thomasl.blogg.se

Bakom trädet där vi lekte som barn fanns det en dörr. Det var en magisk portal. Jag visste att jag hade gått igenom den, men jag mindes inte alls vart den ledde. • Ibland undrade jag om den inte ledde hit, och att det här var den påhittade världen. Det var surrealistiskt. Jag kunde bara undra vad jag hade lämnat på andra sidan av dörren. • • Jag drömde faktiskt konstiga saker då och då, och vaknade utan att minnas något av det. Jag hade försökt komma ihåg, men det försvann på några sekunder, och min vardag tog över. • Jag hade även besökt trädet många gånger, men jag var för stor för att gå igenom. Det var inte säkert att den öppnades åt detta hållet heller. Jag fick gå hem besviken. 

Ni kanske skulle tycka att mitt liv var helt okej, men det tycker faktiskt inte jag. Det vore lönlöst att försöka förklara för er. Om jag ger något så fokuserar ni på det. • Ni skulle få för er att om ni bara löste det så skulle det vara bra, när sanningen är att det är tusentals saker, som var för sig verkar vara ganska obetydliga. • • Låt oss inte snöa in oss på varför jag ville bort, utan istället på själva resmålet. Det var viktigt för mig att komma dit, fast jag som sagt inte visste några detaljer. • Min barndomsvän kanske visste, men det dröjde länge innan jag tordes åka dit och fråga. Jag hade nämligen gjort något dumt mot henne, och hon hade sagt att det var slut. 

Jag kunde inte åka dit direkt, så jag måste ringa. Jag tog en stark drink först. Det pep i luren, och först trodde jag att hon hade bytt nummer för min skull. • Tillslut svarade hon dock, och jag sa något. Hon blev alldeles kall, men la inte på. Det var ett första steg jag behövde gå. Jag frågade något trevande om hon kom ihåg. • • Hon kom ihåg leken vi brukade leka ihop, men inte att det var någon riktig dörr. Hon avbröt mig och frågade om jag mådde bra. Det sa jag att jag visst gjorde. • Hon trodde mig inte riktigt, men hon sa inte det. Istället hittade hon på en ursäkt. Det kändes snöpligt att stå där med mobilen i halsen och gråten i näven helt ensam. 

Riktigt ensam var jag inte, för nu ringde mamma, och jag fick annat att tänka på. Hon ville att jag skulle komma över på middag med familjen, kanske på söndag vid ett. • Jag kände inte för det, men jag sa ändå ja, för att få tyst på henne. Jag ville inget hellre än att återgå till mitt grubbel, som nog aldrig skulle leda någonstans. • • Det var långt till söndag, så jag hade tid. Jag hade alldeles för mycket tid på mig. Jag var inte säker på hur jag skulle fortsätta. Jag måste nog kunna tänka utanför lådan. • Det bästa vore kanske om jag sökte hjälp. Jag menar inte psykologen fast det behövdes nog. Jag kände en häxa som kunde hjälpa folk med att tyda drömmar och annan övernaturlig skit. 

Lilith var en riktig häxa med stark magi. Det var åtminstone vad hon sa till mig. Jag berättade om mitt problem för henne. Det var fruktansvärt lätt, och orden rullade av tungan. • Hon verkade ha någon aning om vad jag talade om, för hon tog fram sin kristallkula. Hon berättade att hon kunde en urgammal teknik, som hade utvecklats av doktor John Dee själv. • • Porten där jag och min vän hade lekt ledde till något så fruktansvärt som förlorade Carcosa. Det var en ond stad i en annan, främmande dimension. Hon visste inte mycket om den. • Det enda som var känt bortom allt tvivel, var att i staden härskade den gula kejsaren. Det var inte en stad så mycket som en abstraktion, ett helt land av mardrömslika föreställningar. 

Hennes ord berörde mig djupt. Det lät som en ond plats, och jag kom kanske därifrån. Någon i staden hade bara kastat ut mig att överleva i den här dumma, onda världen. • Jag undrade om de hade gjort det för att plåga mig eller för att rädda mig. Det kändes som om det kunde vara det ena lika väl som det andra för mig. • • Jag frågade häxan vad jag kunde göra, och hon sa att dörren faktiskt gick att öppna. Den kunde dock bara öppnas av vanliga dödliga med största svårighet. Hon kunde inte säga hur. • Men om jag kom därifrån så hade jag ett övertag, men hon trodde mig inte riktigt. Hon sa också att den ende som hade lyckats var ingen mindre än trollkarlen Hermes Trismagistus. 

