thomasl.blogg.se

Livet är oftast lugnt och tråkigt, men ibland kan det lugnet avbrytas av en jäkla smäll. Jag hade just tagit fram nyckelknippan och skulle låsa upp min bil, när den bara exploderade. • Jag slogs till marken, men skadade mig inte nämnvärt. Min första tanke var att fly därifrån. Jag tog mig dock tid att kolla om någon hade kommit till skada precis i närheten. • • Det var sent på kvällen och det fanns ingen där. Det var väl, men också oroväckande. Jag var ensam på parkeringen utanför puben, och någon ville döda mig. Jag såg dock ingen. • Jag skyndade mig att ringa 112. Det hade egentligen inte behövts. Elden syntes på långa vägar. När jag la på hörde jag redan polisen. Då först började mitt hjärta slå lite långsammare. 

När jag hade hämtat mig från den värsta chocken började jag fundera på vad som hänt. Jag visste inte om bomben skulle döda mig, eller om jag bara hade hamnat i kläm. • I huvudet gick jag igenom alla kända maffior och andra kriminella gäng, men det gav inget. Det kunde inte vara några galna ex heller. Min fru var den enda kvinna jag haft. • • Jag lekte med tanken på att det kunde vara hon, men det var inte alls möjligt. Hon var den mest fridfulla människan jag kände, men de fulaste fiskarna simmade i lugna vatten. • Jag bestämde mig för att jag inte var på humör att skämta efter den fruktansvärda explosionen. Jag behövde en drink, och det snart, men först måste jag tala med polisen om allt. 

Martin Olander, som var kriminalinspektören som kom först, var en gammal vän till mig och frun. Det var inte svårt att berätta alla detaljer. Han lovade att han skulle göra sitt bästa. • Han ville inte spekulera om gärningsmannen innan teknikerna hade kollat på bilen, det som var kvar. Jag tyckte att han kunde ha gett mig mer information, men jag insisterade inte på det. • • Däremot sa jag att jag var orolig för min fru Elsa. Han skulle skicka en polisbil. Jag fick nöja mig med det. Jag kunde gå in på puben igen och dricka ordentligt. • I normala fall hade jag förstås åkt hem till Elsa, men hon hade farit till Mölle. Hon skulle inte komma hem förrän dagen efter, om hon inte hade åkt tidigt. Kunde hända. 

Redan när jag rörde vid dörren kände jag en våg av spänning som kom ur skänkrummet. Det var inte många där, bara tre personer förutom Mac. Jag kände de flesta ganska bra. • Först hade vi mister Smith, en äldre herre som brukade hänga här fem kvällar varje månad. Sedan hade vi miss Klara, som var allmänt uttråkad, och som också ville bort från huset. • • I hennes fall trodde jag att det var mer allvarligt. Slutligen hade vi en mister Theremin. Han måste vara fransman, men han såg inte så fransk ut. Fördomar jag vet. • Han hade försökt visa Klara sin stora baguette hela kvällen, men hon var inte full nog för att följa med honom hem. Hon hade kanske mjuknat om det inte varit för explosionen. 

Lät otroligt att någon av dem skulle vara gärningsmannen. Ingen av dem ville väl döda mig. Jag trodde inte att de hade hjärnan heller, förutom möjligen Klara. Hon bråddes på sin mor. • De andra var patetiska. Jag gillade faktiskt Mac, men det var svårt att tro att han skulle döda en kund. Det var inte bra för affärerna. Han skulle åtminstone inte ha gjort det utanför sin pub. • • De uttryckte alla sitt deltagande. Jag tackade och försäkrade att allt var bra med mig nu. Jag skulle bara få i mig lite whisky. Jag var generös idag, så jag bjöd sällskapet. • Till och med Mac frångick sina heliga principer och tog en sup av sin bästa malt. Sedan fick jag berätta alla heta detaljer igen. Jag kunde leva med det bland goda vänner. 

Så goda vänner var de kanske inte ändå. Jag visste en del fakta om Klaras liv, men hon var för ung att umgås med. Smith var för gammal. Mac träffades bara här. • De var bättre än inget i alla fall. Klara erbjöd sig att köra mig till dörren. Hon hade en automatisk bil som hon lånat. Jag gissade på att låna betydde utan tillstånd. • • Jag tog hennes erbjudande och bjöd sällskapet godnatt. De skulle fortsätta dricka tills det blev ljust. En del av mig ville stanna hela natten, men jag var för vuxen för sådana nätter. • Klara släppte av mig utanför mitt hus, och såg till att ingen överföll mig vid dörren. Jag satte mig på sängen med huvudet i händerna som tänkaren. Jag var kanske inte ensam. 

