thomasl.blogg.se

Det var ett gammalt slott, eller rättare sagt en borg. Den tornade upp som ett spöke. • Nedanför låg ekarnas dal, med sina porlande åar och behagliga lövskogar. Det var en rik bygd. • Folk bodde framförallt vid floden, på sluttningar där man odlade vin och oliver. Mat behövdes inte. • Det var så stor efterfrågan på deras varor i resten av landet, att de kunde importera säd. • • Landet var vilt och lämpade sig väl för olika valldjur. Man hade särskilt får och gäss. • Det fanns också mycket fisk i sjöarna och vattendragen. Människor här var långa och ganska kraftiga. • Det var svårt att invadera deras land, så de kunde gå och slåss i andras krig. • Krigarna förde med sig allehanda berättelser hem. Vår hjälte, Hans, hade hört dem alla många gånger. 

Nu var det inte Hans öde att bli soldat, fast han längtade efter äventyr i utlandet. • Han skulle bli munk. Familjen hade föredragit präst, men han ville inte vara så nära folk. Det var mycket mer spännande att gå iväg från civilisationen med likasinnade och bilda ett samhälle. • Hans föräldrar hade sett till att han kunde läsa och skriva, så han skulle kopiera böcker. • • Den här sagan utspelar sig innan tryckpressen uppfanns, så papper var värt sin vikt i guld. • Det var alltså en lönsam verksamhet för ett kloster. Han skulle säkert göra andra saker också. • Men det var skönt att veta att han skulle vara användbar, åtminstone tills han blev blind. • Han hade redan träffat abboten, en munter man som hette Hilaire. Det skulle gå alldeles utmärkt. 

Munkarna hade utforskat bergen i några månader i jakt på det rätta stället för sitt kloster. • Det måste vara ett ställe där man kunde odla mat och dyrare exportvaror som förstås vin. • De var alla unga och starka män, som var redo att arbeta hårt för sitt uppehälle. • Det skulle ta något år eller tre, men de räknade med att gå med stor vinst. • Det sa i alla fall Christof, deras ekonom. Han var inte så rolig, men han visste. • Hans hade inget emot honom, men han tyckte bättre om helaren Wolf, som skötte klostrets örtagård. • De kände varandra lite sedan innan. Wolf var namnet till trots en lugn och stillsam man. • Det var de viktigaste munkarna i sällskapet, förutom ingenjör Klaus. Han var viktigast av dem alla. 

Dormitoriet stod snart klart, så att de hade någonstans att sova. Allt byggdes initialt i trä. • Med tiden skulle man hugga sten och göra bättre strukturer. Det skulle bli ett långsiktigt projekt. • Det fanns varma källor på stället, och alla badade nakna tillsammans. Det var skållhett och stinkande. • Man skulle få bygga rör av lera eller metall för att transportera vattnet till ett badhus. • • När man hade kommit så långt i arbetet kom greven på borgen på besök, med dotter. • Man gav honom förstås det bästa huset hade att erbjuda. Hilaire berättade stolt hur arbetet fortskred. • Hans dotter, den sköna Edelweiss, sa inget särskilt. Hon var inte blyg, utan snarare bara väluppfostrad. • Hans blev djupt berörd av hennes skönhet, fast han hade sett åtskilliga ungmör förr i stan. 

Långt efter att hon hade åkt och han fortsatt arbeta, kunde han inte sluta minnas henne. • Han berättade för Wolf när de satt och tittade på solnedgången tillsammans sittande på klostrets trappa. • Wolf påminde honom om hans löften. Sådana kvinnor var inte för vanliga män för den delen. • Hon skulle lätt kunna gifta sig med kejsaren själv, om han inte redan hade varit gift. • • Hans såg drömmande på borgen i fjärran. Han måste få träffa Edelweiss. Hur visste han inte. • Han satt och tänkte på det, medan några av hans bröder gick ner till platsen där floden krökte. • Hans visste att de skulle träffa prostituerade där. Det var inte ovanligt att munkar gjorde det. • Man skulle egentligen ha anmält dem, men Hans hade ju själv syndiga tankar, om än romantiska. 

Så fortsatte arbetet ännu en tid. Hans begravde sig i skrivandet, och fick tiden att gå. • Det var faktiskt det som skulle bli hans räddning, för abbot Hilaire kom till honom en dag. • Han berättade att han hade fått ett brev från greven. Hans dotter ville ha en bibel. • Det vore roligt att ha en från trakten, och som avskrivits av någon hon hade träffat. • Hilaire sa att om han gjorde ett gott arbete så kunde han följa med till borgen. • Hans började genast, och lade ner sin själ i boken. Det skulle bli den bästa bibeln. • Inte ens Herman den instängde kunde göra bättre. Det skulle dock ta hela vintern i anspråk. • Det började redan bli kallt, och det skulle snart börja snöa, men Hans steg var lätta. 

