thomasl.blogg.se

Sandra vaknade och satte sig upp i sängen. Det var alldeles mörkt och tyst i rummet. Ändå var det något som hade väckt henne. Hennes första tanke var att hon inte var ensam. Det stod någon eller något i garderoben. Det måste vara en yxmördare eller en våldtäktsman. I vilket fall som helst var hon i fara. Vågade hon gå upp och kolla? I samma stund som hon gjorde en rörelse skulle det där i garderoben se henne. Å andra sidan skulle hon inte överleva om hon bara låg kvar i sängen utan åtgärd. En våldtäkt kanske inte var så illa. Hon var en stor flicka. Hon skulle överleva allt. Hur illa det än kunde vara så var det bättre än att bli mördad och uppäten. Tanken slog henne, som den alltid gjorde vid sådana tillfällen, att hon kanske bara inbillade sig. I så fall var det dock väldigt verkligt. 

Om det inte var verkligt, så hade hon problem. Hon måste gå till en psykolog. Det gick inte att vara så mörkrädd vid hennes ålder. Hon måste se till att få ligga också. Det skulle snart börja växa mossa mellan benen. Det lät inte så dumt att ligga med ett spöke. Hon skulle åtminstone inte bli gravid. Hon skrattade nästan, men svalde ljudet innan det kom ut. Hon blev plötsligt rädd igen. Tankarna återgick till den mörka garderoben. Hon visste inte hur hon skulle göra. Vad var klockan? När det blev ljust borde hon vara säker. Alla visste att spöken inte var ute på dagen. Frågan var när man nådde den magiska gränsen. Hennes rum var ordentligt mörklagt, så troligen sent. Det behövde ju inte vara ett spöke heller. Hon hade redan föreställt sig en levande man. Om det var ett spöke, och det faktiskt ville skada henne, så måste det handla snart. Annars skulle det bli försent. En man kanske bara ville se henne naken, eller bara påklädd. Hon var ingen stor skönhet, fast hon såg okej ut med smink, fast det kanske kvittade. En kvinna var en kvinna. 

Hon suckade. En man skulle säkert aldrig ligga och darra såhär. Hon måste sluta larva sig och sluta bete sig som ett offer. Det var så fånigt. Man visste ju inte vad spöken var egentligen. De kanske inte hade förmåga att skada människor. Det kändes dumt att chansa. Hon ville inte gå upp och bli påhoppad av ett monster. Det var inget gammalt hus, men man visste inte om det hade legat någon samisk gravplats där. Hon mindes när hon var med mamma och promenerade på den gamla galgbacken. Det var otäckt. Så många orättvisor hade skett genom historien. Det gjorde ont att ens tänka på eländet. Nu kom hon faktiskt ihåg att det hade legat ett mentalsjukhus här. Det var ännu värre. Mannen i garderoben kunde vara psykotisk. Hon var rädd för sjukhus. Det kom från hennes barndom. Hon hade suckat om hon vågat. Hon verkade vara rädd för allt. Hon förtjänade att dö. 

Rätt som hon låg där började hon bli kissnödig. Hon måste försöka tänka på något annat. Hon kunde ju inte gå upp. Det var mitt i natten, så hon måste hålla sig i flera timmar. Hon kunde kissa i sängen. Det bar emot, men hon var vuxen och gjorde som hon ville. Ville hon kissa i sängen så kunde hon fan göra det. Hon hade ju ingen man. Om ändå. Om hon bara haft en stor trygg björn bredvid sig i sängen. Om ändå. Då hade inget spöke kunnat skrämma henne. Hon mådde inte alls bra av att vara ensam. Det var det det hela handlade om egentligen. Hon trodde inte på spöken. Det var hon. Spöke kunde hon vara själv, ett lik i sängen med mossa växande i ljumskarna, sakta ruttnande. 

Livet var konstigt. Hon hade aldrig riktigt gillat det. Kämpat varje dag för att inte drunkna. Om hon bara överlevde till gryningen skulle hon bli en ny kvinna, fri och modig. Åtminstone efter att hon fått kissa. Maslows trappa. Till och med Wonder Woman gick på toaletten. Hon log. Hon måste klä ut sig till henne nästa gång det var Halloween. Damn right. Det kändes lite lättare nu. Hon behövde inte bita på kudden längre. Det var en början. Titta på garderoben igen. Det kanske inte var något. Jo den var fortfarande kvar trots allt. Om hon bara hade haft en strömbrytare direkt vid sängen. Då hade hon kunnat jaga bort spöket direkt. Å andra sidan kunde strömmen ha gått. Då skulle hon stå där som en annan idiot. 

