thomasl.blogg.se

Hannas största skräck var att fördämningarna skulle rasa, som de hade gjort när hon var liten. • Hon mindes knappt, bara att det hade varit fruktansvärt. Hon hade gömt sig i sin garderob. • Faran hade varit precis utanför, och hon hade blundat och hållit sig tyst. • Hennes föräldrar hade sagt att hon hade haft otrolig tur, men att det inte skulle upprepas. • • Nästa gång skulle de ta henne, och då skulle hon lida ett öde värre än döden. • Hon hade varit helt besatt av den där sprickan i hennes rum, i så många liv. • Hon hade aldrig kunnat lyssna särskilt noga på läraren, och aldrig kunnat bjuda hem någon kille. • Hon behövde inte gå i skolan, för hon hade ingen framtid ändå. Hon måste stå vakt. 

Nu när hon var ensam med sin faster var det ännu viktigare att hon höll koll. • Den onda makten gick i vågor, och ibland var den så svag att hon kunde gå. • Då kunde hon gå och handla, laga mat, städa lägenheten och kanske ligga och sola på balkongen. • Det hade aldrig fallit henne in att bjuda in en vän. Hon hade inga vänner längre. • • Även om hon hade velat hade hon inte vetat hur, och faster skulle skrämma bort alla. • Det var mest Hanna som skötte saker här. När hon behövde så fejkade hon fasters namnteckning. • Kvinnan själv satt mest och drack i soffan. Hanna tvingade henne att gå och byta kläder. Det var längesen de hade gjort vanliga saker, sådant som faster och nis skulle göra tillsammans. 

Många år hade gått sedan traumat. Hanna var inte olycklig direkt. Hon var bara allmänt avtrubbad. • Ibland när hon orkade duscha och gick tillbaka naken tillbaka till rummet, stannade hon framför spegeln. • Hon var inte säker på vad hon kände för den unga kvinnan som stod framför henne. • En del av henne längtade efter sällskap, och hon undrade ibland om hon kunde få barn. • • Hon var sexton år nu. Den senaste tiden hade hon blivit orolig för sin fasters hälsa. • En gång hade hon fått ringa 911. Det var ovant att prata med en annan människa. • Hon hade bara stått där naken när de kom, och de hade visst blivit lite besvärade. • Det hade inte fallit henne in att klä på sig. Faster brydde sig inte alls om vad lilla Hanna gjorde. 

Redan som liten hade hon fått ta mycket föräldraansvar, först för föräldrarna och sedan för faster. • Den senaste tiden hade det blivit värre, och hennes faster hade nog inte många år kvar. • Hon visste inte vad som skulle hända sedan. Hon var fortfarande ung nog för ett fosterhem. • Det skulle vara en katastrof, för hon måste vara här och se till hålet i väggen. • • Det fanns ingen tvättmaskin i lägenheten, så hon gick ner till tvättstugan, oftast i bara underkläderna. • För några dagar sedan hade hon mött en kille som var på väg ut genom dörren. • Hanna hade inte ens haft bh, och han hade blivit chockerad. Hon skulle inte upprepa det. • Nu insåg hon att hon kunde bli vräkt eller något, fast den där killen verkade snäll. 

Lite senare gick hon ut för att handla. De var inte så feta, men de överlevde. • Hanna hade aldrig lyssnat på matten, men hon hade lärt sig att budgetera den hårda vägen. • Hon var klar i huvudet och kunde få pengarna att räcka, och ibland hålla faster nykter. • Det skulle bli så mycket lättare när hon dog, och Hanna bara behövde ansvara för sig. • • Den här dagen mötte hon killen igen i trapphuset. Hon var blyg. Fast han var nyfiken. • Hej jag heter Sam, sa han och höll ut handen. Du heter Hanna, om jag minns. • Hon nickade snabbt och skyndade förbi. • Vill du komma på middag ikväll, ropade han. Mamma bjuder. • Jag ska tänka på det, svarade hon. • Sedan flydde hon, och sprang till affären. 

Senaste gången hon hade blivit inbjuden var nog till ett barnkalas. Då hade hon vägrat gå. • Hon var frestad att säga nej den här gången också, men kunde hon verkligen göra det? • Hon ältade frågan fram och tillbaka, och bestämde sig för att gå. Hon skulle raka sig. • Framförallt måste hon byta trosor och ta på parfym. Hon visste inte om hon var snygg. • Hon hade aldrig fått någon komplimang, eller uppmuntrats att bry sig. Hon gjorde vad hon kunde. • Sam tog det lugnt med henne, och hans mamma likaså. Hon var alltid nervös med främlingar. • Man visste aldrig om de skulle acceptera henne som hon var, med alla hennes märkliga egenheter. • De var nyfikna på hennes situation och ville hjälpa henne, men det kunde hon inte tillåta. 

