättade inte för Sarah eller George vad hon kände. Hon visste att det hon kände inte var möjligt, och att hon måste inbilla sig. Om hon berättade skulle de tro att hon var galen, och de skulle antagligen ha rätt. Sarah kom och ställde sig jämte henne.
- Jag vet att det känns konstigt nu, sa hon, men du kommer snart att känna igen dig själv igen.
Lisa såg inte på henne.
- Hur vet du det? sa hon.
- Jag vet inte, sa Sarah och skakade på huvudet. Jag bara försöker muntra upp dig. Jag lyckas inte särskilt bra va?
Lisa log lite, men sa inget. De gick ut i vardagsrummet. Lisa kröp ner under täcket. Sarah såg leende på henne.
- Jag kan ligga med dig en stund om du vill, sa hon.
- Jag klarar mig, sa Lisa. Tack!
De avbröts av Emily som just kommit ut i vardagsrummet. Sarah strök henne ömt över håret. - Ska inte du sova nu gumman? sa hon.
Flickan skrattade och skakade på huvudet. Sarah lyfte upp henne och kysste henne.
- Bäst att jag går och lägger dig, sa hon.
Hon log mot Lisa. - Sov gott!
- Sov gott, Lisa! sa Emily och vinkade.
Lisa blev ensam i vardagsrummet. Hon drog täcket över huvudet, och försökte sova. Det gick trögt, men tillslut somnade hon. Hon sov oroligt och drömde obehagliga drömmar. Hon drömde att hon vaknade mitt i natten och ställde sig upp i vardagsrummet. Hon kände att något kallade på henne. Hon gick ut i köket. Hon fann inte vad hon sökte, så hon gick vidare. Hon gick upp för trappan och ut på balkongen. Hon ställde sig vid räcket och kikade ut. Hon såg inget, men hon kände att det var något där, eller någon. Först trodde hon att det var därute, men sedan förstod hon att det fanns inom henne. Det ville ut. Hon kände en fruktansvärd smärta i hela kroppen, framförallt i bröstet. Hennes skelett började slita sig loss från kroppen. Hon såg benpiporna sticka ut. Slutligen lyckades det komma ut. Hon föll ihop i en blodig hög på golvet. Hon kunde inte röra sig. Hon låg bara där hjälplös och såg sitt eget skelett titta på henne. Det var det sista hon mindes.
Hon vaknade av ett gällt skrik. Hon hörde hur George sprang förbi soffan i riktning mot skriket. Hon badade i svett och det kändes som om hon skulle brinna upp. Hon vek undan täcket och såg George och Sarah stå i dörren till dotterns rum. Sarah lutade huvudet mot Georges bröst och grät och skrek hysteriskt. Lisa insåg vad som måste ha hänt. Hon blev alldeles iskall i hela kroppen. George vände på huvudet och såg på henne. Hon drog täcket över huvudet och kröp ihop till en liten boll. Hjärtat bultade. Hon hörde polissirener, och folk som gick fram och tillbaka i vardagsrummet. Hon hörde deras röster men inte vad de sa. Hon rörde sig inte förrän hon kände någon som försiktigt klappade henne. Sedan drogs täcket undan. George såg oroligt på henne. Hon tittade upp och såg att han var djupt skakad. Han såg med ens tio år äldre ut.
- Hur mår du? sa han.
- Jag är rädd, sa Lisa och skakade på huvudet.
Han såg vänligt på henne.
- Jag också, sa hon. Vill du stiga upp?
Sara nickade. Hon såg sig om efter sina kläder. Han räckte henne några plagg som tillhörde hans fru. Lisa svepte täcket om sig och gick till badrummet. Där tog hon av sig täcket och duschade. Innan hon klädde på sig ställde hon sig naken framför spegeln. Hennes kropp kändes ännu mindre som hennes. Hon såg annorlunda ut. Hennes hud hade fått en friskare ton. Hon såg ut att ha gått upp flera kilo under natten, och hon hade blivit kurvigare. Hon hade fått större bröst och rundare rumpa. Världen snurrade runt henne. Hon kände sig som om hon skulle kräkas, fast hon gjorde det inte. Hon såg på sina ögon. Väsendet inom henne var tillfredställt. Det såg hånfullt på henne, som om det hade vunnit en stor seger, eller just hade ätit sig mätt. Hon kunde inte fortsätta titta. Hennes blick vek undan. Hon klädde på sig och gick ut till George. Han stod på verandan och talade med en polis. De såg upp när de hörde henne.
- Du ser bättre ut, sa George och nickade.
- Det här är kommissarien, sa han och gjorde en gest mot polisen.
Hon och kommissarien skakade hand.
- Trevligt att träffas, miss Ericsson! sa han vänligt. Har ni hört vad som har hänt?
Lisa såg forskande på honom. Han verkade inte misstänka henne.
- Är det Emily? sa hon och skakade på huvudet.
Kommissarien nickade. Han såg frågande på George. - Vill du?
George nickade. Han såg på Lisa.
- Det var någon eller något som bröt sig in här inatt och dödade vår lilla flicka, sa han med darrande röst.
Lisa lyckades inte se lika förtvivlad ut som hon var.
- Hur hände det? sa hon oroligt.
George gjorde en gest mot kommissarien. Denne tog över.
- Tjuven eller monstret eller vad det nu var stal ingenting, sa han samlat. Det gick rakt in till flickans rum och dödade henne genom att slita sönder hennes hals.
Lisa ryckte till lite.
- Herregud, sa hon. Vad var det?
- Vi har ingen aning, sa han och skakade bekymrat på huvudet. Vi håller på att kolla tandavtrycken nu, men det ser ut som något stort rovdjur. Jag tror att det skulle kunna vara en stor varg. Det är svårt att föreställa sig, men det måste vara något sånt. Vi vet inte hur den kom in heller. Alla dörrar och fönster var stängda. Det var som om...
Han tvekade med fortsättningen.
- Det var nästan som om den inte kom utifrån, sa han. Om jag inte hade vetat att det var omöjligt så hade jag sagt att monstret redan var inne i huset.
Han riktade ingen misstanke mot Lisa, men det kändes ändå som om hennes blod frös till is på samma sätt som det hade gjort när hon först förstod att något hade hänt.
Sarah satt en bit bort och tittade på bilder. Hon såg upp när Lisa kom.
- Vill du se? sa hon och log sorgset.
Lisa nickade. Sarah visade bilden. Den visade en leende bebis i en söt klänning. Lisas klump blev tyngre när hon såg flickan. Det var hennes fel att hon var död. Det var varelsen, den mörka passageraren, men hon visste inte om den var en del av henne. Hon kanske var ansvarig för dess handlingar. Hon hade inget minne av att ha dödat flickan, men det kunde bero på att hennes hjärna inte riktigt fungerade.
- Hon är söt, sa hon och nickade åt Sarah.
Sarah såg drömmande på bilden.
- Jag var så lycklig när jag blev gravid, sa hon. Det var så underbart att ha ett nytt liv inom mig. Jag kände mig som om jag skulle spricka.
Hon började gråta igen. Lisa såg på. Hon önskade att hon kunde säga detsamma. Hon visste inte hur hon skulle trösta henne, men hon stod kvar. Sarah skakade av sig tårarna.
- Jag kan inte stanna här, sa hon. Jag tror att vi ska bo hos min syster ett tag. Hon har nog inte plats för dig, men vi får hitta på något.
Lisa nickade. Hon visste redan vart hon måste gå. Sarah verkade läsa hennes tankar.
- Jag kan gå med till din lägenhet om du vill, sa hon. Du behöver inte stanna där själv. Jag tänkte bara att du kanske vill gå dit och se om du hittar något.
- Jag tänkte just att jag skulle gå dit. Du behöver inte följa med. Du har så mycket nu.
- Jag behöver ägna mig åt någon annan ett tag, sa Sarah. Jag mår bara sämre om jag sitter här och tänker. Jag kan bryta ihop igen lite senare.
Lisa såg på henne.
- Vill du att jag ber George följa med? sa Sarah.
- Det spelar ingen roll, sa Lisa och skakade på huvudet.
- Då frågar jag honom, sa Sarah. Han behöver också tänka på något annat.
Hon reste sig och de gick bort till George, som fortfarande stod och pratade med kommissarien. Sarah och George kysstes. Sarah nickade åt Lisa.
- Vi ska gå och titta på Lisas lägenhet, sa hon. Vill du följa med?
- Hur kan du tänka på det nu? sa han och såg förbryllat på henne.
Sarah såg kärleksfullt på honom. Hennes rödgråtna ögon visade hur uppriven hon var.
- Jag tänkte bara att det kunde vara bra att göra något annat, sa hon.
- Jag vet inte om jag orkar, sa George, men gå ni!
- Klarar du dig själv då? sa hon oroligt.
- Oroa dig inte för mig! sa han. Bara lova mig att du inte dör utan mig.
- Det ska jag inte, sa hon och såg ömt på honom.
De kysstes igen. Lisa såg nervöst på kommissarien. Han hade stått tyst under det korta samtalet. Sarah såg på honom.
- Jag skulle vilja be om tillstånd att begå ett brott, sir, sa hon.
Hon berättade om Lisas lägenhet. Hon trodde att hon kunde bryta sig in, men hon föredrog att be om lov först.
- Jag vet att du vet vad du gör, sa kommissarien och nickade. Ta inga onödiga risker bara! Om någon ser er, be dem ringa mig! Det är egentligen inte tillåtet, men jag tror att vi kan göra ett undantag.
- Tack så mycket, sir! sa Sarah med ett flickaktigt leende. Jag ska bara gå och klä på mig.
Hon drog med sig Lisa in i huset. De båda männen såg fundersamt efter dem. Kommissarien log.
- Du har en otrolig fru, sa han. Du ska vara glad att du inte lämnade henne i hennes cell.
George nickade.
