thomasl.blogg.se

Under det att belägringen började, började också mörkret falla. Belägringen. Det låter som någon medeltida fantasy. • Det var inte långt ifrån det. Det hade inte varit på riktigt i början, inte alls. • Vi skulle bara rollspela lite. Låt mig presentera mig. Jag heter Albion, och jag är trollkarl. • Jag vet att det låter lite dumt, men humour me. Det kommer bli bra. Jag lovar. • • Vi har en kulle som vi kallar Älvborgen. Rättare sagt är det namnet på vårat slott. Vi hade byggt ett jordskepp på dess topp, med väggar av packad jord och gamla bildäck. • Det var som en naturlig grotta som höll sig varm även på vintern, med lite eld. • Officiellt existerade den inte. Vi hade fått bygga på morbrors mark, om vi lovade att tiga. 

Nästan varje dag hängde vi där i badkläderna. Det var mycket roligare än att vara hemma. • Vi fördrev tiden med att rollspela, och även spela andra bordsspel, som go eller hänga gubbe. • Vi låtsades vara kungar och drottningar, och sa att vi själva kunde skriva våra egna lagar. • Vi behövde aldrig ställa det på sin spets dock. Då kunde vi ha blivit besvikna. • • Jag säger drottningar, men vi hade stor övervikt på killar, och i mer än en bemärkelse. • Vi var tio killar, men kärnan var jag, Bender och Thingol. Tjejerna hette Idaho och Dakota. • Jag tror inte de samarbetade. Det var bara en slump tror jag. Till tjejerna räknades också Amanda, som kallade sig trans i perioder. Hen såg ut som tjej. Ingen av oss var särskilt cool.. 

Mitt i sommaren var det alldeles för varmt för att leka krig, så vi satt inne. • Våra sedvanliga fiender var på semester. De hade ett tillhåll på motsatta kullen, fast mindre avancerat. • Tjejerna satt i sina bikinis och läste krigslitteratur, medan två av killarna satt och spelade Smash. • Vi hade solceller, och de hade dator och kontroller med sig. Jag och Thingol satt själva. • • Vi jobbade på ett nördigt fantasyprojekt, och kände inte för att sitta klistrade framför en skärm. • Idaho ville gå hem, så jag erbjöd mig att följa med. Jag var lite kär. • Idaho var en komplicerad tjej med tjockt smink och färgat hår. Hon hade vass tunga också. • De andra killarna var rädda för henne, och de sa att jag också borde vara det. 

Redan då var det något konstigt på gång. Jag var säker på att jag såg något. • Idaho höll med. Det hade varit något uppe vid skogsbrynet. Det var säkert bara något djur. • Jag klappade henne på armen och sa något överbeskyddande. Jag märkte att hon inte gillade det. • Hon sa plötsligt att hon behövde kissa, så hon lämnade mig och gick in bland träden. • • Jag var rädd att vara ensam, och jag försökte föreställa mig henne med trosorna vid knäna. • Det fungerade ibland, men nu var jag verkligen nervös. Det tog en stund innan hon återvände. • Jag behövde nästan gå själv, men jag ville inte stanna i skogen längre än vi måste. • Hon skrattade åt mig för att jag var så harig. Hon skulle satsa på Bender ibland.

Lite senare kom vi ut på vägen till stan. Det kändes genast säkrare, och jag andades ut. • En av Idahos bekanta kom och hämtade henne med bilen. Ville jag åka med kanske? • Ett par tjocka röda läppar log inbjudande mot mig, och jag skymtade en lika lockande klyfta. • Jag var så frestad, fast ingen av tjejerna skulle ligga med mig. Jag måste tyvärr stanna. • • Jag hade mina grejer i slottet, så jag fick bita ihop och gå tillbaka genom skogen. • Jag gick från träd till träd och höll ögon och öron öppna. Jag ville inte dö. • Jag fann att Bender och Thingol badade i ån. Dakota och Amanda satt och tittade på. • Båda var söta, särskilt Amanda. Man glömde lätt hennes erektion. Detsamma kunde inte sägas om killarna. 

Så jag skyndade mig över ån, och satte mig vid sidan av tjejerna. De var tryckta. • De sa att det var något här. Killarna kände samma sak, fast de agerade ut istället. • Jag var säker på att något var i görningen, och de höll helt med mig. • Vi måste härifrån, men det skulle inte bli lätt. Jag såg att skogen var full nu. • • Jag kunde inte avgöra vad de var, men de stod precis bakom träden och iakttog oss. • De väntade på något. Jag trodde att jag visste vad. Det var som med Saurons nazguler. • Jag föreslog att vi skulle hugga ved och barrikadera oss. Vi hade förråd för några dagar. • Det var inte svårt att övertyga killarna. Vi hjälptes åt, medan en av oss höll vakt. 

