thomasl.blogg.se

Jag är inte säker på när vi började ana att något var fel på vår station. • En del skulle kanske säga att de kände sig olustiga redan dag ett när vi anlände. • Jag tror dock att det är lätt att vara efterklok. Alla var också rädda långt hemifrån. • Vi utsändes av den jordiska federationen, år 2150, för att utforska en ny gren av rymden. • • Vi har fortfarande inte funnit något sätt att resa snabbare än ljuset, så vi använder maskhål. • Vi hade just hittat ett nytt hål i närheten av Alpha Centauri som vi ville utforska. • Det finns förstås protokoll för sådana saker. Vi måste skicka in sonder innan vi åkte själva. • Vi fann att det var stabilt, och att det ledde till en av våra andra spiralarmar. 

När sonderingen var klar och vi var säkra på att det inte skulle kollapsa över oss, var det dags att skicka människor. Man kunde kanske skicka robotar, men de var inte pålitliga. • Jag var nyutexaminerad stjärnfarare, och ivrig att komma ut på äventyr. Jag lyckades också få plats. Många av mina kollegor ville åka, men väldigt få kunde. Jag skulle inte göra dem besvikna. • • Vi var en grupp på hundra personer, vilket är ungefär vad som ryms på ett rymdskepp. Vi kunde kanske vara flera, men vi hade all kompetens som behövdes, och det var säkrare. • När det är solstorm måste det finnas plats för alla att ta skydd bakom någon tank. Vi kände inte varandra så bra i början, men vi blev snabbt tajta, och älskade varandra.

Mina förväntningar var som sagt höga, men sanningen var att fantasin var mycket roligare än verkligheten. Det är många som drömmer om ett liv i rymden som skulle bli uttråkade nästan genast. • Jag menar naturligtvis vanliga människor, och inte nördar som jag, och mina 99 kollegor på skeppet. Jag trivdes som fisken i vattnet, och njöt av varje dag, fast det var lite enformigt. • • Mycket av dagen går åt åt att träna, och åt att bygga saker och att städa. Jag var biolog, och jag hade helst av allt begett mig till närmsta planet med mikroskopet. • Jag fick dock lägga band på mitt tålamod. Det viktiga var att vi byggde kolonin stark. Vi landade strax bortom maskhålet, där vi kunde dra nytta av dess strålning för vår energi. 

Rakt bortom hålet fanns inget särskilt. Vi visste ännu inte hur maskhål uppstod, och inte var. Det här låg mellan flera system. Det närmaste var en röd dvärg på avstånd tre ljusår. • På den tiden kunde vi som sagt inte färdas fortare än ljuset, så det var mer långsiktigt. Först måste vi få cylindern att fungera, så att fler människor kunde flytta in genom hålet. • • Det kunde faktiskt vara bra att vi var ute i ingenstans, om det fanns några fiender. Vi hade inte sett några tecken på det, men det var inte lätt att se allt. • Det sista vi ville var att kränka någons rymd. De kunde dessutom vara starkare än oss. Vi såg våra grannsystem tydligt med blotta ögonen, särskilt en blå jätte som snart skulle nova. 

Lagom till att vi anlände började vårt folk få fruktansvärda mardrömmar, och många ville åka hem. Vi antog att det bara var vanlig hemlängtan. De fick lite medicin och återvända till sängen. • Jag själv kände inget särskilt, men jag var inte så känslig som person. Det var skönt. Jag hade aldrig egentligen drömt mycket på natten, utom som barn. Jag hade gått i sömnen. • • Vi fann att det var en cykel med dåliga drömmar. De återkom ungefär var tredje vecka. Det var konstigt, men det måste ha något att göra med vår naturliga rytm, enligt doktorn. • Jag hade en gnagande känsla av att något var på gång, och vi måste akta oss. Flera i besättningen rapporterade att de hade sett monster i mässen, vilket inte kunde vara möjligt. 

Så kom anfallet, fast från oväntat håll. Vi hörde att bridierna, våra allierade, hade anfallit Jorden. Det var sorgligt, för många av mina bästa vänner var bridier. De var faktiskt mycket lojala. • Vi undrade vad som kunde ha hänt för att ändra deras inställningarna. Federationen var svårt ansatt. De hade nästan lyckats i sitt uppsåt, men våra baser hade hållit. Jorden var dock belägrad. • • Det var med tunga hjärtan som vi tog beslutet att stänga hålet tillfälligt, tills bättre tider. Det fanns inget vi kunde göra ändå. Det skulle således dröja innan vi träffade familjen igen. • Nyheterna slog hårt mot en redan ansträngd moral. Vi behövde åtminstone inte svälta på några månader. Dagen då våra förråd tog slut kom dock närmare, och vi måste förbereda oss noga. 

