Blotsven
Det låter som om kung Sven var påhittad. Anledningen är att hans namn betyder ung man. Han hade också en fru som hette Mö, ung kvinna. Det verkar ganska suspekt tyckte vi. Det sades att han var kung i både Svea- och Götaland, fast en ganska kort tid. Han fördrevs av sitt folk för att han låtsades vara kristen, men fortsatte bloten i hemlighet. Det fanns ett stort tempel i Gamla Uppsala. Det sades vara förgyllt, vilket kan vara överdrivet. Man har i alla fall funnit stolpar i marken där templet var, eller rättare sagt hål. Vi vet ganska lite om hur det såg ut, men vi har några ganska opålitliga källa. Främst av dessa är Adam av Bremen, som beskrev statyer av gudarna Tor, Oden och Frej. Nu är det visserligen så att religion kan förändras snabbt, i vissa fall på några årtionden. Det är alltså inte som språk, som kan rekonstrueras tusentals år tillbaka med ganska stor säkerhet. Ändå har vi anledning att tro att tron på Oden är gammal, mycket äldre än vikingarna.
I Tanum finns hundratals gamla hällristningar från bronsåldern, som avbildar människor båtar och flera olika gudar. Det är spännande att tänka sig, för det var tusentals år sedan, som ni förstås vet. Det gjordes långt innan det germanska språket bildades fullt ut och dess talare började expandera söderut. På den tiden låg hällarna vid havet, fast landet har höjts och lyft dem till högland. Jag undrar om de var målade på liknande sätt som vi gör nu, i rött. Man tror att många av gudarna motsvarar de senare. Det finns en stor avbild av Oden. Han är gudarnas fader. Caesar och andra romerska författare, likställde honom med Merkurius, gudarnas snabbe budbärare. Det är troligt att han ersatte Tyr som germansk övergud, åtminstone om man går efter namnet. Tyr är en väldigt obetydlig gud för vikingarna, men hans namn är det indoeuropeiska ordet för gud. Deiwos pitar betydde fader himmel, och syftade på guden som härskare över den upplyst blå dagshimlen. Namnet har samma ursprung som Jupiter och Zeus, vilka ju var övergudar i sina respektive religioner. Tanken är alltså att Oden är en innovation. Han kan ha varit en hövding som upphöjdes. För detta talar att han delar många drag med den germansk kung, både världslig och religiös ledare. Redan på hällarna kan vi se en man vars mun ser ut att vara helt igensydd. Detta torde vara Loke. Han tros ofta vara ond av nutidens människor, men det är komplicerat. Han är vad antropologer kallar en trickster, en person som ställer till med olika dåliga saker. Trickstern är inte ond, men han är girig och svartsjuk, vilket ofta leder till svåra bekymmer. Han är dock ofta en del av lösningen också, vilket sagorna om Loke är exempel på. Många tror att Loke är eldgud, men det är baserat på ett fel av Jakob Grimm. Han trodde felaktigt att Loke var besläktat med låga. Jag tror ändå att Loke var eld. Elden är en trickster, och liksom Loke är den orsak till jordbävningar, i form av lava. Så finns det många andra gudar också, men det är svårt att skilja bu från bä. Våra förfäder var inte så bra på att rita, så vi kan inte riktigt avgöra saken. Vi vet väldigt lite om livet på den tiden. Det bör ha varit varmare än nu. Det kan ha talats språk i Norden som är döda nu. Det är faktiskt nästan säkert. Ritningarna avbildar sjöslag, och båtar som liknar de senare nordiska långskeppen, som vikingarna var kända för. De har samma slags drake i fören. Det var långt innan tågen, men det förekom handel. Det finns även paralleller mellan smiss-stenen och den minoiska ormgudinnan, så världens var sannerligen global. Världen blev faktiskt mindre global när man gick i järnåldern, och inte behövde handla så mycket.
