Kalas sten
Jag heter prins Artok, och jag är son till kung Alam av Ayodhya och en konkubin. Rättare sagt ska jag säga att jag var prins då, men det får vi ta senare. Jag skulle inte ärva riket, men jag hade ändå mycket att förlora, och kunde inte fly. Jag var soldat, och fast jag var stark så räknade jag med att dö på slagfältet.
När de sista trupperna hade lämnat staden, mönstrade vi våra egna. Det var ingen vacker syn. Det var en stor och välbefäst stad, så den skulle hålla fienden ute åtminstone några veckor. Sedan fanns det inget att göra. De här ynkryggarna hade levt alldeles för länge i trygghet. Jag skulle träna dem själv, men det var försent. Vi skulle ha börjat flera år tidigare.
Jag tröstade min syster Laksmi ute på bröstvärnet den kvällen, och vi ville bara fly därifrån. Min far hade redan öppnat skattkammaren för att anställa fler soldater. Det är vår lott här. Tack vare riset är vi alla rika och mätta, men männen måste arbeta dagligen på fälten. Således har vi mest yrkessoldater, medan våra fattigare vänner i väst själva kan försvara sitt land.
Jag trodde som sagt att vi var dömda, så jag gick till templet till guden Kala. Han hade aldrig talat till mig tidigare, men det gjorde han nu. Hans ord tröstade mig. Han sa att i nästa liv skulle jag vara en fri man, och inte behöva slåss. Det skulle inte dröja länge innan den dagen kom, men tills dess skulle han skydda mig.
Jag hade trott att det var hans enda tempel, men det fanns ett till i djungeln. Ingen kände det, men jag kunde hitta det med hans hjälp. Jag skulle vänta till natten. Jag gillade inte att lämna min säng, och kanske möta tjuvar, men jag följde hans order. Med mig tog jag min unge väpnare Tenmo. Hans ögon och öron var skarpa som örnens.
Rädslan slog mig när vi kom ut i mörkret på gården. Det var något i luften. Allt var som vanligt, men ändå inte. Jag anade att något var på väg att hända. Mycket riktigt hittade vi en död vakt, och sedan en till, och så en hel grupp.
Det kunde inte vara fienden, för han skulle inte anlända förrän den första snön hade fallit. Det var ovanligt att den föll här, men det skulle synas i bergen, på Manyas huvud.
Jag och Tenmo vågade inte stanna och tala. Vi kände båda att vi måste fly därifrån.
När vi kom ut på gatan såg vi främmande varelser stryka omkring, bokstavligen som osaliga andar. Jag var beredd att dra mitt svärd, men jag tog det lugnt. Vi hade dött kvickt.
Långsamt gick vi mot östra porten, medan vi undvek att titta på vad de nu var. Jag kunde inte låta bli att snegla på dem. Deras bleka ansikten skrämde mig från vettet. Jag förstod inte varför vår älskade stad hade invaderats av spökena. Det kunde bara gudarna veta. Det borde dock finnas någon koppling till att kung Selman just hade lämnat staden med förstärkning. Mormor hade berättat för mig att människor dör när de saknar hopp. Det kunde förklara detta.
I stunden hade vi inte tid åt sådana reflektioner. Porten var stängd och vakterna var döda. Det låg yxor där, så jag och min vän bestämde oss för att hugga ner vindbryggan. Det fanns tid att laga den innan fienden kom, och vi hade dött om vi stannat.
Så var vi ute i djungeln. Jag hade fruktat att det skulle finnas spöken även här. Vi hörde dock bara de vanliga ljuden. Det kunde finnas tigrar, men vi såg dem inte. Nu fick vi också svaret på varför vi måste gå ut och söka templet på natten. Jag hade aldrig sett så många eldflugor på samma gång, och de rörde sig med avsikt. Om vi inte vetat vad vi letade efter hade vi aldrig anat att de beskrev vägen.
Jag ledde oss utan att känna mycket tvekan, och plötsligt stod vi framför en åttaarmad bildstod. Kala själv bad oss att gå in, och vi följde en lång gång in i berget. Vi stod framför de berömda gyllene portarna, som de första dödliga människorna på tusen år.
Efteråt följde en lång vandring i mörker, stadigt uppåt. Ingen av vågade tala. Jag tog bara Tenmo i handen.
