Hashi (igen)
Hashi var ett land fullt av broar. De flesta var typiskt asiatiska, röda och bågformade. Jag och min flickvän älskade att vandra i området. Det fanns inte en enda bro där vi inte hade stått och tagit selfies tillsammans. Vi reste mycket på den tiden, särskilt i den så kallade Kinasfären i östra Asien. Jag vet inte vad det var för särskilt med den delen av världen, men vi hade båda växt upp med manga och sagor om samurajer och wuxia. Det var en av flera anledningar. En annan kunde vara att det helt enkelt var så annorlunda jämfört med våra egna hemländer. Jag kom från Sverige och hon kom från Italien, vilket betydde att hon hade ett galet temperament.
Temperamentet hennes var nog det som i slutändan drev isär oss. Jag gillar visserligen galna kvinnor, vilket nog är min mammas fel, men det finns en gräns när man inte orkar mer. Hon åkte hem till Rom, och jag stannade kvar i Hashi. Jag trodde det skulle bli trevligt. Dessvärre blev jag snabbt uttråkad utan henne. Det är nog människans öde att leka med elden. Snart efter att hon åkt började det regna. Det blev väldigt kallt också, en riktig vinter. Jag kröp ihop på golvet i en behaglig futon, och fokuserade på att lära mig läsa kanji. Det var otillfredsställande att vara så ensam, men jag härdade ut. Landet var vackert även på vintern. Det var tur, för alla vägar in i landet hade snöat igen, och jag måste stanna.
Nu var jag tyvärr ganska frusen av mig. Annars hade jag kanske kunnat gå på utflykt. Jag träffade flera andra turister som skulle göra just det. Vi hade mycket glatt umgänge. Det var särskilt en person jag fastnade för. Hon hette Kanako och var en typisk söt japanska. Jag tänkte att det skulle vara trevligt att ha ett förhållande med henne. Japaner är lugna. Hon tyckte dock att jag var för mesig för henne. Hon var trots allt ganska hurtig, medan jag var, well, jag. Det hindrade oss inte från att dela en futon flera gånger. Hon lovade att komma tillbaka när hon och hennes kompis Kaede kom tillbaka från bergen. Hon hade tydligen blivit väl tillfredsställd, vilket var mer än jag kunde säga om min italienska.
Medan jag väntade på Kanako bestämde jag mig för att tuffa till mig lite utomhus. Jag gick till affären och köpte en ordentlig jacka och lite annan utrustning för en tur. Jag kände mig lite som Shigeru Miyamoto måste ha känt sig när han utforskade sina grottor. Det var det som var grunden till Zelda. Ni ser vilken extrem nörd jag var som visste det. Ingen jag kände kunde ha trott att jag skulle överleva mer än ett dygn i naturen. Det var sant att jag led de första nätterna. Jag trodde att jag skulle förfrysa några tår. Icke desto mindre överlevde jag. När jag väl kom igång var det härligt att vara ute själv. Ingen skulle kunna nå mig härute: inga ömma mödrar, inga sexiga flickvänner, inga små söta syskonbarn.
Riktigt så kul var det inte, om jag ska vara ärlig. Jag kan berätta allt för dig. Det är inte som om någon någonsin kommer läsa detta, och dagens medium håller inte. Jag saknade verkligen kvinnorna i mitt liv, och jag ville bara flyga hem till Sverige. Jag kanske är romantisk trots allt, vad än min rasande italienska sa. Jag skulle visa henne. Jag skulle hyra hela Colosseum och täcka det med rosenblad, och hon skulle gråta av glädje. Vi skulle äta en riktig god pasta, och hon skulle berätta att hon var gravid med en annan. Sedan skulle jag döda henne och bära hennes hud tills jag blev skjuten. Det skulle bli awesome. Det skulle dock visa sig att jag skulle få nog av äventyr där jag var.
Länge vandrade jag i bergen utan mening eller mål, men så en dag hittade jag något. Det var Kanakos sjal. Jag var helt övertygad, fast sjalen var likadan som hundratals andra kvinnors. Jag svor att jag skulle rädda min vackra Zelda från den onde Ganon, eller vem det nu var. Det gällde bara att hitta hans dungeon. Den måste finnas i någon grotta någonstans i bergen. Allt var så lätt i spelen. Jag tror att Link måste tro på någon gud. Allt var upplagd för att han skulle hitta rätt, och han och prinsessan var universums mitt. Fast till skillnad från Link var jag mer än sju, vad än min rasande italienska sa. Jag kunde tänka, och min strålande slutledningsförmåga visade mig rätta vägen. Sherlock Holmes hade varit stolt.