*** 4
Sarah duschade, klädde sig och tog på lite smink. Hon såg mycket bättre ut när hon var klar. Man kunde inte ana att hennes dotter just hade dött. Hon tog Lisas arm och de gav sig av. Det var inte så långt att gå. Lisa funderade medan de gick. Hon undrade om hon borde berätta för Sarah att hon hade dödat Emily. En del av henne ville berätta, men en del stretade emot. Hon var inte säker på om det var varelsen som inte ville att hon skulle berätta, eller om det var hennes rationella sida. Hon visste att det var hon som hade gjort det, men hon visste att det var omöjligt. Den mest uppenbara anledningen var att hon inte hade huggtänder. Hon visste inte var man kunde få tag på en varg heller, eller hur man undvek att den dödade en själv, eller att den förde oväsen. Om det var hon så hade hon varit blodig, och hon hade inte bara kunnat ställa sig och duscha. Slutligen saknade hon motiv, fast hon visste ju inte vem hon var. Hon kanske gillade att döda små barn. Sarah såg att det var något hon försökte säga, men hon pressade henne inte. Hon fick berätta när hon var redo. Det var inte jättelångt, men det var en ordentlig promenad. Lisa kände av sin skada. De fick sätta sig och vila en stund. Det var inte bara skadan. Solen sken starkt, och ljuset gjorde henne yr i huvudet. Hon längtade efter att komma in under tak igen. Sarah såg oroligt på henne men sa inget. Lisa försökte återigen tala om mordet. Nu kände hon tydligt att varelsen stretade emot. Hon kämpade mot sig själv en stund. Sedan slank det bara ur henne.
- Det var jag.
Sarah såg frågande på henne. Lisa fick plötsligt panik och knep ihop munnen.
- Har du gjort något? sa Sarah ömt. Jag ska inte berätta för någon, jag svär.
Lisa tvekade. Hon hade ingen aning om hur Sarah skulle reagera. Det hade varit ett misstag att säga något. Samtidigt ville hon berätta. Nu när hon hade sagt A verkade det bli lättare att säga B. Hon vände bort huvudet och mumlade så snabbt att Sarah knappt kunde höra.
- Jag dödade din dotter.
Hon kunde fortfarande inte se på Sarah, så hon såg inte hennes oroliga blick.
När Lisa tillslut tittade på Sarah såg hon att kvinnan grät igen. Hon såg oroligt på henne, men sa inget. Sarah fortsatte att gråta en stund. Sedan torkade hon tårarna med en näsduk.
- Varför säger du så? sa hon.
Lisa tänkte på drömmen. Minnet hade redan bleknat. Hon kunde inte berätta om det. Hon mindes däremot vad hon hade sett i spegeln, men det ville hon inte berätta om.
- Jag vet inte, sa hon och skakade på huvudet. Jag måste ha gjort det. Det var bara jag där, och kommissarien sa att vad det nu var måste ha kommit inifrån.
- det var inte du, Lisa, sa Sarah. Det behöver du inte oroa dig för. Du är inget monster.
Lisa tänkte på spegeln. Hennes ögon hade haft en obehaglig glöd, som om djävulen såg ut genom dem. Hon var inte särskilt religiös. Hon trodde iallafall inte att hon var det. Synen fick henne dock att känna att ondska var verkligt. Hon såg oroligt på Sarah, med darrande underläpp.
- Hur vet du att jag inte är ett monster? sa hon.
- Kan du titta på mig Lisa? sa Sarah vänligt.
Lisa försökte titta på henne, men varelsen ville inte. Hon lyckades inte besegra den den här gången.
- Det som har hänt är fruktansvärt, sa Sarah och nickade. Jag kommer aldrig sluta tänka på min lilla flicka. Vi var så lyckliga tillsammans, och nu är det borta. Jag vet att jag kommer att lära mig att leva igen, men just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna le ett ärligt leende igen. Jag vet att du är lika upprörd som jag och George. Du har bara svårt att visa det. Det är därför du tar skulden för vad som hände. Men det var inte du. Det hade hänt även om du inte hade varit där. Förstår du?
Lisa nickade. Hon ville tro henne, men hon kunde inte. Hon nickade motvilligt. Sarah nickade tillbaka.
- Jag visste att du skulle förstå, sa Sarah och nickade tillbaka. Det kommer snart kännas bättre.
- Vill du fortsätta? sa hon och såg frågande på Lisa. Vi behöver inte om du inte vill.
- Jag vill veta vem jag är, sa Lisa och nickade bestämt. Jag kan inte fortsätta att inte veta.
- Ska vi gå? sa hon och reste sig.
Sarah nickade. Det var inte långt kvar nu. Så snart de kom ut i solen igen började det värka i huvudet på Lisa. Hon förstod inte vad det var för fel på henne. Hon ville bara stänga in sig någonstans tills solen gick ner.
- Säkert att du orkar? sa Sarah oroligt.
- Det är ingen fara, sa Lisa. Jag har bara en fruktansvärd huvudvärk.
- Jag har värktabletter i handväskan, sa Sarah. Jag tror jag har lite vatten också. Jag tycker att du ska ta det. Du har ju just opererat dig.
Lisa kände ingen större entusiasm, men hon tog emot hjälpen. Hon sa att det kändes bättre, men det gjorde fortfarande lika ont i huvudet. Det var inte långt kvar nu, bara en gata till och sedan in till vänster.
De stannade och såg på huset. Det var ett helt normalt hyreskomplex, gjort av betong och färgat orange. Lägenheterna hade många och stora fönster, och stora balkonger. Det såg faktiskt ganska trevligt ut.
- Det var på andra våningen va? sa Sarah och pekade ut lägenheten.
Lisa skakade på huvudet. Hon hade fått en lapp med adressen. Den låg i hennes ficka. Hon tog upp den och såg förbryllat på den.
- Andra våningen, sa hon. Jag trodde det var högre.
- Det är bra att det inte är så högt upp, sa Sarah och ryckte på axlarna. Det gör det mycket lättare att komma in.
Lisa såg frågande på henne. Sarah gick fram till ett stuprör och började klättra upp. Lisa höjde på ögonbrynen. Folk som gick förbi stirrade. Sarah var vig som en apa. Hon svingade sig lätt över till balkongen. Hon kom på fötter och lutade sig över räcket.
- Inte illa va? sa hon och log brett mot Lisa. Jag var en bra tjuv. Jag vet inte varför jag slutade.
Lisa såg lite chockad ut. Sarah pekade på porten.
- Gå upp du så länge! sa hon. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att komma in. Jag öppnar för dig.
Lisa var inte säker på om hon trodde henne. Hon ställde sig i porten och lyssnade. Hon hörde Sarah jobba med balkongdörren där uppe. Hon tänkte att hon var ganska modig. Lisa hade aldrig vågat göra det. Hon visste inte om hon hade gjort liknande saker, men hon trodde inte det. Det var mitt på dagen och gott om folk. De flesta tittade nyfiket några sekunder, och sedan fortsatte de. Ingen hade visat mycket intresse. Lisa tänkte att de lätt kunde ha rånat stället mitt på dan. Hon hade hört talas om några inbrottstjuvar som parkerade en flyttbil utanför och tömde lägenheten. Folk som passerade misstänkte inget. Det var till och med flera som hjälpte till att bära möblerna. Lisa kände sig lite bättre i huvudet när hon kom in i porten. Det kändes ännu bättre att komma in i svalkan i huset. Hon stod still en stund och slappnade av. Sedan gick hon upp för trappan till andra våningen. Hon kom upp och såg dörren till sin lägenhet. Hon läste på dörren. Det stod mycket riktigt Carrie Ericsson på dörren. Lisa skakade på huvudet. Hon hade bett George och Sarah kalla henne för Lisa. De hade gjort som hon bad dem. Hon ringde på dörren och hörde Sarahs röst inifrån. - Jag kommer. Ta det lugnt!
Hon hörde henne dra ifrån lås och reglar. Carrie var tydligen lite paranoid. Dörren öppnades och Sarah log mot henne.
- Ursäkta att det tog så lång tid! sa hon. Jag fastnade i mina tankar ett ögonblick.
Sarah vände sig om och gick in. Lisa tvekade i dörröppningen. Hon visste inte om hon ville trots allt. Sarah vände på huvudet och såg frågande på henne.
- Det är ingen fara, sa hon. Du kommer fortfarande vara du när du får tillbaka minnet.
Lägenheten blev en besvikelse. De båda kvinnorna gick igenom vardagsrummet, köket och sovrummet. De hittade ingenting personligt. De gick ut på balkongen och vilade lite. Lisa satte sig i skuggan. Hon sa inget. Det var Sarah som sa det uppenbara.
- Det här känns fel, sa hon. Det känns som om någon har gjort i ordning den här lägenheten för att lura dig.
- Kläderna ser helt oanvända ut, sa hon och nickade mot sovrummet. Jag skulle kunna svära på att ingen har bott här.
- Det skulle förklara varför jag inte har känt mig som mig själv, sa Lisa och nickade. Någon försöker få mig att tro att jag är någon annan.
- Jag förstår inte varför någon skulle göra något sånt, sa Sarah och skakade trött på huvudet. Det enda jag kan föreställa mig är att det är något sjukt experiment.
- Det kan vara ett straff för något jag har gjort som jag inte kommer ihåg, sa Lisa. Jag kanske förtjänar det.
- Nu är du där igen, sa Sarah allvarsamt. Säg inte så! Du är inte ond.
Sarah stod lutad över räcket. Lisa reste sig och kom fram till henne.
- Tack! sa hon. Jag är glad att jag har dig, och George, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
- Vi är glada att vara till hjälp, sa Sarah med ett leende. Bara säg till om det är något mer vi kan göra.
- Jag är glad att du försöker muntra upp mig, sa Lisa och skakade på huvudet. Men du har fel. Jag är ond.
Sarah såg oroligt på henne, och såg ut att vilja protestera.
- Säg inget! sa Lisa. Jag vet att jag har något ont i mig. Jag ser det i mina ögon när jag tittar i spegeln. Det var det som dödade din dotter. Det vilar nu, men snart kommer det ut igen.
- Jag har inte varit där du är nu, men jag vet, sa Sarah ömt. Jag hade en vän när jag var liten. Hennes föräldrar var strängt religiösa. De lärde henne att hon var ond och full av synd. De slog henne och skrek åt henne. De sa att det var för hennes eget bästa. De måste hålla demonen i schack. De måste se till att ingen märkte vilken ond liten flicka hon var. Hon hatade sig själv hela livet. När hon blev vuxen förstod hon vad de hade gjort mot henne, men en del av henne trodde ändå att hon var ett monster. På insidan var hon alltid en rädd liten flicka. Hon tog sitt liv förra året. Hon skrev ett brev till mig där hon skrev att världen skulle vara en bättre plats utan henne.
- Förstår du? sa hon och såg på Lisa. Du är inte ond.
- Jag vet inte om jag tror dig, sa Lisa och darrade lite. Men tack ändå!
