Belägringen
Riddarna anföll tidigt på morgonen, vid första ljuset. De störtade rakt ner för den branta slänten. • Väl därnere slog de in i fiendens sköldmur och bröt igenom den. Det var en slakt. • Ingen hade dock tid att stanna upp och tänka. Micke gav sig själv några korta ögonblick. • Även han sveptes snart med av stridslarmet. Han var vältränad, men inget hade kunnat förbereda honom. • • Så snart fiendens trupper var nedgjorda väntade det svåra. De var tvungna att ta staden fort. • Det var inte brukligt, och det skulle kosta många kristna liv, men de skulle ta den. • Kungen gav order om att man skulle ställa belägringsvapen, och gräva hål för att placera bomber. • Han räknade med att det skulle vara över innan skymningen, så att de kunde fortsätta kampanjen.
Staden Jebu låg framför dem, den största staden i Hinnomdalen. Detta skulle kosta fienden mycket dyrt. • Kungen avsåg att riva ner templet och bygga en kyrka. Hedningarna skulle utplånas till sista man. • Han skulle reagera här själv när kampanjen var över. Hans bröder i Europa skulle avundas honom. • Det var stora ord, men staden var inte tagen än, fast det verkade oundvikligt redan nu. • • De första delarna av muren gick ner tidigt på eftermiddagen. Det var dock bäst att vänta. • När man hade gjort ett större hål började man skicka in folk för att förstora det. • Riddarna bidade sin tid. De var för värdefulla för att kasta bort i slakten som följde. • Som kungen sagt så var de inne i staden samma kväll, fast de måste ta citadellet.
Mörkret gjorde det för vanskligt att anfalla, så man måste slå läger. Riddarna fick god logi. • Micke visste att han behövde sina krafter följande dag, men han gick ändå ut på promenad. • Det var farligt här, men han kunde språket och såg ut som folket som bodde här. • Hans mor hade varit krigsbyte i förra korståget, och hon hade förberett honom på nya drabbningar. • • Han kände på hennes ring, som han fortfarande bar på fingret. Människor var inte så olika. • Han visste vart han var på väg. Han skulle bara följa vägen och se på citadellet. • Det var en av de vackraste och mest storslagna byggnader som fanns i det här landet. • Det var vitrappat, och på dagen glänste det som silver. Han måste försöka komma lite närmare.
Slottet låg på en låg kulle. Han bestämde sig för att gå alldeles nära dess kant. • Väl där såg han en kvinna med beslöjat ansikte, som tittade ut genom ett lågt fönster. • Synen fångade hans intresse, och mot allt vett började han klättra. Det var inte så brant. • Han hade klättrat mycket hemma, och mycket svårare vägar. Snart hängde han en bit under fönstret. • • Genom det strömmade värme och glada ljusa kvinnoskratt. Han hade sig upp och kikade försiktigt in. • Det blev alldeles tyst, och han såg ett rum fullt av alldeles orörliga, vackra halvnakna kvinnor. • Han såg inte kvinnan i slöjan, men hon dök plötsligt upp, och blåste något i ansiktet. • Världen började snurra omkring honom, och han föll till marken, medan han tyst förbannade sin dumhet.
Långsamt klarnade hans blick igen, och hans sinne ännu lite senare. Han låg i en säng. • Hans första tanke var att striden kunde vara över redan. Han hade dragit skam över sig. • Han började göra ljud, och en kvinna dök upp vid sängen. Hon log vänligt mot honom. • Det förvånade honom att hon var villig att visa sig för en man utan sedvanlig slöja. • • Han sa något till henne på arabiska, men hon förstod inte. Hon svarade honom på arameiska. • Han satte sig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Han såg inte något citadell. • Vem är du? frågade han. • Jag heter Sara, svarade hon vänligt. Min man är stenhuggaren Barak. • Han hittade dig nere vid vaktklippan. Han och mannen bar dig, och jag ska läka dig.
Sa du vaktklippan? Du menar därborta? Var är citadellet? • Hon såg blankt på honom utan förståelse. • Är du muslim? • Hon nickade. • Det är klart jag är. Jag är kristen. • Micke förstod inte. • Sedan gick det upp för honom att en muslim var en människa som underkastade sig gud. • Vilket år är det? • Du ställer så konstiga frågor min vän. Det är herrens år 450. • • Micke blev stum. Sara ville bjuda honom att bryta bröd, och de gick tillsammans till bordet. • Han måste berätta sin historia för henne. Den skrämde henne lite. • Ska vi alltså bli erövrade? • Jag kan knappt tro det, men jag känner till araberna. Vi anlitar dem ibland som legosoldater. • Jag ska försöka hjälpa dig om jag kan. Det finns häxor i staden jag kan fråga.
