thomasl.blogg.se

Klockan tre på natten vid korsningen mellan sjutton och trettioelva. Svårt oväder med åska och blixtar. • Fenomenet uppträder en tredje gång på bara en månad. Hittills hade vi kunnat studera det. • Nu avslöjade det äntligen några av sina hemligheter. Som vi tidigare sett var det en människa. • Det liknade en medeltida munk med vit kåpa. Vi hade identifierat honom som en trolig cistercienser. • • Vi hade varit osäkra på om det var en faktisk varelse, eller bara en sorts manifestation. • Vi förstod nu att det var det senare, då munken verkade upprepa samma mönster som tidigare. • Han verkade inte vara medveten om var han var, eller om vilket århundrade han hamnat i. • Det var troligt att han inte led, fast vi inte kunde veta säkert om det. 

Nu skulle det dröja tre månader innan munken sågs till igen, nästa gång i New Jersey. • Vi hade rest landet runt och jagat oväder. Man kunde inte veta var han skulle uppträda. • Jag hade personligen bara sett honom en gång, och då hade jag haft tur, enligt kollegorna. • Tur berodde nog på hur man såg det. Jag hade varit väldigt nära att bli dödad. • • Munken hade dykt upp rakt framför mig, inte ens en meter bort. Jag dök genast undan. • Jag var glad att jag hade sån sinnesnärvaro. En bråkdels sekund senare hade jag varit bränd. • Jag menar bokstavligen. Det tog veckor innan mina brännskador läkte. Jag kände att munken var illvillig. • De sa till mig att han inte var vid medvetande, men jag kunde inte tro dem. 

Målet med mitt liv från den händelsen var att förstå. Jag hade aldrig trott på spöket. • Det måste finnas en naturlig förklaring, även om det hade något att göra med sådana takyoner. • Det verkade ha något slags fönster mot det förflutna, och det måste betyda resor genom tiden. • Vetenskap var något jag kunde förstå. Många av mina kollegor hade mer flummiga förklaringar på händelsen. • • De trodde att munken hade kommit för att ställa något till rätta, och behövde kanske hjälp. • Det fanns ju mycket som var fel i världen, så det var svårt att välja något. • Jag tyckte inte det var lönt att spekulera. Vi skulle bara fånga honom, om vi kunde. • Vi hade upptäckt en förhöjd ström av partiklar när han dök upp och när han försvann. 

Rädslan för att möta spöket igen var inte tillräckligt för att avskräcka mig, en begynnande vetenskapsman. • Det var osannolikt att det skulle bli jag igen, men det var faktiskt något med mig. • Ledningen ville att jag skulle vara med på nästa möte, fast jag måste väldigt försiktig. • Det var sant att jag hade kommit så nära av en anledning, som vi inte visste. • Därför fann jag mig i centrum av Trent, i regnponcho, och kände mig fullproppad med koffein. • Det här var inte bra för hälsan, men förhoppningsvis fanns en belöning vid slutet av tunneln. • Jag hade just tänkt blåsa av när jag fick syn på en kvinna nere vid korsningen. • Det verkade vara ett annat team, men hur var det möjligt? Låg ledningen bakom det här? 

Lester hade inte sagt något när jag ringde, om att de hade sänt ut flera grupper. • Det var dessutom en välbevarad hemlighet, och jag trodde inte att någon annan än Företaget visste. • Jag gick närmare kvinnan, men hon tycktes gå upp i rök, och försvinna ur mitt synfält. • Jag kunde svära på att hon inte var något spöke eller så. Det hade jag känt. • • Jag tvekade om jag skulle anropa ledningen, men det kändes onödigt. Det var nog ingen särskild. • Det här var ju så offentligt det blev, och det var inget konstigt alls. • Jag gick ändå fram till platsen där kvinnan hade försvunnit, och kollade om jag hittade något. • Det fanns ingenting, förutom lukten av en gas, som trollkarlar använde för att försvinna utan spår. 

Så slutade ännu en regnig natt utan framgång, officiellt. Jag hade däremot funnit något potentiellt spännande. • Jag undrade om kvinnan visste något som vi inte visste. Jag kunde prova att ringa runt. • Det visade sig att kollegerna hade sett henne, men de hade inte heller velat fråga ledningen. • De hade till och med ett namn på henne, Ruby Tuesday. De gillade visst Rolling Stones. • • Hon hade faktiskt haft rött hår, och mörkgrön poncho. Jag kunde inte avgöra hennes ålder. • Den uppenbara frågan var om hon var vän eller fiende. Hon kanske inte kände till oss. • Jag måste försöka hitta henne, men hur hittade man någon sån? Man kunde ju inte Googla. • Då kom jag på att det ju fanns kameror överallt. Jag kunde fråga någon på nsa.

