thomasl.blogg.se

Jag skämdes över vad jag hade gjort, och var beredd på att aldrig se Sean igen. Till min förvåning hörde jag några dagar senare att han var tillbaka och allt var normalt. • Normalt är inte rätt ord. Jag försökte tala med honom, men han såg mörkt på mig. Jag blev rädd och flydde. Efter ett tag mådde jag så dåligt att vi måste flytta. • • Jag såg honom aldrig mer, men jag funderade mycket över vad som kunde ha hänt honom där. Det logiska vore ju att döda honom och begrava liket. Missförstå mig inte. Jag var glad. • Det sista jag ville var att döda någon. Samtidigt var jag rädd. Han var inte han. Det var som om han hade ersätts av getmannen, fast det förstås var en fånig idé. 

Det var i vilket fall som helst svårt att tro att det var Sean som sprängde. Det hade gått många år och han hade inte försökt skada mig, inte ens ett hår. • Han var dock min enda fiende, om han ens var det. Han kanske hade förlåtit mig. Pojken jag hade känt var inte typen som förlät någon, men vi förändras när vi växer. • • Om det var han så visste jag inte hur det hjälpte mig. Jag kunde inte göra något för att hitta honom. En möjlighet var att ringa polisen, och berätta allt om min vän. • De skulle bara skratta åt mig, särskilt om jag berättade om kvinnan de hade hängt upp. Jag mindes fortfarande hennes mjuka ansikte och vackra röda hår. Det var inte rättvist mot henne. 

Mina funderingar avbröts av ljud i lägenheten. Jag bestämde mig för att retirera till min garderob. Det skulle antagligen inte vara säkert där, men det kunde förvilla någon och köpa lite tid. • Jag öppnade även fönstret, så att de skulle tro att jag flytt genom det, på brandstegen. Det var inte mycket, men det fick gå. Jag hade tyvärr inget vapen att försvara mig med. • • Det dröjde länge innan något hände, och jag gick nästan ut igen, fast lyckligtvis bara nästan. Genom dörren kom nu en människa. Jag väntade mig Sean, men det var faktiskt lilla Klara. • Det gjorde mig nästan lättad, men sedan insåg jag hur konstigt det var att hon var här. Hon såg konstig ut också. Det var något med hennes blick, samma blick med Sean. 

Rätt som det var ringde det på dörren. Klara hoppade utan eftertanke vigt ut genom fönstret. Det hade skrämt henne att någon kom. Hon var som ett spöke, fast nog så verklig. • Det fortsatte ringa, så jag tog mod till mig och gick och öppnade. Det var Mac. Han hade besökt mig i mitt hem förut, men jag var glad att se honom nu. • Jag bjöd in honom, och vi slog oss ner i köket och pratade. Han talade först. Jag hade väntat mig att det var något med hans gäster, eller min gamla sprängda bil. • Det var dock något helt annat. Jag mindes kvinnans ansikte i detaljer, men inte alls männen. Jag mindes kanske en av dem, men bara en. Den andra hade varit min vän Mac. 

Lät konstigt, men han sa att han var en ny man nu efter år av terapi. Det fanns ingen ursäkt för vad de hade gjort förstås, fast de hade tänkt låta kvinnan leva. • Jag kände att han var uppriktigt förkrossad, och jag bad honom berätta mer om den dagen. Han sa att de hade tänkt döda oss precis som damen, men att något gått fel. • • De hade blivit lite ställda när jag övergav min vän. De hade tänkt dela på sig, men Sean hade varit så besvärlig att de måste hjälpas åt att binda honom vid kvinnan. • Sedan var det försent att förfölja lilla mig. Det var dumt att riskera att döda Sean. Istället skulle de hjärntvätta honom att skydda dem. 

Det var det jag hade tänkt från början, att de hade fått honom att hoppa av. Mac sa dock att de inte hade kommit så långt, för något hade tagit kvinnans kropp. • Hon hade plötsligt börjat tala i tungor, och sedan hade hon slitit sig och anfallit dem. Macs vän hade fått halsen uppsliten, och han själv hade precis flytt, med nöd och näppe. • • Han hade inte sett om samma sak hänt med Sean, fast det hade det utan tvivel. Jag hade själv sett hans galna ögon. Mac hade hållit tyst om detta i alla år. • Vad som hade hänt med kvinnan hade han ingen aning om, men det hade nog jag. Jag berättade om hur Klara hade gjort inbrott i min lägenhet tidigare, och om hennes blick. 