Kunde hon verkligen anförtro sig åt dem? Alla som hört hade tyckt att hon var rubbad. • Hon hade blandade känslor när hon kom tillbaka till lägenheten. Faster var hemma och redan utslagen. • Hon började med att gå till rummet och titta på sprickan. Den var ovanligt lugn idag. • Hon hade tänkt ignorera faster, men det kanske var andningen som fick henne att kolla. • • Hon fick tillbringa natten på sjukhuset i finkläderna, medan de kämpade för att rädda hennes släkting. • De måste behålla henne några dagar, så Hanna fick gå hem till en tyst nedsläckt lägenhet. • Så fort hon kom innanför dörren kände hon att demonerna var vakna. Det kunde redan vara försent. • Hon lade sig under täcket och fokuserade all kraft på att hålla sprickan fortsatt stängd. 

Väntan blev outhärdlig. Hon visste att hon varit en dålig flicka som inte hade hållit vakt. • Hon hade trott att det var okej om hon var kvar i huset, men tydligen inte. • Hennes hjärta bultade och ångesten ville inte ge med sig. Hon vågade inte ta någon medicin. • Det skulle göra att hon slappnade av för mycket, vilket kunde sluta illa på ett ögonblick. • • Tillslut gick hon upp och letade fram sin gamla pyjamas. Den var förstås alldeles för liten. • Istället tog hon på en body och satte sig i garderoben, och stängde dörren efter sig. • Nu först började ångesten släppa, och hon kunde andas ut. Då ringde det plötsligt på dörren. • Hon började snyfta. • Nej kom inte in, viskade hon. • Hon blundade och satte händerna över öronen. 

Plötsligt kände hon hur dörren öppnades och hon såg upp. • Sam? • Han log vänligt mot henne. • Sedan räckte han henne handen. Hon tog den och reste sig upp. Hon såg på honom. • Hon öppnade munnen för att säga något, men det blev inga ord. Hon ville berätta allt. • Det tog några minuter innan hon återfick talförmågan. Hon tänkte att hon lät som ett barn. • Slutligen satte hon sig på sängkanten och pekade ut sprickan i väggen, och berättade vad som hänt. • Hon såg oroligt på honom, som om han skulle slå henne, men han nickade bara förstående. • Jag har också känt demoner här, sa han. Jag kan hjälpa dig att hålla tillbaka dem. 

Hanna började gråta. Han lutade henne över axeln. De satt så några minuter, tills tårarna torkade. • Sedan log hon lite. • Kan vi göra en bebis, sa hon. Jag vill inte vara ensam. • Du behöver inte ta hand om den eller så. Jag vill bara att du hjälper mig. • Han klappade henne tröstande. • Det är lite tidigt för det, sa han. Du är inte myndig. • • Hon insisterade inte. Istället gick hon till badrummet och duschade. Hon stod där med öppen dörr. • Hon hade hoppats att han skulle titta på henne och kanske säga att hon var vacker. • Det gjorde han inte. Han var för mån om att vara gentleman. Istället lagade han mat. • Hon hade tänkt stanna i värmen i timmarna, men doften fick henne att gå till köket.

Det dröjde inte länge innan hon drog med honom till sängen. Hon förvånade faktiskt sig själv. • Plötsligt var det han som var blyg. De älskade ändå passionerat, och snart sov båda två. • Hanna sov gott, utan att drömma de vanliga mardrömmarna. Hon vaknade med en känsla av lycka. • Sam låg inte bredvid henne, hon trodde att han bara gått för att göra frukost. • Hon vände slött på huvudet och fick syn på sprickan. Hon såg att den var vidöppen. • Hon kom på benen på en sekund, och hoppade runt utan att veta vart hon skulle. • Hon backade och tryckte sin bara rygg mot garderoben. De kunde komma precis när som helst. • Hon måste hitta Sam. Tillsammans kunde de kanske göra något, fast hon inte kunde tro det. 

Hon fann Sam ute på balkongen. Hon blev först lättad, men sedan såg hon hans ansikte. • Den enda människa hon någonsin hade öppnat sig för, visade sig vara demon. Måste vara ödet. • Hon backade inåt lägenheten mot ytterdörren, utan att kunna slita blicken från hans förunderligt vackra kropp. • Dörren var låst, och hon hade inget hopp om att få upp den innan han slog. • Han tog lugnt hennes arm och tvingade henne att se rakt på honom. Hon ville inte. • Hans blick genomborrade henne och gjorde ont in i själen. Hon vaknade täckt av varm svett. • Hon låg ensam i sin säng, och det kunde ha varit en dröm, fast ohyggligt verklig. • Hon vände på huvudet, och fann att sprickan var helt stängd. Hon hade äntligen blivit fri.