thomasl.blogg.se

Tre statyer stod vid ingången till stora biblioteket innan bomberna föll. Jag passade dem nästan dagligen. • Två av dem flankerade ingången. Om man frågade dem något svarade de, men en ljög alltid. • Den andra berättade alltid sanningen så gott han kunde. Man visste inte vem som var vem. • De hade programmerats så för att lära barnen logik, men det var lätt att fråga någon. • • Den tredje statyn stod mitt i vägen, men det gjorde ingenting. Det var ganska brett ändå. • Hon talade alltid sanning, så hon var inte del av det spelet. Hon stod bara ensam. • De tre statyerna föreställde grundarna av vår stad. De var en viktig del av vårt arv. • Även i dessa moderna tider måste man värna om sitt ursprung, för att veta vem man är. 

När biblioteket byggdes hade vi just kommit ut ur ett utdraget inbördeskrig, och ingen ville återvända. • Istället hade vi hopp om en värld där alla levde i fred och lärde sig saker. • Inget sa det bättre än ett nytt bibliotek. Det skulle vara öppet för alla, även oss. • Låt mig förklara. Jag och mina vänner var fattiga, och vi hade aldrig haft en stat. • • Vi hade visserligen medborgarskap, och samma lagliga rättigheter som alla andra, men staten var vår fiende. • Ingen hade någonsin brytt sig om oss. Tvärtom beskrev de oss som ogräs eller som parasiter. • Det var således ingen slump att vi blev brottslingar. Vi dödade folk och sålde tunga droger. • Vi jobbade för Scipio Africanus på den tiden. Han var en grym herre, och den enda.

Min mamma var svårt sjuk, så jag hade en ursäkt att begå brott, om än svag. • Jag var aldrig riktigt okej med vad vi gjorde. Jag följde bara med gruppen och lydde. • • Min pappa hade övergett oss för många år sedan, utan att säga något. Han bara stack. • Min mamma hade aldrig varit stark nog att jobba. Utan mig hade hon gått på gatan. • • När vi fick en ny regering trodde jag att saker skulle ändras, men jag var naiv. • Jag hade just gått till biblioteket med min flickvän, och vi hade pratat länge om framtiden. • Det var ett samtal som vi aldrig hade vågat ha innan, ett samtal om nytt hopp. • Sedan kom kriget. Den nihilistiska unionen invaderade oss en klarblå dag, helt utan provokation.

Reza, vår egen lilla Quisling, sa att vi bara skulle samarbeta med dem, samarbeta med dem. • Ingen av oss trodde på hans fagra löften, men vi ville inte ha ännu mer krig. • En del av oss flydde till bergen eller till grannländerna, medan några få tog till vapen. • De flesta suckade bara uppgivet, och återgick till sina vanliga arbeten. Den natten ville jag dö. • • Jag hamnade snart i fängelse i tre år, men jag överlevde. Det gjorde inte mitt land. • När jag kom ut fann jag att många av mina bröder hade blivit satta på gatan. • Många av dem hade dött. Det var precis som i gamla tider. Man dödade alla män. • Sedan fick kvinnorna bli horor och strippor, eller värre fruar. Det sistnämnda hände min stolta flickvän. 

Scipio hade bara varit en maffiaboss innan. Han och hans män hade varit barnsoldater i Afrika. • I det nya väldet var han Rezas vänstra hand, som torkade hans skit. Jag menar oss. • Det var ett bra jobb, särskilt som han hade hand om vårt litium, som fanns i överflöd. • Vi kunde ha varit ett rikt land, men vi var alltid för korrupta för sådana saker. • • Nu gjorde vår fiende det som vi aldrig lyckats med, och förvandlade vårt land till gruva. • Mycket av pengarna gick direkt till Scipio, och han använde dem för att köpa sig prål. • Hans största dyrgrip var Sansha, min flickvän. Hon ville säkert inte ha mig längre, men ändå. • Hon hade det faktiskt bättre hos honom, fast hon var en fågel i en gyllene bur. 