Mac bekräftade att mina farhågor var sanna. De hade tagit Klara, vilka 'de' nu var. Ingen av oss visste hur vi skulle gå vidare härifrån. De ville tydligen ha mig också. • Jag kunde inte föreställa mig varför, och det kanske inte var så viktigt, åtminstone för nu. Jag undrade bara varför de hade sprängt min bil. Mac sa att det var en varning. • • Han trodde inte att det var 'andarna', som han kallade dem. Det fanns någon tredje kraft. Om vi hittade den kunde vi kanske lösa gåtan, men det var farligt. Inte mycket val. • Vi ville båda komma till botten med det här, och bli fria. Livet hade stått stilla. 

Fanns det något vi kunde gå på? Den enda ledtråden Mac hade hittat var en medalj. Han kände igen den från det militära. Någon hade tveklöst lämnat den i elden åt honom. • Det var också en varning. Frågan var bara vad de hade velat uppnå med all uppståndelse. Svaret fick vänta tills vi kunde tala med teknikerna. Mac hade kontakter. Han var ju bartender. • • Tills dess måste vi söka skydd. Vi tog in på hotell med ett enda gemensamt rum. Det var pinsamt, men det var bäst så. Följande dag fick vi besked om min bil. • Det var italienska maffian som hade sprängt den. Det var oklart varför. Vi måste gå dit. Gudfadern don Giovanni var faktiskt i stan för sin dotters bröllop, och antagligen för andra affärer. 

Precis en mil utanför staden låg en herrgård, där de rika brukade festa och supa galet. Det var där bröllopet hölls. Mac körde oss. När vi steg ur möttes av donen själv. • Jag var ganska nervös, för den här prydliga äldre herren hade mordhotat mig och min vän. Det visade sig dock att han var gemytlig. Han presenterade oss för bruden, och fyllde glasen. • • Han sa att han visst försökt döda mig, men att det inte var någon idé nu. • Han kunde lika gärna berätta vad han visste. Det var inte konstigt att hans folk hade Sean på radarn. Det var något övernaturligt med honom. Det visste vi redan. Han hade mer.

Han var övertygad om att det var någon utomjordisk invasion, och att de måste stoppas snarast. Kvinnan jag hade sett i ungdomen var borta, och de trodde att Sean hade dödat henne. • Nu verkade han vara deras ledare. De var inte mycket, till skillnad från zombier på film. De kände bara till tre individer: Sean, Klara och Fred. Den sistnämnda var okänd för oss. • • Donen hade redan bestämt sig för att använda oss som bete. Vi kunde inte säga nej. Vi sattes i ett rum högt upp, med öppet fönster. Vi var båda rädda, mest jag. • Mac var militär, och hade fått ett stort lugn på senare år, som en evig rock. Jag trodde inte att något skulle hända, men jag blev ändå nervös när det började skymma. 

Det hände utan mycket förvarning den här gången. Plötsligt stod Klara där med en pistol höjd. Jag knackade på Mac, som vaknade med ett ryck. Vi såg båda hänfört på vår vän. • Hon sa inget, utan riktade bara vapnet mot Mac och sköt. Det fick mig att vakna. Jag dök mot henne, och ett skott brann av i taket. Jag var starkare än hon. • • Jag hade väntat mig att hon skulle vara övernaturligt stark, och det var hon nog säkert. Det var bara det att jag var ännu starkare. Jag var övernaturlig, kanske en av dem. • Det var lite otäckt, fast jag hade inte mycket tid att tänka. Klara fick tillslut fly. Hon kom inte långt, för donens män dök upp i dörren och pepprade henne med kulor. 

Det var äntligen över. Mac kunde inte räddas. Jag kunde ha varit fånge, men jag vägrade. Vi nådde en kompromiss där jag skulle jobba för honom ett tag, kanske i några år. • Jag skulle få tala med en psykolog och utveckla mina krafter, och kanske förstå mitt förflutna. Det passade mig bra, fast jag ogillade att hjälpa en sådan skurk bli ännu mer mäktig. • • Angående våra fiender så greps snart Sean och Fred. Den förra tog snart livet av sig. Jag såg honom aldrig mer, och jag skulle ha ett öppet sår hela resten av livet. • Fred var ingen mindre än gamle monsieur Theremin. Det var svårt att tro, men likväl sant. Det verkade vara alla andar, eller kanske utomjordingar, men vi saknade fortfarande den där första kvinnan.