Sarah nickade.
- Jag gillar inte det här stället, sa hon. Ska vi gå tillbaka?
Lisa slog ner blicken och tittade på folket nere på gatan.
- Vad ska hända med mig nu? sa hon.
- Oroa dig inte över det, sa Lisa och lade handen på hennes rygg. Vi hittar på något. Det är ditt minsta problem.
- Jag är lite Trött, sa Lisa. Kan vi lägga oss lite först?
Sarah rynkade pannan. Sedan nickade hon.
- jag är lite trött också, sa hon. Jag gillar inte det här stället, men det kan inte göra någon skada.
De gick tillbaka in och lade sig på sängen i sovrummet. Lisa visste inte vad det var som fick henne att vilja stanna i lägenheten. Hon trivdes inte heller där. De lade sig på sängen, ganska tätt ihop. Sarah strök henne tröstande över ryggen. Båda somnade fort. Det var som om det var något med lägenheten som stal deras energi. Lisa drömde igen. Hon drömde att hon reste sig och gick till garderoben. Hon öppnade den och steg in. Hon lutade sig mot väggen. Hon kände en fruktansvärd smärta i bröstet. Det var samma smärta som hon hade känt i sin förra mardröm. Hon visste vad som skulle komma. Hon försökte skrika, men kunde inte. Skelettet började bryta sig loss. Det gjorde inte lika ont som förra gången, men hon var lika rädd. Hon föll ihop på golvet. Hon hörde skelettet röra sig i rummet. Hon måste ha kvar benen i örat. Annars hade hon inte kunnat höra. Å andra sidan var det en dröm, även om den kändes verklig. Hon tänkte på Sarah och försökte skrika. Det gick förstås inte. Hon var helt hjälplös, och kunde bara lyssna på vad som hände. Hon vaknade med ett ryck flera timmar senare. Det hade redan börjat bli mörkt. Hon vände sig om och såg på Sarah. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket med tomma ögon. Hennes hals var söndersliten och hela sängen var täckt av blod. Det hade runnit ner på golvet också. Lisa började gråta. Hon begravde huvudet i den döda kvinnans blonda hår. Sarah hade varit snäll mot henne. Hon ville inte att hon skulle dö. Hon kände att varelsen i henne var vaken. Den hatade henne och hon hatade den tillbaka. Hon skrek åt den.
- Varför dödade du henne? skrek Lisa. Vad hade hon gjort?
- Jag var hungrig, sa varelsen.
Lisa spratt till. Hon rullade ur sängen och tryckte sig mot väggen. Det var Sarahs röst som hade svarat. Lisa såg på kroppen framför sig. Den rörde sig. Den döda kvinnan satte sig upp och vände huvudet mot henne i en onaturlig vinkel. Lisa kände skräcken genomborra henne. Hon ville skrika, men kunde inte. Tårarna rann nerför hennes kinder. Varelsen var i Sarah nu. Den upprepade sitt svar. - Jag var hungrig.
Hon reste sig och gick närmare. Lisa skakade desperat på huvudet. Det kom fortfarande inga ljud ur hennes mun. Varelsen stannade precis framför henne. Den såg uttryckslöst på henne.
- Förstår du inte, din dumma flicka? sa den. Du gjorde det här.
Lisa skakade på huvudet.
- Låtsas inte att du inte förstår, fortsatte den. Det var du som dödade henne när du berättade för henne om oss. Vi måste döda henne, fast vi tog en risk. Det finns folk som vet att vi har varit här.
Lisa stängde ögonen. Hon klarade inte av mer. Hon sjönk ihop på golvet med huvudet i händerna. Varelsen rörde henne inte. Den stod tyst en stund. Lisa förstod tillslut att den inte skulle försvinna av sig själv. Hon måste ta bort händerna och se på Sarahs kropp igen. Det gjorde ont att titta, men hon hade inget val. Det gjorde ont i halsen också, och hon lyckades knappt fram några ord.
- Vad vill du att jag ska göra? sa hon.
Varelsen svarade inte. Den stod och såg på henne ett ögonblick. Sedan föll Sarahs kropp ihop på golvet. Föreställningen var över. Det dröjde länge innan Lisas värkande muskler lydde henne. Hon kom på fötter och gick till badrummet. Hon kastade sina blodiga kläder på golvet och ställde sig i duschen. Hon stod där i flera timmar. Fingrarna såg ut som russin, men hon lyckades inte gå ut i världen igen. Hon ville bara dö, men hon visste att varelsen inte skulle låta henne dö. Hon måste lyda. Det fanns en likadan spegel här som i George och Sarahs hus. Den hade immat igen. Hon torkade av den med en handduk och lite tvål. Hon visste inte varför hon ville titta på sig själv. Det skulle bara skrämma henne. Hon hade märkt att hon hade förändrats igen. Hon trodde att varelsen ville skryta med vilken makt den hade över henne. Hon ställde sig naken framför den. Hon hade förändrats totalt. Hennes hud hade blivit mörkare, ögonen likaså. Hon såg nästan orientalisk ut. Hon hade blivit längre och nästan obscent kurvig. När hon lämnade sjukhuset hade hon varit platt som en planka. Nu hade hon breda höfter, stora bröst och lite knubbig mage. Hon hade långa, vassa kindtänder. Hon hade råkat bita sig i läppen. Blod rann nerför hakan. Hon slickade upp det med tungan. Det smakade gott. Hon hade aldrig läst skräckhistorier, men hon visste vad hon hade blivit. Det var som en mardröm, fast hon visste att hon inte skulle vakna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte stanna där hon var. George och kommissarien skulle hitta henne. De måste redan vara oroliga för Sarah. Hennes föräldrar var döda och hon hade inga andra släktingar vad hon visste. Hon måste iallafall ta sig därifrån, men hon visste inte riktigt hur. Hennes kläder passade inte längre, och hon kunde inte gå ut naken. Hon funderade på att gå och fråga varelsen. Den ville ju att hon skulle överleva, så den måste ha något förslag. Hon ställde sig framför spegeln och såg sig själv i ögonen. De kändes inte lika främmande som innan. Hon och varelsen hade börjat smälta ihop. Hon fick en känsla av att de snart skulle vara en person. Allt som behövdes var ett byte till, eller kanske två. Hon skämdes. Hon hade tänkt på människor som bytesdjur. Hon suckade. Det måste få ett slut. Hon gick ut i köket och tog fram en skarp kniv. Hon såg på den ett ögonblick, och försökte sedan sticka sig i halsen med den. Det gick inte. Hon hejdades av en osynlig kraft. Hon kastade resignerat bort kniven.
- Vad vill du att jag ska göra? sa hon.
Hon hade inte förväntat sig ett svar, men hon fick ett. Varelsen svarade inte i ord, utan i handling. Hon kände hur hennes kropp förändrades. Brösten, magen och höfterna försvann, och huden blev likblek igen. Det skedde på ett ögonblick. Lisa stod kvar vid diskbänken ett ögonblick utan att kunna tro sina ögon. Sedan gick hon och tog på sig nya kläder. Personen som hade gjort i ordning lägenheten visste hennes storlekar. Innan hon gick och lämnade lägenheten gick hon till sovrummet. Kroppen var inte kvar. Allt som syntes var en blodfläck som aldrig skulle kunna tvättas bort Hon visste inte vart den kunde ha tagit vägen. Hon såg sig oroligt om, beredd på att zombien med de döda ögonen kunde dyka upp jämte henne när som helst. Den kom inte. För säkerhets skull skyndade hon sig att lämna lägenheten och springa ut på gatan. Hon stålsatte sig, men kunde inte hindra att tårarna trängde fram. Hon visste inte vilken väg hon skulle gå, men hon började ändå håglöst att vandra. Nu visste hon att hon verkligen var ett monster. Hon visste inte om hon hade varit det innan operationen eller om de hade gjort något med henne, men det spelade ingen roll. Hon visste att hon aldrig skulle bli fri. Hon kunde lika gärna sluta försöka känna, och bara bli ett blodsugande monster fullt ut. Det skulle göra livet så mycket lättare. Hon hade ingen anledning att fortsätta hoppas när hon inte hade något hopp längre. Hon gick genom en park och satte sig på en bänk med huvudet i händerna. Någon satte sig jämte henne. Hon såg upp. Det var en pojke i tidiga tonåren. Han log vänligt mot henne.
- Är du ledsen? sa han.
- Jag har ingen som älskar mig, sa hon och nickade. Och jag har ingenstans att gå.
- Vill du ha sällskap? sa hon.
Lisa nickade. Hon log mot pojken. Han kom närmare och tog hennes hand.
- Är det något jag kan göra? sa han.
Lisa såg på pojken. Hon kände hur varelsen i henne började vakna. Det var en söt pojke. Han hade säkert riktigt mört kött.
- Jag vet ett ställe vi kan gå till där vi kan vara helt ostörda, sa hon. Jag kan berätta vem jag är där, och vi kan lära känna varandra. Skulle du vilja det?
Pojken tvekade.
- Jag vet inte, sa han. Mamma vill nog att jag går hem nu.
- Snälla du, sa hon och såg vädjande på honom. Annars kommer jag vara helt ensam inatt.
Pojken kämpade med sig själv en stund.
- Okej då! sa han och nickade, men jag kan inte stanna ute hela natten.
- Tack! sa hon. Du är en snäll pojke. Vi kommer ha så trevligt ihop.
Hon reste sig upp, och ledde den leende pojken in bland buskarna.
*** 5
Kommissarien skruvade besvärat på sig. Han såg på George, som satt i fåtöljen mitt emot. Han såg ut att ha åldrats flera årtionden på bara några dagar. Han såg på kommissarien utan större förhoppning.
- Har de hittat henne än? sa han.
- Vi har inga spår efter henne, sa kommissarien och skakade på huvudet. Det enda vi vet är att hon och miss Ericsson tog sig in i lägenheten. Vi har hittat deras fingeravtryck där. Flera vittnen såg din fru klättra upp på balkongen. Vi vet inte vad som hände sedan. Vi hittade som sagt en stor blodfläck på sängen i sovrummet. Det hade runnit ner på golvet också. Vi har tagit prover, och det är bara din frus blod.
George skakade på huvudet.
- Jag förstår inte? sa George och skakade på huvudet. Jag har aldrig varit särskilt religiös, men nu börjar jag nästan tro att gud har skickat olycka över oss.