Hilaire läste igenom verket när det var klart. Hans började nästan gråta. Han hade slitit hårt. • Abboten sa att han aldrig hade sett en vackrare bibeln. Hans hade anledning att vara stolt. • Snön hade lättat de senaste dagarna. Det började bli vår, och det var dags att åka. • Hans och abboten skulle åka själva. Det fanns inte plats för fler uppe i grevens slott. • Hans var spänd. Han hade aldrig besökt borgen tidigare. Av någon anledning kände han sig rädd. • Resan var alltför lång. Vindbryggan öppnades äntligen och de fick tillträde till grevens dyrbart smyckade gillesal. • Där satt nu greven och hans dotter Edelweiss. Den senare såg bortom dem, och verkade trött. • Hans tog själv boken och gick fram till hennes säte. Sedan räckte han andäktighet henne boken. 

Från att ha sovit blev hon helt vaken. Hon tog boken och såg forskande på den. • Sedan nickade hon och höll ut handen mot den. Han tog den och kysste den försiktigt. • Dörren bakom dem öppnades, och en ung man kom in i salen, och gick till Edelweiss. • Hon visade honom boken och sedan på Hans. Hon berättade att detta var hennes blivande make. • Hans mod sjönk. Hon måste ha sett det, för hon bad honom och Hilaire att stanna. • Det var fortfarande snöigt, och vanskligt att resa på natten. Abboten tog emot erbjudandet utan frågor. • Sålunda ställde man i ordning en kammare åt gästerna. Hilaire skulle dock tillbringa natten i biblioteket. • Hans visste att han undvek att sova med andra män. Han ville inte säga något skäl. 

På natten vaknade Hans av att dörren till kammare öppnades, och en ung kvinna steg in. • Han hade drömt om att Edelweiss skulle komma till honom, men det här var någon annan. • Hon var dock lika vacker. Och hon släppte sin särk så snart han hade stängt dörren. • Han förstod vad hon ville, men han var inte säker på att han ville samma sak. • • Hans kropp ville, men han älskade bara Edelweiss. Han ville inte älska med en namnlös kvinna. • Å andra sidan tänkte han att det inte var någon idé. Hon skulle aldrig bli hans. • Han hade slitit hårt varje dag hela vintern, bara för att få en endaste liten blick. • Han skulle aldrig träffa en så vacker kvinna igen, och han borde ta chansen med henne. 

Hon lade sig på sängen och han trängde in i henne. Hon kändes inte riktigt rätt. • Han såg att hennes läpp var lös, som om hon bar en hud över en kropp. • Ansiktet kändes som en mask. Det var inte i hennes sköte han just hade trängt in. • Hennes mage hade öppnat sig, och det såg inte mänsklig. Han överväldigades av stark vämjelse. • • Det fanns bara en sak att göra. Han grep efter sitt kors, och visade henne det. • Hon dök plötsligt mot honom som för att hugga hans hals, men han var snabb nog. • Han sprang ut naken i korridoren och slog igen dörren. Han måste hitta ett bra vapen. • Hans fann en av kungens hirdmän död och naken i nästa rum. Han hade ett svärd. 

Dörren mittemot öppnades just som han steg ut, och han beredde sig på en hård strid. • Till all lycka var det Hilaire som mötte honom. Den gamle mannen kom precis från biblioteket. • Han hade också ett draget svärd, så Hans behövde inte berätta vad som just hade hänt. • Han ville så gärna fråga vem kvinnan kunde vara, men det var inte tillfälle för det. • Vart de än gick i slottet möttes de av döda män. Det måste finnas många monster. • Snart mötte de också två av pigorna. De stod rygg mot rygg, båda med dragna knivar. • Det visade sig att alla manspersoner i slottet var döda, till och med två mindre pojkar. • Allt Hilaire ville yppa var att det måste röra sig om succubi, en sorts kvinnliga demoner. 

Man fann Edelweiss fästman, greven av Darmstadt, i parets sovrum. Av fästmön syntes inte ett spår. • Alla män hade anfallits av succubi, utom Hilaire. Hans antog att det var för hans ålder. • Abboten sa inte emot honom. De måste härifrån snarast. Hans fick bara skriva brev till kejsaren. • Hans gjorde så. Fast det var mitt på dagen såg han sig över axeln flera gånger. • • Borgen fick snart en ny herre. Man fick aldrig klarhet i vad som hade hänt. • Hans tänkte att Edelweiss måste ha varit starkare än de andra. Hon kunde ha dödat honom. • Märkligt nog hade han ändå velat träffa henne. Hon stannade i hans hjärta för alltid. • Ibland när han gick hem ensam om kvällen, precis i skymningen, tyckte han sig höra henne.