thomasl.blogg.se

Det var mörkt ute, och man visste inte vad som gick omkring där och åt människor. • Normalt sett så gick man inte ut om man inte måste, och då alltid i sällskap. • Man visste inte mycket om vad som fanns därute, bara att människor försvann med jämna mellanrum. • Sagas granne hade förlorat sin fru på det sättet, fast han svor att hon fortfarande levde. • Han började bli gammal, och man kunde inte ta honom på allvar, men man undrade ändå. • Om det var så att de döda gick igen på nätterna, så måste man göra något. • Samtidigt var man inte säker på att man ville göra något. Det var lugnt och skönt. • Deras lilla samhälle var otroligt säkert jämfört med andra områden. Det var inga brandbomber här inte. 

När Saga hade flyttat hit hade hon genast känt att något var fel, som en skugga. • Det hade tagit ett tag innan hon hade fått reda på vad det hela handlade om. • Hon hade känt sig sviken, för ingen hade hindrat henne när hon gick på sin kvällspromenad. • Grannarna som verkade så trevliga hade bara låtit henne gå. Det var svårt att tala om. • Hennes första tanke hade varit att flytta in till stan igen, hem till mamma på Norrmalm. • Det var dock något som höll henne kvar. Det var spännande med spöken, trots potentiell fara. • Det var vackert här också, med alla träd och vattendrag, och den stora kyrkogården runt hörnet. • Hon fann att andra hade samma problem som hon. Av olika skäl kunde de inte flytta. 

Magin var underbar och förtryckande på samma gång, som hennes förra pojkvän, fast mycket snyggare exteriör. • Hon kunde gå i timmar och bara lyssna på fåglarna och vattnet, och sitta och läsa. • Det fanns gott om barn också, fast något försvann ibland. Alla hade vett att stanna inne. • Tonåringarna var lugna och ödmjuka, och det var inte fråga om några revolter eller vilda fester. • • Saga var vän med en av lärarna på skolan, som sa att betygen var otroligt bra. • Om man lyckades övertyga polisen om problemet, så skulle de säkert komma och driva bort monstren. • Men ville man verkligen det? Livet var så behagligt här, och man var tacksam varje dag. Alla kände att de hade något speciellt här, som skulle gå förlorat om man städade upp. 

Riktigt så enkelt var det förstås inte. Det hände ju att folk försvann, vilket var oacceptabelt. • Vad man än kände så gick det inte för sig. Men ingen hade försökt göra något. • Saga kände att alla var förlamade utom hon, och att hon måste försöka göra en insats. • Hon hade frågat grannen, gamle herr Lejonkrona, han som hade förlorat sin fru många år tidigare. • • Det förvånade henne att han inte ville lösa problemet, fast hon förstod att gjort var gjort. • Han hade gått vidare med sitt liv och blivit en framgångsrik läkare, fastän sorgen aldrig försvann. • Hon insåg att hon måste gå själv, och det fanns bara ett sätt att studera fenomenet. • Det gick bra med värmekikare och dylikt, men i slutändan måste hon gå ut på natten. 

Lite hade hon hoppats att hon skulle kunna se saker från sin balkong med en nattkikare. • Det kammade tyvärr noll. Modern teknologi fungerade inte på spöken. Det var fortfarande sommar och ljummet. • Innan hon kom hit hade hon älskat att sakta gå hem genom stan mitt i natten. • Då hade risken alltid funnits att bli våldtagen eller rånad, men det hände ju bara andra. • • Hon var trots det ovillig att gå ut, men en natt bestämde hon sig helt oväntat. • Hon tog på jackan och gick ut. Allt var nedsläckt i huset och alla sov redan. • Hon tänkte sig att hon skulle ta stigen ner till vattenfallet, och sedan gå hem igen. • Det skulle inte ta så långt tid, och hon skulle knappast möta någon den korta stunden. 

Så fort hon kom ut slog fruktan mot henne, och hon ville bara gå in igen. • Nu var hon dock här, och hon var en praktisk kvinna. Det var bara att gå. • Hon spetsade öronen medan hon skyndade bort från den stenbelagda gången på framsidan av hennes hyreshus. • Det blev ännu mörkare när hon kom in bland träden, och hon tyckte sig se saker. • • Det var som om det stod mörka skepnader inne bland träden. Om hon blinkade försvann de. • Skogen kände henne, och den visste att hon var här. Det var hon helt säker på. • Benen kändes som makaroner, men hon tvingade sig att ta ett steg till, och ett steg. • Hon hörde vattenfallet i fjärran. Det var bara några hundra meter kvar. Sedan kunde hon andas. 