Slutligen tog hon sig samman och gick upp. Det hade mest att göra med hennes blåsa. Hon kunde inte tvätta madrassen bara för att hon var mörkrädd. Det gick bara inte. Hon tog sats och rörde knappt vid golvet när hon sprang till dörren och tryckte på knappen. Som hon fruktat hade strömmen gått. Hennes blod frös till is där i mörkret. Hon ville utplånas från jordens yta. Hjärtat saktade långsamt ner igen, och hon insåg att hon levde. Det var inget som hade hoppat på henne. Det fanns inget farligt i rummet. Självklart inte. Hon öppnade garderoben. Bara kläder. Allt var bra. Nu måste hon bara få igång elen igen. Just som hon började slappna av hörde hon dämpade fotsteg från nedervåningen. Hon var ensam här. 

Så var det dags att bli rädd igen. Hon visste att hon måste ha hört fel. Men så hörde hon det igen. Det var någon där, någon som inte ville bli hörd. Hon visste inte vad som var bäst att göra. Hon kunde bara låta det vara. Hon skulle bli rånad, men det var okej. Hon hade inte mycket av värde ändå. Om hon överraskade honom kunde han fly, men han kunde också anfalla henne och våldta henne. Det var för farligt. Hon skulle stanna här och låsa dörren. Sedan skulle hon ringa polisen. Hon måste bara vara tyst så att han inte upptäckte henne. Annars kunde det gå illa. Fast hon visste ju inte om hon inbillade sig igen. Det skulle bli fruktansvärt pinsamt. Hon hade varit i många sådana situationer innan. Det var bäst att bekräfta att det var en tjuv. 

Det var lätt att göra. Hon låste upp dörren och kikade ut i den mörka hallen. Då kom också hennes rädsla tillbaka. Nu lyckades hon dock tygla den. Hon gick mot trappan. Toaletten såg lockande ut, men det fick vänta. Hon fick kissa i trosorna om hon måste. Det här var en fråga om liv eller död. Det hoppades hon i alla fall. Det skulle kännas snöpligt om hon stod där och det var alldeles tomt. Det ville hon inte. Det visade sig att så inte heller var fallet. Nu kunde hon höra stegen tydligt. På avsatsen vid toppen av trappan kunde hon inte se mycket av vardagsrummet, men det var någon där. Hon såg att någon lös med en ficklampa. Det var en fräck tjuv hon hade fått. Ljuset kom långsamt närmare. 

Hon tänkte att hon borde skynda sig tillbaka till sitt rum. Hon visste tillräckligt för att ringa polisen nu, men plötsligt hade hon blivit som förstenad. Om hon rörde sig eller ens andades för högt skulle han säkert höra och anfalla henne. Allt hon kunde göra var att backa undan långsamt, utan att ta blicken från det främmande ljuset. I den här takten kunde hon lika gärna stå still och möta sin fiende rakt på. Tjuven dök med ens upp i bild. Kvinnan gapade av förvåning. Det var en naken man. Jo hon såg inte fel. Det var en ung man, kanske runt trettio år eller yngre. Han var vacker, med muskulös bringa, och hon såg på långt håll att han hade stor snopp. 

Han såg upp och den reste sig när han fick syn på kvinnan på andra våningen. Hon kunde inte hjälpa att hon gjorde ett pinsamt ljud. Sedan började hon gå nerför trappan. Mannen såg inte det minsta förvånad eller besvärad ut. Hon tänkte att han måste vara en hägring. Sånt här kanske hände andra kvinnor, men det kunde inte hända henne, inte i verkligheten. Hon stannade alldeles nära honom och såg hänfört på honom. Han var verkligen en våt dröm. 

- Skulle du bara kunna vänta en minut? sa hon och log klumpigt. Jag måste bara kissa. 

Det var det värsta beslutet i hennes liv, men hon kände att hon inte hade något val. Hon hade varit sekunder från en olycka. Det fanns i och för sig män som tände på sånt, men det var inte sannolikt att han var sån, eller att hon ville ha honom då. Hon slog upp dörren, drog ner trosorna och sjönk lättad ner på stolen. Det var nära. När hon var klar kastade hon både trosor och linne i korgen och gick ut naken. Hon kunde lika gärna vara effektiv. Hon var ivrig och sprang nästan tillbaka till trappan. Där blev hon stående med en klump i halsen. Han var inte där längre. Fan också. Utan att kunna hjälpa det sjönk hon ner på knä och började gråta som en liten bebis.