Saras man Barak gjorde dem snart sällskap vid bordet. Han var en mild man med heder. • Micke gladdes över att vara med andra kristna, trots att de trodde på vissa märkliga saker. • Han förstod att han hade förflyttats bakåt i tiden. Han hade aldrig hört talas om sådant. • Paret verkade dock tro honom. Sara skulle gå och tala med häxorna redan nu på morgonen. • Det var möjligt att magin hörde samman med den nya tron, och då var det omöjligt. • Men hon trodde att magi var gammalt. Hon ville veta själv, så hon skulle anstränga sig. • Medan hon gjorde det så erbjöd sig Barak att visa klippan, platsen där Micke hade fallit. • Micke tackade dem än en gång för hjälpen. Han hade ont i ryggen men kunde gå.
Staden Jebu var betydligt mindre än han mindes. Det var fortfarande en viktig stad i handeln. • Han kände igen många av gatorna, och folket var sig likt, förutom att kvinnorna var ledigare. • Det visade sig att det inte fanns något på klippan, utom en liten kur för stadsvakten. • Bakom denna fanns något som väckte hans uppmärksamhet. Det var en hel akvedukt insprängd i berget. • • Barak berättade att det hade gjorts för många år sedan, för att staden skulle få vatten. • Han kunde visa var den började. Det var inte långt, men de fick gå utanför murarna. • Micke lade platsen på minnet och bad Barak att rista något tecken precis där tunneln började. • Barak gjorde så. Han skrev till och med Mikael med grekiska bokstäver. Sedan återvände de hem.
Sara hade gjort sitt bästa. • Häxorna var hemlighetsfulla och gav inte gärna ut så stora hemligheter. • Hon hade istället gått till araberna och frågat om råd. Där hade hon mött en kvinna. • Hon visste inte själv, men hennes morbror hade rest till Indien, och hon kunde hjälpa henne. • Det var ett högt pris och Micke hade inga pengar, men han hade en möjlig lösning. • • Barak och Sara tyckte att det var en bra idé, och de åt en sista gång. • Sedan började Barak slå på sin trumma och sjunga vackert, medan Sara dansade och rörde magen. • Micke kunde bara lägga sig ner och slappna av. • Paret tände rökelse som doftade alldeles underbart. • När Micke minst anade det kom Sara och blåste pulver i hans ansikte en andra gång.
Han vaknade till ett skrik. Framför honom stod en arabisk kvinna och försökte desperat skyla sig. • Hennes man ville ha en duell med honom, men han avstyrde det, med hänvisning till belägringen. • Kungens män stod fortfarande runt citadellet och försökte spränga det. Det hade inte gått något vidare. • Micke visste att de måste ta det innan stödtrupper anlände, annars skulle de säkert döden dö. • Han sprang naken ut på gatan och begärde att få tala med kungen, och klä sig. • Han hade inte kungens öra och han såg ut som en galning, så det tog tid. • I sinom tid fick han dock tala med en tjänare, som hade mer än kungens öra. • Så snart nyheten kom ut att han visste en väg in så blev det stor uppståndelse.
Det var inte svårt att hitta märket som Barak gjort i väggen för många år sedan. • Det stod kvar där, och Mikaels namn var bevis nog på att han hade varit där. • Kungens män sonderade tunneln, och bekräftade att den ledde till citadellet. Den var dock väl vaktad. • Kungen tyckte att priset var värt det så han beordrade männen att anfalla, och det omedelbart. • • Medan de väntade kallade han till sig Micke och frågade om han önskade sig någon belöning. • Micke hade redan bett kungen att inte låta sina män våldta kvinnorna eller göra dem skada. • Nu bad han kungen att få en av dem till fru, endast om hon sa ja. • Det var ett billigt pris, så kungen sa ja utan vidare. Var det något mer han önskade?
Kungens män intog citadellet före skymningen, om än till ett högt pris i blod och heder. • Efteråt gick kungen ut med bud om att staden var kristen, och del av hans rike. • Som Micke hade hoppats så var en kvinna i haremet en ättling till Sara och Barak. • Micke sa att kungen skulle betala skulden han var skyldig hennes förfäder, och därtill ansenlig ränta. • • Han ville också gifta sig med henne, men hon skulle få pengarna oavsett vad hon svarade. • Kvinnan grät av glädje, och sa att hon hade hört sagor om honom. Den vite riddaren. • Hon ville inget hellre än att gifta sig med honom.