thomasl.blogg.se

Efter slaget vid Fyrviken togs prinsarna till fånga och hölls i tornet utan kontakt med omvärlden. • Det var ett grymt öde, särskilt som de bara var barn, och oskyldiga i det hela. • De var de sista av den gamla kungaätten, som hade styrt landet i flera hundra år. • Deras ätt sades till och med gå tillbaka till gudarna, fast det nog var högst tvivelaktigt. • I vilket fall som helst hade de blivit brickor i det politiska spelet, oskyldiga eller inte. • Deras framtida säd var värdefull för den nya kungen, och han skulle säkert använda den väl. • Han var en främling i vårt land och hade redan problem med uppror i flera provinser. • Han behövde all legitimitet han kunde få, och han hade flera döttrar han kunde gifta bort. 

När allt detta höll på planerade vi för framtiden. Skulle vi göra uppror eller bara acceptera? • Jag hade det ganska gott ställt innan invasionen, och jag skulle nog ha det efter också. • Det är alltid svårt att förutse sådana saker. Ett tronskifte är farligt, särskilt ett så våldsamt. • En kung bibehåller sin makt genom att dela ut pengar, titlar och äktenskap, och förnya befintliga. • När en ny ätt kommer till makten vet man inte vilka huvuden som kommer att rulla. • Det gäller kungens huvud också. Det är farligt att vara kung, men inte som i sagorna. • Det är inte så att det lurar en mördare bakom varje hörn. Det är mest paranoia. • En någorlunda försiktig kung kan sitta på tronen i årtionden, utan att egentligen åstadkomma något särskilt. 

Mina ambitioner hade alltid varit att förvalta arvet från far och farfar väl, efter bästa förmåga. • Jag ville vara så god som möjligt mot mitt folk, utan att ge dem hela handen. • Min familj hade aldrig haft ambitioner att ta över riket. Det kunde leda till vår undergång. • Det var dock så att jag var jarl över det bästa området i hela vårt land. • • Det var stort och hade hög befolkning, och om det blev inbördeskrig så måste jag välja. • Rättare sagt så måste vi välja. Vi hade alltid försökt styra med konsensus, jag och bröderna. • Kvinnorna i familjen styrde och ställde i bakgrunden, men jag hade aldrig gillat en sådan ordning. • Mellanbroder Rikard och hans fru Gertrud hade stark vilja, och de gjorde livet besvärligt för mig. 

Redan innan invasionen hade vi varit medvetna om att det kunde ske. Vi måste vara beredda. • Min svägerska Gertrud hade kommit direkt till mig, mot seden i vårt land, och talat öppet. • Hon hade tyckt att vi skulle sända bud över havet och bilda en allians med Erövraren. • Med det kunde hennes dotter med Rikard gifta sig med en av hans många oäkta söner. • • Jag var mycket ovillig att göra henne till viljes, då det vore att ta aktiv ställning. • Det var annorlunda nu. Jag var inte längre säker på vad som var rätt och fel. • Dock hände något som jag inte väntat mig. En tjänare kom och anmälde ambassadören av Ghadda. • Jag hade aldrig hört talas om något sådant rike, och tänkte att det måste vara moriskt. 

Jag släppte in honom. Det var en lång man med beslöjat ansikte, helt klädd i svart. • Jag visste inte om jag hade att göra med en man eller en av Satans demoner. • Han berättade med väsande röst att han var utsänd av sin kung för att göra affärer. • Om jag var intresserad kunde jag köpa ett starkt gift, som inte kunde spåras till mig. • • Jag blev bestört, för det var ett oanständigt sätt att döda någon, men jag gav mig. • Om mina fiender hade det här giftet så måste jag också ha det. Det var säkrast. • Jag frågade vad priset var, och han sa att det var tre människoliv ur mina fängelsehålor. • Det var ett märkligt pris, men jag hade flera brottslingar som satt och väntade på döden. 

Jag berättade inte för mina närstående om giftet, men Gertrud hörde visst talas om det ändå. • Hon sa att vi kunde skicka det med hennes dotter till huvudstaden, och kanske förgifta kungen. • Jag sa återigen nej till hennes förslag. Hon blev ovanligt arg, och kastade saker på mig. • Nästa gång jag kom till mitt arbetsrum var giftet stulet. Jag drog förstås den uppenbara slutsatsen. • • Jag kallade på henne, men hon var försvunnen. Tjänarna fann henne död i kammaren i tornet. • Det var tydligt att hon hade försökt gömma giftet, och att någon hade överraskat henne där. • Man såg på hennes ansikte att hon blivit rädd. Jag förstod inte vem mördaren kunde vara. • Snart fick jag annat att tänka på. Stadsvakten rapporterade att det hade skett flera oförklarliga dödsfall. 

