thomasl.blogg.se

George stod ett ögonblick och såg på den stängda dörren. Hans tankar avbröts av att hans mobil ringde. Det var kommissarien. Han berättade att en polis hade sett Sarah bara några kvarter bort. Han bad George att inte göra något dumt innan han kom dit. George kände till staden väl. Han hade levt där nästan hela sitt liv. Han hoppades att han skulle få många år till, men det var okej om han dog i natt. Då skulle han inte behöva ligga med Dana. Han log bistert för sig själv. Hans fru hade dött och han skulle ersätta henne med hennes syster. Det kändes bibliskt. Han gick nerför gatan och ner mot järnvägen. Det var där hon hade blivit sedd. Sannolikheten för att han skulle hitta henne direkt var ganska liten, men det fanns gott hopp om att han skulle hitta henne innan natten var över. Rättare sagt så skulle det vara hon som hittade honom. Han hoppades att hon inte skulle kunna motstå att visa sig och tala med honom. Vampyrer på film var alltid drama queens. Det var mörkt på stationen. Det gick fortfarande tåg, men inte så ofta. Han ställde sig vid ett fönster och kikade in. Det var tomt. Han gick runt huset, men såg inte till henne eller någon annan.

Sedan fick han syn på henne uppe på gångbron över spåren. Hon hade Emily med sig. De stod och såg på honom. Han skyndade sig upp dit och hoppades att de inte skulle försvinna. På väg upp hörde han ett avlägset tåg. De stod kvar när han kom dit, men de höll sig mer på avstånd. De såg avvaktande på honom. Han såg att hon hade förändrats sedan de sågs sist. Hon hade fått en friskare hy och hon hade gått upp i vikt. Hon hade varit kurvig innan, men nu såg hon ut som en venusfigur. Han gissade på att det berodde på att hon nyligen hade ätit. Hans huvud fylldes av otäcka bilder. Hon kanske hade ätit ett litet barn. Hon hade alltid varit vacker i hans ögon och gett honom varma känslor, men nu äcklade hon honom. Han önskade att han var Abraham van Helsing eller någon. Då hade han kunnat köra in en påle i sin älskades hjärta och dräpa monstret som hade tagit över hennes kropp. Nu kunde han bara se på. Han såg på Emily. Hon hade också ätit, och hade blivit ganska knubbig. Hon äcklade honom också. Han höll på att börja gråta när han tänkte på hur kort hennes liv hade blivit. De hade varit en lycklig liten familj med en ljus framtid. Emily hade varit en smart unge och hon skulle ha växt upp till en underbar kvinna. Nu var allt det över. Allt som återstod var att skydda resten av mänskligheten från nattvarelserna. Han visste inte hur många gånger de kunde ha förökat sig redan. Det kanske redan fanns hundratals vampyrer i staden. Snart skulle de ta över hela världen. De hade talat om det på mötet. Det kändes som något man borde gå ut och varna för, men ingen skulle tro på det. Det måste ha funnits vampyrer länge. De visste inte varför de inte hade tagit över planeten redan. Det måste vara något som stoppade dem, eller kanske någon. Han gick långsamt närmare. Sarah sa inget. Hon kisade bara mot honom och vinkade åt honom att komma närmare. Han stannade på mitten av bron. Han lyssnade, men det enda han hörde var ett tåg i fjärran. Han såg sorgset på Sarah. 

- Är du fortfarande därinne? sa han. 

- Det är klart jag är älskling, sa hon och skrattade mjukt. Jag är här. Bara kom närmare.
Hon lät inte som om hon trodde att han faktiskt skulle göra det, men hon blev överraskad. Han gick lugnt närmare. 

- Hur mår du gumman? sa han till Emily. 

- Kan du inte komma hit och krama mig, pappa? sa Emily och blottade sina nya kindtänder. Jag saknar dig.
George kunde inte hålla tillbaka tårarna när han hörde hennes röst från det lilla monstret. Han stod kvar på bron och grät som han inte hade gjort sedan han var liten. Sarah lade huvudet på sned och såg på sin dotter. 