Kung Sven var en intressant figur, fast vi inte vet mycket om honom, åtminstone inte officiellt. Jag vet lite mer, vilket jag ska berätta om nu. Det ska hållas hemligt åtminstone tillfälligt. Det finns en saga som berättar att Sven och hans fru gick ut själva i skogen. Där ska de ha hittat ett dolt bergrum, och bett bergsfrun om tillstånd att gå in. Det skedde genom att man stannade vid ingången och knackade några gånger ganska hårt på väggen. Det var åtminstone vad man gjorde i senare tid. Det var egentligen bara en dum ritual. De gick in och följde frun djupt in i berget, ända tills de nådde dess hjärta. Där hittade de något som legat dolt där sedan urminnes tid. Sagan förtäljer inte riktigt vad. Vad vi dock vet är att det gav Sven styrkan och visheten att återta sitt rike. Detta fördröjde kristendomen intåg i landet, vilket senare författare naturligtvis tyckte var dåligt. Jag vet inte. Vikingarna var ganska coola. Vuxna tycker inte att man ska förhärliga dem, men jag håller inte med. Det finns andra sätt att vara krigare på än att döda folk, och bibeln är inte heller bra. I vilket fall som helst så satt Sven länge på tron, faktiskt flera hundra år till. Han offrade sina många söner till Oden för att förlänga sitt liv, precis som Aun den gamle ska ha gjort. Det var minst nio. Han kallades följaktligen för Blotsven. Det var inte nödvändigtvis Oden han offrade till, tror jag. Det känns som om han hittade något ondare i bergen, fast Oden kanske är tillräckligt ond. Bara några få källor nämner Sven vid namn. Det är oklart, eftersom Sven är så generiskt. Jag var dock säker på att jag förstod honom ganska bra, bättre än jag kunde hoppas. Jag trodde till och med att jag visste vilket berg det var, vilket ledde till svåra kval. Jag undrade om jag vågade gå in ända till hjärtat, och kanske även finna en gud. Det skulle uppfylla alla drömmar jag någonsin närt, och ge klarhet i många av världens frågor. Det är så mycket vi inte vet om världen ännu, med all vår döda moderna vetenskap. Det finns en djupare mening med våra liv här än bara ekvationer. Mer än bara pengar. Jag bestämde mig tillslut för att gå in, och jag började planera. Det var inte långt. Jag visste att grottan fanns att finna i Gamla Uppsala, där jag ofta gått. Det var en bit från den nuvarande staden. I området finns också de gåtfulla kungliga högarna. Man trodde länge att dessa var från vikingarna, men nu vet vi att de är äldre. De är från bronsåldern, och kanske ibland stenåldern. Det är samma tid som hällristningar. Samma människor. Man kunde säkert hitta mycket spännande där en dag, men nu hade jag annat att göra. I närheten av Björns hög finns en skog, och i den skogen finns ett heligt bergrum. Jag trodde att det var dit Sven själv hade gått, för så många år sedan. Det kändes lite ironiskt att jag även här kunde höra biltrafik, fast det var en tidsresa. Tradition sa att jag skulle knacka på väggen nio gånger, vilket jag också gjorde helt ärligt. När jag på detta sätt hade visat vördnad för frun, kunde jag stiga in i grottan. Jag hade inte med mig något modernt ljus, för jag ville möta guden som jag var. Mörkret skrämde mig, och risken för ras, men jag vandrade oförtrutet vidare, och tänkte på Sven. Tillslut kom jag till ett stort valv, och jag såg runor på väggen, av den äldre sorten. Jag hörde något som droppade och tittade upp. Där i taket såg jag ett otroligt ansikte. Det var en kvinna, men hennes drag liknade inga jag kände igen. Det var för gammalt. Hon grät lera från sina stora sorgsna ögon. Jag visste att hon måste vara från Atlantis. Ni har säkert hört talas om Rudbecks Atlantica, och då vet ni vad jag talar om. Det förlorade riket låg inte som många tror i Atlanten eller Medelhavet, utan här i Norden. Här hade de begravt en hemlighet från stjärnorna. Den bar på en makt, miljarder år gammal. Den har jag nu som enda dödliga fått smaka, men jag medger att jag inte förstår. Det är en underbar makt, som har gett mig trösten jag sökte, men det är långt kvar. Sven ägnade hundratals år åt att utforska den, och offrade sina barn och kanske sin fru. Jag vet ännu inte om jag skulle göra det offret, men hur skulle jag låta bli? Mitt mod har gjort mig till en gud, och jag har ett öde att uppfylla än.