- Låt oss inte dra förhastade slutsatser, min vän! sa kommissarien och såg vänligt på honom. Alla som råkar ut för såna här saker känner så.
George nickade.
- Hon är död eller hur? sa han.
- Hon måste vara död, sa kommissarien och såg sorgset på honom. Ingen klarar av att förlora så mycket blod.
Han strök sig över skägget och såg fundersam ut.
- Miss Ericsson fick din frus blod på kläderna, sa han. Hon gick och duschade och tog på sig nya kläder. Vi förstår inte varför. Det verkar ha varit hon som dödade stackars Sarah, men vi säger bara det i brist på bättre förklaring.
- Alla våra problem började när hon kom, sa George, men jag kan inte föreställa mig att hon kunde ha gjort det. Hon verkade så skör.
- Det tyckte jag också, sa kommissarien och nickade. Hon hade just opererats också, och hon hade nog fortfarande ont. Det händer att man missbedömer folk, men det är väldigt svårt att tro. Alternativet är att någon bröt sig in i lägenheten och mördade Sarah. Han skulle ha tvingat miss Ericsson att duscha och ta på nya kläder. Sedan skulle han ha tagit med sig henne, gud vet vart. Det måste ha varit en modig mördare som gjorde en sån sak mitt på dagen. Ingen såg något. Det är en jävla historia.
- har det här någon koppling till Emily? sa George.
Kommissarien såg bekymrat på honom.
- Det känns som ett märkligt sammanträffande annars, sa han.
- Fick ni reda på vad det var för djur? sa George.
- Det är det konstiga, sa kommissarien och suckade. Det liknar inget avtryck från något djur som vi känner till. Rättsläkaren skrev det inte i sin rapport, men hon tyckte att det såg ut som en människas tänder, en kvinnas tänder, förutom att kindtänderna var ovanligt långa. Om jag inte visste bättre...
- Det skulle förklara mycket, sa George och nickade, men vi vet att det inte är möjligt.
- Det är bäst att vi inte går dit, sa kommissarien. Du sörjer fortfarande. Det har bara gått några dagar sedan du förlorade din fru och din dotter. Jag borde inte ha berättat.
- Det är ingen fara, sa George och skakade på huvudet. Jag tror inte på sånt. Det måste finnas en annan förklaring. Vi har hjälpt många utsatta människor, men på vägen kan vi ha fått en del fiender. Jag vet inte vem som kan ha gjort det här, men det finns ingen anledning att ta till en övernaturlig förklaring. Det spelar ingen roll heller. Hämnd hjälper inte. Vad som är gjort är gjort.
- Jag är glad att höra att du håller huvudet kallt, sa kommissarien och log lite. Jag vet inte om jag hade klarat av det i din situation.
Han reste sig. Hans mobil hade börjat vibrera. Han ursäktade sig och gick ut. George satt kvar med huvudet i händerna. Han tänkte på Lisa. Det hade faktiskt varit något konstigt med henne. Han kunde inte sätta fingret på vad. Han skakade på huvudet. Han började efterkonstruera. Det var inte bra. Han satt kvar tills kommissarien kom tillbaka.
- Har det hänt något? sa han.
- Det har skett ett till mord, sa kommissarien förbryllat.
- Jag borde egentligen inte berätta det, fortsatte han, kanske inte, men... de har hittat en pojke i parken precis utanför miss Ericssons lägenhet. Han har fått halsen uppsliten på samma sätt som Emily.
- Tack! sa George och nickade. När ni har identifierat honom måste ni berätta för mig. Om jag känner honom så kan det vara en del av aktionen mot mig. Annars börjar jag misstänka att det är en vampyr trots allt.
Kommissarien nickade. Han vände sig om för att gå.
- Vänta! sa George och reste sig. Skulle det kunna vara en copycat?
- Vi har inte gett ut så många detaljer till pressen än, sa kommissarien och skakade på huvudet. Det skulle vara svårt att imitera ett sånt mord.
- Klarar du dig? sa han.
George nickade. Kommissarien lämnade lägenheten. George satte sig ner igen. Han hade fått mycket att tänka på. Han satt inte kvar länge. Han måste ta en promenad för att samla tankarna.
George gick ner till parken där pojken hade blivit mördad. Där såg han kommissarien och hans män gå omkring bland buskarna. Han aktade sig för att gå för nära, då han inte ville att de skulle se honom. Han var nyfiken, men samtidigt ville han inte snoka. Istället köpte han en kaffe i en av barerna som kantade parken, och satte sig utanför. Det var en sak till som kommissarien inte hade nämnt vid deras senaste möte, men som han hade talat om. Kniven med Lisas fingeravtryck. Det fanns en enkel förklaring. Lisa hade gått ut i köket för att hämta en kniv att sticka mördaren med. Han hade riktat en pistol mot henne, och tvingat henne att släppa den. Det var den mest troliga förklaringen. Ändå hade han en känsla av att något inte stämde. Vid närmare eftertanke stämde ingenting. Hela världen var upp och ner. Han satt kvar en stund och tittade på de förbipasserande. Han var en välkänd person i Kauping och flera personer hejade på honom. Han försökte se glad ut, men de visste att han inte mådde bra. De såg ut att vilja uttrycka sin bestörtning över vad som hänt med Emily, men det syntes på honom att han ville vara ensam. Han drack upp sitt kaffe och började gå nerför gatan. Han gick tillbaka till sin svägerskas lägenhet, där han hade tillbringat de senaste dagarna. Sarahs syster Dana hade varit till stor hjälp, fast hon sällan var hemma. Hon var inte hemma nu heller. Hon var sjuksköterska, och det var mycket att göra på sommaren. Hon föll direkt i sängen med kläderna på och fem minuter senare ringde väckarklockan. Han och Sarah hade försökt övertala henne att vägra jobba över. Hon hade en billig lägenhet och få utgifter. Det gick inte direkt någon ekonomisk nöd på henne. Nu var hon uppriven efter att Sarah och Emily hade dött, och jobbet var hennes sätt att hantera det. Han visste att hon borde gå ner i tid innan hon gick in i väggen, men han hade haft för mycket att bearbeta själv. Han tänkte att han skulle ta upp det när hon kom tillbaka. Han hade försummat sitt kall som medmänniska också. Folk hade full förståelse för det, men han kände ändå att han inte hade gjort sin plikt. Det var varmt i lägenheten. Han öppnade korsdrag och tog en svalkande dusch. När han steg ur duschen hörde han ytterdörren öppnas. Han svepte en handduk om midjan innan han gick ut. Det hade han tänkt göra ändå. Han sprang på henne utanför dörren. Hon hade kastat sina kläder så fort hon kom innanför dörren. Nu stod hon framför honom i ett djupt urringad linne. Hon hade haft en kort jeanskjol, som nu hängde nere vid låren. Hon var vältränad fast hon inte hade mycket tid att gå på gym på senaste tiden, och hon var långbent och kurvig. Det var dock hennes ansikte som fångade hans uppmärksamhet, hennes långa blonda hår, hennes drömmande blå ögon, hennes skrattgropar. Hon och Sarah kunde ha varit tvillingar. Han såg in i hennes ögon. Hon såg tillbaka. Till skillnad från Sarah var hon avundsjuk till naturen. Hon hade aldrig varit intresserad av honom förrän Sarah och han hade blivit ihop. Efter det hade han ofta sprungit på henne med byxorna nere. Han visste dock att det inte var hennes avsikt att förföra honom den här gången. Han såg i hennes ögon att hon var utom sig av sorg.
- Hur var jobbet? sa han och nickade kort mot henne.
Hon drog upp kjolen och såg lite skamsen ut. - Som vanligt, sa hon. Mycket att göra. Har du gjort något?
- Nej! sa han och skakade på huvudet. Inget värt att berätta.
Hon nickade.
- Vill du ha makaroner med ost? sa hon. Jag tror det finns lite kvar i kylen. Annars kan jag göra mer. Jag tror faktiskt jag gör mer ändå. Jag är utsvulten.
Hon gick mot köket. Kjolen åkte ner igen. Han harklade sig diskret.
- När går du på igen? sa han.
- Om fem timmar, sa hon och tittade på klockan. Jag hinner sova lite innan det är dags.
Han såg på henne. Hon var bra på att sminka sig, men hon lyckades inte dölja hur stressad hon var.
- Låt mig laga mat åt dig för en gångs skull! sa han och såg allvarsamt på henne. Du gör alldeles för mycket.
- Jag kan låta dig hjälpa till, sa hon och log.
Han såg på henne med drömmande ögon. Hon log.
- Förlåt! sa han och darrade på rösten. Du är bara så lik henne. Om jag tittar på dig utan att du säger något så kan jag nästan lura mig själv.
- jag skulle krama dig, sa hon ömt. Det är bara att det kan leda till något.
- Jag går och klär på mig, sa han.
- Jag går och duschar så länge, sa hon och nickade.
Han gick till rummet hon hade gjort i ordning åt honom. Hon gick förbi honom och han hörde snart duschen i bakgrunden. Han tog sin tid att klä på sig. När han var klar gick han ut på balkongen. Det började bli lite svalare nu. Hon kom och gjorde honom sällskap. Hon hade tagit på sig nya trosor och ett kort nattlinne. Hon var ännu naknare än innan. Han kommenterade inte hennes klädsel. Sarah hade ofta sagt kärleksfullt att Dana var en oförbätterlig slampa. Han hade inte använt det ordet, men hon hade inte fel.
- Ska vi sätta igång? sa Dana och log.