- Ska vi gå och trösta pappa? sa hon.
Flickan nickade. De gick fram till George. Han gjorde inga försök att hindra henne eller backa undan, fast han visste vad som skulle hända. Sarah var längre nu. Hon behövde inte ställa sig på tå för att krama honom längre. Hon lade armarna om honom och blottade huggtänderna. I nästa ögonblick träffades hon av en pil. Den träffade henne rakt i munnen, och kom ut på andra sidan. Stöten fick henne att tappa balansen och falla till marken. Emily skrek, en blandning av vrede och rädsla. George hann knappt reagera innan hon försvann i mörkret. Han vände på huvudet och kisade. Han såg en skymt av en lång figur med silvervitt hår, som just försvann bakom ett hus. Sarah kved av smärta. George gick ner på knä vid hennes sida. Hans hjärta slog snabbt. Han hatade att se henne så, men han visste inte vad han kunde göra. Tåget kom närmare, och han insåg plötsligt vad han måste göra. Han lyfte upp sin odöda hälft. Hon var lätt som en fjäder, men det var svårt när hon sprattlade så mycket. Han bar henne till räcket och lutade henne mot det. Hon vred sig fortfarande, och var inte kontaktbar. Han viskade ändå några ord till i hennes öra. Sedan knuffade han ner henne på spåret.

Dana lyckades sova några minuter, men hon kände sig bara ännu tröttare. Han övervägde att ta sömnpiller, men hon måste vara vaken när vampyrerna kom. Istället gick hon ut i köket och tog en burk honung och en sked. Hon gick och satte sig på balkongen och såg på månen och stjärnorna. Det var lite kyligt, så hon tog på sig en tröja innan hon gick ut. Hon satte ner burken på räcket och åt en sked. Det smakade underbart. Hon tänkte äta hela burken. Det var ingen risk att hon skulle bli fet. Hon skulle ju ändå dö. Hon hade blandade känslor inför det. Hon tänkte på vampyrerna. Det hade varit underbart att leva förevigt. Det var en underbar natt. Fullmånen sken. Hon önskade att natten kunde vara för evigt. Hon kände att någon iakttog henne. Först trodde hon att det var Sarah, men sedan såg hon att det satt någon på balkongen jämte. Det var en pojke i tidiga tonåren. Han var son till grannen. Han hade aldrig talat med henne, men hon visste att han var intresserad av henne. Han hade tittat på henne när hon solade. Hon gjorde en pussmun åt honom. Sedan doppade hon ett finger i burken och stoppade det i munnen. Han stirrade på henne med öppen mun. Hon log ömt. Sedan reste hon sig upp och drog upp tröjan. Hon hade ingen bh under. Hon hade tänkt göra en god gärning innan hon dog. Hon var helt oförberedd på reaktionen. Den nakna kvinnan på andra sidan blev för mycket för den stackars pojken. Han svimmade och slog huvudet i golvet med ett brak. Dana log ett skamset leende. Hon kastade över tröjan åt honom och gick in. Hon tog en sked honung till och ställde in burken igen. Sedan gick hon tillbaka mot sovrummet. Hon avbröts av ett ljud från balkongen. Hennes hjärta slog fortare. Hon gick dit och såg ut. Det stod en kvinna på balkongen. Dana hade sett en bild av hur Lisa hade sett ut innan förvandlingen, men inget kunde ha förberett henne på verkligheten. Hon måste nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen var en dröm. Det var det inte, om tricket fungerade. Hon öppnade lugnt balkongdörren igen. 

- Måste jag bjuda in dig? sa hon. 

- Nej! sa Lisa och skakade på huvudet. Du har redan bjudit in mig.

