thomasl.blogg.se

Under bron i Kir Sura levde en pojke. Han hade inget namn. De flesta kallade honom Sun Lanta, vilket kan översättas med broungen. Ingen visste vilka hans föräldrar var. Han talade aldrig om dem. Han vägrade att säga något när folk kom från socialtjänsten i Kir Sura. De ville ta hand om honom, och ge honom en fosterfamilj. Han var dock inte intresserad av det. Han ville vara fri. De skulle ha tvingat honom, men pojken var magikunnig. Ingen visste varifrån hans magiska förmågor kom. Det sades att hans far hade varit en familjär ande, som hade våldtagit hans mor. I vissa versioner av historien var modern med på det. I vilket fall som helst, så var pojken bara människa till hälften, om ens det. Han hade förmågan att göra sig osynlig, så att de inte inte hittade honom. Han var inte osynlig på riktigt. Det är väldigt svårt att bli osynlig på riktigt, och även om man lyckas så är det inte alltid användbart. Man kan fortfarande höra en, och känna ens doft. Pojken kunde göra så att de helt enkelt inte lade märke till honom. Människor är bra på att inte se det som finns rakt framför näsan på dem. Pojken behövde inte använda mycket magi för att de skulle kunna se rakt på honom utan att se honom. De kunde höra honom, röra honom, och till och med växla några ord med honom, utan att egentligen vara medvetna om att han var där. På det sättet kunde pojken hålla sig gömd. Han levde under bron, i en stor pappkartong. Den passade honom perfekt. Den blev inte blöt när det regnade, eftersom den stod under bron, och eftersom dagvattenbrunnar ledde bort vattnet. Bron gav också skugga, vilket behövs i Kir Suras tropiska klimat. Man visste inte riktigt hur pojken fick mat, men på något sätt klarade han sig. Man frågade sig varför han stannade där, under bron, när han hade fått det bättre hos en fosterfamilj. Landet de bodde i hade inget särskilt gott skyddsnät på den tiden, och har det inte nu heller. Man hade dock bestämt sig för att inga föräldralösa barn skulle gå och svälta. Om det var möjligt, skickade man dem till väst, där de skulle få ett mycket bättre liv. Om detta inte var möjligt, så fick en lokal familj ta hand om honom. Systemet var frivilligt, förutsatt att det fanns tillräckligt många familjer som anmälde sig frivilligt. Det gjorde det oftast inte, så man fick tvinga folk att ta hand om barnen. Det var inte ett populärt system, men det var ganska få som klagade öppet. Gjorde man det så kunde det verka som att man inte brydde sig. Frustrationen syntes inte på utsidan, men alla visste att den fanns där. Barnen blev ofta misshandlade eller undernärda, eller förnedrade på något sätt. De hade det ändå bättre än på gatan, enligt regeringens bedömning. Pojken höll inte med. Han hade det bra där han var, och dessutom behövdes han där. Alla i området kände honom, och han ägnade dagen åt att gå omkring och prata med folk, medan de utförde de vanliga sysslorna. Folk älskade honom, och hade alltid en stund över för att prata med honom. Det hände att de gav honom mat, eller ett tygstycke som han kunde göra något av. Han hade sällan något att ge tillbaka, men människorna han träffade kände sig aldrig lurade. De kände att han förstod dem på ett sätt som ingen annan kunde, och att han såg deras innersta. Det han såg där var alltid gott, även hos de mest förhärdade brottslingar. Han kunde sitta och tala med mördare och våldtäktsmän utan att någonsin bli skadad. Ingen skulle säga det högt, men han var en viktig orsak till att folk i området fortsatte att kämpa, fast det såg mörkt ut. Bron låg i ett gammalt område, som hette Lan Ket. Det var det fattigaste området i staden, som i övrigt var en av landets fattigaste. Folk levde på en tråd, och varje dag var en kamp för överlevnad. Man bodde i kåkstäder, och drack förorenat vatten. Det fanns nästan ingen sjukvård i staden, åtminstone ingen som vanliga människor hade råd med. Folk levde inte länge. Risken var stor att man dog innan man fyllde fem, om man ens överlevde sitt första år. Om man blev vuxen, så fick man jobba från tidig morgon till sen kväll, bara för att ha råd med tillräckligt mycket mat för att hålla kroppen i rörelse. Det