thomasl.blogg.se

Genom att börja från slutet kan man lösa avancerade problem. Man kan dela spel i states. • Sedan tänker man på var man måste vara för att kunna flytta till steget man vill. • Spelet kan vara för komplicerat, men det kan fortfarande ge resultat. Det har jag sett tidigare. • Det är oftast brädspel man tänker på, eller kanske bordsspel, men det funkar i verkligheten också. • • Låt mig illustrera genom att berätta om vad jag och mina vänner försökte göra en sommar. • Vi var sexton då, och ganska dumma fortfarande. Ingen av oss hade någon framgång med damerna. • Vi var väldigt nördiga, men samtidigt inte. Vi ville leka farligare rollspel. Det var inget D&D. • Vi brukade träffas i en förbjuden grotta utanför stan, och leka att staden invaderades av utomjordingar. 

Det kanske inte låter så farligt, men jag ska förklara allt. Det kommer ta tid. • Vi hade byggt en modell av staden, gjord i papp och faktiskt ungefär i rätt skala. • Det var ett snyggt projekt bara det. Sedan hade vi små figurer i trä av invånarna. • Vi gjorde förstås inte alla, utan bara de mest relevanta. Vi visste allt som pågick, nästan. • • Det låter kanske konstigt, men anledningen var att vi måste bygga en bas, med mycket utrustning. • Det fanns inget annat sätt än att stjäla saker, lite av varje, från många olika personer. • Vi gjorde det för en god sak, så att vi kunde rädda alla när utomjordingarna kom. Alla tre kände att vi stod utanför samhället, och att vi inte följde samma sociala regler. 

Många som bodde i vår stad hade vapen, och vi visste vilka som hade bra grejer. • Det var i södern, så det fanns många rasistiska miliser som inte märkte om vapen försvann. • Det fanns annat användbart också, som skottsäkra västar, och inte minst fanns det gott om pengar. • Vi hade gjort en veritabel bunker där vi kunde jobba ostört. Vi hade ett garage också. • • Jag medger att jag föraktade vanliga människor då, särskilt kvinnor. Men vi skulle ändå rädda dem. • När vi jagade bort utomjordingarna, skulle de falla som käglor för oss, och kläderna med dem. • Vi såg tjejer som troféer, och angrep dem som andra problem, på metodiskt och iskallt sätt. Sedan lade vi in stöten. Men som jag sa så hade vi inte riktigt lyckats än. 

Runt om vårt lilla samhälle fanns bara ödemark, och det var långt att åka till grannarna. • Det enda pålitliga sättet att komma till sjukhuset var med helikopter. Maskinen var vår heliga gral. • Vi hade bra koll på hur man flög, för Mike hade snott en bok från militären. Man kan säga att han var vår actionman, och han var starkare och snabbare än oss. Utifrån boken kunde Jeff göra en hyfsad simulator. Allt som återstod var att stjäla själva maskinen. • • Det var inget som vi skulle göra snart, men det var en viktig del av planen. • För att stjäla helikoptern måste vi övertyga ägaren, ett privat sjukhus, att den hade gått sönder. • Vi ville inte äventyra liv, så vi skulle låtsas vara sjuka, och få den att krascha. Därifrån skulle vi och personalen gå tillbaka in i stan, och så skulle vi ta helikoptern. 

Låter kanske konstigt att utomjordingarna skulle välja vår lilla håla. Vi hade faktiskt hittat på det. • Det hade börjat som en lek, men med tiden började tro att det skulle ske. • De ville hitta en sällsynt mineral som vi kallade för Jennifite, efter den snyggaste lokala tjejen. • Jenny, eller Jennifer, var den snyggaste tjejen vi hade sett, även om räknade med våra pinuppor. • • Vi drömde alla om henne, fast vi inte spelade i samma liga. Det skulle vara magrutor. • Vi hatade henne för att hon var så fåfäng, men samtidigt måste vi älska henne. • Vi inbillade oss att hon bar på denna magiska substans, som utomjordingarna och vi själva eftertraktade. • Vi hade gjort experiment och mätt hennes strålning, men det var svårt att påvisa något alls. 

Som ni vet så försvarar man ofta utomjordiska invasioner med att de vill ha vårt vatten. • Eller något annat dumt. Hela idén är dum. Det hade varit lätt att bomba oss ovanifrån. • Från omloppsbanan kan man lätt utplåna allt liv. Fast då hade det inte blivit någon film. • De här utomjordiska varelserna var skapta på ett annat sätt. De hade inga stora farliga moderskepp. • De kom från en annan planet, där de hade utvecklat en förmåga att resa mellan stjärnorna. • Men det var en utvecklad förmåga, och de var i dvala under hela den långa resan. • När de kom till jorden tog de all jenni de kunde hitta, och flög hem igen. De hade inte varit fientliga, men vid det här laget tog vi människor så stor plats. 

