Ogg
Den här sagan handlar om Ogg. Märkligt namn jag vet, men han är faktiskt en dvärg. • Han var en av de sju som blev tillfångatagna av de fruktansvärda spindlarna i deras grotta. • Jag ska berätta vad han gjorde innan det, och vem han är, och om hans familj. • Dvärgarna har inget smickrande ursprung. Det sägs att de bara var maskar i jätten Ymers kött. • • Vid den här tiden bodde dvärgarna i Dum, deras stora gruva, där de grävde efter guld. • Dvärgarna är gjorda för att gräva, så det var inget skadligt jobb, fast det var tungt. • De trivs också bäst i mörkret, och undviker människor, fast det förekommer handel mellan de båda. • Det vore konstigt annars, med tanke på att man behöver få avsättning på all sin rikedom.
Nu handlade dvärgarna mest med andra sagoväsen. Det fanns stort behov av ädla metaller bland alverna. • Dvärgarna odlade inte sin egen mat, så de behövde hålla handelslederna öppna för att inte svälta. • Många andra varelser hade alternativet att stänga in sig, och inte ha att göra med andra. • Häri låg ett stort problem, för det fanns rövare i skogen som ville åt deras guld. • • Dvärgarna pratade mycket om vad man kunde göra åt det, men hittade ingen riktigt bra lösning. • Allt man kunde göra var att skicka med beväpnade män, och hoppas att de räckte till. • Dvärgarna hade tyvärr aldrig varit särskilt många, ens på den tiden, och de hade inte råd. • De behövde hjälp från någon av de andra folken. Det bästa vore att anlita andra rövare.
Mitt i all denna oro föddes Ogg. Hans far var smed, och det blev också han. • Han hade två bröder. Ogg alltså. De hette Thorstein och Ramhold. Deras far hade varit aktiv. • De tre sönerna var till hälften dvärg, och till hälften någon annan av de olika folken. • Thorsteins mor hade varit sköldmö bland de mäktiga vikingarna i norr. Ramholds mor hade varit skogsalv. • • Ogg följde i sin fars fotspår och blev smed. Ingen var lika skicklig på den konsten. • Thorstein hade tänkt bli gruvarbetare, men tyvärr hade han för hetsigt humör, och dödade en man. • Han blev förstås laglös och kunde inte visa sitt ansikte i gruvan igen, på sitt liv. • Det hindrade inte att han var omsjungen, särskilt av kvinnorna, för sina dåd som barmhärtig rövare.
Ramhold blev läkare. Han bråddes kanske på sin alviska mor, mer än på sin dvärgiska far. • I sitt yrke såg han ofta hur hans vänner skakades i skogen, och berättade för Ogg. • De var arga på sin bror, men kände också att det var dags att kontakta honom. • Thorstein hade blivit ledare för ett rövarband i Blå Skogen, som låg ganska nära till Vik. • • Han kände livet i skogen utan och innan. Det skulle bli lätt att överföra den kunskapen. • Ramhold och Ogg följde därför med nästa sällskap som skulle dit för att handla med vikingarna. • Det var en fartfylld färd, och det tog lång tid, men de kom båda fram säkert. • Vik var en större stad än någon de tidigare sett, och människorna var också skrämmande stora.
De fann det inte så svårt att komma igång. Först kontaktade de gillet för att förhandla. • Ogg hade med sig smycken han hade gjort av guld och silver, med allehanda ädla stenar. • Sådana var hett eftertraktade, och gillet kunde inte tillverka dem själva, så våra dvärgar fick tillstånd. • En del av pengarna skulle användas till att köpa örter till Ramhold, och lite andra varor. • • Viktigare var att de kunde fråga folk som passerade om de visste något om tjuven Thorstein. • Han var vida känd i de här trakterna, för att han gav pengar till de fattiga. • Han tog alltid två tredjedelar av godset, och lätt ägaren behålla den återstående tredjedelen som tröst. • Sedan gav han en tredjedel till de fattiga, och behöll resten själv. Det var sannerligen barmhärtigt.
Sagorna om brodern hade alltså inte varit överdrivna. Vetskapen värmde brödernas hjärtan, både Ogg och Ramhold. • Frågan var bara hur man skulle kontakta honom, och om han ville återse sina gamla släktingar. • Han måste fortfarande vara bitter på sitt folk, fast han förtjänade sitt straff. Mord var oförlåtligt. • De bestämde sig för att ta risken och gå till skogen. Thorsteins män övervakade alla vägar. • • Dvärgarna behövde inte färdas många timmar innan fällan slog igen. Nu började det farliga på resan. • Männen riktade sina bågar mot dem, och kunde lätt ha dödat dem om bara av misstag. • Ogg hade dock tid att berätta vem han var, och vad de ville ha hjälp med. • Anföraren trodde honom, och sa åt sina män att sänka vapnen. Dvärgarna var välkomna gäster här.