Slutligen stod vi i ett tempel, som hölls av lackerade pelare. Vi gick båda ner på knä och prisade Kala. Sedan gick vi till ett stort fönster. Tenmo pekade ut spiran på kungens palats. Staden kändes avlägsen, fast den låg alldeles intill berget.
Vi befann oss i ett enkelt förrum, som ledde till guden Kalas gemak, det allra heligaste. Rummet var större än vi hade kunnat ana, och där fanns en konstgjord sjö av kvicksilver. Det fanns en gammal båt som förde oss till andra sidan. Nu förstod jag äntligen allt.
För många år sedan grundade den förste kejsaren ett stort rike baserat i Ayodhya. Det hade varit mycket större än idag, och även omfattat landet Mhay, vår fiende i öst. Han hade regerat i många år, men som alla dödliga måste han en gång dö. Med sig i graven hade han tagit vapnet som hjälpt honom bygga riket, den mäktiga solstenen.
Vi hade trott att den inte fanns på riktigt, men nu stod vi rakt framför den. Tenmo försökte hejda mig, men jag måste ta stenen. Kala själv hade lett oss till den. När det var gjort skyndade vi oss tillbaka till staden. Vi kunde komma tillbaka hit senare. Om min gud så ville skulle jag viga mitt liv åt att tjäna honom just här.
Mitt hjärta värkte för de stackars andarna. Jag förstod nu att stenen hade väckt upp dem. Detta var människor som hade levt och dött i vårt land under århundraden och kanske årtusenden.
Vi steg in genom östra porten, och fann allt som vi lämnat det timmar tidigare. Spökena märkte att jag bar på Kalas sten, och vek undan från oss med stor rädsla.
När vi kom tillbaka skyndade vi oss till min systers gemak, och fann henne till sängs. Många av andarna omgav hennes säng, och skulle säkert ha dödat henne om inte för oss. Jag höjde stenen mot dem, och de flydde rakt genom väggarna, och ut i mörka natten. Jag omfamnade min syster, och berättade att jag hade funnit nytt hopp med guden Kalas hjälp.
Prinsessan Laksmi berättade gråtande att det inte fanns något hopp. Vår fader kungen och kronprins Kumar låg båda döda i stora salen, med sina slagna livvakter. Vem skulle nu styra vår stad? Jag svarade att det skulle vi göra tillsammans. Vi skulle inte falla för ondskan så lätt. Mina ord verkade trösta henne, men hon vågade inte hoppas. Det var fortfarande för mörkt.
Tenmo hade hållit sig på avstånd. Nu återkom han med dåliga nyheter. Fienden var redan här. Kejsaren av Mhay hade lett sina män i illmarsch i veckor, för att anfalla oss oförberedda. Jag hindrade tårarna, och sa åt Tenmo att ta stenen och skyndsamt placera den i spiran. Under tiden skulle jag väcka männen. Jag var tillförordnad herre över Ayodhya, och måste vara stark.
När jag kom ner till stora salen mötte jag en skara män, sändebud från kung Selman. För ett ögonblick trodde jag att kungen hade ändrat sig, men de ville bara ha nyheter. Jag orkade inte bli arg på dem, men jag sa att de måste hjälpa med mobiliseringen. Deras ledare var vän med vår far, och han lovade mig att göra allt han kunde.
När de första soldaterna anlände tog jag dem med mig och gick ut för att se. Fiendens härar tycktes sträcka sig ända till horisonten, och mitt mod sjönk när jag hörde trummorna. Jag vände huvudet mot spiran för att finna tröst. Tenmo hade hållit ord, och varit snabb. De första solstrålarna blixtrade i stenen, och gjorde så att den syntes ända bort till bergen.
När andarna såg ljuset greps de av panik. De störtade som en man ut genom östporten. Där kolliderade de med fienden, och jag hörde elefanterna bli galna, och hur hans stridsvagnar bröts sönder. Alla människor som en gång hade levt i riket, reste sig nu för ett sista slag. Vi hade aldrig sett sådan förödelse, varken förr eller senare. Jag tackade Kala för hans nåd.
När dammet hade lagt sig äktade min syster Laksmi min vän Tenmo, och blev Ayodhyas drottning. Hon hade velat regera med mig, men min gud och herre hade andra planer för mig.
Från den dagen avsade jag mig alla titlar, och gick för att finna de välsignades rike. Jag har rest söderut, till de okända rikena, men det får jag berätta en annan gång.