fick man för övrigt göra som barn också. Man hade inte mycket att försörja sig på, men gudarna hade varit nådiga, eller grymma, beroende på hur man såg det. De hade låtit dem bo på en gigantisk soptipp, där de rika länderna dumpade saker som de inte längre hade användning för. Folk gick hela dagarna och letade efter saker de kunde ha användning för. Det var dåligt för hälsan, för det var fullt av farliga kemikalier och tungmetaller. Emellanåt hände det också att något exploderade, eller att ett berg av sopor rasade samman. Det var ett tröstlöst arbete, och man kände sig som en mask som långsamt bryter ner kroppen efter ett dött djur, men det var ett sätt att överleva. Det fanns alltså mycket att gråta över i staden, och pojken var alltid där för att lyssna och trösta. Han syntes aldrig arbeta själv. Hon bara kom och gick som en osalig ande. Livet gick sin gilla gång under bron. Trafiken dånade över deras huvuden. Det flyttade ständigt in nya människor från landets alla hörn. De flydde från svälten ute på landsbygden, och hoppades finna ett liv och en framtid i staden. De fick sällan mycket till liv, men de hade det å andra sidan inte särskilt bra på landet heller. Många av dem hamnade under bron, och fick ägna dagen åt att leta bland soporna. En dag kom en bil till Lan Ket. Det var en helt vanlig bil, och ingen kunde ana att den bar på en väldigt speciell passagerare. 

De kom från Qi Kel, en liten by utanför stan. De hade levt på att odla vete, och sälja det. Om priset var för dåligt, så kunde de helt enkelt äta vetet. Det var inget lyxigt liv, men de hade överlevt. Nu hade det varit torka i flera år. Torkan hade följts av häftiga monsunregn som hade förstört skörden. De visste hur illa ställt det var i staden, men de hade inget val. De måste köra över bron, till den stora soptippen. De var inte så många, bara fem stycken. De flesta familjer var betydligt större. Det var en man och en kvinna, och tre barn, två pojkar och en flicka. Pojken såg dem när de steg ur bilen. Flickor var en ovanlig syn nuförtiden. Anledningen var att flickor var väldigt dyra. När de blev könsmogna måste man gifta bort dem. Det var föräldrarnas uppgift att stå för hemgiften och betala bröllopet. Detta kunde bli extremt dyrt. Mannen skulle å andra sidan försörja kvinnan resten av hennes liv, så det jämnade kanske ut sig, men folk ville ändå inte ha flickor. Förr hade man satt ut flickorna i skogen, så att rovdjuren kunde ta dem. Numera kunde man helt enkelt göra abort. Det var inte så billigt det heller, och folk levde på en tråd, men man måste tänka långsiktigt. Det var en av landets fattigaste områden, och folk hade helt enkelt inte råd med flickor. Det var naturligtvis inte tillåtet att abortera foster efter kön, men ingen brydde sig, och det var svårt att komma åt. Premiärministern hade talat om det som landets stora skam. I deras provins aborterades så mycket som åttio procent av alla flickor. Vid soptippen var könen mer jämlika. Där måste folk arbeta från morgon till kväll, oavsett kön. Man hade inte råd att gifta sig, och ha dyra bröllop. Man hade inte heller råd att göra abort. Man hade rättare sagt inte råd att ta reda på barnets kön. Att göra abort var enkelt, om man inte hade något emot att ta risker. Det var inte så många barn som föddes i området, så det föddes ändå inte många flickor där. Soptippen var en plats man kom till när man inte hade någon annan stans att ta vägen. Man kom dit för att dö, inte för att bilda familj. Pojken blev väldigt nyfiken på flickan. De var ungefär lika gamla. Båda var inte helt av den här världen, människornas värld. Föräldrarna visste att det var något särskilt med henne, men de lät henne inte utforska den sidan av sin natur. Hennes föräldrar var vidskepliga. De trodde inte längre på de gamla gudarna, utan de trodde på den enda guden, de vitas gud. Han var en avundsjuk gud, som inte tillät att man offrade till de gamla. Hans anhängare trodde också att den gamla magin var ond. Flickans föräldrar trodde att flickan var en häxa. De skämdes för henne, och höll henne inspärrad i sitt hus. De var också väldigt elaka mot henne. De slog henne, och tvingade henne