Dana hade inte vridit upp värmen som hon brukade. Hon hade suttit på balkongen utan att störas av kylan, men nu frös hon. Hon hade gåshud på armarna. - Ja, jag saknar dem så mycket, sa hon utan att möta Lisas blick.
- Du bjöd in mig långt innan dess, sa Lisa.
Dana rös. Det började bli ganska mörkt, men hon såg ändå vampyren tydligt. Hon var lång och kurvig, med brun hud och mörkt hår. Ansiktet tillhörde ett rovdjur. Hennes läppar var intensivt röda och fylliga. Kindtänderna var precis så långa och vassa som Dana hade trott. Ögonen tycktes glöda av någon helvetisk eld. Hon var naken frånsett ett par högklackade skor. Dana kunde bara möta hennes blick ett kort ögonblick. Det kändes som om varelsen läste henne som en öppen bok. Hennes fördämningar brast plötsligt. Lisa gick närmare, och lutade hennes huvud mot bröstet. Hon kändes varm, nästan febrig. Danas ben höll på att ge vika. Det här var inte vad hon hade planerat. Hon kände sig som en hjälplös liten flicka. Lisa lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. Hon la henne försiktigt på sängen. Dana såg upp på henne. 

- Ska du inte bita mig? sa hon.
Lisa såg på henne en stund utan att svara. 

- När blev du biten? sa hon tillslut.
Dana var nära att börja gråta igen. Den här gången lyckades hon hålla sig lugn. 

- Jag var sju… började hon.
Hennes röst blev gäll mot slutet. Hon tog ett djupt andetag. 

- Jag var sju, sa hon samlat. Jag har druckit, och knullat, och jobbat häcken av mig, men...
- Men inget dödar smärtan, sa hon och nickade.
Dana nickade. Hon slöt ögonen och tryckte ansiktet mot kudden. Lisa lade handen på hennes höft. 

- Sätt dig upp! sa hon.
Dana protesterade inte. Hon satte sig lydigt upp på sängkanten. Hennes förtvivlan började ge vika, och ersättas av något annat. Hon lade armarna om vampyren och strök över hennes skinkor. Lisa märkte förändringen och gjorde uppskattande ljud. Hon gick ner på huk så att deras ansikten var i jämnhöjd. Sedan lade hon en hand om Danas huvud och tryckte sina läppar mot hennes. Det kändes som att kyssa smältande glass. Det snurrade i huvudet på Dana och hon måste dra tillbaka huvudet. Lisa reste sig långsamt. Danas händer gled över hennes bröst, ner över magen. Hon kände den lilla knölen nere till vänster, där doktorn hade sagt att den skulle vara. Hon såg upp på Lisa med drömmande blick. 

- Jag har aldrig känt såhär för en kvinna, sa hon.
Lisa såg tillbaka. Hennes ögon var vänligare nu. 

- Jag är ingen kvinna, sa hon. Vi förökar oss inte så.
- Jag önskar att människor kunde vara så, sa Dana. Låt mig tillfredsställa dig!
- Tiden går så långsamt! sa Lisa och skakade på huvudet. Jag måste göra dig som oss. Sedan kan vi älska, du och jag och din syster och flickan. Vi kan tillfredsställa varandra.
Dana nickade instämmande. Lisa böjde sig över henne, tills deras ansikten var alldeles nära varandra. Dana lutade sig tillbaka. Hon stödde sig på ena handen och stoppade andra under kudden. 

- Jag kommer bita dig nu, sa Lisa mjukt. Bli inte rädd! Det kommer göra ont, men det blir bättre sen.
Hon öppnade munnen för att bita. Dana drog blixtsnabbt fram handen under kudden och stötte en kniv i buken på Lisa. Vampyren stönade av smärta. Hon drog tillbaka huvudet, och föll handlöst på golvet. Dana hade tvekat en bråkdels sekund för länge. Lisas huggtänder hade begravt sig djupt i halspulsådern. Dana satte fingrarna mot halsen och sprang till badrummet. Hon förband såret, med mångårig vana. Sedan tog hon telefonen och ringde 911. Hon gick tillbaka in i sovrummet med telefonen mot örat. Allt som fanns kvar av Lisa var en hög med aska och ett par sexiga högklackade skor. Dana lade ifrån sig telefonen, och såg sorgset på resterna ett ögonblick. Sedan kröp hon ihop i en boll på sängen och började gråta tyst.