Kanske det var pesten eller någon annan farsot. Jag beordrade att staden skulle delas i kvarter. • Pestflaggan hissades och läkare tog på sina masker. Vi visste dock att det inte var sjukdom. • Det hade lika gärna kunnat vara det, med tanke på spridningen, men det handlade om våldsbrott. • De hade blivit dödade på samma sätt som Gertrud. Jag tänkte återigen på min mystiska gäst. • • Jag skulle aldrig ha tagit emot giftet. Nu måste jag kalla på prästen och få förlåtelse. • Prästen kom skyndsamt. Jag fick också bud från kungen, som erbjöd hjälp. Jag hade inte tid. • Prästen gav mig några psalmer att läsa, men ingen hjälp. Det var dags att meddela familjen. • Det var dock redan sent, så jag gick till sängs. Jag vaknade plötsligt mitt i natten. 

Framför mig stod en kvinna i adlig klänning. • Det tog en stund innan jag såg det. • Det var Gertrud, min arga svägerska. Det var omöjligt. Jag hade själv sett hennes döda kropp. • Vad vill du? sa jag. * Min make har alltid stått i din skugga, herre, sa hon. • Han har lytt dig som en god broder ska, men jag vet vad han egentligen kände. Du är en fegis, inte värt er farfars namn. Jag ska råda bot på den saken. • • Jag hade alltid mitt svärd nära. Jag drog det och varnade henne. Hon var inte rädd. • Hon var helt klart ett spöke, men hon var ett spöke det gick att sticka ner. • Jag hade rent samvete åtminstone för det dådet, då hon redan dött, men jag kände sorg. 

På slottet hördes nu upprörda röster. Jag hörde att det pågick strider, och det hade börjat brinna. • Jag klädde mig snabbt och sprang ut. De döda hade rest sig igen ur sina gravar. • Jag förstod hur det hängde ihop. Det måste vara som en sjukdom, fast med levande döda. • Männen jag hade låtit döda hade varit de första, och sedan hade de tagit svägerska Gertrud. • • Det var en annan sak också. I hastigheten hade jag tagit med mig flaskan med gift. • När jag nu examinerade den märkte jag att den hade blivit starkare, och jag visste varför. • Den drog kraft från dödandet. Jag undrade om det hjälpte att förstöra flaskan. Jag vågade inte. • Jag kanske var en fegis, men jag måste veta om det skulle göra situationen ännu värre. 

Striderna fortsatte ända till gryningen, då monstren drog sig tillbaka. Vårt föräldrahem hade brunnit till grunden. • Min yngsta bror hade brunnit inne, men hans fru Siv levde, så vi kunde trösta varandra. • Jag berättade för henne om ambassadören, och hon berättade något som fick mig att bli rädd. • Jag visste inte om det var möjligt, och tyvärr hade jag mycket att stå i nu. • • Det var inte förrän efteråt som jag kunde smälta hennes ord. Hon var en vis kvinna. • Hon hade i sin ungdom varit kammarjungfru åt prinsessan Ebilaz, som nu var vår nya drottning. • Prinsessan hade tagit med henne på en svart pilgrimsfärd till onda Khorasin, staden som förnekade frälsaren. • När hon kom tillbaka var hon lika vacker som på tavlorna, och hon hade en följeslagare. 

Jag behövde inte höra många fler detaljer. Jag måste hitta ambassadören, om han fanns i staden. • Det verkade osannolikt, men jag fick flera vittnesmål. Han hade setts i närheten av gamla värdshuset. • En jarl ska egentligen inte riskera livet, men han ska heller inte riskera någon annan människas. • Jag gick därför själv och förklädd. Värdshuset var tillgängligt, men det var mörkt som i Helvetet. • • Ambassadören väntade på mig där. Han kom ut ur skuggan, och hälsade mig med ljus röst. • Jag misstänkte att detta var ingen mindre än drottningen själv, fast jag kunde inte avgöra helt. • Jag bad henne ta mitt liv och spara mitt folks. Hon fnös hånfullt åt min godhet. • Det här gick inte som planerat, sa hon. Du skulle ha använt giftet på vår kung. 

Så vad ska jag göra? frågade jag. Du ska döda honom, sa hon. Då slutar dödandet. Jag skakade på huvudet. Kan inte du göra det? Nej din idiot. Jag har svurit trohet. • Så var det alltså drottningen. Jag misstänkte dock att det låg annat bakom än äktenskapet. • Hon kunde lätt ha gett giftet till en tjänare. Hon ville att jag skulle bli kung. • • Hon tillhörde själv den gamla rasen, och ville inte se det gamla riket falla för främlingar. • Jag sa att jag vägrade. Hon höll mig för sin kung, så hon måste lyda mig. • Sedan beordrade jag henne att stoppa dödandet omedelbart, och att hon själv måste dricka sitt giftet. • Det var många år sedan nu. Jag är gammal, och jag har tjänat min kung troget.