att göra förnedrande saker. De gav henne inte tillräckligt med mat, så att hon långsamt svalt ihjäl. Det värsta av allt var att de sa att de gjorde allt detta för att hjälpa henne, eftersom hon var besatt av onda demoner. De hade lärt henne att hata sig själv. Pojken träffade henne inte den första dagen, och inte heller nästa, och inte den tredje. På den tredje dagens kväll, när den fjärde dagen just skulle börja, bestämde han sig för att han måste träffa henne. Han stoppade lite bröd i fickan, för han trodde att hon kanske var hungrig. Familjen var ganska välbeställd, med deras mått mätt. De bodde i ett hus med två våningar. Pojken var bra på att klättra. Det var ingen konst för honom att klättra upp till hennes fönster. Hon låg och sov i sin säng. Hennes lilla kropp vred och vände på sig. Hon hade fruktansvärda mardrömmar. Hon drömde att hon förvandlades till ett fruktansvärt monster, och att hon dödade folk. De tog sina vapen och jagade henne. Hon gömde sig i en övergiven byggnad, och låg och grät. De hörde gråten, och kom dit och dödade henne. Hennes själ lämnade hennes kropp, och hon ställdes inför guds änglar. De sa att hon var ett monster, och att hon skulle brinna i helvetet för alltid. Världen var en bättre plats nu när hon var borta. De visade hur lättade hennes bröder och föräldrar var att hon äntligen var borta. De hade lidit svårt av att tvingas ha en liten demon under sitt tak. De kunde aldrig låta henne gå ut, för grannarna skulle genast se på henne vad hon var. Hon skulle dra skam över familjen. Hon menade inte att vara ond. Hon kunde bara inte hjälpa det. De brydde sig inte om henne, hur mycket hon än bönade och bad. Hon kände hur hon föll handlöst ner i helvetets eldar. Hon vaknade badande i svett. Hon grät tyst. Sedan märkte hon att han såg på henne. De såg på varandra, och kände genast att de hade ett magiskt band. Hon blev rädd, för hon trodde att han var en demon, precis som hon. Han lämnade henne, men innan han gick lade han brödet på fönsterkarmen. Hon visste att hon begick en synd genom att äta brödet som demonen hade lämnat, men hon kunde inte låta bli. Hon var så fruktansvärt hungrig. Hon sov lite bättre resten av natten. Pojken återkom varje natt efter det. Han ville hjälpa folk, och göra världen till en lite bättre plats, och dessutom hade de ett band till varandra. För varje natt lät hon honom komma lite närmare. Tillslut bjöd hon in honom. De låg tillsammans i hennes säng och pratade hela natten. Det gjorde honom ont att se henne lida som hon gjorde. Han försökte få henne att fly med honom, men hon vägrade. Han fortsatte att komma tillbaka, natt efter natt. Hon njöt av hans sällskap. Hon visste att det var fel, men hon kunde inte förmå sig att berätta för sina föräldrar. En natt lyckades han få henne med sig ut. Hon var höjdrädd, men han hjälpte henne, och hon litade på henne. De tillbringade natten tillsammans under bron. Det var den natten hon berättade att hon skulle bli bortgift. Hennes föräldrar hade bestämt sig för att lita på att hon kunde hålla sina demoner i schack, med mycket hjälp från prästerna. Hon kunde således giftas bort. De gjorde det väldigt klart för henne att det skulle bli en lättnad att få henne ur huset. Nu skulle hon bli en annan familjs huvudvärk. Äktenskapet skulle göra henne gott. Det fanns till och med en chans att hennes döttrar skulle vara fria från synd, även om den var liten. Flickan ville inte gifta sig, men hon visste att hon måste. Demonerna måste tyglas på något sätt. Annars skulle hennes döttrar med säkerhet brinna i helvetet. Det var redan försent för henne själv. Att hon hade följt med en demonpojke såhär var bekräftelse på det. Pojken hade alltid bara suttit tyst och lyssnat, medan folk delade med sig av sina problem. Att kunna lyssna var hans stora gåva. Han ville böna henne att komma med honom. De kunde åka till ett annat land, och skaffa sig ett bättre liv där. Han skulle ha saknat kartongen under bron, men nu stod mer på spel än så. Han visste dock att han bara skulle skrämma bort henne. Han kunde inte göra mer än att återkomma varje natt, och vänta tills hon litade på honom fullt ut. Han fortsatte