thomasl.blogg.se

Det gjorde ont i hela kroppen när hon vaknade. Hon kämpade mot smärtan ett ögonblick, tills hon inte klarade mer. Hon måste skrika. Hon skrek som hon aldrig hade skrikit förr. Hon var bara vagt medveten om att hon befann sig i en uppvakningssal på ett sjukhus. Det var fullt av folk överallt. Alla kunde se hur hon led, men ingen brydde sig. Hon var inte den enda. Tillslut kom en läkare och satte sig på sängkanten. Han bar på en bunt papper, troligen en journal, som han läste i. Han såg vänligt på henne. Hon gnisslade tänder. Smärtan hade inte avtagit. 

- Jag förstår att ni har väldigt ont, miss Ericsson, sa han vänligt. Oroa er inte. Det kommer att gå över snart.
Han gjorde en tankepaus. 

- Operationen gick bra, faktiskt över förväntan, sa han.. Ni kommer att bli fullt frisk. Det är mycket bättre än vi hade kunnat hoppas på.
Lisa lyckades tala. Hennes röst lät främmande. 

- Var är jag? sa hon.

- Vi var rädda för att det här skulle hända, sa läkaren och log. Oroa er inte! Minnet kommer snart tillbaka. Ni befinner er på sjukhuset i Kauping.
Hon nickade. Hon kände till staden, även om hon aldrig hade varit där. Hon förstod inte vad som hade hänt. Ena stunden hade hon åkt bil med det trevliga paret från Maine, och nu låg hon på sjukhus. 

- Vad har ni gjort med mig? sa hon.

- Vi har gjort er bättre, sa läkaren och fortsatte le. Ni kommer att bli helt återställd igen. Kommer ni ihåg vad ni led av?
Hon skakade på huvudet.

- Ni hade cancer i lungorna, miss Ericsson, sa han och nickade bekräftande till sina ord. Den hotade att sprida sig genom hela er kropp om vi inte tog bort den. Det var ett farligt ingrepp, men det var tur att vi gjorde det. 

- Varför kallar du mig för miss Ericsson? sa hon och såg oförstående på honom.
Han fortsatte le. Det verkade vara hans enda ansiktsuttryck. 

- Är inte det ert namn? sa han.
Han läste i sina papper igen. 

- Miss Carrie Elizabeth Ericsson står det i mina papper, sa han. Jag hoppas att det är ni, annars har vi räddat någon annans liv.
Lisa skruvade på sig. Carrie lät bekant. Hon var inte helt säker på att det var hon. Hon tyckte att hon hette Lisa, kanske Liz. Det måste vara hennes mellannamn. Hon nickade. 

- Jag tror att det är jag, sa hon.
- Jag trodde väl det, sa läkaren. Ni ska se att det snart kommer tillbaka. Ni behöver bara ta ledigt några dagar. Vad var det nu ni jobbade med?
Lisa ansträngde sina grå celler. Hon var inte säker på vad hon jobbade med. Hon skakade på huvudet. Läkaren tittade i sina papper. 

- Ni var visst servitris, såvitt jag kan se, sa han.
Hon nickade. Det lät inte rätt, men det ringde en klocka. 

- Hur snart får jag åka hem igen? sa hon sorgset.
- Ni får inte åka hem än är jag rädd, sa han och skakade medlidsamt på huvudet. Ni har amnesi, och ni kan skada er själv. Dessutom har ni så ont.
Han såg frågande på henne. 

- Kan ni stå upp? sa han.
Det gjorde fruktansvärt ont, men hon ville kunna stå upp. Hon skulle nog känna sig mindre hjälplös då. Hon tog sig upp på armbågarna och slängde benen över sängkanten. Det gick inte som hon hade tänkt sig. Hon hade fallit om han inte hade fångat henne. Hon hade tappat balansen för att hon plötsligt hade insett att det inte var hennes kropp som låg där. Hon satt upp i sängen och såg skräckslaget på honom. 

- Det här är inte jag, sa hon. Vad har ni gjort med mig? 