Kanske jag var lite överdramatisk där. Jag hade inte hört något, åtminstone inte inne i lägenheten. Då borde också larmet ha gått av. Eller? Jag visste inte vilka mina fiender kunde vara. • De kunde ha resurser för att göra inbrott. Det var faktiskt troligt om de hade bomber. Mitt liv passerade revy framför mig när jag försökte lista ut vem som ville döda mig. • • Min dödsfiende måste nog vara Danne i 1A. Han hade retat mig för hur jag kastade. Jag kastade tydligen som en tjej enligt honom. Jag hade velat hämnas, men jag var väluppfostrad. • Jag visste inte vad som hände med honom, och det spelade ingen roll just nu heller. Sedan kom jag på det. Det var Sean. Om någon ville döda mig var det han. 

Från den dag jag började högstadiet hade jag en bromance med Sean, en kille från Ungern. Jag vet att det inte är ett särskilt ungerskt namn, men hans föräldrar ville assimilera sig. • Han var en modig kille som alltid drog med mig på dumheter. Det var jobbigt då, fast som vuxen var jag tacksam för att han hade funnits där. Jag var så blyg. • • Jag hade nog aldrig träffat Elsa om inte han hade drivit på mig, och med mig. Han hade dragit med mig till puben och visat mig flickan som inte heller var extrovert. • Hur tacksam jag än var så hade det slutligen gått illa med vår relation. Innan jag berättar hur det gick till måste jag berätta lite runt om. Jag hoppas ni orkar lyssna. 

Bakom vårt hus låg ett militärt område dit vi inte gick. Våra mödrar var mycket bestämda. De var otäckare än några militärer. Jag vet inte vem som var värst, min eller Seans. • I vilket fall som helst så tror ni väl inte att det kunde hålla oss borta. Det var bara en tidsfråga innan vi bröt mot reglerna, och som alltid var det Sean. • • Han kom till mig en morgon och sa att han hade hittat en hemlig bas där. Det gjorde mig nyfiken, och fast jag var rädd lät jag honom visa mig. • Det kändes som en lång vandring genom skogen, men det var mest för att jag föreställde mig allt som mamma skulle göra om hon kom på oss. Vi var dock snart framme. 

Han stoppade mig plötsligt och drog in mig bakom några buskar. Han hade hört ett ljud. Vi kikade fram och såg två grova soldater. De hade hissat upp en stackars naken kvinna. • Det såg ut som om de skulle tortera henne, och jag måste gnugga flera gånger i ögonen. Hur var det ens möjligt? Det kändes som en film. En av männen höjde en piska. • • Jag vet inte exakt vad han tänkte göra, men det var mer än jag klarade av. Jag gjorde ett gällt ljud. Sean satte handen framför munnen, men det var försent för det. • Männen vände på huvudet och såg åt vårt håll. Sedan kom de närmare. Vi måste fly. Jag visste inte om vi kunde fly från ett par vuxna män, men vi måste försöka. 

Det var ingen idé att vänta på bättre tider. Männen stod uppenbarligen i begrepp att begå ett brott, och de måste döda oss. Jag och Sean var bra löpare trots korta ben. • Ett ögonblick tidigare hade jag tagit fram mobilen, men det fanns ingen täckning alls i vildmarken. Jag kunde inte kolla på det samtidigt som vi sprang. En tjej hade kanske kunnat multitaska. • • Det gick bra den första biten. Vi måste springa genom ett kärr. Sedan kom ett berg. Vi hörde männen ropa och svära, men de verkade inte ha några vapen i alla fall. • Jag var orolig för att snubbla, men jag flög fram över stenarna. Adrenalinet flödade i kroppen. Jag såg mig inte om förrän Sean ropade på mig. Mitt hjärta sjönk som en sten. 

Vi hade kommit ut ur kärret och upp på berget. Nu skulle det nästan vara över. Sean måste dock gå och fastna med foten i en jäkla skreva. Jag måste hjälpa honom. • Jag såg obeslutsamt på min vän, och sedan på stigen, där våra fiender snabbt knappade in. I min tonårshjärna uppstod bara en tanke. Jag vände om och sprang vidare hem till säkerheten. • • Jag slutade inte springa förrän jag slog i vår ytterdörr. Jag sjönk ihop och ringde klockan. Mamma kom och öppnade och höll om mig. Jag vägrade berätta något, men hon kanske anade. • Det var inte förrän jag satt på rummet som jag insåg vad jag hade gjort mot Sean. Om man jagas av en isbjörn behöver min bara springa snabbare än sin bästa vän.