De gick ut i köket. Det var mest hon som stod för matlagningen. Hon bara bad honom att hämta saker åt henne. Han tittade bort när hon böjde sig fram för att ställa anrättningen i ugnen. Nattlinnet var väldigt kort. Han började undra om hon inte försökte förföra honom ändå. Han visste inte om han borde bli arg på henne. Han försökte alltid se på människor på bästa möjliga sätt. Det var en egenskap som Sarah hade älskat hos honom. Han skulle svika henne om han slutade göra det. Han fick inte veta om hon planerade att göra några närmanden. Just när de satte sig för att äta ringde hans mobil. Det var en ung kvinna som hette Claire. Han hade hjälpt hennes man Rob. Rob var alkoholist. Han söp sig ofta full och hamnade i slagsmål. Sedan var det Claires uppgift att lappa ihop honom. George försökte se det goda i Rob och hade gjort sitt bästa för att hjälpa honom. Det gick dock inte att komma ifrån att Claire mådde dåligt och att hon borde göra slut med honom. Han hade sagt det till henne, men hon vägrade. Hon visste att hon borde. Rob hade till och med gett henne blåmärken vid flera tillfällen. Hon kunde dock inte, hur gärna hon än ville. Han hade gjort vad han kunde för att stötta dem båda. Claire lät chockad och lättad på samma gång. Hon hade äntligen gjort slut. Georges hjärta tog ett skutt när han hörde det. Claire berättade att Rob hade gått ut. Hon trodde att han skulle supa sig full igen. Den här gången var han riktigt förtvivlad. Hon var rädd att han skulle ta livet av sig, eller mucka gräl med någon som kunde döda honom. Hon undrade om George kunde gå och prata med honom. Hon visste vad han hade varit med om, men det var en nödsituation. George var orolig för Rob, men samtidigt var han upplivad av den goda nyheten. Han kände också för att göra något för någon annan, och det här var precis rätt tillfälle. Han sa att han visst kunde gå och prata med Rob. Claire trodde att hon visste var han var. Hon gav honom adressen. George lade på. Dana såg frågande på honom. Hon hade just lagt upp mat på deras tallrikar. George förklarade vad som hade hänt. Hon såg lite besviken ut men protesterade inte. Han tog på sig sin jacka och gick ut. Hon såg efter honom ett ögonblick. Sedan åt hon snabbt upp sin portion och ställde hans i kylen. Hon kastade av sig linnet och lade sig på sidan på sängen med handen innanför trosorna. Hon var så trött att hon somnade efter bara några sekunder.
Det kändes bra att komma ut i nattkylan. Det var inte så kallt, men det var ändå ingen tropisk värme. Det var inte så långt att gå. George visste några genvägar. Han fick gå genom flera mörka gränder. Han brukade inte vara rädd. Han kunde ta vara på sig själv. Nu var han dock orolig. Han tyckte att det kändes som om någon följde efter honom, och han vände flera gånger på huvudet. Han såg förstås ingen. Han visste att det inte var någon där, men känslan försvann inte. Han kände sig lättad när han kom ut på den upplysta gatan. Det var inte långt kvar. Det var många som var ute ikväll. Det var mest män, men även några kvinnor. De flesta av de senare var prostituerade. Han kände igen några av dem. De var narkomaner som sålde sig och köpte droger för pengarna. Han hade försökt hjälpa dem, men han hade uppenbarligen inte lyckats. Han hade inte tid att stanna och prata. Han måste hitta Rob. Det visade sig lätt. Han fann honom i den bar där Claire hade trott att han skulle vara. Han stod och pratade med några andra män. Han drack som en svamp. George gissade på att han hade gjort som han brukade, betala bartendern en summa pengar från början och säga åt honom att servera spriten tills han slocknade. Han hade blivit tolerant med åren och det skulle ta ett tag till. George gick fram till baren. Han nickade åt bartendern. Han var en välkänd person här. Rob kände igen honom.
- George kompis! sa han. Kul att du kunde komma. Vill du ha en öl?
- Inte den här gången Robbie, sa George och skakade på huvudet. Jag har kommit för att hämta dig.
- Skickade Claire dig? sa Rob misstänksamt.
George nickade. Rob suckade. George såg att han var ganska full. Han vinglade och sluddrade. - Den jävla slynan! sa han och pekade anklagande på George.
- Hon bryr sig om dig, sa George tålmodigt. Hon vill inte att du ska råka illa ut.
- Om hon hade brytt sig om mig så hade hon inte kastat ut mig, fnös Rob.
- Hon har inte kastat ut dig, sa George. Det är din lägenhet.
- Du är inte rolig, sa Rob och såg mörkt på honom. Du vet vad jag menar. Var är den där jävla horan?
- Kalla henne inte det efter allt hon har gjort för dig, sa George vänligt. Hon vill inte berätta var hon är. Hon vill inte träffa dig när du är sån här.
- Den lilla slynan skickar dig för att hon inte vågar komma själv, grymtade Rob irriterat. Jag önskar att hon var här. Jag skulle minsann visa henne ett och annat.
George svarade inte. Han fortsatte se lugnt på Rob. Rob såg trött på honom.
- Kommer du gå eller kommer du sitta där som någon jävla mamma hela natten? sa han.
- Om jag måste, sa George utan att röra en min.
- jag skulle komma med dig, sa George och skakade på huvudet. Men jag har redan betalat bartendern. Jag måste dricka upp.
- Hur mycket har han kvar? sa George till bartendern.
- Jag har koll, sa bartendern och nickade. Han behöver bara säga till så ger jag tillbaka resten.
George tittade på Rob. George tittade surt tillbaka. Han sa inget först. Sedan tycktes han ge upp.
- Jag kommer väl med dig då, sa han.
Han vinkade åt sitt sällskap. - Hej då, killar! Jag älskar er.
Han vinglade mot dörren. George hjälpte honom. Han var lättad över att det hade gått så lätt. De påbörjade en lång och mödosam vandring till Robs lägenhet. De vek av från gatan in i en mörk gränd. Där måste Rob stanna och spy. George klappade honom på ryggen. Då fick han syn på något. Nära slutet av gränden fanns ett stängsel med en liten dörr. Det stod någon på andra sidan och såg på honom. Han gick närmare. Först trodde han att det var Dana, och han skulle just fråga varför hon hade följt efter honom. Då insåg han att det var Sarah. Han stirrade på henne med öppen mun. Hon hade blivit mörkare och ögonen glödde av en märklig eld. Han såg att något hade hänt med henne. Han gick närmare. Han stannade på säkert avstånd. De såg på varandra. Sarah öppnade plötsligt munnen och blottade ett par långa och vassa kindtänder. Hon gjorde ett väsande ljud som inte lät mänskligt.
- Sarah! sa George och darrade. Vad har hon gjort med dig?
- Hon har befriat mig, min älskade, sa Sarah och log. Världen är en mycket vackrare plats nu.
- Snälla kan du inte komma tillbaka? sa han längtansfullt. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också, sa hon och såg tankfullt på honom. Jag kan göra dig till en av oss, så kan vi vara tillsammans för alltid.
- Nej! sa han.
Sarah log ett elakt leende, och vinkade med handen. George såg vanmäktigt hur Emily dök upp vid sin mors sida. Sarah lyfte upp henne som om hon inte hade vägt något alls. Hon gav henne en passionerad tungkyss.
- Snälla sluta! sa George och skakade på huvudet.
Det är bäst att du skyndar dig hem älskling, sa Sarah och skrattade. Vi lämnade en överraskning åt dig.
Med dessa ord tog hon sin dotter och försvann i natten. George såg efter henne med ett uttryck av hjälplöshet i ögonen. Rob hade hämtat sig. Han verkade nästan ha nykrat till. Han kom och ställde sig jämte George.
- Vem var bruden? sa han.
- Bry dig inte om det! sa George och skakade på huvudet. Låt oss bara få hem dig!
De gick genom dörren i staketet. Georges nerver var på helspänn, men Sarah kom inte tillbaka. Han hade inte tid att fundera på hennes sista ord. Han fokuserade på sin uppgift. Rob förstod att något omskakande hade hänt, men han frågade inte mer. Claire hade berättat var de brukade gömma nyckeln. De tog sig in utan problem. George lämnade Rob på sängen i sovrummet. När han kom ut igen ringde han Claire och berättade att allt hade gått bra. Claire var glad. Hon funderade på att gå och se till honom nästa dag om hon orkade. George lade på och skyndade sig hem. Han hade onda aningar. När han öppnade dörren fick han en känsla av att något var fel. Han gick ut i vardagsrummet och fann att balkongdörren var öppen. Han förstod att Sarah måste ha uppehållit honom medan Lisa bröt sig in. Han hade hört att vampyrer måste bjudas in, men han visste inte om det var sant. Han gick in i sovrummet och gick ner på knä vid sängen. Han började nästan gråta av lättnad. Dana låg på sidan i sängen, utan täcke trots att det var lite kyligt. Hon andades lätt. Han reste sig och såg på henne. Han slogs än en gång av hur mycket hon liknade sin syster. Hon var nästintill naken. Han visste att han inte borde stå och titta på henne, men han kunde inte sluta. Han önskade att han kunde smeka benen och rumpan och fantisera om att det var Sarah som låg där. Istället tog han täcket och lade det över henne. Han såg på hennes ansikte igen. Sedan tittade han upp och ryckte till. Han hade varit för orolig för Dana för att se det innan, men nu såg han att det var blod på väggen. Någon hade skrivit ett meddelande till honom. Det stod bara två ord. NÄSTA GÅNG. Det fanns också en pil som pekade på kvinnan i sängen. George rös. Han måste torka bort det innan Dana vaknade. Han lyckades göra det utan att störa henne. Hon var riktigt trött. Det gjorde ont i honom när han tänkte på att hon snart måste upp. Han såg på väckarklockan när han var klar med blodet. Tiden gick fort. Hon skulle upp om tjugo minuter. Han var frestad att stänga av klockan, men han visste att hon skulle bli arg. Han var hungrig, men han var ännu tröttare. Han gick och lade sig. Han kunde inte stanna. Han tänkte bara på Sarah och Emily. Efter ett ögonblick hörde han klockan ringa. Dana hoppade ur sängen och gick och åt lite mer makaroner. George gick ut i hallen just när hon skulle gå. Hon hade varit på väg att gå ut i bara trosor och linne. Hon log trött när han påtalade det.
- Du behöver inte säga något, sa hon. Jag borde jobba mindre.
Hon gick och klädde på sig. Han gick och lade sig igen. Ytterdörren slog igen bakom Dana. George lyckades äntligen somna. Han vaknade inte förrän på eftermiddagen. Han åt frukost och duschade. Sedan satte han sig på balkongen. Han tänkte på vad han sett under natten. Det gjorde ont. Han visste att han måste göra något, men det tog emot. Han var oftast bra på att handla när det krävdes av honom, men det hade hänt för mycket på för kort tid. Han orkade inte längre. Han kom tillslut fram till att allt hade börjat med Lisa. Han måste börja där. Han tog sin mobil och ringde sjukhusets växel.
- Hej Fran, det är jag! sa han. Jag undrar om du kan hjälpa mig med en sak. Ja, det gäller en patient. Jag förstår. Hjälper det om jag säger att personen i fråga är borta och antas vara död. Jag försöker hitta henne. Okej! Tack ändå!