Kvinnan hade faktiskt fångats på bild i New York. Upplösningen var sådär, men det gick ändå. • Vi kunde inte se hennes ansikte tydligt, men vi såg att munken stod där flera minuter. • Det verkade som om de förde ett samtal. Det skulle betyda att munken var verkligen ändå. Det förändrade allt. Jag bad min vän på polisen leta vidare. Hon var inte så glad. • • Hon hade trott att det var något oskyldigt, men nu skulle hon få Företaget efter sig. • Jag sa att jag tog på mig all skuld, men det skulle kanske inte skydda henne. • Jag måste hitta kvinnan, och jag hade en aning om hur det skulle ske. Med gas. • Jag bad min vän, Rita, att radera filen. Jag trodde inte att någon skulle hänga henne.

Vid tillfället då munken försvann hade han stått över en gasledning. Det kunde vara en ledtråd. • Det visade sig att han försvann den vägen även när jag träffade honom, vilket jag missat. • Jag hade fler vänner jag kunde fråga, men i det här fallet kunde jag söka själv. • Kartorna över gasledningarna var offentlig information. Jag skulle bara använda en bra vpn när jag sökte. • • Det visade sig att han hade stått rakt över ett nexus, eller vad man kallar det. Många av rören möttes i den punkten. Det måste betyda något. Han måste rida på gasen. • Jag skyndade mig att leta fram fler nexus. Det finns inte så många med liknande styrka. • Med lite tur kunde man förutse var nästa manifestation skulle ske. Jag behövde ringa en vän. 

Betty var professor i matematik, och jag visste att hon inte skulle kunna motstå det här. • Jag bjöd henne på middag, och kunde redan efter en timme peka ut en punkt. • Det var inte så bra att det var precis utanför Vita Huset. Skulle munken spränga det? • Skämt åsido skulle det äventyra uppdraget, men det skulle nog gå. Det var inget enormt problem. • • Betty ville hjälpa mig, så jag körde henne till huvudstaden. Hon hade faktiskt träffat presidenten tidigare. • Det var inte svårt att tro om någon med hennes kompetens. Det kunde kanske hjälpa oss. • Vi satte i alla fall upp vår utrustning, och väntade på att stormens öga skulle anlända. Jag tänkte att man borde se över ledningen. Det hade varit lätt att spränga hela huset. 

Jag höll båda tummarna, och andan, och sedan såg jag munken. Han bara flög över oss. • Jag kom att tänka på Mary Poppins. Spöket flög ganska långsamt, i vid spiral. • Det såg ut som om det skulle lyckas, tills jag hörde en ljus röst bakom mig. • Snälla låt bli. Han har inte gjort någonting. Jag skulle inte kallat mina brännskador för ingenting. • • Jag och Betty hjälptes åt att hålla fast henne. Hon vred på sig och stretade emot. Vem är du? försökte jag. Det hjälpte inte hur mycket jag än försökte bryta sönder isen. • Hon kämpade bara hårdare. Betty tittade upp, och gjorde oss uppmärksamma på att varelsen närmade sig. • Kvinnan blev plötsligt mer samarbetsvillig. • Snälla, han kommer döda mig, vädjande hon. Låt mig hålla honom! 

Det var nu jag misstänkte hur det förhöll sig, men jag visste inte om jag skulle. • Hon skulle bara försvinna igen, och vi skulle aldrig hitta henne, inte efter den här natten. • Vem är du? insisterade jag. Om du inte svarar så låter vi honom äta upp dig. • Jag är hans väktare, flämtade hon. Det är bara jag som kan skicka tillbaka honom igen. • • Skicka tillbaka honom vart? frågade jag. • Till Clairvaux, sa hon. Det där är självaste Sankt Bernhard. • Jag brydde mig inte riktigt om så var fallet, åtminstone inte om vi alla skulle dö. • Betty och jag kom överens om att släppa henne i sista sekunden. Hon knuffade undan oss. • Sedan höjde hon armarna mot himlen, och stormen tycktes bedarra, och munken försvann ner i jorden. 

När det var över så tog vi kvinnans armar, för att hindra henne från att fly. • Hon var inte glad, men gjorde inte lika hårt motstånd. Vi fick också ännu större problem. • Så snart stormen var över hörde vi springande steg. Det var utan tvivel Företagets hemliga agenter. • Betty och jag beredde oss på att försöka springa, fast det förstås inte var någon idé. • Just när jag hade förlorat hoppet började det lukta starkt. Kvinnan hade kastat en sådan bomb. • Jag vet inte hur det hände, men jag tog Beckys hand. Sedan sprang vi för livet. • Kvinnan tog farväl av oss på andra sidan staden. Vi skulle inte träffas igen, tack och lov. • Innan hon gick bad jag om hennes namn. Hon sa att hon hette Jeanne d'Arc.