- Många av våra patienter känner att vi har förändrat dem när vi har varit inne och rotat, sa han och tog hennes hand, men jag försäkrar er att ni kommer att känna er som er själv igen snart. Ni måste bara ge det lite tid.
- Jag måste tyvärr gå nu, sa han och såg på klockan. Ligg ni och vila er en stund! Det kommer att göra er gott.
Han visade på en knapp jämte henne. 

- Ring om ni behöver något, sa han. Jag kommer tillbaka lite senare.
Hon skakade på huvudet. Hon hade fortfarande fruktansvärt ont. 

- Kan jag inte få morfin eller något? sa hon.

- Ni har redan fått tillräckligt, sa han och skakade vänligt på huvudet. Vi vill inte att ni ska bli narkoman, eller hur?
Med dessa ord gick han. Lisa började gråta. Hon tryckte huvudet mot kudden och tittade upp i taket. Hon grät lika mycket av ilska som av rädsla. Hon fortsatte gråta några minuter. Sedan bestämde hon sig för att hon måste göra något. Hon kunde inte gå någonstans, så det enda hon kunde göra var att ringa efter hjälp. En ung sjuksköterska var snabbt på plats. Hon log vänligt mot kvinnan i sängen. 

- vad behöver ni miss Ericsson? sa hon.
Där var namnet igen. Hon började vänja sig, men det kändes fortfarande främmande. 

- Skulle jag kunna få låna en telefon? sa hon och tvingade fram ett leende. Jag vill ringa mina föräldrar och kolla att de är okej.
- Era föräldrar är döda miss Ericsson, sa sjuksköterskan och såg sorgset på henne. Jag är ledsen!
Lisa kände en stor, iskall klump i bröstet. 

- De kan inte vara döda, sa hon. Jag skulle veta.
Hon blev genast osäker på sig själv. Hon hade trots allt amnesi. Sjuksköterskan skakade på huvudet. 

- Era föräldrar dog när ni var liten, sa hon. Kommer ni inte ihåg det?
Lisa skakade på huvudet. Ögonen tårades igen, och hennes läpp darrade. 

- Hur hände det? sa hon.
Sjuksköterskan var tvungen att tänka efter. 

- Jag tror att de var med om en bilolycka, sa hon. Du var med dem när det hände.
Lisa kom ihåg det trevliga paret från Maine. Hon hade gillat dem. Hon hade åkt i deras bil och somnat i baksätet. Hon mindes inte varför hon hade varit där. Det hade bara känts rätt. Hon hade trott att hon var vuxen då, men hennes tankar var förvirrade och det kändes som något som kunde ha hänt för många år sen. Hon förstod plötsligt hur det hängde ihop. Hon började gråta högre. Hon kände sig fruktansvärt övergiven. Sjuksköterskan såg medlidsamt på henne. 

- Vet ni någon annan jag kan ringa åt er? sa hon. Det står inget i mina papper.
- Nej, jag är ensam, sa Lisa och skakade på huvudet.
- Vill ni att jag ska stanna en stund? Sa kvinnan. Jag har mycket att göra nu, men jag kanske kan...
Lisa skakade på huvudet igen. 

- Nej! sa hon. Jag vill bara vara ensam.
Sjuksköterskan nickade. Sedan kom hon på något. Hon stack handen i fickan och tog upp ett visitkort. Hon lade det på bordet jämte sängen. 

- Ni kan ringa det här numret om ni behöver någon att tala med, sa hon. Det är en ideell förening som hjälper ensamma människor.
Lisa svarade inte. Hon fortsatte bara gråta. Sjuksköterskan gav henne en sista medlidsam blick innan hon gick. Hon önskade att hon kunde hjälpa kvinnan på något sätt. Tyvärr var hon inte ensam. Lisa slutade inte gråta, men det kom och gick med några minuters mellanrum. Hon önskade att hon kunde kväva sig i kudden och göra slut på smärtan. Kroppen skulle inte tillåta det, men det hindrade henne inte från att försöka några gånger. Tillslut gav hon upp. Hennes gråt blev till ett dämpat snyftande. Hon hade nästan glömt sin fysiska smärta för den psykiska. Tillslut somnade hon. När hon vaknade igen satt doktorn på sängkanten och såg vänligt på henne. 