Det blev ett kärt återseende. Thorstein hade trott att alla hatade honom, vilket visserligen var sant. • Han bjöd sina bröder på det bästa skogen hade att erbjuda, vilket inte var så lite. • Den första kvällen ägnade de åt att berätta gamla minnen, och att uppdatera sig om nyheter. • Det hade gått många år sedan de sågs, för dvärgar lever länge och åldras inte mycket. • • Sedan blev det dags att tala affärer. Bröderna ville att han skulle skydda dem från tjuvarna. • En tjuv borde kunna döda en tjuv, fast den här var bra mycket grymmare än han. • Thorstein hade mycket erfarenhet av att slåss mot andra rövare, så han hade kunskapen som behövdes. • Det var dock en svårare fråga om han skulle hjälpa dem, fast de tre var bröder.
Från gruvorna hade Ogg med sig ett brev från rådets äldste, som författats innan de reste. • Det lovade Thorstein fri lejd om han återvände, och stora rikedomar om han lyckades med uppdraget. • Han var frestad att säga ja, men hans män behövde honom, och han behövde också dem. • Han litade på dvärgarna, men det var inte säkert att hans folk riktigt kände samma sak. • • Han talade igenom det med dem grundligt. De var mycket positiva, fast det var lång resa. • Det hade blivit farligare att röva i skogen på senaste tiden, särskilt i förhållande till vinsten. • Alla var inte överens, men det var bra mycket säkrare att arbeta som livvakt än rövare. • Det bestämdes att Thorstein och alla som ville följa honom skulle resa söderut och söka lyckan.
Precis då avbröts de av att vikingarna anföll lägret, och det fanns inte tid för tvivel. • Männen föll tillbaka in i skogen, och inte många blev skadade. Därpå följde en lång vandring. • Det tog flera veckor innan de var hemma i gruvorna igen. Det var ganska illa ställt. • Faran hade ökat, och det hade blivit allt svårare att få mat och andra viktiga förnödenheter. • • Sällskapet välkomnades därför med öppna armar av de flesta, fast inte av familjen till den dräpte. • Thorstein böjde huvudet i skam, fast han redan hade blivit straffad, och avtjänat i flera år. • Rådet var splittrat, men majoriteten stod bakom avtalet, och det var i alla fall redan gjort. • Dvärgarna håller sina löften, och de hade inte kunnat vända Thorstein ryggen efter den långa resan.
Här i dvärgarnas skog härjade ett stort rövarband, som mest bestod av människor, fast några dvärgar. • De var välutrustade, och liknade mest en här. Thorstein trodde att de måste ha hjälp utifrån. • Det var många som hatade dvärgarna. När de var döda skulle man kunna ta över gruvorna. • Det rådde heller inga tvivel om vem det var som låg bakom. Det var kung Sigurd. • • Dvärgarna handlade med flera mänskliga riken. Sigurd styrde det närmaste. Det var stort och ganska rikt. • Kunskapen om vem fienden var skulle hjälpa dem hitta deras läger. Thorstein skickade bud till kungen. • Han skulle låtsas gå med fienden. Det var inte svårt att övertyga kung Sigurd om det. • Thorstein hade ju blivit förvisad från sitt folk. Sedan gällde det bara att vinna kungens tillit.
Det visade sig vara lätt. Thorstein gillade inte hur kungen behandlade honom, men det var uthärdligt. • Han tillbringade en natt på slottet i Mark, och fann att kungen sände ut en pojke. • Han var snabb, men vår halvdvärg lyckades hålla jämna steg med honom, och hitta deras lägrer. • Han hade tyvärr dåliga nyheter. Kungen planerade ett direkt anfall mot de stackars dvärgarna väldigt snart. • • Det var möjligt att blockera ingångarna till gruvorna, men det skulle inte hjälpa dem så mycket. • De skulle svälta ihjäl efter bara några veckor, och man skulle säkert ge upp innan dess. • Det enda som återstod var att fly, och rädda vad man kunde. Kungen måste få gruvorna. • Thorstein tyckte inte att det lätt bra. Han tyckte att man skulle be spindelmännen om hjälp.
Det var tabu att tala om dem, men nu var läget desperat. Så man sände bud. • Den stackars pojken återvände snart. Då hade belägringen redan börjat, men han lyckades smyga sig in. • Han var rejält uppskrämd, och han berättade att spindlarna ville ha gisslan för att hjälpa till. • Man måste skicka sju dvärgar för att slava för dem. De skulle aldrig bli fria igen. • • Att offra enskilda för allas väl var något som gick emot dvärgarnas principer, men vad göra? • Thorstein erbjöd sig. Det vore inte mer än rätt att han dog för att sona synderna. • Det kom dock inte på fråga, för det måste vara renrasiga dvärgar. Ogg erbjöd sig alltså. • Det blev ett tårfyllt farväl. När belägringen bröts, var de stackars dvärgarna äntligen fria att leva.