Han lade på och skakade på huvudet. Det finns inget sätt att kringgå byråkratin. Han hade två alternativ. Han valde det han trodde hade störst chans att lyckas. Han tog upp mobilen igen och ringde till Dana. Det tog ett tag innan han kom fram till henne. Hon lät andfådd när hon svarade. - Hej Dana, det är jag! sa han. Jag undrar om du kan göra mig en tjänst. Det gäller Lisa.
Han förklarade vad han ville att hon skulle göra. Hon var inte så entusiastisk, men hon sa ja. Han berättade inte vad hon var, bara att hon hade ett dunkelt förflutet. De sa hej då. George nickade nöjt för sig själv. Hans andra alternativ hade varit att tala med kommissarien. Han hade varit öppen för en övernaturlig förklaring, och det kanske skulle gå att få honom att undersöka saken, men det kunde vara farligt. Någon kunde få reda på att någon snokade. Dana kunde vara mer diskret, fast diskret inte var det första ordet man associerade med henne. George tänkte att han kanske skulle tala med kommissarien ändå. Det skulle inte skada. Han hade iallafall inget annat att göra. Han gick och klädde på sig, och gick ut. Det började redan bli sent, men kommissarien var nog fortfarande på sitt kontor. Det var på andra sidan stan, så han fick ta bussen. Resan tog sin tid och han hade tid att tänka på Sarah och Emily för tusende gången. Han kunde fortfarande se dem på näthinnan. Han trodde aldrig att de skulle försvinna, och han var inte säker på att han ville det.
*** 6
- Hon borde komma snart eller hur? sa kommissarien och såg på klockan igen.
George såg också på klockan.
- Hon brukar jobba över, sa han och ryckte på axlarna.
- Hon måste jobba 16 timmar per dygn, sa kommissarien leende.
- Minst, sa George.
I nästa ögonblick ringde det på dörren. De båda männen såg på varandra och nickade. Kommissarien reste sig och öppnade dörren. Dana kom in.
- Hej! sa hon och log mot kommissarien. Det tog ett tag att hitta hit, men nu är jag här. Vilken fin lägenhet du har.
Hon satte sig i soffan jämte George. De hälsade snabbt på varandra. Kommissarien hällde upp ett glas whisky åt Dana. Hon tog emot det och svepte det.
- du har ingen aning om hur mycket jag behövde det, sa hon och log bredare. Kan jag få mer?
Kommissarien fyllde på glaset, medan Dana stack handen under linnet och tog fram en bunt papper. Hon räckte dem till George.
- De här var inte lätta att få tag på, sa hon. Jag var tvungen att ligga med ett helt departement av dreglande gubbar. Det var trevligt.
George tog emot bunten. Dana såg ursäktande på kommissarien.
- det var inte riktigt lagligt, sa Dana och såg ursäktande på kommissarien. Jag hoppas att du förlåter mig. Annars får du smiska mig.
Hon drack ur ett andra och ett tredje glas innan han hade läst klart. Hon hade en otrolig tolerans. George blev snart klar. Det var inte så mycket av intresse. Han räckte över filen till kommissarien. Han nickade mot Dana.
- Tack syrran! sa han och nickade. Bra jobbat.
- Kalla mig inte syrran! sa hon och plutade surt med munnen.
- Intressant! sa kommissarien med näsan i pappren.
Han lade ifrån sig dem på bordet och strök sig över hakan. Dana hade varit i kontakt med den leende doktorn som Lisa hade träffat på sjukhuset. Hon hade fått reda på ett och annat. Lisa hade inte opererats på sjukhuset. Hon hade förts dit med ambulans från ett annat sjukhus. Märkligt nog saknades uppgifter om vilket sjukhus det var. Sjukhuspersonalen kunde slarva med pappren ibland, men det var en märklig sak att missa. Hon hade opererats för icke-småcellig lungcancer, åtminstone enligt hennes journal, men doktorn trodde inte på det. Ett sånt ingrepp skulle ha lämnat tydliga spår. Dana hade pumpat honom lite, och han hade berättat att man uppenbarligen hade gjort någon sorts ingrepp, men han vågade inte spekulera om vad de hade gjort. Han hade dock palperat henne, vilket enligt Dana var ett finare ord för att tafsa, och han hade funnit att hon hade något i buken. Man kunde förstås inte veta om det hade varit där länge eller om det just hade opererats in, men det var ett föremål iallafall. Det var allt han visste. Så långt in i undersökningen hade Dana själv börjat bli nyfiken. Hon hade letat efter uppgifter om vem Lisa var, men det hade inte gått så bra. Sjukhuset hade inte mycket på henne, och allt verkade uppdiktat. Hennes namn, Carrie Ericsson, var påhittat. Det var inte konstigt att hon hade varit så förvirrad. Det liv de hade försökt få henne att minnas var inte hennes eget. George tänkte att Lisa antagligen var hennes riktiga namn. De diskuterade vad de skulle göra. De hade inget att gå på. Kommissarien sa att det enda han kunde göra var att söka efter försvunna kvinnor som hette Lisa eller liknande. Det skulle finnas många, men förhoppningsvis skulle det finnas bilder av dem. George hade berättat om mötet med Sarah och Emily, men han drog historien igen för Dana. Hon började gråta när hon hörde den. Han visste att hon hade gett mycket för att få träffa dem igen. Kommissarien hade bett George rita en bild av Sarah. Han hade inte behövt rita manuellt. Polisen hade ett program för sånt. Man fick se flera ansikten på skärmen. Man klickade på ett och fick upp nya ansikten som liknade det man hade klickat på. Det fortsatte så tills man hade ett ansikte som var så likt den eftersökte som möjligt. Kommissarien sa att den nya tekniken gjorde hans jobb mycket lättare. Hela proceduren var egentligen onödig. George hade många bilder på sin fru. Hon var dessutom nästan helt lik sin syster. De behövde dock en bild på Lisa också, så varför inte. George misstänkte även att kommissarien gillade att visa upp sina leksaker. Kommissarien hade lagt ut bilden på nätet. Folk skulle hålla ögonen öppna. Om hon rörde sig bland folk så skulle hon bli sedd. De gjorde en likadan bild av Lisa. Om hon hade blivit kidnappad så skulle någon höra av sig. De fick bara hoppas att skurkarna inte trodde att någon var dem på spåren. George och Lisa tillbringade kvällen i kommissariens lägenhet. Han bjöd på mat och mer whisky. Han var en bra kock. Dana åt mycket, och drack som en svamp. George visste att hon inte hade ätit ordentligt på flera veckor. När måltiden var över fick han hjälpa henne hem. Hon sjöng och skrattade som en galning. George såg sig ofta över axeln medan de gick hem. Han blev inte av med känslan av att Sarah var därute och tittade på dem. Han kunde inte göra mycket åt det om det var så. Han försökte tänka på något annat. Han berättade om sin oro för Dana. Hon skrattade bara och sa att i så fall skulle han erbjuda henne att dricka Danas blod först. Efter det skulle hon vara så full att det skulle vara lätt att fånga henne. När de kom tillbaka hem måste hon spy. Han hjälpte henne av med kläderna och lade henne på sängen. Han skulle just gå när hon gjorde ett ynkligt ljud. Han vände sig om och såg på henne. Hon hade börjat gråta. Hon såg förtvivlad på honom. Han gick tillbaka och satte sig jämte henne.
Kommissariens efterlysning gav resultat på ett oväntat sätt. Tre dagar hade gått sedan de hade träffats hos kommissarien. Dana hade tagit ledigt några dagar. Hon låg utslagen på sängen säkert femton timmar per dygn. Även när hon var vaken höll hon sig i liggande position, oftast framför tv. Hon reste sig bara för att gå på toaletten och för att äta. Hon åt bara flytande föda, men lyckligtvis inte sprit. Hon gick omkring halvnaken, men George förlät henne. Hon var inte kåt. Hon verkade vara deprimerad istället. George fick påminna henne om att byta kläder emellanåt. Han undrade om hon borde ha fortsatt jobba. Nu när hon hade dragit ur pluggen hade luften gått ur henne. Han trodde egentligen inte det. Det hade bara varit en tidsfråga innan hon hade exploderat. De satt och pratade ibland, men oftast höll han sig borta. Han visste att hon behövde honom, men han kände att han måste vara ute och göra saker. Han fick mycket gjort. Han besökte Claire. Hon mådde mycket bättre och ångrade inte alls sitt beslut. Det var svårt att vara ensam, men hon hade haft otur med män hela livet. Hon skulle vänta åtminstone några månader innan hon försökte igen. George hoppades att hon skulle lyckas, men han kände henne ganska väl. Hon skulle inte klara mer än en vecka utan en man. Hon mådde iallafall ganska bra, till skillnad från Rob. Han var nära att ta livet av sig, men George lyckades avstyra det. Han lämnade honom inte förrän han hade fått honom att lova att inte försöka igen. Han ville egentligen inte ta livet av sig. Han älskade sig själv mer än han hatade sig själv. George hade lärt sig att se vilka som skulle göra det och vilka som inte skulle gå hela vägen. I det senare fallet hade han inte lämnat dem innan professionell hjälp anlände. Han var på väg hem när kommissarien ringde. Han hade fått besök av en ung man som han ville att George och Dana skulle träffa. Kommissarien gillade att vara hemlighetsfull. George tänkte att han hade läst för många deckare. Han gick hem och hämtade Dana. Hon låg som vanligt i soffan och slöade. Hon blev ivrig när hon hörde nyheten. Hon ville springa ut direkt, men han övertalade henne att duscha och klä på sig först. Hon sminkade sig också. När hon kom ut syntes knappt några spår av hennes depression. De tog bussen till kommissariens lägenhet. Båda var förväntansfulla när de ringde på. Kommissarien släppte in dem. Han pekade på soffan, där en ung man just reste sig. Dana gick direkt fram till honom och räckte honom handen. George var inte långt efter. Den unge mannen presenterade sig som Sean. Kommissarien satte sig i sin fåtölj och bjöd dem att ta plats i soffan. Dana satte sig i mitten, med en man på var sida. I en mindre allvarlig situation hade hon skämtat om att hon var tolk. Kommissarien tog sin tid. Han erbjöd dem whisky och jordnötter. George och Dana tog jordnötter, men lät bli spriten. Sean tackade nej till båda. Han tålde inte jordnötter. Sedan fick de äntligen nyheterna. Både George och Dana hade anat det redan när de steg in. George hade gissat på bror och Dana på pojkvän.