Känslan av obehag ville inte ge med sig. Hon kände att hon måste sätta sig en stund. • Buskaget omkring henne gav en vag känsla av säkerhet. En förbipasserande människa skulle inte se henne. • Spöken var en helt annan femma. De kunde ta henne när de ville, om de fanns. • Hon började så smått tvivla på det. Hon var för gammal för att vara såhär mörkrädd. • • Hon skulle just resa sig igen och fortsätta gå, när hon hörde ett ljud alldeles nära. • Hennes muskler frös genast, och hon hade inte kunnat springa ens om hon hade velat det. • Hon vände sakta på huvudet, och tyckte sig se något i ögonvrån. Det var borta direkt. • Vad det än var så var det inte gott, och det hade utan tvivel sett henne. 

Visst borde hon springa, eller ringa 112, men istället fortsatte hon gå på sin planerade stig. • Det fick gå som det gick. Hon var redan dömd, så hon kunde lika gärna fortsätta. • Hon kunde faktiskt se lite ljus på himlen, men gryningen skulle inte komma på flera timmar. • Hon kände sig lugnare när hon kom ner till vattnet. Hon blev alltid nervös av tystnad. • • Hon böjde sig ner och rörde ytan med ett finger, noga med att inte trilla i. • Sedan såg hon upp, och såg något hända på motsatta stranden, bara några tiotal meter bort. • Det såg ut som om en grupp människor hade samlats där, och ställt sig på led. De var helt svarta, och de tittade på Saga med lysande ögon. De kunde läsa henne. 

Paralysen kom tillbaka. De började gå långsamt mot henne, genom vattnet. Hon måste springa. Måste springa. • I nästa ögonblick lade någon handen på hennes skuldra, så att hon nästan skrek av överraskning. • Hon vände på huvudet, och såg en vacker ung kvinna, klädd i gammaldags kläder. Hon log. • De växlade inga ord, men det var någon telepati. Kvinnan fick Saga att fatta nytt mod. • • Hon tog hennes hand, och sedan började de springa längs stigen som ledde tillbaka till huset. • De måste tillbaka till de levandes värld innan det var försent. Saga försökte att inte titta. • Hon hade hjärtat i halsgropen, men de såg ut att klara det. Vid ytterdörren stannade de. Saga vände sig om och fann att hon var ensam. Hon kunde bara gå och sova. 

Hon förstod nu att hon skulle dö om hon gick ut igen, och träffade på varelserna. • Andra hade inte haft samma tur som hon. Vem kunde den där kvinnan vara? Tur åtminstone. • Om hon hade dykt upp några sekunder senare så hade det varit försent. Det visste hon. • Hon skulle komma på ett motangrepp. Hon måste bara hämta sig först, och framförallt sola. • • Hon kände att hon hade förlorat en livstid av vitamin d. Hon tog på en bikini. • Det fanns en strand i närheten, men hon valde att gå till vattenfallet och sola där. Minnet av föregående natt återkom, men solen gjorde henne starkare. Hon skulle gå och leta spår. • Hon kunde lätt vada över. Det var inte så strömt, och vattnet gick bara till midjan. 

Det fanns en liten strand på andra sidan. Hon mindes precis var spökena hade dykt upp. • Det fanns fotspår, men hon kunde inte avgöra om det var riktiga människor eller några spöken. • Kvinnan igår hade känts som en riktigt människa, men det kunde hon väl inte ha varit? • Kläderna och frisyren hade skrikit spöke. Eller kanske inbillning. Hon hade sett bilder på fru Lejonkrona. • • Hjärnan gör konstiga saker ibland när vi är riktigt rädda. Hon fortsatte att leta på stranden. • Sedan gick hon in bland träden och letade. Det var mörkare här, och hon blev kall. • Och det var där hon fann det, resterna av en dräkt. Det kunde vara en brandman. • Den hade en symbol som påminde henne om en för atomkraft. Hon lämnade kvar den där. 

När hon kom tillbaka till huset berättade hon allt för Lejonkrona. De förstod hela hemligheten nu. • Problemen hade börjat under kalla kriget, när lilla Sverige hade försökt utveckla kärnvapen. Det var längesen. • Det var i samma veva som hans fru hade försvunnit. Det var dags att ringa polisen. • Saga fick berätta om sitt fynd. Hon gick med ut och visade var hon funnit det. • • Man grävde upp flera skelett, och det blev en riksnyhet. Kropparna gavs alla en värdig begravning. • Man kunde till och med extrahera dna, så att man kunde identifiera dem och underrätta familjen. • Då slutade också området att vara hemsökt på natten, och de boende kunde gå omkring fritt. • De gjorde så med blandade känslor. Saga flyttade snart tillbaka till stan, och sökte nytt liv.