thomasl.blogg.se

Olyckan började drabba vår lilla by i samband med det kalla året då ingen sol sken. • De gamla var mycket bestörta och sa att de aldrig hade upplevt något som liknade detta. • Lyckligtvis hade vi gott om ved och ganska mycket mat, men det var många som dog. • Det hände för många år sedan, men jag minns allt. Jag är tacksam för min överlevnad. • • Jag drömmer ännu mardrömmar om den tiden, men det är många som har det värre. • Vi kom ganska lindrigt undan, men vi hörde hemska berättelser från andra delar av vårt land. • Gudarna hade övergivit oss och utlämnat oss åt demoner som kom och hemsökte oss från helvetet. • Just när vi trodde att vi hade sett det värsta av olyckan, så kom dock vargarna. 

När de första av oss blev bortförda vägrade man först tro det. Det var bara skrönor. • Sedan försvann fler och fler, och vår hövding, vars namn jag har glömt, började sända bud. • Någon vid templet i Gamla Uppsala borde veta vad det var. Annars visste nog ingen dödlig. • Vi hörde vargarna yla därute i månskenet, och vi tvivlade på att budet skulle nå fram. • • Om inte så fanns det något vi kunde göra, nämligen tända våra vårdkasar uppe på berget. • Det betydde vanligtvis att fienden var i antågande, men det var omöjligt att invadera någon nu. • Våra grannar skulle bara anta att vi var i svår nöd, och kanske komma till undsättning. • Det var jag, Thorstein och Sven som skulle gå upp. Vi var alla tre stora krigare. 

Mitt i Fimbulvintern hade vi kommit varandra närmare, och flickan jag eftertraktade hade äntligen sagt ja. • Hon grät när jag måste gå, och jag strök ömt hennes kind. Sedan greppade jag svärdet. • Vi väntade oss inga fiender vi kunde besegra med vanliga vapen, men det kändes lite tryggare. • Min kvinna Astrid var syster till Thorstein. Deras mor var völva, en kvinna som såg framtiden. • • Sven var son till min fars bror, och vi var nära. Jag kallade båda mina bröder. • Vi svor att vi skulle göra sällskap till Valhall, och inte låta fienden ta vårt mod. • Kvinnorna i vår familj skulle sitta vid elden och be och fasta tills vi kom tillbaka. • Om inte så hade vi alla sått vår säd, så att det fanns någon som kom ihåg. 

Vårdkasarna hade byggts redan på Ingjald Illrådes tid, för att skydda oss från mer världsliga faror. • De var helt enkelt högar av staplat virke, som täckts över för att hålla regnet ute. • I händelse av krig tände man en kedja av sådana kasar för att kalla på hjälp. • Det var en dags färd i vanliga fall, men vi trodde att det skulle ta tre. • • Vi hade med oss mat och sovsäckar, men vi fruktade att det inte skulle vara tillräckligt. • Vi slog läger den kvällen nära en brunn, i en skyddad sänka där det var varmt. • Jag hade svårt att somna. Jag hörde inte vargarna, vilket betydde att de höll sig tysta. • Tillslut somnade jag, men jag vaknade mitt i natten. Sven mumlade något i sömnen om ' kvinnan'. 

Allt tal om kvinnor gjorde mig illa till mods. Jag visste inte vad han drömde om. • Det här var en magisk vinter, och den kunde ha orsakats av ett band onda trollpackor. • Det kom till mig att jag också kunde ha sett dem i mina allra febrigaste drömmar. • Sven ville inte säga vad han hade drömt, fast vi visste att han kom ihåg det. • • Han var ung och vi borde inte ha tagit med honom. Han skulle kanske dö här. • Vad värre var var att han kanske skulle dö i sömnen, och inte komma till Valhall. • Thorstein och jag kom överens om att hålla ett öga på honom om något mer hände. • Vi bröt upp på morgonen och fortsatte gå. Det var tufft, men vedermödan hade bara börjat. 

Snön låg tät här, och vi var tvungna att ta en omväg genom den mörka gruvan. • Det hade funnits där, på tiden när man använde brons. Det var därför byn grundades. • Sedan man hade börjat använda järn hade ingen gått in, för det var risk för ras. • Det var dock välkänt att det fanns en tunnel genom berget, hela vägen upp till vårdkasen. • • Det var vanskligt att ge sig in utan att veta vägen, men vi hade inget val. • Vi knackade på väggen innan vi gick in, för att blidka bergsfrun som skulle bo här. • Det var ännu en kvinna. Det oroade mig, och jag spetsade öronen om något skulle hända. • Det luktade inte konstigt i grottan, och det var välkommet skydd, så vi blev lite lugnare. 