Kommissarien berättade att Sean var pojkvän till en kvinna från Walton som hette Lisa Brown. Kommissarien visade honom bilden av Lisa, och han nickade. Han berättade att hans flickvän hade varit på väg till jobbet i Stockton en dag fyra månader tidigare, men hon hade aldrig kommit fram. Han hade inte saknat henne direkt. Han hade åkt till San Francisco på kurs samma dag som hon försvann. Han hade försökt ringa henne, men hon hade inte alltid mobilen på. När han till slut blev riktigt orolig hade han ringt hennes jobb, och de hade berättat att hon hade fått för sig att lifta till New York. Åhörarna höjde på ögonbrynen när de hörde hur lång tid som hade gått. Fyra månader var en lång tid. De frågade vilka hon hade liftat med. Hon hade inte gett några namn, men hon hade sagt att det var ett ungt par, en man och en kvinna. George rynkade pannan när han hörde det, men sa inget. Kommissarien och Dana märkte att han tänkte på något, men sa inget. De frågade ut Sean om deras förhållande. Det lät som om de hade lite problem. Han medgav det, men han tyckte att det hade fungerat bra. Lisa hade haft en tuff barndom, och hon hade svårt att lita på folk och att tro att hon förtjänade deras hjälp, men hon hade verkat lita på honom. Han trodde fortfarande att hon hade blivit kidnappad, och att hon inte bara hade stuckit. Han hade ringt polisen, men de hade bett honom vänta och se. Vuxna människor gjorde som de ville och det fanns ingen anledning att misstänka att ett brott hade begåtts. Han hade varit bekymrad. Lisa hade varit ansvarsfull hela livet. Hon kanske skulle få kalla fötter och avbryta deras förhållande, men hon skulle aldrig lämna sina sjuka föräldrar hur som helst. Sean hade inte haft mycket kontakt med dem innan, men han hade fått hjälpa dem under Lisas bortavaro. De pratade mycket om henne, och allt föräldrarna sa bekräftade vad han redan visste. Lisa hade varit missnöjd med sitt liv, men hon var en god människa, och det här var väldigt olikt henne. Tillslut hade polisen tagit saken på allvar. De hade sökt efter henne ett tag och sedan gett upp. Sean och föräldrarna hade aldrig slutat hoppas på att hon skulle komma tillbaka, men det verkade mer och mer osannolikt. Det var Sean som hade sett hennes bild i tidningen. Han hade inte berättat för föräldrarna. Han ville inte ge dem falska förhoppningar. Kvinnan på bilden liknade Lisa, men det var som om något inte stämde. Han kunde inte förklara vad det var. Det var dock säkert att det rörde sig om samma person. Sean visade en bild som bekräftade det.
George kom äntligen på vad han hade funderat på. Han mindes något som Lisa hade sagt till honom. Hon hade trott sig minnas att hon hade varit med när föräldrarna dog i en bilolycka. Sean kunde bekräfta att det aldrig hänt. Hennes föräldrar levde, fast de inte hade hälsan. Det kunde vara ett minne av paret hon hade åkt med. Å andra sidan kunde det bara vara ett förvirrat barndomsminne. Kommissarien, Sean och Dana lyssnade intresserat. Kommissarien sa att han kunde kolla om det hade skett några intressanta bilolyckor på vägen, men det var osannolikt att det skulle ge något. Det var en lång sträcka och de kunde ha svängt av var som helst. De visste inte riktigt vad nästa steg var. Det kändes som om allt de kunde göra var att fånga in en vampyr och klämma ur henne lite information. De visste inte om de fungerade på samma sätt som vampyrer i filmer. George och Sarah var inte särskilt religiösa, men de var inte oreligiösa heller. De hade gott om kors hemma, och George hade inte sett att Lisa inte gillade dem. Tvärtom verkade hon gilla dem. Allt det där med kors och vigvatten var antagligen bara kristen propaganda. Han trodde att han hade sett henne röra vid silver också, om deras bestick var gjorda av riktigt silver. Sarah hade bättre koll på sånt. Lisa hade verkat besvärad av solskenet, men å andra sidan hade alla varit det. Det hade gassat ordentligt de senaste dagarna. De spekulerade vidare en stund. De visste inte riktigt vad vampyrerna ville, utom att de gillade att göra livet surt för George. Dana föreslog att de kunde använda henne som bete. Kommissarien vägrade gå med på det. George blev tvungen att berätta om natten då han hade tvättat bort blodet på väggen. Dana blev sur för att han inte hade berättat. Meddelandet på väggen var bara ytterligare en anledning att använda henne som bete. Hon såg uppfordrande på dem. George, Sean och kommissarien skruvade på sig. De ville inte säga ja, men de fick medge att det var deras bästa alternativ. Efter några minuters diskussion var det spikat. De började diskutera hur det skulle gå till rent praktiskt. Det blev spekulationer igen. Dana drack lite whisky och lade sig på soffan. Tillslut tog alla en paus. Kommissarien bjöd på middag. När måltiden var över började en plan ta form. De var fortfarande inte säkra på om de vågade, men de hade inte mycket att välja på. Varken George, Sean eller kommissarien gillade planen, och de förstod inte varför Dana var så entusiastisk. George hade sina aningar. Han frågade henne på vägen hem. Det visade sig att han hade rätt. Hon längtade efter att få träffa sin syster igen, även om hon kom för att döda henne. Hon sa det inte själv, men George anade att en del av henne ville dö. På ytan hade hon varit sitt vanliga glada och slampiga jag, men han visste hur hon hade mått de senaste dagarna. Det gjorde honom bara ännu mer motvillig att låta henne göra det, men han kände att han inte hade mycket att säga till om där. Hon var en stor flicka, precis som Sarah hade varit, och hon skulle alltid göra som hon ville med eller utan honom. Han hade varit bekymrad om det inte hade varit så. Hon gick till sängs så fort de kom hem. Hon somnade nästan omedelbart. George försökte också få lite sömn. Klockan ringde vid midnatt. Han gäspade och sträckte på sig. Han gick in till Dana. Hon låg på sidan på sängen. Hon log förföriskt mot honom, och strök sig över rumpan.
- Sarah älskar honung, sa hon. Tror du att det hjälper om du smörjer in mig?
- Det är dags, sa han och skakade leende på huvudet. Är du rädd?
Hon skakade på huvudet. Hon såg självsäker ut, men han trodde att hon spelade.
- Du vet att du kanske inte överlever, sa han och såg vänligt på henne. Jag kanske dör också.
- Då ses vi i helvetet, sa hon. Nej vänta! Det är bara jag som kommer dit. Jag kommer få träffa Sarah iallafall.
- Jag är säker på att du kommer till himlen också, sa han och skakade på huvudet
- Jag är inte säker på att jag vill komma till himlen, sa hon och putade med läpparna. Det verkar vara ett så tråkigt ställe. Jag vill hellre att Satan tar mig i röven än att jag måste leva i celibat i resten av evigheten.
- Kan vi inte vara allvarliga vår sista natt på jorden? sa han trött. Vad känner du egentligen?
Hon tvekade. Sedan såg hon sorgset på honom.
- Jag känner mig så jävla ensam, sa hon. Det känns som att det är ett stort hål i mig som jag aldrig kommer kunna fylla.
George nickade. Han såg lika sorgset tillbaka.
- Jag vet, sa han. Jag känner likadant. Sarah och Emily var allt för mig. Det var som om de var huvudpersonerna i mitt liv. Nu när de är borta känns det som att vi två...
- Som att vi två blev kvar, stammade hon. Filmen borde redan ha slutat, men den bara fortsätter.
- Kan du inte krama mig innan du går? sa hon. Jag vet att jag inte är täckt av honung, men...
Hon satte sig på sängkanten. Han gick fram till henne och lade armarna om henne. Deras bara kroppar strök mot varandra. Hon såg på honom med tårfyllda ögon.
- Kyss mig! sa hon längtansfullt. Jag vet att jag är inte Sarah, men det är bara vi två kvar.
Han tvekade. Hon lade armarna om hans huvud och drog honom till sig. Deras läppar möttes. George tänkte att det inte kändes det minsta som att kyssa Sarah, fast de hade samma läppar. De såg in i varandras ögon. Sedan skiljdes de åt. George reste sig och gick mot dörren. Han vände sig om och såg på Dana. Hon hade fortfarande fötterna på golvet, men hon hade lagt sig på rygg.
- Jag vill ha dig, sa hon och kisade mot honom. Jag vet att du vill ha mig också. Lova mig att jag får dig om vi överlever det här!
Han tvekade. En del av honom ville ha henne, fast hon bara såg ut som Sarah.
- jag lovar, sa han. Vila nu! Det tar nog ett tag.
Med de orden lämnade han henne på sängen. Dana lade sig i fosterställning och begravde ansiktet i en kudde.
*** 7
George stod ett ögonblick och såg på den stängda dörren. Hans tankar avbröts av att hans mobil ringde. Det var kommissarien. Han berättade att en polis hade sett Sarah bara några kvarter bort. Han bad George att inte göra något dumt innan han kom dit. George kände till staden väl. Han hade levt där nästan hela sitt liv. Han hoppades att han skulle få många år till, men det var okej om han dog i natt. Då skulle han inte behöva ligga med Dana. Han log bistert för sig själv. Hans fru hade dött och han skulle ersätta henne med hennes syster. Det kändes bibliskt. Han gick nerför gatan och ner mot järnvägen. Det var där hon hade blivit sedd. Sannolikheten för att han skulle hitta henne direkt var ganska liten, men det fanns gott hopp om att han skulle hitta henne innan natten var över. Rättare sagt så skulle det vara hon som hittade honom. Han hoppades att hon inte skulle kunna motstå att visa sig och tala med honom. Vampyrer på film var alltid drama queens. Det var mörkt på stationen. Det gick fortfarande tåg, men inte så ofta. Han ställde sig vid ett fönster och kikade in. Det var tomt. Han gick runt huset, men såg inte till henne eller någon annan.
