thomasl.blogg.se

Tystnaden bröts av ett skrik som fick blodet att isa sig i ådrorna på oss båda. • Vi sprang ut genom den öppna grinden, och bort till gölen. Det hade visst hänt något. • När vi kom dit fann vi en ensam förbipasserande tonåring, som var helt vit i ansiktet. • Det var Emma Johansson som bodde i början av gatan. Hon måste ha tagit en promenad. • • Vi frågade om någon hade överfallit henne, men vi visste att hon skulle svara oss nekande. • Hon var inte helt villig att berätta sådana saker, men hon hade också sett vår pojke. • Jag menar inte vår son. Det var bara så vi kallade honom. Han var vår pojke. • Vi sa till tjejen att vi trodde på henne, och att vi också hade sett honom. 

Nästa åtgärd var att bjuda in henne på fika. Hon verkade nästan lite rädd för oss. • Det tog en stund innan hon kom fram till att vi också var gjorda av riktigt kött. • Det var sent på kvällen och hon var inte så gammal, men hon verkade behöva kaffe. • Vi talade om vardagliga saker en stund, och sedan kom vi in på vem pojken var. • • Vi var inte de första som hade sett honom. Han hade bott här i många år. • Det fanns gamlingar som hade sett honom sedan barnsben. Han kunde vara äldre, fast inte mycket. • Kläderna var ganska moderna. Ingen som såg honom hade skrivit ner det, så vi visste inte. • Det var i alla fall klart att han var ett spöke, för han förändrades inte alls. 

Min fru och jag hade bara bott här i fem år, vilket inte var så länge. • Det här var ett ställe där alla kände alla, men vi gick inte ut så ofta. • Vi hade således ganska dålig koll på grannarna, förutom de som bodde på sidorna om oss. • Vi hade bott i staden innan, men vi ville ha lugn och ro, och bara vara. • • Vi var båda författare och det här kändes som det perfekta stället att få lite inspiration. • Vi fick mer av den varan än vi hade väntat oss, och redan efter en vecka. • Jag gick ner till vattnet på kvällen och såg pojken på andra sidan, klädd i pyjamas. • Det första jag gjorde var att berätta för min fru, och hon hade också velat se. 

Redan från första början trodde vi att han måste vara tidigt 1900-tal. Det gick inte exaktare. • Vi hade försökt ta bild av honom, men han fastnade inte, vilket inte borde vara möjligt. • Det fanns några tänkbara förklaringar. Den första var att vi hallucinerade, men vi såg samma sak. • Det var i så fall ett märkligt sammanträffande. Den andra var lite komplicerad, fast mer trolig. • • Vi måste se honom med något annat sinne än vår syn, vad det nu kunde vara. • Det var ett sinne som vi ännu inte kunde göra genom en maskin. Kanske inte någonsin. • Vi såg alltid pojken på avstånd, och så fort vi gick närmare försvann han puts veck. • Vi kunde inte riktigt avgöra vad han hade för pyjamas, men hans ansikte var väldigt blekt. 

Lilian, min fru, trodde att det var en pojke som hade blivit mördad av sina föräldrar. • Jag ville inte tänka på övernaturliga förklaringar utan bevis, men tillslut fick jag ge med mig. • Det var bara att leta igenom gamla tidningar, och det var något vi hade tid med. • Vi var nästan pensionärer kändes det som. Vi hade inte kunnat resa särskilt mycket med pandemin. • • Vi gick dit tillsammans och hittade på ett system som skulle göra att arbetet gick fortare. • Jag hade gjort en del släktforskning, och hade alltid förvånats över vårt lands alla detaljerade arkiv. • Olyckligtvis hjälpte inte det mycket. Vi lärde oss mycket om bygdens historia, men hittade ingen pojke. • Vi hade gett upp om inte min fru hade kommit på att det kunde vara en vuxen. 

Som det såg ut från vår synvinkel var det en pojke, men det var inte klart. • Vi gick ut och tittade igen, och såg att han kanske hade lite skägg, bara stubb. • Om han var vuxen så var han ovanligt kort, fast han var inte dvärg eller något. • Han kanske var lite utvecklingsstörd också. Det var något barnsligt över honom, som en Peter Pan. • • Nu hade vi i alla fall något att gå på, och vi fick napp nästan direkt. • Jag hade sett artikeln innan, men den hade som sagt handlat om en vuxen, åtminstone fysiskt. • Det var en familj vars son hade vårdats på mentalsjukhus, varefter han hade fått komma hem. • Han och hans pappa hade hamnat i bråk, och sonen hade brutalt mördat båda sina föräldrar. 

