thomasl.blogg.se

Det var första gången vi såg dem på nära håll där på sjukstugan på skeppet Intrepid. • Vi hade redan haft kontakt med dem på distans, mer detta var en helt annan sak. • De såg ut som stora och delvis humanoida insekter, vilket var svårt att vänja sig vid. • Jag hade fobi mot insekter i hög förstoring, så min hjärna skrek att jag skulle fly. • Jag hade bett kommendören att skicka någon annan, men han sa att jag fick välja mig. • • Jag var den bästa exobiologen på det här skeppet, och de verkade trivas bättre med kvinnor. • Han hade förstås rätt, och det blev lättare med tiden. Jag kunde inte missa det här. • Jag gick alltså fram till dem och försökte kommunicerade. Jag hade min dator som översatte tal. • Jag kunde många språk, men det här var omöjligt för en mänsklig mun att tala ordentligt. 

Det visade sig att deras ledare hette Gatt. Jag trodde hon var äldre än de andra. • Jag säger hon för det var det de föredrog, men de hade inte kön som vi. • Jag erbjöd henne lite mat. Det visade sig att de kunde äta vår mat från Jorden. • Hon gillade grönsakssoppa, och hon drog upp det genom snabeln. Jag var tvungen att titta bort. • • Jag förvånades över att de kunde tala som människor. Det lät bara gällt och lite främmande. • Hon berättade att hon hade varit deras ledare i tvåhundra jordår. Hon var äldst i världen. • De hade teknologin för att stoppa åldrande, men det var emot deras tro att göra det. • Jag som var femtio och såg ut som femton, fick ibland höra liknande saker från troende. 

Min resa började på en rymdstation som hette Valeria. Jag hade aldrig besökt Jorden, vårt hem. • Jag vill inte fransa ut för mycket, men det är viktigt att ni har all information. • Min mor var ovanlig i vårt moderna samhälle i att hon ville föda sitt barn naturligt. • Hon sa alltid hur viktigt det var att vara naturlig och ha respekt för allt liv. • • Hon blev besviken på mig när jag valde att bli odödlig, istället för att bara dö. • Själv valde hon att åldras och dö. Jag var arg länge. Hur kunde hon lämna mig? • Det bästa sättet att minnas henne var att bli forskare. Exobiologi var ett snabbt växande fält. • Jag hade all tid i världen att bli bäst, och jag tillbringade tjugo år på Europa. 

Gatt lyssnade uppmärksamt på mig. Hon var en god lyssnare, och jag trodde hon förstod mig. • Anledningen till att vi hade kommit var för att förhandla om gränserna mellan våra respektive områden. • Det var inte särskilt spännande, och ingen av oss hade särskilt bra argument, tyckte jag åtminstone. • Det nya galaktiska Imperiet skulle dock hugga av mig huvudet om jag inte gjorde mitt bästa. • • Gatt var i en liknande situation. Hon skulle inte dö omedelbart, men hon kunde bli utbytt. • Jag tyckte att vi kunde sikta på hälften var, men hon var inte positiv till det. • Hon pekade på att det här området hade tillhört dem länge, och hade stor religiös betydelse. • Jag gick till sängs den natten utan mycket hopp, men vi skulle ge det några dagar. 

Lite senare vaknade jag, vilket brukade hända ofta. Mina kollegor sa att jag behövde god skönhetssömn. • Trots ihärdiga försök att lösa det så gick det inte. Min kropp var bara för rastlös. • Rättare sagt så hade jag svårt att ändra min dygnsrytm. På Valerius hade man fortfarande använt jorddagar. • Jag steg upp och tog på min uniform. Det var ingen idé nu att försöka sova. • • När jag lämnade mitt rum kände jag att något var på gång. Det var alldeles tyst. • Det var det aldrig annars så nära baren. Jag gick dit, men det var helt tomt. • Nu blev jag orolig, så jag tog fram min plasmapistol. Gatt var säkert fortfarande i sjukan. • Jag gick ut i hallen och fick syn på ett gäng som kom rakt emot mig. 

Så var det bara att dyka in i baren igen och låsa dörren, och bara hoppas. • Det var inga människor jag hade sett. Det var insekter, fast de här var lite annorlunda. • Jag trodde att det måste vara någon underart till Gatt. Jag visste inte många detaljer än. • Jag hade inte mycket tid att tänka heller, för de skulle forcera dörren och komma in. • • Jag antog att hela skeppet hade tagits över. Jag kunde inte säga hur, än mindre varför. • Jag kunde ta mig till flyktkapslarna, men vi var långt ut. De skulle kanske inte räcka. • Jag hade ett annat alternativ också, att hålla mig gömd på skeppet, men vad hjälpte det? • Jag hade grundläggande träning, men jag var bara en person, och de var säkert en svärm. 