Sedan fick han syn på henne uppe på gångbron över spåren. Hon hade Emily med sig. De stod och såg på honom. Han skyndade sig upp dit och hoppades att de inte skulle försvinna. På väg upp hörde han ett avlägset tåg. De stod kvar när han kom dit, men de höll sig mer på avstånd. De såg avvaktande på honom. Han såg att hon hade förändrats sedan de sågs sist. Hon hade fått en friskare hy och hon hade gått upp i vikt. Hon hade varit kurvig innan, men nu såg hon ut som en venusfigur. Han gissade på att det berodde på att hon nyligen hade ätit. Hans huvud fylldes av otäcka bilder. Hon kanske hade ätit ett litet barn. Hon hade alltid varit vacker i hans ögon och gett honom varma känslor, men nu äcklade hon honom. Han önskade att han var Abraham van Helsing eller någon. Då hade han kunnat köra in en påle i sin älskades hjärta och dräpa monstret som hade tagit över hennes kropp. Nu kunde han bara se på. Han såg på Emily. Hon hade också ätit, och hade blivit ganska knubbig. Hon äcklade honom också. Han höll på att börja gråta när han tänkte på hur kort hennes liv hade blivit. De hade varit en lycklig liten familj med en ljus framtid. Emily hade varit en smart unge och hon skulle ha växt upp till en underbar kvinna. Nu var allt det över. Allt som återstod var att skydda resten av mänskligheten från nattvarelserna. Han visste inte hur många gånger de kunde ha förökat sig redan. Det kanske redan fanns hundratals vampyrer i staden. Snart skulle de ta över hela världen. De hade talat om det på mötet. Det kändes som något man borde gå ut och varna för, men ingen skulle tro på det. Det måste ha funnits vampyrer länge. De visste inte varför de inte hade tagit över planeten redan. Det måste vara något som stoppade dem, eller kanske någon. Han gick långsamt närmare. Sarah sa inget. Hon kisade bara mot honom och vinkade åt honom att komma närmare. Han stannade på mitten av bron. Han lyssnade, men det enda han hörde var ett tåg i fjärran. Han såg sorgset på Sarah.
- Är du fortfarande därinne? sa han.
- Det är klart jag är älskling, sa hon och skrattade mjukt. Jag är här. Bara kom närmare.
Hon lät inte som om hon trodde att han faktiskt skulle göra det, men hon blev överraskad. Han gick lugnt närmare.
- Hur mår du gumman? sa han till Emily.
- Kan du inte komma hit och krama mig, pappa? sa Emily och blottade sina nya kindtänder. Jag saknar dig.
George kunde inte hålla tillbaka tårarna när han hörde hennes röst från det lilla monstret. Han stod kvar på bron och grät som han inte hade gjort sedan han var liten. Sarah lade huvudet på sned och såg på sin dotter.
- Ska vi gå och trösta pappa? sa hon.
Flickan nickade. De gick fram till George. Han gjorde inga försök att hindra henne eller backa undan, fast han visste vad som skulle hända. Sarah var längre nu. Hon behövde inte ställa sig på tå för att krama honom längre. Hon lade armarna om honom och blottade huggtänderna. I nästa ögonblick träffades hon av en pil. Den träffade henne rakt i munnen, och kom ut på andra sidan. Stöten fick henne att tappa balansen och falla till marken. Emily skrek, en blandning av vrede och rädsla. George hann knappt reagera innan hon försvann i mörkret. Han vände på huvudet och kisade. Han såg en skymt av en lång figur med silvervitt hår, som just försvann bakom ett hus. Sarah kved av smärta. George gick ner på knä vid hennes sida. Hans hjärta slog snabbt. Han hatade att se henne så, men han visste inte vad han kunde göra. Tåget kom närmare, och han insåg plötsligt vad han måste göra. Han lyfte upp sin odöda hälft. Hon var lätt som en fjäder, men det var svårt när hon sprattlade så mycket. Han bar henne till räcket och lutade henne mot det. Hon vred sig fortfarande, och var inte kontaktbar. Han viskade ändå några ord till i hennes öra. Sedan knuffade han ner henne på spåret.
Dana lyckades sova några minuter, men hon kände sig bara ännu tröttare. Han övervägde att ta sömnpiller, men hon måste vara vaken när vampyrerna kom. Istället gick hon ut i köket och tog en burk honung och en sked. Hon gick och satte sig på balkongen och såg på månen och stjärnorna. Det var lite kyligt, så hon tog på sig en tröja innan hon gick ut. Hon satte ner burken på räcket och åt en sked. Det smakade underbart. Hon tänkte äta hela burken. Det var ingen risk att hon skulle bli fet. Hon skulle ju ändå dö. Hon hade blandade känslor inför det. Hon tänkte på vampyrerna. Det hade varit underbart att leva förevigt. Det var en underbar natt. Fullmånen sken. Hon önskade att natten kunde vara för evigt. Hon kände att någon iakttog henne. Först trodde hon att det var Sarah, men sedan såg hon att det satt någon på balkongen jämte. Det var en pojke i tidiga tonåren. Han var son till grannen. Han hade aldrig talat med henne, men hon visste att han var intresserad av henne. Han hade tittat på henne när hon solade. Hon gjorde en pussmun åt honom. Sedan doppade hon ett finger i burken och stoppade det i munnen. Han stirrade på henne med öppen mun. Hon log ömt. Sedan reste hon sig upp och drog upp tröjan. Hon hade ingen bh under. Hon hade tänkt göra en god gärning innan hon dog. Hon var helt oförberedd på reaktionen. Den nakna kvinnan på andra sidan blev för mycket för den stackars pojken. Han svimmade och slog huvudet i golvet med ett brak. Dana log ett skamset leende. Hon kastade över tröjan åt honom och gick in. Hon tog en sked honung till och ställde in burken igen. Sedan gick hon tillbaka mot sovrummet. Hon avbröts av ett ljud från balkongen. Hennes hjärta slog fortare. Hon gick dit och såg ut. Det stod en kvinna på balkongen. Dana hade sett en bild av hur Lisa hade sett ut innan förvandlingen, men inget kunde ha förberett henne på verkligheten. Hon måste nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen var en dröm. Det var det inte, om tricket fungerade. Hon öppnade lugnt balkongdörren igen.
- Måste jag bjuda in dig? sa hon.
- Nej! sa Lisa och skakade på huvudet. Du har redan bjudit in mig.
Dana hade inte vridit upp värmen som hon brukade. Hon hade suttit på balkongen utan att störas av kylan, men nu frös hon. Hon hade gåshud på armarna. - Ja, jag saknar dem så mycket, sa hon utan att möta Lisas blick.
- Du bjöd in mig långt innan dess, sa Lisa.
Dana rös. Det började bli ganska mörkt, men hon såg ändå vampyren tydligt. Hon var lång och kurvig, med brun hud och mörkt hår. Ansiktet tillhörde ett rovdjur. Hennes läppar var intensivt röda och fylliga. Kindtänderna var precis så långa och vassa som Dana hade trott. Ögonen tycktes glöda av någon helvetisk eld. Hon var naken frånsett ett par högklackade skor. Dana kunde bara möta hennes blick ett kort ögonblick. Det kändes som om varelsen läste henne som en öppen bok. Hennes fördämningar brast plötsligt. Lisa gick närmare, och lutade hennes huvud mot bröstet. Hon kändes varm, nästan febrig. Danas ben höll på att ge vika. Det här var inte vad hon hade planerat. Hon kände sig som en hjälplös liten flicka. Lisa lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. Hon la henne försiktigt på sängen. Dana såg upp på henne.
- Ska du inte bita mig? sa hon.
Lisa såg på henne en stund utan att svara.
- När blev du biten? sa hon tillslut.
Dana var nära att börja gråta igen. Den här gången lyckades hon hålla sig lugn.
- Jag var sju… började hon.
Hennes röst blev gäll mot slutet. Hon tog ett djupt andetag.
- Jag var sju, sa hon samlat. Jag har druckit, och knullat, och jobbat häcken av mig, men...
- Men inget dödar smärtan, sa hon och nickade.
Dana nickade. Hon slöt ögonen och tryckte ansiktet mot kudden. Lisa lade handen på hennes höft.
- Sätt dig upp! sa hon.
Dana protesterade inte. Hon satte sig lydigt upp på sängkanten. Hennes förtvivlan började ge vika, och ersättas av något annat. Hon lade armarna om vampyren och strök över hennes skinkor. Lisa märkte förändringen och gjorde uppskattande ljud. Hon gick ner på huk så att deras ansikten var i jämnhöjd. Sedan lade hon en hand om Danas huvud och tryckte sina läppar mot hennes. Det kändes som att kyssa smältande glass. Det snurrade i huvudet på Dana och hon måste dra tillbaka huvudet. Lisa reste sig långsamt. Danas händer gled över hennes bröst, ner över magen. Hon kände den lilla knölen nere till vänster, där doktorn hade sagt att den skulle vara. Hon såg upp på Lisa med drömmande blick.
- Jag har aldrig känt såhär för en kvinna, sa hon.
Lisa såg tillbaka. Hennes ögon var vänligare nu.
- Jag är ingen kvinna, sa hon. Vi förökar oss inte så.
- Jag önskar att människor kunde vara så, sa Dana. Låt mig tillfredsställa dig!
- Tiden går så långsamt! sa Lisa och skakade på huvudet. Jag måste göra dig som oss. Sedan kan vi älska, du och jag och din syster och flickan. Vi kan tillfredsställa varandra.
Dana nickade instämmande. Lisa böjde sig över henne, tills deras ansikten var alldeles nära varandra. Dana lutade sig tillbaka. Hon stödde sig på ena handen och stoppade andra under kudden.
- Jag kommer bita dig nu, sa Lisa mjukt. Bli inte rädd! Det kommer göra ont, men det blir bättre sen.
Hon öppnade munnen för att bita. Dana drog blixtsnabbt fram handen under kudden och stötte en kniv i buken på Lisa. Vampyren stönade av smärta. Hon drog tillbaka huvudet, och föll handlöst på golvet. Dana hade tvekat en bråkdels sekund för länge. Lisas huggtänder hade begravt sig djupt i halspulsådern. Dana satte fingrarna mot halsen och sprang till badrummet. Hon förband såret, med mångårig vana. Sedan tog hon telefonen och ringde 911. Hon gick tillbaka in i sovrummet med telefonen mot örat. Allt som fanns kvar av Lisa var en hög med aska och ett par sexiga högklackade skor. Dana lade ifrån sig telefonen, och såg sorgset på resterna ett ögonblick. Sedan kröp hon ihop i en boll på sängen och började gråta tyst.