att komma, men han kunde inte fortsätta att göra så obemärkt. En av grannarna såg honom en natt, och berättade det för flickans föräldrar. De berättade inte för flickan. Istället väntade de utanför hennes dörr, tills pojken dök upp. De slog upp dörren, och arresterade pojken. Bröderna började sparka på honom, trots att flickan protesterade. De slog henne också, fast inte lika hårt. De fortsatte att sparka på pojken, tills han inte rörde sig mer. Sedan kastade de ut honom genom fönstret. En annan pojke kunde ha dött, men inte den här. Han hade vänner som hjälpte honom, men framförallt så kunde han läka sig själv snabbt. Flickans föräldrar bestämde sig för att skynda på med bröllopet. Flickan vågade inte protestera. De skulle inte slå henne mer, eftersom hon inte kunde komma till bröllopet med en massa blåmärken, men hon var ändå rädd. Hon satt vid fönstret varje natt, och väntade på pojken. Han kom inte den första natten, och inte heller den andra, och hon började bli orolig för att det hade hänt honom något. Hon visste att det vore bäst om han var död. Han var en demon. Först på tredje natten kom pojken. Han var mer vaksam nu, men han rörde sig fortfarande lika smidigt som alltid. Hon tvekade, men tillslut släppte hon in honom. Han ville att hon skulle fly med honom, men hon kunde inte. Han var tvungen att lämna henne ensam. Han kom inte till hennes fönster mer. Bröllopsdagen kom, och de klädde upp henne. De förde henne till altaret, tillsammans med sin blivande man. Hon såg sig om efter pojken, men hon såg inte. Hon hade inget annat val än att säga ja när prästen frågade henne. De satte henne i en bil, och lämnade soptippen. De skulle bo på andra sidan stan. Pojken försvann. Folk hade aldrig lagt märke till honom innan, men nu började de undra var han var. Pappkartongen under bron var fortfarande där, och hans saker var där, men själv syntes han inte till. De gick ut på soptippen och letade, och gick bland slumhusen och frågade. Ingen hade sett honom. De lät hans låda ligga kvar, så att de skulle komma ihåg att titta efter honom. Den blev dock snart stulen. Folk blev oroliga för att de skulle glömma honom, så de berättade för sina barn om honom, och de berättade i sin tur för sina barn. På så sätt höll de hans minne levande. Många år senare stannade en bil utanför huset där flickan hade bott. Ur bilen steg en kvinna. Hon gick in i huset, och gick och satte sig i fönstret i flickans rum. Folk som gick förbi kunde se henne sitta där och titta ut på ingenting. Hon såg sorgsen ut. Natten föll, men kvinnan satt kvar. Hon väntade flera timmar. Det verkade som att hon skulle få sitta där ända till gryningen, men plötsligt hände något. Det gick förbi en ung man nere på gatan. Han såg upp på kvinnan. Han stod där ett tag. Sedan gick han närmare, och började klättra upp till hennes fönster. Hon såg ner, och log. Hon släppte in honom i rummet, och bad honom att dela hennes säng. Han stannade med henne hela natten. När gryningen kom, klättrade han ner på gatan igen, fast han lika gärna kunde ha gått ut genom dörren. Han försvann spårlöst. Kvinnan väntade tålmodigt tills solen gick ner. Då kom mannen tillbaka. Den här gången klättrade han inte in. Istället klättrade hon ut till honom. De gick och satte sig under bron. Kartongen var borta, men de var ändå för stora för att få plats i den. De stannade inte till gryningen. Några timmar innan solen gick upp, reste de sig upp, och började gå långsamt över den väldiga soptippen. När solen gick upp, kom folk för att börja arbeta igen. De stannade upp, och kisade mot den uppåtgående solen. De såg mannen och kvinnan gå hand i hand, bort från den tröstlösa tillvaron vid soptippen. Ingen av arbetarna kände igen dem, men de förstod ändå vilka de måste vara. Om de inte hade träffat dem personligen, så hade de hört talas om pojken genom sina föräldrar. De såg att de båda vandrarna inte var vanliga människor. De såg förundrat på dem, och spekulerade om vart de kunde vara på väg. Ingen av dem såg mannen och kvinnan igen, men de fick en sista historia att berätta för sina barn. Pojken och flickan återvände aldrig till bron, men deras minne levde vidare.