- Hur mår ni, miss Ericsson? sa han.
Hon var inte ledsen längre. Hon var inte glad heller. Hon hade bara en fruktansvärd känsla av tomhet i bröstet. 

- Jag mår bättre, sa hon och nickade försiktigt. Jag har inte lika ont längre.
- Det gläder mig, sa han. Vill ni försöka stå?
Lisa nickade. Hon upprepade samma manöver som innan. Den här gången lydde kroppen henne. Hon tog några steg fram och tillbaka. Hon kände sig inte riktigt hemma i sin nya kropp, men hon började tro att det skulle gå över. Doktorn såg nöjd ut. 

- Utmärkt! sa han. Jag trodde att det skulle gå fort.
- Har ni kommit på något mer? sa han och såg henne i ögonen. Ni har inte skadat huvudet, så det borde inte vara permanent. Lite sömn brukar hjälpa.
Lisa undvek hans blick. Hon var ledsen i ögat, och hade aldrig gillat att visa det

- Jag kommer inte ihåg mer, sa hon och skakade på huvudet.
Hon sa det inte till honom, men hon kom faktiskt ihåg ännu mindre än innan. Rättare sagt så hade hon börjat tvivla på saker hon hade varit säker på. Det kändes som om hon gick omkring med någon annans minnen i huvudet. 

- Vad ska jag göra nu? sa hon.
Det var mest en retorisk fråga. Han nickade.

 - Ni ska stanna här några dagar på observation, sa han. Sedan ska ni få komma hem igen. Vad som händer sen får vi se, men jag är säker på att det kommer bli bra.
- Tack så mycket, sa hon.
- Det är vårt jobb, sa han och log.
Han reste sig. 

- En sköterska kommer snart och visar er till ert rum, sa han. Jag måste gå nu, men vi ses snart igen.
Hon stod länge och såg efter honom. Hon upprepade hans ord för sig själv. - Hem.

Det dröjde inte länge innan sjuksköterskan kom och tog henne till ett privat rum. Hon visade en ryggsäck som tydligen tillhörde henne. Lisa kände inte igen den. Hon tackade sköterskan och gick igenom väskan. Hon hoppades att det skulle finnas något som talade om vem hon var. Hon hittade ett ombyte kläder. Hon tog inte på sig dem, men hon kollade om de passade. Det gjorde de, fast hon inte kände igen dem. Kläderna var neutrala. De kunde tillhöra vilken kvinna som helst, och kunde inte hjälpa henne. Hon hittade en handväska också. Den innehöll saker som kvinnor brukar ha i handväskan, som läppstift och tamponger. Hon hittade en spegel också. Hon såg på sitt ansikte. Hon kände igen sig själv, men bara vagt. Det var något obekant med det. Det var en liten spegel, men hon kunde titta på sin kropp också. Den kändes ännu mer främmande. Hon tänkte att det helt enkelt kunde bero på att hon hade varit sjuk länge. Hon skulle snart må bättre, åtminstone fysiskt. Mentalt såg hon inget slut på eländet. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Det var vackert väder. Hon öppnade långsamt fönstret och stack ut huvudet. Det blåste lite. Det svalkade behagligt. Hon såg ner. Hon trodde att hon var på femte våningen. Om hon hoppade skulle hon med säkerhet dö. Hon gjorde det inte. Hon drog in huvudet och stängde fönstret. Hon hade hittat en mobiltelefon i handväskan. Hon tog upp visitkortet och slog numret. Hon fick svar nästan direkt. Det var en ung man. Han lät trevlig. 

- Hej! sa han. Det är Medmänniskorna. Jag heter George Petrie.
Hon satte sig på sängen med mobilen mot örat. 

- Hej, jag heter Lisa, sa hon. Jag är på sjukhuset i Kauping. Jag har ingen att prata med, så...
- Jag är precis i närheten, sa han. Jag kan komma förbi om du vill.
Hon tvekade. Sedan ryckte hon på axlarna. Hon hade inget att förlora. 