Kunde det verkligen vara samma person? Vad gjorde han då här? Han verkade vänta på något. • Det var otäckt att tänka sig vad det kunde vara, särskilt som det fanns barn här. • Tonårstjejen vi hade hjälpt den där kvällen kunde ha varit ett mål. Vi kanske räddade henne. • Han verkade inte vara intresserad av gamlingar som vi. Vi var inte så gamla, men ändå. • • Frågan var då vad vi skulle göra åt det. Det kunde finnas dokument kvar på sjukhuset. • Huset stod visst kvar också, fast det bodde någon där nu. Det var en modig familj. • Effektiva som vi var bestämde vi oss för att dela på oss. Jag skulle ta sjukhuset. • Det var mer troligt att de skulle lyssna på en man. Frun kunde de lägga in. 

Vi körde tillsammans till det gamla sjukhuset, och hon släppte av mig precis utanför dess portar. • Det var en gammal byggnad från förra sekelskiftet, som numera hyrdes av något företag inom kemi. • Jag ringde på utan någon större förhoppning, men dörren öppnades faktiskt. Framför mig stod en kvinna. • Hon gapade när hon såg mig, och jag förstod att hon måste ha läst mina böcker. • • Hon drog med mig in och satte mig i fikarummet, och bjöd mig på dåligt kaffe. • Vi sa några ord om mina böcker. Hon tyckte att jag var den nya Stephen King. • Sedan kom vi in på varför jag var där. Med mitt yrke hade jag en ursäkt. • Hon blev eld och lågor, och sa att det visst var ett spökhus. Det tyckte alla. 

Berit, som hon hette, berättade att det hände konstiga saker på natten, särskilt för henne själv. • Hon hade kommit dit mitt på dagen, och ropat på Micke, som svarat från våningen över. • Hon hade gått upp för trappan och genom en mörk korridor, och sett en dörr öppnas. • Då hade Micke plötsligt messat henne att han var sjuk hemma. Hon hade sprungit för livet. • • Hon svor på att det hade varit en människa som öppnade dörren, fast rummet inte användes. • Jag bad att få titta, och hon följde mig dit. På golvet låg det några masker. • De såg ut som Harlequinmasker som man bär på karnevalen i Venedig, fast gjorda av papp. • Det gick en kall kåre längs ryggen när jag såg på den. Här var vår pojke. 

Jag lämnade sjukhuset fylld av oro för min fru. Spöket hade visserligen inte gjort något än. • Jag tog bussen hem till orten, och skyndade mig till huset. Där väntade frugan på mig. •  Bredvid henne stod Emma. De hade tydligen gjort sällskap. Lilian hade inte sett något i huset. • Däremot hade Emma något att berätta. Hon hade sett pojken i sitt rum mitt i natten. • • Hon hade skrikit och föräldrarna hade rusat in, och då var han borta. Men hon svor. • Vi trodde henne förstås. Det verkade som om han hade börjat röra sig efter alla år. • Vi måste locka fram honom på något sätt, och döda honom, men hur döda ett spöke? • Han skulle bara försvinna och sedan dyka upp igen. Vi visste att han ville ha Emma. 

Den stackars flickan var livrädd, så det var uteslutet att använda henne som bete i fällan. • Hon sa dock att vi kunde söva ner henne först. Hon var mer nyfiken än rädd. • Vi visste att vi kunde avbryta om vi ville, så det kanske inte var så farligt. • Och vi hade faktiskt ett vapen. Det som hade triggat mordet från början hade varit pappa. • • Vi lade Emma till vila på vår soffa, och lade oss utanför. Vi behövde bara vänta. • Det tog faktiskt flera timmar, och jag var beredd på att han skulle anfalla oss istället. • Sedan såg vi något röra sig i bortre änden av matsalen. Det var utan tvekan han. • Jag och frun såg andäktigt på varandra. Vi hade aldrig sett någon röra sig så förr. 

När pojken kom fram till Emma strök han henne lätt över håret. Det var så hemskt. • Vi visste ju inte om enbart beröringen kunde döda henne. Det verkade den dock inte göra. • Pojken tog plötsligt fram en lång kökskniv från bakom ryggen. Det var signalen att köra på. • Jag tryckte på knappen, och sirenen började tjuta. Det var Beethovens femma, samma som pappa spelat. • • Pojken stod som förstenad. Det var omöjligt att se någon rörelse bakom masken. Emma vaknade dock. • Hon skrek och backade undan. Vi sprang till henne. Jag gick fram till spöket och tittade. • Han hade varit vårt sällskap så länge och jag skulle sakna honom, men han måste dö. • Jag tog tag i masken och slet loss den. Sedan var det bara vi tre kvar.