Skålen
Trots att vi hade sett det innan, och trots alla förberedelser, blev vi ganska chockade.
Jag säger sett, men det är nog mer riktigt att säga att vi lyssnade på det.
Jag och mina kollegor hade jobbat i många år med vår uppgift, som kunde förändra arkeologin.
Vi var alla upphetsade. Ingen av oss hade riktigt trott att det var möjligt att göra.
Som ni redan vet finns det gott om fossil i världen, och inte bara bakom skrivbord.
Det är växter och djur som har bevarats under väldigt specifika förhållanden ända till vår tid.
När man säger fossil tänker de flesta på gamla skelett, men det finns andra slags fossil.
Jag hade själv inte trott att det var möjligt, förrän vi hittade en skål i Grekland.
Nestors palats ligger i joniska öarna i Västra Grekland. Det är döpt efter en kung i Iliaden.
Här fann vi en enkel skål gjord av terrakotta, som kunde ha tillhört en enkel tjänare.
Sådant kan vara mer värdefullt än många tror, men det var inte främst det som lockade.
Den hade gjorts enligt en speciell teknik som använts i Grekland under bronsåldern och kanske tidigare.
En dag kom en forskare till mig och hävdade att denna metod kunde spela in ljud.
Jag trodde henne inte först, men hon förklarade processen. Det påminde om hur man spelar in.
Hon fick låna skålen, och vi hörde en otydlig grekisk röst som vi inte kunde tyda.
Det blev starten på en sensation. Hon hade funnit ett helt nytt sätt att utforska historien.
Mina kollegor och jag började ett frenetiskt sökande efter andra skålar, fast det inte var lätt.
Det fanns några här och var, men verkligen inte många. Vi hade kanske bara ett tiotal.
Sedan var den givna frågan om vi kunde förstå vad som sades. Ljudet var väldigt dåligt.
Vi tog dock in tekniker och hittade sätt att förbättra något. Det hjälpte inte så mycket.
Ändå fanns det skäl att vara positiv. Vi skulle säkert kunna tyda vad de faktiskt sa.
Det var gamla språk, och vi hade inte kompetensen, men det gjorde inget. Det var bara början.
Så snart vi hade offentliggjort vårt arbete skulle ändra ta över, från många olika fält.
Detta var helt nytt, och vi skulle säkert få nobelpriset, fast det inte fanns i arkeologi.
Redan när vi började spekulerade vi om huruvida vi skulle hitta spår efter någon känd person.
Det var ju knappast troligt, då dessa varor tillverkades av enkla människor, och inte av kungar.
Det fanns inte heller så många kända personer på bronsåldern, åtminstone inte jämfört med lite senare.
Jag satt med teknikern och hörde de gamla grekerna arbeta, och ibland säga något till varandra.
Jag kunde lite grekiska, och kände igen några ord, men det var inget spännande som sades.
Så en dag hittade vi en ovanlig skål. Den var helt svart och hade inga märken.
Ytan var perfekt för att spela in ljud, och vi höll andan när vi satte på maskinen.
Jag satte till och med kameran och så några ord, för att spara ögonblicket till eftervärlden.
Ljudet var oväntat klart, trots att vi visste vad vi hade att arbeta med här.
Vi hörde en mörk röst, och det kändes att den tillhörde en person med stor auktoritet.
Språket var helt främmande, och jag måste kolla var skålen kom ifrån igen. Den var gammal.
Den kom från andra halvan av tredje årtusendet före Kristus, från Mesopotamien, som var dagens Irak.
Jag rös när jag förstod vem det var. Jag kunde inte veta, men jag visste ändå.
Det här måste vara ingen mindre än kung Sargon den Store av Akkad, den första imperiebyggaren.
Jag hade väntat mig att mina vänner skulle skratta åt mig när jag berättade vad jag trodde.
Det gjorde de inte. De bara nickade andäktigt. Vi kände att vad som helst var möjligt.
Så var det bara att sända bud efter en expert, någon som förstod det akkadiska språket.
Vi kunde inte tänka oss en bättre person än William D Cline, en av mina lärare.
Han blev eld och lågor när vi berättade om upptäckten. Han skulle ta första bästa plan.
Vi inväntade otåligt hans ankomst. Det skulle ta lång tid, för det pågick en ny pandemi.
När han väl var framme spillde vi inte mycket tid, utan skred genast till verket.
Han sa att mannen i fråga inte talade akkadiska, utan sumeriska. Det var ett äldre språk.
Han kunde tyda det också trodde han. Problemet var att vår kunskap om sumeriska var begränsad.
Det skulle ta åtminstone några månader att förstå det. Det var tråkigt, men inte helt oväntat.
Kanske det är bäst med en historielektion. Jag var påläst, men några kollegor visste inte mycket.