Snön låg djup på taken och endast jag var vaken. Jag letade och letade som besatt. Jag ropade hennes vackra namn om och om igen, tills snön rasade ner från bergens toppar. Det var faktiskt ingen bra strategi, medgav jag för mig själv där jag låg under snön. Det var åtminstone inte blåsigt här nere, men det vägdes upp av bristen på syre. Min fenomenala hjärna kunde ha tagit stryk, om inte någon just då hade grävt upp mig. Jag tackade min välgörande, en slående vacker kvinna som jag först tog för Kanako, min prinsessa. Jag vet inte om det är att alla japaner ser likadana ut, men det var inte hon. En mer ingående analys visade att det var hennes vän Kaede, hennes egenhändigt adopterade syster.
Kaede log så där som tjejer gör när de tycker att man är söt men dum. Jag har stor erfarenhet av det, och det är enda sättet för mig att få ligga. Jag brukar kunna få känslan att vara hyfsat länge. Kaede var sorgligt nog helt ensam nu. Hon berättade att Kanako hade blivit kidnappad. När jag frågade svarade hon att det var Hachiman. Vänta nu! Sa hon att den japanska krigsguden bara dök upp och förde bort vår gemensamma vän? Det gjorde hon. Jag kunde dock inte tro på sån galen vidskepelse. Det måste vara Ganon. Hon visste inte vem det var. Det var synd, för hon var så attraktiv i övrigt. Jag sa surt att jag inte ville ligga med henne längre, och hon tackade mig hjärtligt.
Från kullens topp kunde vi se nästan hela dalen. Det var litet, men också för stort. Vi skulle aldrig hitta Kanako om vi letade blint, inte ens med en rosa helikopter. Kaede visste inte vart han kunde ha fört henne, men hon visste någon som kunde veta. Det fanns ett tempel till guden precis i närheten. Jag tyckte att det lätt lite misstänkt. Det var förstås prästen där som hade klätt ut sig till guden för att kunna ta kvinnor. Varför hade jag inte tänkt på den strategin? Vår kristna gud är ju känd för att ligga med jungfrur. Kaede tyckte inte det var roligt. Hon var faktiskt kristen, fast det inte fanns så många i Japan. Vi började gå till templet under tystnad. Det hade börjat blåsa igen, och vi frös fruktansvärt.
Precis som Kaede sagt stod templet där som en hemlig svamp djupt inne bland tät skog. Jag älskade typiska japanska hus med deras enorma tak och utskjutande taksprång. Det var så söt. Gården var mindre snöig. Istället låg stora svarta stenblock här och där som sovande drakar. Det var en magisk plats. Det kände till och med Kaede, fast det var en hednisk tro. Det förvånade mig att hon som kristen inte ville bränna ner skiten och bygga en kyrka. Det har blivit världens största religion just därför att den inte tolererar att man tror något annat. Prästen kom ut och mötte oss. Han hälsade oss med en lätt bugning. Han verkade trevlig. Han sa att han hette Makoto. Vi började förklara, men han visste redan varför vi var där.
Vi steg in i templet. Det var ett enda stort rum som var delat i två delar. Det var ett inre fyrkantigt rum med en mörk gång runt om. I mitten stod ett lågt bord. Kaede och jag gapade. På bordet låg Kanako, i en traditionell fundoshi på underkroppen, och såg ut att sova. Kaede började gråta och sprang fram till henne. Hon sa saker på japanska som jag inte förstod. Jag stod kvar där jag var, osäker på om jag började gå närmare och kanske krama henne. Det visade sig att vår vän inte var den vi trodde. Hon hade blivit kallad hit, för att tjäna som avatar åt den store Hachiman. Det var därför hon hade kommit hit. Hon bad Kaede om ursäkt, men hon hade varit tvungen att hålla det hemligt även för sin bästa vän.
Hon visade en samurajrustning som stod bredvid bordet. Det var den Kaede hade sett. Hon kunde styra den enbart med tanken, och det var den som hade kommit och hämtat henne. Från och med ikväll skulle hon bära den själv. Hon skulle göra Japan till stormakt igen. Jag och Kaede önskade henne lycka till och skyndade därifrån innan kriget började på allvar. Jag hade tänkt åka till Italien och vinna tillbaka min tjej, men det visade sig att Kaede bjöd in mig till sin futon trots allt.