Kanske hade vi kunnat gå till polisen, men de hade trott att vi var helt rubbade. • Det var vi förstås, men det insåg vi inte då, och bara jag förstår det nu. • Varelserna hade kommit hit tidigare. Vi visste inte när de skulle komma tillbaka eller hur många. Vi visste bara att de skulle ta Jenny om vi inte var där och stoppade dem. • • Vi hade en plan för att stoppa dem, och den byggde på ett tecken på himlen. • Jag var bra på att tyda stjärnor, så jag fick åka regelbundet i öknen, och tillbringa natten där. • Jag var van vid att kampa, och det var vackert där, så jag åkte med nöje. Vi visste att vi skulle se när de närmade sig. Då var det dags att handla. 

Vad exakt tecknen skulle vara visste jag inte, men vi visste att vi skulle ha bråttom. • Det var bara en fråga om dagar och veckor. Så såg jag några prickar på himlen. • Jag ringde genast killarna och berättade. Det var ett dussin röda prickar, som bara blev större. • Jag var rädd och ivrig på samma gång. Det var detta vi levde för trots allt. • När jag kom tillbaka till byn började arbetet. Mikes mamma var extrem hypokondriker och drama queen. • Det kunde vi lätt använda till vår fördel. Mike hade inget emot att driva med henne. • Hon satt ofta vid poolen och läste skvaller, och äldsta sonen kom med apelsinjuice till henne. • Det var lätt för honom att blanda i något annat, som vi inte behöver beskriva närmare. 

På ett ögonblick började hon klaga på huvudvärk, och bad Mike ringa till sjukhuset efter hjälp. • Det gjorde han förstås. Mamma älskade att flyga, och tyckte ännu bättre om de snygga läkarna. • Det kanske var därför hon var sjuk så ofta. Hon kunde inte motstå män i uniform. • Jag var genast på plats och ville hjälpa till. Det blev alltså vi tre i helikoptern. • Ingen tog mycket notis om mig. Jag hade en noga kalibrerad magnet, som störde ut instrumenten. • Det gick över förväntan, och de visste inte var vi var när vi väl kom ner. • Mike, mamma och läkarna gick in till byn igen, men jag smet utan att någon märkte. • Jag och Jeff överföll piloten. Det var en kvinna, men det kunde inte hjälpas. Nödens lag. 

Jag fick flyga helikoptern själv. Piloten lämnade vi i underkläderna i skuggan bakom ett stort träd. • Innan vi åkte hällde vi ut en flaska bourbon över henne, och drack även lite själva. • Ingen skulle förstå vad som hänt med helikoptern. Kvinnan hade redan gott om märken efter nålar. • Jag kunde flyga över förväntan. Vi satte ner maskinen i en annan grotta, precis nära målet. • Jenny bodde med sin familj på en farm. Jag hade varit där och lekt som barn. • Planen var enkel, men vi måste vänta på rätt tillfälle. Det skulle säkert ske på natten. • Det fanns ett ställe där man såg hennes fönster tydligt, och hennes vackra siluett bakom gardinen. • Hon älskade att dansa naken när ingen såg, och antagligen även när någon såg. 

Minns ni att jag nämnde planering tidigare? Det gällde att lura utomjordingarna, och vi visste hur. • Jennys syster var otroligt lik henne, åtminstone på silhuetten. Det var faktiskt henne vi tittade på. • Syster Hinny hade rummet närmast vägen, vilket oftast var lugnt, men nu hade hon lite huvudvärk. • Därför hade hon insisterat på att byta rum. Ni ser att vi ofta ger kvinnor huvudvärk. • • Vi väntade på att varelserna rörde sig mot hennes fönster. Det gick inte att gå tidigare. • Lyckligtvis behövde vi inte vänta länge. Vi såg dem inte, men vi kände nog deras närvaro. • Vi sprang runt huset och in genom Jennys öppna fönster, och hann söva henne före skriket. • Sedan var det bara att bära iväg henne, och hoppas att ingen fiende såg oss försvinna. 

Vi bar henne skyndsamt till helikoptern och lyfte innan varelserna hann upp oss. Vi klarade oss. • Ingen av oss hade varit så nära en naken tjej förr, särskilt inte laddad med jenni. • Jag insisterade på att vi täckte över henne. Hon fick välja senare vem hon ville tacka. • Jag flög över öknen mot delstatshuvudstaden. Det var gott om bränsle, och vi hade ingen fruktan. • • Så snart vi landade gömde vi helikoptern och gick till polisen. Det var faktiskt säkrast så. • Det blev ungdomsvård för oss alla tre. Jag kom ut tidigare, för jag hade bra tunga. • Jag fick dock aldrig komma inom en mil från Jennifer, och jag fick dessutom livslång psykoterapi. Det var inte så kul, så jag rymde, men jag tänker inte återvända till byn igen.