thomasl.blogg.se

Jag viskade till Lola att vad som än hände så skulle jag vara där för henne. • Jag skulle dö innan jag lät dem skada henne. Jag menade varje ord från mitt hjärta. • Hon bara skrattade åt mig och tilltalade männen på spanska. Sedan gick hon till deras sida. • Då förstod jag vem hon var, eller måste vara. Juanitos syster. Jag hade hört om henne. • • Juanito själv steg fram och gav henne en incestuös kyss. Sedan riktade han revolvern mot mig. • Det såg ut som om jag var dömd, men syster Lola viskade något i hans öra. • Han grymtade och nickade. Han sa att jag inte hade varit någon kär vän. • Jag var mest till besvär, men han skulle låta mig leva, så länge jag var användbar. 

När han sa det insåg jag vad han tänkte. Det var inte bra, men det var okej. • Jag protesterade inte mycket när de alla riktade sina vapen mot mig och röt fram order. • Vi gick alla i led in i mörkret, med mig först. Golvet var täckt av gravsalt. • Det luktade äckligt, men det var inget nytt. • Jag kände dock närvaron av någon levande ondska. • • Vi kom snart till en annan stängd dörr, och männen blev tvungna att hjälpa mig öppna. • Då hörde jag plötsligt en röst i huvudet som sa åt mig att bara vara lugn. • Jag hörde inte om det var människa eller djur. Den använde inte ord heller, utan snarare känslor. • Dörren öppnades och vi fortsatte in i ett djupare mörker, men jag hade en ny tillförsikt.

Min oro försvann inte helt, men mina fångvaktare glömde all försiktighet. Nästa rum var magiskt. • Hela golvet var täckt av guldplattor med upprepade mönster av ädelstenar. Vi hade äntligen hittat skatter. • Det här var inte hela skatten, men den visade att vi nog var på rätt spår. • Männen började karva, medan rösten i huvudet sa att jag genast skulle ställa mig i dörröppningen. • • Jag förstod inte varför, men fick snart svaret, då golvet började skaka som vid en jordbävning. • Marken öppnades och hela sällskapet uppsluktades på ett ögonblick. Lola var stark och försökte göra motstånd. • Det var dock lönlöst. Jag sträckte ut min hand, men hon tog den inte i tid. • Skakningarna fortsatte ännu en stund, och taket föll in. Jag kunde så lätt ha varit död. 

Rakt framför mig var vägen nästan stängd. Jag gick närmare och såg ut över hela kaoset. • Det var nog delvis mitt fel. Jag var inte direkt ansvarig, men jag delade deras girighet. • Om jag någonsin kom tillbaka till civilisationen så skulle jag skaffa ett vanligt jobb i stan. • Jag var stark och lugn, så det skulle inte bli några problem. Jag kunde jobba hårt. • • Plötsligt kände jag närvaron igen. Den kom från djupare in i gången. Jag måste härifrån snabbt. • Samtidigt ville jag inte riktigt vända bort blicken. Det kunde vara då den hoppade på mig. • Då hörde jag ett mer konkret ljud bakom mig. Det lät som om någon försökte gräva. • Det var inte bra om någon i gänget hade överlevt. De skulle bara döda mig igen. 

Lola, tänkte jag när jag såg en kvinnohand i skenet från facklan, men det var Elena. • Hon hade följt efter oss hela vägen. Hon ville inte att gringos skulle få allt. • Jag tackade henne för hjälpen och berättade om spöket. Hon blev inte glad, men ville fortsätta. • Jag tyckte inte att hon var riktigt klok, men jag skulle inte låta henne gå ensam. • • Hon hade pannlampa, så vi såg ganska väl vad som hände. Hon hade kommit väl förberedd. • Jag gick med öronen på helspänn, men hörde inget ont, och såg inget för den delen. • Inget ont menar jag. Vi började faktiskt se ett ljussken. Det var inte dagsljus vi såg. • Någon måste ha en eld där, någon levande varelse. Vi kunde bara gå dit och fråga. 

Synen gjorde oss båda glada. Det var mycket riktigt människor. • Det fanns en kung, en alldeles ung man iförd en krona med ett band av fjädrar. • Jag förstod att det var han som hade pratat med mig, och räddat mitt ynkliga liv. • Framför honom låg en grupp unga män och kvinnor, utsträckta nästan nakna på det guldbelagda golvet. • • Kungen reste sig och talade med oss. Han talade nahuatl, men på något sätt förstod jag. • Den här staden var en kvarleva av Atlantis, fast staden kallades något annat på deras språk. • Kungen hade räddat oss för vi verkade goda. Vi fick gå, men vi fick inte berätta. • Det var ingen svår väg, men vi måste akta oss för väktaren. Han kunde döda oss. 