- Var ska vi träffas? sa hon.
- Vi kan träffas i cafeterian om en halvtimme, föreslog han. Det är lätt att hitta dit. Bara följ skyltarna.
Lisa avslutade samtalet. Hon satt ett ögonblick och stirrade framför sig. Sedan ställde hon sig upp. Hon hade fortfarande ont, men hon trodde att hon skulle klara promenaden. Hon gick och duschade och tog på sig sina egna kläder. Kläderna passade perfekt. Hon såg på sig själv i spegeln igen och skakade på huvudet. Hon blev inte av med känslan av att något var allvarligt fel. Hon visste inte om hon fick gå ut. Hon kanske måste vila. Hon tänkte att någon hade sagt det isåfall. Hon letade i handväskan efter en plånbok. Hon hittade en. Det fanns inte mycket i den, bara några dollar och ett id-kort. Hon tog upp det och såg på det. Det såg lite annorlunda ut än ansiktet hon såg i spegeln, men det var samma sak för alla. Hon hade aldrig träffat någon som inte såg ut som en bankrånare på sitt id-kort eller på passet. 

Lisa försökte gå snabbt och målmedvetet ut till hissarna. Ingen frågade vart hon var på väg. Hon trodde inte att någon skulle göra det, men hon skyndade sig ändå. Hon kände sig lite lättad när hon ställde sig i hissen. Det visade sig att det var lätt att hitta till cafeterian. Det var ett ganska tråkigt ställe, med alldeles för lite grönt. Hon satte sig vid ett bord och stirrade i fjärran. Det var några minuter kvar. Hon visste inte hur hon skulle känna igen honom, men det skulle nog inte vara några problem. Det var inte så många där. Folk verkade hålla sig friska, alla utom hon. En servitris kom fram och frågade om hon ville ha något. Hon bad om en kopp kaffe. Den hade just svalnat tillräckligt när en ung svart man dök upp i cafeterian. Han såg ut som om han letade efter någon. Han kom fram till hennes bord och log. 

- Ursäkta! sa hon. Är du Lisa?
- Det är jag tror jag, sa hon och nickade. Är du George?
- Det är jag, sa han. Kan jag sätta mig här?
- Självklart! sa hon.
Han satte sig ner och tecknade åt servitrisen. Han var tydligen en vanlig besökare där, för hon visste vad han ville ha. Hon satte en kopp kaffe och en chokladboll framför honom. Lisa berättade vad hon hade varit med om. Det kändes fortfarande som någon annans liv, men det kändes bra att tala om det. George lyssnade uppmärksamt. När hon var klar nickade han. 

- Du har ingen lätt situation, sa han. Har du någonstans du kan ta vägen?
Hon skakade på huvudet. 

- Jag vet inte mycket om mitt eget liv, sa hon. Jag kan vara miljonär utan att jag vet om det.
- Du kan sova hos oss, sa han, mig och min familj. Jag och min fru är med i Medmänniskorna. Det skulle inte vara något besvär.
Lisa log tillbaka. Det kändes konstigt att le. Hon hade ingen glädje kvar. 

- Det gör jag gärna, men du måste låta mig betala om det visar sig att jag har pengar. 

- Okej! sa han vänligt. No pressure!
- Är du säker på att du inte har några anhöriga alls? tillade han. De flesta brukar ha åtminstone någon.
Lisa tänkte efter, men det gjorde ont att använda hjärnan. Hon mindes något vagt om en kusin, men hon visste inget om henne eller om hon alls existerade. 

- jag har för dåligt minne, sa hon och skakade på huvudet. Jag kommer nog ihåg det om några dagar.
De reste sig och skakade hand. Lisa var inte redo att kramas än. Han gav henne sitt nummer och bad henne ringa honom om hon behövde. Det kunde vara hans fru som svarade, men det var inga problem. De skildes åt. Lisa betalade sitt kaffe och gick tillbaka till rummet. Hon gick och la sig. Hon hade beställt koffeinfritt kaffe, och hon hade inga problem med att somna, fast hon hade mycket att tänka på.