Sumererna är världens äldsta folk, det vill säga den äldsta civilisationen, med det första riktiga skrivsystemet.
De levde i städer gjorda av tegel av soltorkad lera, och byggde mäktiga tempel och kanaler.
De skrev också de äldsta sagorna och sångerna vi känner. De levde i maktförhållande till akkadierna.
Akkadiska är det äldsta semitiska språket, släkt med arabiska och hebreiska, men det lät väldigt annorlunda.
De hade lånat tusentals ord från sina herrar. Detta förhållande varade ända tills Sargon gjorde uppror.
Både sumeriska och akkadiska är sedan länge glömda. Det går att rekonstruera, men det är svårt.
Nuförtiden är det många som tror att sumerernas gudar var utomjordingar. Det är förstås bara dumheter, eller?
Från det att doktor Cline identifierade språket, började en intensiv tid. Vi försökte alla studera sumeriska.
Då blev vi också medvetna om hur lite vi faktiskt visste, om dess ljud och grammatik.
Vi fick också annat att tänka på, för en av våra elever försvann plötsligt utan spår.
En annan blev också svårt sjuk. Vi som var kvar började känna oss ganska förföljda.
Detta var dock inte kung Tut, och vi trodde inte på allvar att det gällde skålen.
Det lugnet försvann när doktorn återvände efter några veckor med översättning. Han hade jobbat dag och natt.
Han var inte glad, för någon eller något hade följt efter honom hit från hotellet.
Vi blev genast oroliga, men det fanns tid att tänka på det. Nu skulle vi lyssna.
Betty satte på maskinen och vi bänkade oss. Vi körde den långsamt, så att doktorn hann.
Hans röst darrade. Jag ska inte återge allt. I korthet var det en bön till Annunaki.
Det var mystiska varelser som kom från himlen och lärde människorna att bygga städer och skriva.
Det var mycket riktigt Sargon. Han kunde förstås språket. Han tackade gudarna för sin stora seger.
Det framkom att han hade fått deras hjälp i att besegra sin företrädare, den store Ur-Zababa.
Gudarna hade kommit till honom och fört honom till sin värld, där han hade fått vapen.
Med hjälp av dessa hade han och hans män gått till palatset, och dödat alla där.
Vapnen hade nedkallat blixten från himlen, och alla den rörde förvandlades till aska på golvet.
Jag kände mig alldeles kall när jag lyssnade. Samtidigt var jag upprymd som en liten pojke.
De andra kände samma sak. Det framkom inte vad som hänt med vapnen, eller med Annunaki.
Det var dock tydligt att någon ville tysta ner oss. Vi förstod inte varför, men det kvittade.
Vi erbjöd doktor Cline att lämna oss, men han trodde att han redan var djupt indragen.
Polisen skulle kanske kunna hjälpa oss, men då måste vi övertyga dem om att det var verkligt.
Det visade sig att det inte var mycket att diskutera. Betty fick ett meddelande på mobilen.
Det var en bild av den försvunna studenten, Natalie, med en pistol riktad mot huvudet.
Det stod att vi måste förstöra skålen och alla anteckningar, annars skulle de döda flickan.
Det gjorde ont i hjärtat, men vi kom fram till att göra som de begärde av oss.
Vi samlade allt material och satte eld på byggnaden. Jag trodde inte riktigt det skulle hjälpa.
Jag har aldrig trott på att förhandla med kidnappare. Vi hade ingen garanti att de uppfylla sin del.
Lyckligtvis låg flickan i Bettys säng när vi kom tillbaka. Hon verkade vara helt utan skada.
Jag och doktor Cline träffades på skybaren lite senare, och åt lunch innan vi flög hem.
Vi var båda besvikna över hur det hade slutat. Cline berättade att han hade fotografiskt minne.
Han hade allt vi behövde för att fortsätta. Vi måste bara hålla det hemligt för de andra.
Vi bokade om biljetterna och flög istället till Basra i södra Irak, det gamla heliga flodlandet.
När vi hade lyft från marken berättade Cline mer om sin plan att hitta Sargons vapen.
Han hade inte berättat allt. Sargon hade sagt att han hade begravt vapnen i Eridus ziggurat.
Det var världens äldsta stad, och byggnaden i fråga var Babels torn som nämndes i bibeln.
Han visste var exakt de måste vara begravda. Han hade vänner som kunde köra oss dit.
Han måste röka, så han gick till toaletten. Samtidigt reste sig en annan man längre bak.
Jag väntade tålmodigt på min vän. Tillslut reste jag mig och gick till toaletten närmast oss.
Det luktade rök. Dörren var låst och jag hämtade hjälp. Därinne låg doktor Cline, helt livlös.
Utanför flygplatsen möttes jag av doktorns vänner. Jag litade inte på dem, utan flög hem istället.