Kanske borde jag ha lämnat henne där, men min kärlek brann fortfarande. Jag hade lovat henne. • Så jag förklädde mig och gick och snokade runt hans herrgård. Det var ett vidrigt ställe. • Jag såg Sansha där, eller vad som hade varit hon. Hennes mamma skulle inte känt henne. • Scipio hade gjort henne till en billig hora. Jag undrade om han hade låtit lobotomera henne. • Min Sansha hade hellre dött, eller hade hon? En kvinna behövde en rik man som trygghet. • Det viktiga för dem var att ha en trygg miljö att fostra sina barn i. Och en man som kunde ge dem vackra kläder och vardagslyx. En man som kunde visa världen. • Jag hade velat tro att Sansha var annorlunda, men i slutändan var hon ändå en kvinna. 

Vid synen av henne var jag nära att gå, men jag måste få träffa henne igen. • Det spelade ingen roll om jag skulle dö. Jag väntade till kvällen, och hittade hennes balkong. • Jag kom just som hon gjorde sig klar för natten, och stod i spetsbody i fönstret. • Jag fick på nytt en känsla av hjälplöshet. Det här var inte kvinnan jag hade känt. • • Jag väntade ändå på att hon skulle gå och duscha, så att jag kunde klättra in. • Det var svårt och farligt, men snart stod jag där på golvet i hennes lyxiga sovrum. • Jag kikade in i badrummet för att få se henne naken igen. Det skulle vara läkande. • Hon skulle vara opererad, och säkert ha blåmärken, men jag skulle kunna minnas vår tid tillsammans. 

Badrummet verkade vara tomt, fast duschen var på. Jag sköt upp dörren och såg henne där. • Hon satt naken på huk på golvet och tycktes viska. När jag kom såg hon upp. • Hennes vackra ögon fylldes av tårar. Hon viskade några snabba ord, och kom sedan till mig. • Hon hade alltid varit hård, med taggarna utåt, och jag hade aldrig sett henne gråta så. • • Vi omfamnade varandra och hon kysste mig och viskade mitt namn. Sedan började hon banna mig. • Hon var på ett viktigt uppdrag för att ta ner Scipio och Reza och hela regeringen. • Det var inte bra att jag var här. Det skulle förstöra allt. Hon måste slå larm. • Det kunde bara vara en makt hon jobbade för, men de var maktlösa här och nu.

Jag skämdes för att jag hade tvivlat på hennes kärlek. Det skulle en man inte göra. • I efterhand tänker jag att jag inte förtjänade hennes kärlek, men då kände jag helt annorlunda. • Hon tillhörde mig och jag ville inte att hon skulle offra livet för deras fagra löften. • Hon visste ju vad som hade hänt förra gången vi hade förlitat oss på någon annan. • • Hon förvånade mig med sin glöd. Hon sa att vi bara hade varit som råttor innan. • Ingen av oss hade någonsin gjort vårt land bättre. Jag invände att min mamma behövde mig. • Jag tyckte att vi förtjänade att vara fria och lyckliga tillsammans, men hon ville göra mer. • Hon var beredd att ge sitt liv för att sona sina brott, och kanske även mina. 

Hennes herre Scipio skulle snart komma till henne för att våldta henne igen. Jag måste gå. • Tanken gjorde mig rasande och jag ville döda honom, men jag gjorde som hon bad mig. • Jag gick ut på balkongen och började klättra ner, men jag kände att jag måste se. • Det var tur att jag gjorde det, för husets herre kom just, och han var arg. • • Jag förstod på hans gester att han visste. Han började slå henne i ansiktet med handflatorna. • Hon föll till golvet och han började sparka henne. Då fick jag nog och gick in. • Jag kämpade med dörren några sekunder, och när jag kom in hade situationen blivit helt omvänd. • Min stolta flickvän satt med sina vackra lår om halsen på sin make. Hon var änka nu. 

Det var slutet för planen, och det var mitt fel. Jag skulle inte ha kommit. • Objektivt sett var det sant, men jag var glad. Nu måste jag och Sansha fly tillsammans. • Det dröjde inte länge innan vakterna fattade misstanke, men då var vi redan en mil bort. • Allt som återstod var att fortsätta kampen mot Reza på något annat sätt. Jag ville hjälpa. • • Sansha tyckte först att jag bara skulle sätta mig i säkerhet, så skulle hon hjälpa mig. • Jag insisterade och fick henne tillslut på fall. Så snart vi nådde basen gifte vi oss. • Redan nästa år lyftes ockupationen och Reza blev avrättad, men striden skulle förmodligen aldrig ta slut. • Det skulle alltid falla nya bomber på mig och Sansha, och på våra barn och barnbarn.