I slutändan bestämde jag mig för att stanna på skeppet. Det fanns inga goda alternativ alls. • Mitt enda hopp stod i att hitta Gatt, och se om hon kunde styra upp något. • Risken var ju att det var hon som låg bakom invasionen, men det fick jag ta. • Jag hade inte mycket tid heller. Jag kände att det blev varmare. De måste föredra värme. • • Jag hoppade upp i taket och började krypa i ventilationen. Jag var snart klibbig av svett. • Jag andades tungt och var nära att ge upp, men jag såg min mor framför mig. • Jag var allt som var kvar av henne, och jag var fortfarande flickan som ville gott. • Det spelade ingen roll om jag mådde illa, om jag kunde rädda några av mina vänner. 

Från och med min lilla livskris gick det lättare. Det var faktiskt lite svalare nära sjukan. • Jag öppnade en takpanel, och hoppade ner, beredd på att försvara mig, men det var säkert. • Det var inte tomt, men det fanns inte många. Jag sa några ord till fänrik Kelly. • Han var oskadd, men många hade blivit skjutna. Sjukstugan överlevde för att den hade egen generator. • • De körde ac på fullt blås, och det verkade räcka. Gatt var fortfarande här på observation. • Jag blev glad när jag fann att hon inte låg bakom. Vi hade fått god kontakt. • Hon var visserligen utomjording, men min självkänsla hade fått en törn om jag läst så dåligt. • Jag märkte att hon var orolig, och vid ganska dålig vigör. Det här var hennes barn. 

Vi hade inte alltför ont om tid, så jag bad henne berätta vilka våra fiender var. • Hon sa att deras samhälle inte var uppbyggt som vårt, där alla människor var självständiga individer. • Istället hade de ett antal kolonier som var mer eller mindre som en enda stor individ. • Hon bad mig jämföra med en myrstack. Varje enskild myra hade egen personlighet, men samtidigt inte. • • Hela stacken var som en enda hjärna. Jag var inte säker på om jag förstått helt. • I vilket fall som helst så representerade hon alla kolonier, men de hade egen vilja också. • Nu verkade det som om några hade gått emot planetariska rådet och avbrutit hennes viktiga uppdrag. • De skulle troligen inte skada henne, men hon skulle ändå hjälpa oss ställa saker tillrätta. 

Hon berättade att hennes folk hade en svag punkt i exoskelettet, en punkt under vänstra axeln. • De hade utelämnat den informationen i sin kommunikation med oss. Det var fullt förståeligt tyckte jag. • De visste inte om de kunde lita på oss. Vi var ärligt talat inte så pålitliga. • Min mor var född på jorden, och hon hade berättat för mig hur man skadat den. • Gatt visade på sig själv. Jag tvivlade inte på att jag skulle träffa utan större problem. • Vi hade inte mycket folk. Det var i princip bara jag och Kelly, och kapten Dee. • Det måste räcka för att återta bryggan. Därifrån kunde vi pacificera resten av skeppet ganska fort. • Vi fick bara hoppas att de inte var för många, och att de vände axeln till. 

Det var bara att gå upp och krypa igen. Jag kröp först, plötsligt befordrad till full general. • Det var långt till bryggan. Jag hade bäst fysik för att hantera värme, men jag led. • Vi hade bärbara ac, men de kunde vi inte ta med oss, för de kunde upptäckas. • Vi fick helt enkelt förlita oss på det livsuppehållande systemet i våra dräkter. Vi skulle överleva. • • Jag hade svårt att fokusera, men jag lyckades sikta. De hade tio stora insekter på bryggan. • Jag och Dee tog ut tre snabbt, och hoppade ner på bryggan. Vi måste skjuta vilt. • Gatt hade sagt att de inte skulle vara så stridsvana, och att de skulle bli överrumplade. • Det var delvis sant. Jag lyckades skjuta tre mer innan de förstod och började slå tillbaka. 

En av dem dök mot mig och jag kände hur min kropp bara ville ge upp. • Chocken att få en enorm geting i ansiktet var bara för mycket. Sedan var Kelly där. • Han tog min hand och höll den tills jag lugnade ner mig. Det var över nu. • Jag visste inte mycket om att styra ett skepp, så jag satt ner och hämtade andan. • • Det var ungefär hundra insekter på skeppet. Vi besegra dem genom att sänka värmen under fryspunkten. • Många människor hade blivit dödade, men många hade också barrikaderat sig på olika platser i skeppet. • Vi var tvungna att gå till en hamn snarast möjligt. Jag och Gatt återupptog förhandlingarna där. • Det spelade ingen roll vad vi kom fram till. Det viktigaste var att vi var vänner.