Jag blev inte glad när hon berättade det. Jag hade naturligtvis hört talas om Hermes Trismagistus. Han var den största alkemisten i vår historia, om man inte räknade alla tidigare okända världar. • Han var en trickster, och alltså troligen farlig, men vad han gjorde var för världens bästa. Han var en stor humanist, och han såg till att världen utvecklades i nya oanade riktningar. • • Om det var sant att han hade lyckats, så måste han vara både rik och odödlig. I hans ställe hade jag hållit låg profil. Det skulle inte bli lätt att hitta honom. • Jag var ingen viktig person. Han behövde inte bry sig om mig. Det enda som talade för mig, var att jag kom från Carcosa, fast sanningen att säga hade jag börjat tvivla. 

Vad skulle jag göra nu? Häxan sa att jag först skulle gå igenom Aleister Crowleys anteckningar. Av dessa skulle det framgå hur man utförde ett kemiskt bröllop, vilket nog skulle öppna dörren. • Hon önskade mig lycka till, men det var många som hade försökt tyda hans gamla kråkfötter. Hon hade själv inte lyckats. Hon frågade mig om jag ville köpa kärleksdryck. Den var äkta. • • Jag var skeptisk, men jag tänkte att jag kunde prova den på henne, min gamla barndomsvän. Hon kanske redan älskade mig på något sätt. Det var egentligen inte det som var problemet. • Jag satte mig i alla fall på tåget, och åkte på en visit till Bletchley Manor. Det var här mister Crowley hade talat med de döda, och där han själv hade tid. 

Bletchley Manor var ingen trevlig plats, särskilt inte såhär års. Stället hade gjorts om till museum. • Jag var imponerad, men samtidigt var det helgerån. Jag ville gå in och sedan rakt ut. Det var dyrt att komma in. Det var hårt att försörja sig i tider av upplösning. • • Det fanns inte mycket kvar av det en gång så mäktiga brittiska Imperiet och dess pund. Jag undrade om Hermes hade någon hand i det. Det vore typiskt honom, om förändring behövdes. • Jag träffade en bibliotekarie där som hjälpte mig. Han var gammal som gatan, rynkig och grå. Jag tänkte att han måste ha träffat mister Crowley personligen, eller åtminstone hört talas om honom. 

Jag vill inte hacka på honom för mycket. Han hjälpte mig sannerligen, och av fri vilja. Han såg något i mig, och tog mig till ett rum som var stängt för allmänheten. • Det var fullt av gamla böcker. Jag såg till och med en gammal översättning av Nekronomikon. Han tog ner en bok från en hylla, och visade att det var en riktig handskrift. • • Jag kunde knappt tro att jag hade hittat en bok skriven av den store mästaren själv. • Bibliotekarien, som visst hette Bruce, sa att jag kunde ta vad jag behövde för mina experiment. För hans del kunde jag leka med all galenskap jag ville, och han skulle hålla tyst. 

Det dröjde inte länge innan jag tog hans erbjudande. Jag kunde läsa, fast texten var svår. Jag stärktes i min tro att jag var speciell, och att jag utan tvekan skulle finna Förlorade Carcosa. • Mina första försök var misslyckade, och jag orsakade till och med en explosion i något rör. Jag slungades i väggen och fick ett äpple i huvudet. Det ringde i öronen flera minuter. • • Skam den som ger sig. Jag var mest orolig för att polisen skulle storma dörren. Det hade varit ett patetiskt slut på min nyfunna karriär som alkemist. Det hände dock inte. • Jag blev själv förvånad när jag kastade röret i golvet, och läste de gamla magiska orden, och det faktiskt hände något. Framför mig öppnades något som liknade portalen vid vårt vildvuxna vårdträd. 

I triumfens ögonblick kände jag mest rädsla. Det fanns någon där. Han såg vem jag var. Det var den hängde kungen, den gula kejsaren. Jag kunde knappt tro att det var sant. • Jag kände mig som Frodo måste ha känt sig inför Sauron. Jag kände bara ren ondska. Det knöt sig i bröstet och jag ville bara skrika, men jag hade förlorat min röst. • • Här hade Aleister Crowley själv stått, och kanske till och med Hermes? Var de också rädda? • Jag insåg vilken dåre jag hade varit som inte uppskattade mitt liv. Jag var bara en vanlig bitter och skör människa. Jag vände mig om och flydde, utan att se tillbaka.