Gångarna var fullt framkomliga och vi höll god fart, fast vi förstås inte kunde se något. • Vi sa inte mer än nödvändigt, för vi ville inte dra uppmärksamhet till oss om möjligt. • Jag var alltjämt svårmodig, men det var sådan jag var, och det kunde nog inte hjälpas. • Efter en stund kände jag dock att det inte bara var jag. Vi var inte ensamma. • • Det fanns en kvinna här, gammal och rynkig, blind och döv som berget hon härskade över. • Jag kände hur hon talade till oss, och det var något som tryckte mot min hals. • Vi stannade och drog våra svärd. Sedan var det något som kom emot oss väldigt fort. • Det tog tag i Sven och slog honom till marken, och han låg där som död. 

Ett ögonblick senare kippade han efter andan, och satte sig upp. Han var snart på benen. • Jag försökte tala med honom, men både jag och Thorstein märkte att han var helt förändrad. • Han drog plötsligt sitt svärd och angrep Thorstein. Det högg djupt, och mannen skrek av smärta. • Jag förstod att han hade blivit berserk. Jag måste döda honom, om det ens var möjligt. • • Våra svärd möttes gång på gång, men han var för stark. Jag skulle snart vara död. • Jag kanske borde ha låtit valkyriorna hämta mig, men jag valde att försöka rädda mitt folk. • Jag flydde alltså, in i en sidogång. Där slog jag nu i en helt jämn klippa. • Jag beredde mig på att dö, men istället såg jag min Astrid. Hon talade med mig. 

Blunda så kan han inte se dig. • Det var ett barnsligt råd, men jag lydde henne. • Svens slag föll aldrig. Istället sprang han vidare mot utgången, i tron att jag sprungit ditåt. • Astrid talade lugnt med mig. Hon kunde inte stanna länge. Jag skulle dock inte vara rädd. • Hon sa åt mig att lyfta svärdet över huvudet, och upprepa de ord hon gav mig. • Hon sa åt mig att be den sköna Freja om hjälp, hon som var människans vän. • När jag uttalade de magiska orden kände jag hur jag fylldes av kraft i alla lemmar. • Svärdet brann som av eld från Muspellheim. Jag var stark som en gud, eller en demon. • Jag hade varit fientlig mot kvinnor, men nu förstod jag att de hade både ondska och godhet. 

Jag spillde ingen tid, utan rusade efter Sven med svärdet i hand, redo att döda honom. • I dess flammande sken såg jag att hans ansikte var förändrat, täckt av mörka ådror. • Han stod stilla och väntade på mig. Jag kände att han fruktade mig in i själen. • Han ville inte slåss mot mig, men frun drev på honom. Han var i hennes våld. • Jag skrek Allfaderns namn och gick mot honom. Jag skulle skicka honom till dödsriket • Han gjorde hårt motstånd, men svärdet hans bröts mot mitt. Sedan högg jag huvudet av honom. Det var över på ett ögonblick, och sedan låg hans kropp där vid mina stela fötter. • Då först såg jag ljuset, slutet av tunneln långt borta. Jag släppte svärdet och sprang ditåt. 

Utanför var det bitande kallt, och snön slog mig i ansiktet. Jag hörde också vargarna yla. • Det fanns inget att göra utom att fortsätta. En stund senare kunde jag urskilja mitt mål. • Om jag sprang dit skulle det vara över på ett ögonblick, och jag skulle kunna dö. • Jag tog fram elddonet och kämpade för att göra upp eld. Det var åtminstone lite lä. • • I nästa ögonblick började det brinna och jag föll på bara knän inför den gudomliga synen. • Mina trötta ögon tyckte sig nästan se Freja mitt i elden, eller om det var Astrid. • I vilket fall som helst slöt jag ögonen, och lät mig värmas och finna lite vila. • Jag var så lycklig att jag hade kunnat dö där, men gudarna ville annorlunda med mig. 

När jag vaknade var det redan gryning med en flammande himmel, och jag såg min far. • Han räckte mig sin hand och hjälpte mig upp. Det var dags att gå tillbaka hem. • Vädret hade klarnat och de hade kunnat komma och hämta mig. De var alla glada igen. • Jag ville att de skulle ta med sig mina vänners kroppar, men de hittade dem inte. • • När vi kom tillbaka vigdes jag och Astrid till man och hustru. Hon var redan havande. • Jag bad henne berätta vad som hände där vid elden, men det kunde hon inte göra. • Hon hade inget minne av händelsen, men min berättelse gladde henne. Det skulle vara vi två. • Våren kom kort efter det, och snön smälte. Jag hoppas att gudarna sparar oss i framtiden.