Kanske tog jag inte händelserna på allvar förrän jag upplevde dem själv. Det känns inte bra. Man måste kunna lita på andra, även om vad de berättar låter konstigt eller rentav vansinnigt. • Jag tog i alla fall det hela med lugn i början, och trodde alla var skogstokiga. Jag led själv av att inte kunna träffa mina föräldrar, fast vi skildes under dåliga omständigheter. Så en dag var det min tur att agera bartender. Vi ville inte ha någon robot. • Det var mer personligt med en människa, även om det var mer jobb och mer spill. Jag hade läst på, och kunde göra alla drinkar i boken, och några av mina egna. • Just idag var jag dock själv. Jag kände mig lite olustig för det var ganska mörkt. Det var natt i vår lilla stad i cylindern. Det kändes som hemma men ändå inte. 

Vi var som sagt inte så många, och det var mycket att göra i nya staden. Annars hade säkert någon kommit och gjort mig sällskap. Man fick inte dricka alkohol på rymdskeppet. • I cylindern var det en helt annan sak. Här hade vi jord under fötterna och gravitation. Vi hade också himmel och ljus, fast det var mörkt nu. Jag tog ett glas till. • • Jag kunde höra mig själv klia mig i håret. Jag vände mig mot dörren och hälsade. Det var ingen där. Jag kunde ha svurit på att det var någon, en annan människa. • Jag kände att något var ovanligt, så jag tog min laserpistol och kramade den hårt. Då såg jag att jag inte var ensam. Det var en människa men ändå något annat. 

Bakom honom såg jag väggen, träpaneler över korrugerad plåt. Han kunde inte vara där, tänkte jag. Det började värka fruktansvärt i huvudet, och jag var som förlamad. Han såg lugnt på mig. • Jag visste att han var Döden och att han hade kommit för att hämta mig nu. Det var därför det gjorde så ont att titta på honom. Sedan var han bara där. • • Han stod vid baren och sträckte ut sin hand. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade. • De hade hittat mig på golvet bakom baren, med ett utspillt glas med whisky vid sidan. Jag insåg att det inte fanns några människor härute, men vad annat kunde det vara då?

Jag hade hört historien om planeten Nibiru, och vad som hände när den kom nära jorden. Många kollegor hade fantasier om en kall död planet långt borta, varifrån något kallade på dem. • Jag förstod att vi hade att göra med en rogue planet, en planet utan någon stjärna. Den måste vara helt svart, och rotera runt oss på tre veckor. Vi måste finna den. • Dessvärre hade vi ganska dålig utrustning. Vi måste få den att själv berätta var den var. Vi trodde att invånarna måste vara telepatiska, och att det var därför vi hade hemska drömmar. • Det kanske låter konstigt, men vi vet nu att liv sällan uppstår helt av sig själv. Alla djur oavsett planet tenderar att ha liknande nervceller, så telepati mellan olika arter kan fungera. 

Det var svårt att säga om vi borde kontakta dem, för de var troligen ganska fientliga. De ville säkert att vi lämnade deras rymd, vilket vi kunde göra om vi fick tid. Jag var biolog, så jag fick kontakta dem. Det skedde genom att jag tog en drog, som förhoppningsvis skulle stärka min telepatiska förmåga. Vi visste inte, för vi hade aldrig bevisat telepati. • • Jag såg fram emot att bli den första som tog första kontakten på det ovanliga sättet. Inga medlemmar av federationen kunde kommunicera med telepati, fast många hade gjort experiment med varierande framgång. • Jag lade mig i sängen och gjorde mig så mottaglig jag kunde. Detta skulle inte fungera. Likväl kände jag mig rädd. Närvaron kom tillbaka. Han kände mig nu. Han ville skada mig. 

Nu kände jag hur jag började sväva över sängen, och han stod under och öppnade ögonen. Jag såg den svarta rymden och jag ville gömma mig. Det var här jag hörde hemma. • Jag hade lämnat mitt hem vid den röda dvärgen, för länge sedan när jag var ung. Här i mörkret vilade jag tills främlingar kom. De ville skada mig så jag slog först. • • Med ens blev jag mig själv igen. Det var dags att åka hem till tryggheten. De här utomjordingarna var som bin. Om de kände sig hotade stack de utan att visa nåd. • Då insåg jag att jag hade missförstått allt. Jag såg hela planeten i dess skräckinjagande storhet. Det fanns inga utomjordingar man kunde resonera med. Det fanns bara en enda, mäktig, obegriplig jättehjärna.