Vi hade kanske velat stanna och utforska undret, men samtidigt var vi glada att gå hem. • Kungen var lite tagen av Elena, fast vi båda var täckta av gravsalt och annat damm. • Han erbjöd henne att stanna. Hon var förstås hedrad, men hon hade plikter att sköta hemma. • Äventyr i all ära, men hon var vuxen. Kungen gav henne istället en vacker brosch. • • Med den som enda minne började vi gå tillbaka. Det skulle inte bli en enkel färd. • Huvudingången hade rasat. Det fanns en annan väg, men vi måste gå genom ett heligt tempel. • Det var lika gyllene som resten av palatset. Jag undrade om de kunde äta guld här. • Det var ljust, för alla ytor reflekterade solljus från någon okänd källa. Det måste finnas fönster. 

Väggarna var täckta av bilder som vi tyckte att vi kände igen från världen utanför någonstans. • Jag och Elena viskade tyst till varandra. Det liknade konst från Europa, Fjärran Östern och Afrika. • Människorna vi hade träffat hade ändå sett ut som indianer, om det inte var något bländverk. • • Elena sa att deras språk var ganska modernt. Det stödde teorin att vi inte såg verkligheten. • • Nu började det bli mörkare igen, och vi hörde ljudet av rinnande vatten, kanske någon flod. • Jag kände också den obehagliga närvaron igen. Det måste vara väktaren. Vi hade behövt ett vapen. • Jag kände i fickan, men jag hittade bara stora mängder gravsalt. Det var inte mycket värt. • Salt hade varit värdefullt i antiken, och man hade fyllt sina älskade släktingars gravar med det. 

På ett ögonblick övergick obehaget till rädsla. I nästa rum såg vi monstret för första gången. • Det stod böjt över något byte, förmodligen en olycklig människa, och gnagde frenetiskt på dess ben. • Elena skrek gällt och jag lade armen runt henne. Hon var inte van vid sådana faror. • Monstret kom närmare, och vi såg att det liknande en hund, fast en fruktansvärt missbildad sådan. • • Jag led bara jag såg den. Den var alldeles nära nu, men den anföll oss inte. • Jag följde en impuls och kastade lite gravsalt på den. Den gnydde och backade några steg. • Jag och Elena såg på varandra. Sedan började vi långsamt avancera. Monstret morrade, men bet inte. • Det tog kanske en halvtimme innan vi blev av med honom. Sedan såg vi äntligen ljuset.

Hur skönt var det inte att se solen igen? Vi satt en stund och vilade benen. • Sedan väntade en lång vandring tillbaka till civilisationen. Under vandringen hade vi tid att känna varandra. • Hon var en vacker kvinna, och jag var imponerad av hennes hängivenhet att hjälpa sina medmänniskor. • Hon fick mig att vilja bli en bättre människa, och inte bara leva för mig själv. • • När vi kom tillbaka till byn hade Wechsler kommit personligen för att höra vad som hänt. • Han hade inga högre tankar om den vackra Elena, som inte hade några droppar ariskt blod. • Han ville således mest tala med mig. Jag kände än en gång hur jag ogillade honom. • Likväl berättade vi vad vi hade varit med om, och utlämnade inte monstret eller Juanitos gäng. 

Tysken var ganska skeptisk till vår berättelse, tills han fick se broschen kungen hade gett Elena. • Han sa att det var ett utsökt exemplar av arisk konst, och ville behålla den själv. • Han tyckte nog att han hade mer rätt till den än vi. Vi fick tjata lite. • Han lämnade tillbaka den med en grymtning. Han hade tänkt ge den till sin sonson Jimmie. • • Han betalade mig i alla fall rikligt för besväret, och önskade mig lycka till i framtiden. • Jag och Elena återvände till byn och såg till att alla mådde bra efter hennes frånvaro. • Sedan gick vi direkt till kyrkan och gifte oss, och gick för att titta på hus. • Vi funderade på att skaffa barn, men det var lugnt. Vi hade all tid i världen. 

När vi sagt våra löften började ett stillsamt liv i den lilla byn. Det var svårt. • Jag hade aldrig kunnat sitta still. Elena förstod, och vi tog för vana att gå ut. • Vi tog bara några dagar i taget, och inte långt. Hon bar alltid sin fina brosch. • En natt kom vi hem efter en sådan vandring, efter att ha passerat dörren till Atlantis. • • Någon knackade på dörren, och min älskade fru gick för att kolla vem det kunde vara. • Plötsligt hörde jag ett skrik, och sprang upp. Monstret hade hoppat på henne och huggit halsen. • Jag sprang ut i köket och hämtade saltet. Det fick den på flykt. Elena hade förblött. • Sorgen fick mig att aldrig återvända till byn, och istället ge mig ut på nya äventyr.