Kanske var det bara inbillning. Kanske var det vildvittror. Av någon anledning var de min största fruktan. • Jag sa förstås inget till de andra, fast de kanske hade låtit mig slippa mobbas ikväll. • Jordskeppet var någorlunda säkert. Det fanns tre dörrar, men det var lätt att blockera med något. • Det fanns fönsterluckor, men inga rutor. Vi skulle förstås inte öppna, inte för allt i världen. • • Vi var sju personer nu:  jag, Thingol, Bender, doktor Jonas, Oskar, Dakota och Amanda. Alla var barndomsvänner. • Det betydde inte att vi litade blint på varandra, men det fanns ingen anledning till oro. • Vi hade mat och värme. Det skulle bli kul. Vi fick leka att det var utflykt. • Det fanns ingen bra toalett, men det gick att lösa. Vi hade också bra batterier. 

Vi hade tänkt rollspela hela natten, men vi var alla trötta, och det drog i ögonlocken. • Vi satte vakt och lade oss på golvet. Vi hade faktiskt sovsäckar, så det var bekvämt. • Jag sov djupt i början, men det varade bara några timmar. Sedan ryckte jag plötsligt till. • Jag höll ögonen slutna en lång stund. Sedan kände jag att jag måste titta. • Det var alldeles tyst i borgen, och nästan mörkt frånsett ljuset från en och annan skärm. • Jonas satt och snarkade med hatten över ansiktet. Elden hade brunnit ner, och var bara glöd. • Jag visste inte vad det var som hade väckt mig. Det verkade inte vara någon fara. • Jag steg upp. Jag hade bara kallingarna, men jag såg okej ut, särskilt här i sällskapet. 

Bakom mig fanns ett fönster. Det drog lite genom en glipa. Det hade nog väckt mig. • Jag samlade mig och kikade genom springan. Först såg jag ingenting, och sedan märkte jag något. • Någon rörde sig därute. Jag ville nästan vända mig om och kolla om någon gäst saknades. • Jag vågade dock inte sluta stirra ut i natten. Plötsligt ryckte jag till våldsamt och backade. • • Någon lade handen på min arm. Jag vände mig om och såg på Amandas darrande läpp. • Jag var skakad så att jag nästan började gråta. Jag måste se ut genom springan igen. • Den här gången såg jag inget. Amanda hjälpte mig till bordet, och satte sig bredvid mig. • Jag berättade skakande. Någon hade dykt upp och stirrat på mig, alldeles nära, ett grönt öga. 

Jag visste vem som hade gröna ögon, men jag kunde inte tro det. Det var otänkbart. • Vi måste väcka de andra. Jag behövde bara hämta mig ett ögonblick, och andas ut. • Jag insåg plötsligt att jag hade lagt armen om Amanda, och jag kunde nästan kyssa henne. • Hon sov också i underkläderna, och envisades med att ha string och bh trots sin anatomi. • • Jag hade fantasier ibland, men nu insåg jag att jag var obekväm med hennes manliga kropp. • Det var inte rättvist, och jag skämdes, men vi hade inte tid att tänka på sex. • Jag skyndade mig att väcka alla och berätta vad som hänt. Irritation byttes snabbt mot rädsla. • Vi var överens om att något måste göras.

Det mest uppenbara var att bara stanna där vi var. De kunde väl inte komma in? • De andra trodde inte det, men jag höll inte med. Det fanns en mänsklig intelligens där ute. • Det var ingen vanlig människa. Det var något övernaturligt. Jag lade mig i sovsäcken och blundade. • Jag visste att jag måste gå ut så snart de andra hade somnat. Jag måste veta. • • Jag gled ljudlöst upp och bort till dörren. Amanda och Dakota var nära, men fortsatte sova. Jag gick ut i mörkret, och försökte lugna mig genom att mumla någon av mina trollformler. • Det var en ljummen natt, ganska mörkt, men man såg de första tecknen på dagens ankomst. • Där var hon borta vid dungen, Idaho, naken, med mystiska gröna ögon. Men det var omöjligt. 

Hon log mot mig, och jag tänkte skamset på hur lätt hennes kropp var att älska. • Jag gick närmare, fullständigt hjälplös. Hon lade armarna om mig, och rundade sina fylliga röda läppar. • Då avbröts vi av skenet från en stark lampa. Idaho väste ilsket, och drog sig tillbaka. • Jag retirerade snabbt. I hastigheten kolliderade jag med Amanda, som var nära att tappa sin mobil. • • Vi sprang tillbaka in och skyndade oss att stänga dörren, och lyckades att inte väcka någon. • Vi sa inte mycket om vad som hänt. När gryningen kom gick vi ut och tittade. • Idaho var borta, så vi vågade gå in bland träden. • Så snart de andra vaknade gick vi hem. Den riktiga Idaho visste inget om den natten.